den 29 mars
Interpellation 2004/05:498 av Peter Althin (kd) till justitieminister Thomas Bodström om okonventionella spaningsmetoder
Begreppet okonventionella spaningsmetoder är ett samlingsnamn för olika typer av spaningsmetoder som till exempel provokation, infiltration, agentverksamhet, desinformation och hemlig avlyssning. Okonventionella spaningsmetoder är inte alltid otillåtna att använda. Många av metoderna används bara i undantagsfall, i särskilt kvalificerade utredningar. Genom det internationella samarbetet får även de svenska brottsbekämpande myndigheterna, i allt större omfattning, information som har inhämtats med hjälp av okonventionella metoder.
De principer som anses gälla för de okonventionella spaningsmetoderna finns definierade i förarbetena till polislagen (1984:387). Polisen får aldrig enligt dessa principer:
Beredningen för rättsväsendets utveckling (Bru) har i sitt betänkande Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74) föreslagit lagreglering av vissa okonventionella spaningsmetoder bland annat teknikbundna spaningsmetoder, provokativa åtgärder, användning av skyddsidentitet och skydd av informatörer. Syftet med en lagreglering är enligt Bru att öka rättssäkerheten.
Begreppet provokation eller provokativa åtgärder har inte någon fast juridisk innebörd. Den definition av provokation som brukar användas innebär att polisen under en förundersökning lockar eller utmanar en person till en handling eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt ha en negativ innebörd för honom eller henne eller någon i hans eller hennes närhet. Som provokation betraktas däremot inte en åtgärd från polisens sida, som endast utgör ett neutralt svar på gärningsmannens egna initiativ. Den som åtgärden riktas mot är ofta någon som är misstänkt för brott, men det kan också vara någon annan som antas ha kunskaper om något som är av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne.
Anledningen till att provokativa åtgärder används av polisen och i viss utsträckning anses acceptabla, är att vissa typer av brott är svåra att upptäcka och leda i bevis, samtidigt som det är angeläget att lagföring sker. Detta gäller i huvudsak brott där det inte finns något utpekat brottsoffer till exempel narkotika- och vapenbrott, men även brott där offret inte är benägen att göra en brottsanmälan till exempel vid utpressningsbrott.
Brottsprovokation innebär att polisen lockar en person att begå ett brott som denne annars inte hade begått, det vill säga att polisen initierar ett brottsligt händelseförlopp.
Brottsprovokation anses i princip inte vara tillåtet i Sverige. Polisen får aldrig provocera, eller i annat fall förmå, någon att inleda brottslig aktivitet. Vidare får polisen inte heller begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja brott. Att anstifta någon att begå brott är att begå en kriminaliserad handling.
Bevisprovokation syftar till att få bevis för att styrka ett brott som redan har begåtts eller planerats; polisen är i det sammanhanget passiv i förhållande till gärningen. Polisberedningen har i sitt betänkande angett följande exempel på en tillåten bevisprovokation. En person som är utsatt för utpressning vänder sig till polisen för hjälp. Polisen medverkar till att ett kuvert som innehåller pengar, eller ser ut att göra det, placeras på en viss överenskommen plats. Därefter övervakar polisen platsen för att kunna gripa utpressaren direkt eller följer efter denne för att kunna gripa en misstänkt ledare.
Var gränsen går mellan brotts- och bevisprovokation regleras inte i svensk rätt. Avgörande är därför huruvida polisen förmår någon att begå ett brott som han eller hon annars inte skulle ha begått. Något förenklat kan man alltså uttrycka saken så att bevisprovokation men inte brottsprovokation är tillåten. Gränsdragningen mellan en otillåten brottsprovokation och en tillåten bevisprovokation är dock svår att dra och ibland flytande.
Gränsdragningsproblemen har i dagarna aktualiserats i och med en dom i Svea hovrätt som friade en kriminalkommissarie på alla punkter från anklagelser gällande grova narkotikabrott, vapenbrott och tjänstefel. I tingsrätten dömdes kommissarien till fyra års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.
Fallet tydliggör de svårigheter som finns i att bedöma vad som är tillåtet för en polis att göra i tjänsten, och vad som inte är tillåtet.
Med anledning av det ovan sagda vill jag till ministern ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att gränsdragningen mellan tillåten och otillåten provokation ska tydliggöras?