den 25 april

Interpellation 2004/05:548 av Elina Linna (v) till socialminister Berit Andnor om taltjänst

I december 2004 ställde jag en fråga till socialministern angående taltjänst. Tyvärr var svaret inte så uttömmande som jag önskade varför det finns skäl att lyfta frågan för en debatt.

Behov av hjälpmedel är varierande beroende på funktionshindrets art och omfattning. Omgivningen och den enskildes önskningar är andra styrande faktorer vid utformandet av hjälpmedel. Det grundläggande syftet med ett hjälpmedel är att överbrygga de funktionsnedsättningar den enskilda har på grund av sitt funktionshinder. Verbal kommunikation är en mänsklig funktion som är oundgänglig för de flesta och möjligheten till att kunna kommunicera kan också vara föremål för ett funktionshinder. Det kan handla om röst-, tal- och språksvårigheter. Ett hjälpmedel för att överbrygga dessa kommunikativa hinder är taltjänst. Ett hjälpmedel som i mångt och mycket påminner om en tolktjänst.

I propositionen 1994/95:100, budgetpropositionen för 1995, konstaterade regeringen att man var oroad över att trots en överenskommelse 1990 med landstingen om utbyggnad av taltjänst så var uppbyggnadstakten utifrån ett riksperspektiv alltför långsam. År 2005 har det fortfarande inte skett någon utveckling på nästan tio år. Det är endast nio landsting som i dag har en möjlighet att erbjuda taltjänst. Vad som är intressant är att det som oroade regeringen 1994 ser dagens regering som en utveckling. Socialministern säger i sitt svar på den fråga jag ställde december 2004 "en viss utbyggnad har ändå skett fram till i dag när nio landsting har taltjänst". Detta anger socialministern i relation till att det 1996, då Socialstyrelsen gjorde sin uppföljning, fanns sex landsting som kunde erbjuda taltjänst. Enligt min mening borde en sådan minimal utveckling inte leda till minskad oro utan snarare tvärtom.

I sitt svar på den tidigare av mig ställda frågan om taltjänst anför socialministern vidare att de som är i behov av taltjänst är en heterogen grupp som är svår att nå och att man inte vill föregå beredningen av LSS och hjälpmedelsutredningen. I det senare hänvisar socialministern också till den tekniska utvecklingen inom hjälpmedelsområdet.

Men när vi ser på vilka landsting som i dag saknar taltjänst finner vi bland annat Skåne. Region Skåne är ett av de största landstingen i Sverige och det är dessutom är tätbefolkat. Har de, trots detta, färre personer som är i behov av taltjänst än andra län? Det faller sig också naturligt att fråga sig om svårigheten att nå ut med information till de behövande just handlar om kommunikationsproblem vilket är taltjänstens primära syfte.

När det gäller den tekniska utvecklingen ser jag en potential för bra hjälpmedel till många funktionshindrade samtidigt som jag ser en risk för en ökad tilltro till att tekniska innovationer kan lösa allt. När det gäller kommunikation handlar det till stor del om anpassning både efter person och efter situation, något som är väl känt att teknik har svårt att klara. Dessutom är det som socialministern säger en heterogen grupp som har behov av kommunikationsstöd och där vi kan tänka oss att tekniska hjälpmedel inte är att föredra.

Kommunikation handlar om språk. Sverige är inte längre ett språkligt homogent land, om det nu någonsin varit det. Vi har funktionshindrade med olika språktillhörigheter som är i behov av taltjänst och vi har inte minst ett åtagande i relation till våra nationella minoriteter. Det betyder att vi inte bara behöver en utbyggnad av taltjänsten som sådan utan också behov av att anpassa den efter de olika språkliga och kulturella behov den funktionshindrade har.

Mina frågor till socialministern är därför:

1. Avser ministern att vidta några åtgärder så att taltjänst kan erbjudas i hela landet?

2. Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkra tillgången till taltjänst på andra språk än svenska?