den 24 mars

Interpellation 2004/05:490 av Bo Könberg (fp) till statsrådet Hans Karlsson om finansiell samordning för sjukvård och rehabilitering

Det är bättre och nästan alltid samhällsekonomiskt vettigare att sjuka får vård och rehabilitering än att de får sjukpeng medan de tvingas köa för vård.

Det var den enkla tanken bakom förslagen att ta bort en del av muren mellan sjukförsäkringen och sjukvården. Tanken väcktes i mitten av 80-talet och prövades på förslag av den borgerliga regeringen framgångsrikt på några håll i landet i mitten av 90-talet, de så kallade Finsamförsöken.

En utvärdering av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket av de tre första åren med Finsamförsök presenterades våren 1997. Siffror finns också tillgängliga för de fyra försök, av fem) som fortsatte till och med 1997.

Resultaten var mycket goda. Redan för det första året beräknades besparingen till 2,9 % av kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. För år två blev besparingen 7,1 %, för år tre 8,9 %. I de fyra försök som sedan fick fortsätta sparades år fyra 10,7 % och år fem 16,3 %. På nationell nivå skulle det innebära avsevärt kortare köer och mångmiljardbesparingar!

I försöken hade kassorna och landstingen möjlighet att göra upp om att använda upp till 10 % av vad sjukskrivningarna kostade. De belopp som överenskoms var klart lägre, ett par procent. Trots detta uppnåddes dessa närmast otroliga resultat.

Tyvärr lades de lyckade försöken ned utan att de gavs en fortsättning.

Hösten 2000 gjordes en uppgörelsen mellan s, fp, c och mp om att finansiell samordning skulle tillåtas i hela landet från och med år 2002. Men när regeringens budget presenterades i slutet av sommaren 2001 fanns inga 10 % av sjukskrivningskostnaderna att samordna @ utan enbart 0,5 %.

Efter det sveket gick Folkpartiet samman med de övriga borgerliga partierna och Miljöpartiet i riksdagen och gav regeringen i uppdrag att återkomma med ett lagförslag för verklig finansiell samordning.

Sedan den 1 januari 2004 finns en minilagstiftning om finansiell samordning. Den är utformad så att den snarast hindrar än befordrar samordning. Samordningen ska bara tillåtas om Försäkringskassan, länsarbetsnämnden, landsting och kommun bildar ett samordningsförbund. Alla fyra måste vara överens, det vill säga varje part har getts vetorätt.

All samordning måste inriktas på personer med sammansatta sociala, medicinska och arbetsmarknadsmässiga problem. Detta är en angelägen grupp att nå, men den utgör enbart 4@5 % av befolkningen. Samordning inriktad på att på bred front förebygga och förkorta långtidssjukskrivningar förblir förbjuden som den varit från och med 1998. Den ekonomiska ramen begränsas till 5 %.

Kommun och landsting måste betala en fjärdedel var av samordningsorganets kostnader för att korta vårdköer och ordna rehabilitering. Samtidigt hamnar hela vinsten hos staten, i form av kortare sjukskrivningar och eventuell minskad arbetslöshet. Det är lätt att förstå att det blir svårt för ekonomiskt pressade kommuner och landsting att delta i samordningen på de villkoren.

Det blev en lag om finansiell samordning, men ingen Finsam. Om regeringens svek sommaren 2001 sade jag att "vi hade beställt en BMW men fick en cykel". Den lag vi med två års ytterligare försening fick är på sin höjd en trehjuling.

Den begränsade lagstiftningen har snart varit i kraft i 15 månader. Det tog nästan ett år innan det första samordningsförbundet bildades. Enligt Försäkringskassan ingår för närvarande endast 12 av Sveriges 290 kommuner i ett samordningsförbund.

Den socialdemokratiska regeringen har sedan utvärderingen för åtta år sedan stretat emot en fungerande finansiell samordning. Vi i Folkpartiet vill i stället för begränsad finansiell samordning gå ett steg längre än Finsam. Vi föreslår att landstingen och försäkringskassorna läggs ned och ersätts med sex@tio vårdregioner, som får fullt ansvar för både sjukvård och sjukförsäkring. Vårdregionernas verksamhet ska finansieras dels med statsbidrag som motsvarar dagens sjukförsäkringskostnader för regionen, dels med skatteuttag för att finansiera vården.

Genom att vårdregionerna får ansvar för att sjuka människor både får vård och inkomsttrygghet under sjukdomstiden kommer de få starka drivkrafter att använda resurserna betydligt mer effektivt än i dag och styra pengarna dit de bäst behövs.

Väntetider och vårdköer kan kapas genom att behandling eller rehabilitering kan sättas in direkt efter diagnos och remiss. Dessutom har det organ som betalar ut sjukförsäkring också den personal, läkarna, som behövs för att kontrollera just om arbetsoförmåga föreligger.

Lösningen är mycket enkel. Med den fullständiga ekonomiska samordning av vård och försäkring som Folkpartiet föreslår kan pengar som nu används till att låta människor vara sjuka användas till att göra dem friska.

Fråga:

Har statsrådet övervägt några åtgärder för att möjligheten till finansiell samordning ska utnyttjas på fler håll i landet?