den 20 april

Interpellation 2004/05:538 av Mia Franzén (fp) till statsrådet Ylva Johansson om skolhälsovård

Skolhälsovården har under många år fört en tynande tillvaro ute på våra skolor. I dag är det inte ovanligt att en skolsköterska har ansvar för skolhälsovården för flera hundra barn och flera skolor. Än värre är läget för skolkuratorer och skolpsykologer. Det har visat sig att det satsas mindre resurser på skolhälsovården i områden där ohälsan hos befolkningen är stor, än i områden där genomsnittshälsan är högre.

Det är klart att föräldrarnas hälsa påverkar hur barnen mår, men om även familjesituationen socialt och ekonomiskt är svår utsätts barnen för en än större psykisk påfrestning och löper större risk att drabbas av långvarig ohälsa, fysiskt och psykiskt. Här borde resurserna och stödet för familjerna vara större för att ge dessa barn förutsättningar till en bättre framtid. Även våra vårdcentraler har små möjligheter att erbjuda hjälp till barn och föräldrar i kris. Samtal och råd av en barnpsykolog har ersatts med barnpsykiatrisatsningar, men det är fortfarande svårt att hinna med de barn som man tror lider av en mer allvarlig psykisk sjukdom. Detta innebär att barn vid helt naturliga kriser förblir osedda.

Barn som mår dåligt psykiskt visar det på olika sätt. En del barn tystnar, andra matvägrar, nästa är extremt aggressivt och ytterligare några skadar sig själva. Alldeles för många barn tar livet av sig: över hundra barn upp till 23 år, varje år. Många föräldrar vet och uppmanas också av skolorna att se till att få en psykiatrisk diagnos på sina barn för att möjligen erhålla någon hjälp. Ett barn som har ett avvikande beteende är inte välkommet utan extraresurser, och många kärleksfulla föräldrar vänder sig till BUP för att ge sitt barn möjligheter för framtiden.

Men varför finns inte stödet tidigare än så, varför erbjuds inte barnen och deras föräldrar stöd när barn visar tidiga tecken på att de inte mår bra, innan ett långvarigt lidande leder fram till verkliga sjukdomstillstånd?

Frågor:

Vilka åtgärder planerar statsrådet att vidta för att trygga varje barns rätt till en god skolhälsovård?

Vilka åtgärder planerar statsrådet att vidta för att inte barn ska tvingas diagnostiseras med olika neuropsykiatriska handikapp, "bokstavsdiagnoser", för att föräldrar, barn och skola ska få rätt till ersättning och stöd?

Vilka åtgärder planerar statsrådet att vidta för att barn och unga ska kunna erbjudas samtalsstöd vid helt naturliga psykologiska kriser i livet i stället för att som i dag enbart hänvisas till BUP (barnpsykiatrin)?

Vilka åtgärder planerar statsrådet att vidta för att stärka det förebyggande arbetet med barn och ungas psykiska hälsa?