Interpellation 2004/05:509 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om cancervården
1997 beslutade riksdagen om prioriteringar inom vården. Beslutet innebar bland annat att personer med cancersjukdomar tillhör prioriteringsgrupp 1. Trots det får vi gång på gång rapporter om att personer med cancersjukdomar får vänta alltför länge på sin behandling. På så sätt får inte patienterna de bästa förutsättningarna för att tillfriskna. Dessutom är det oerhört psykiskt påfrestande att tvingas vänta särskilt när man drabbats av en livshotande sjukdom. För både den drabbade och dennes närstående är det också oerhört viktigt att veta att allt gjorts för tillfrisknandet.
Det finns strax över 300 000 människor som lever med en cancersjukdom i Sverige. De som överlevt har många gånger gjort det tack vare framgångsrik behandling. Enligt beräkningar kommer 48 000 människor få en cancerdiagnos i år, vilket är lika många som alla som bor i Skövde. Knappt hälften av dessa kommer att dö av sin cancersjukdom.
Det finns stora regionala skillnader inom cancervården. Det är stora skillnader i behandling exempelvis av spridd prostatacancer och återfall av bröstcancer. I vissa regioner får man inte ens behandling. Detta är allvarligt med tanke på att sjukvårdens grundstenar är att alla ska få en god vård och behandlig oavsett var man bor. Vårdens grund ska vara vetenskap och beprövad erfarenhet.
Jag anser att vi inte enbart kan hänföra frågan till landstingen då vi i riksdagen beslutat om prioritering av vården.
Mina frågor till statsrådet är:
Vad avser statsrådet att göra för att, av riksdagen prioriterad cancervård, ges utan regionala olikheter?
Avser statsrådet att skapa förutsättningar för alla svenska medborgare att få bästa möjliga behandling?
Avser statsrådet att avsätta resurser för att investera i liv, på samma sätt som resurser avsätts för att exempelvis bygga säkrare vägar?
Hur avser statsrådet att avkräva lika behandling av cancerpatienterna mellan landstingsregionerna?