den 11 oktober

Interpellation 2004/05:49 av Erik Ullenhag (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om svenska medborgare och Utrikesdepartementets agerande

Den svenske medborgaren Calle Jonsson greps i juli 2001 på den grekiska ön Kos misstänkt för dråpförsök. Calle Jonsson satt länge häktad, men frigavs i februari 2002 mot borgen. När han hösten 2003 kallades till rättegång infann han sig inte eftersom han anser att det inte går att lita på den grekiska rättvisan.

Calle Jonsson fick ett omfattande stöd av Sverige och den svenska regeringen i samband med att han var frihetsberövad. Justitieminister Thomas Bodström tog snart efter frihetsberövandet upp frågan på ministernivå genom samtal med sin grekiske justitieministerkollega i EU:s ministerråd. Innan Calle Jonsson frigavs mot borgen hade Thomas Bodström kontakter med sin grekiska kollega per brev, telefon och genom personliga möten. Samtalen mellan justitieministrarna rörde enligt uppgift behandlingen av Calle Jonsson, de långa häktningstiderna och även viss kritik mot det grekiska rättssystemet.

För svenska medborgare ligger det en stor trygghet i att veta att den svenska staten, genom regeringen och utrikesförvaltningen, kan agera om någon frihetsberövas i utlandet. För Calle Jonsson, precis som för andra som frihetsberövas, var det självklart mycket pressande att sitta inlåst. I synnerhet eftersom han satt häktad så pass lång tid i ett land där han inte förstod språket. Det är klart att det måste inneburit en stor trygghet för Calle Jonsson och hans familj att den svenska regeringen gav honom ett omfattande stöd under frihetsberövandet.

En central fråga i sammanhanget är dock om alla svenskar får ett lika bra stöd och samma uppbackning som den för dråp misstänkta Calle Jonsson fick när han frihetsberövades i Grekland. Tyvärr tyder de exempel som följer nedan att så inte verkar vara fallet.

Dawit Isaak, svensk medborgare sedan 1992, fängslades i Eritrea hösten 2001 för att han verkat som fri journalist i landet. Någon rättegång sedan frihetsberövandet har inte genomförts och enligt den amerikanska pressorganisationen Comittee to Protect Journalists (CPJ) har Isaak sannolikt utsatts för tortyr i fängelset. Trots att Isaak är svensk medborgare, att han fängslats för att han utövat sina mänskliga rättigheter och uppgifter om att han torterats har det svenska Utrikesdepartementet agerat alldeles för lite och alldeles för sent. Först hösten 2003, två år efter frihetsberövandet togs frågan om Isaaks fall upp på ministernivå genom utrikesminister Laila Freivalds. Något särskilt tryck, utöver dialog med den eritrianska regimen, har Sverige inte utsatt Eritrea för.

Svenskkurden Hemo Amedsson, den ende överlevande från en turkisk massaker i början av 80-talet, flydde till Sverige för drygt 20 år sedan. På grund av brott mot visumreglerna greps Hemo Amedsson i Estland i somras. Han satt isolerad i två och en halv månad i en häktescell i Tartufängelset och en estnisk domstol beslutade att utvisa honom till Turkiet på grund av en interpolefterlysning från 1980. Efter att ärendet överförts till den estniske justitieministern togs vissa kontakter från svensk sida. Sedermera beslutade den estniske justitieministern att utlämning till Turkiet inte var möjligt. I svar på en skriftlig fråga den 24 augusti 2004 slog utrikesministern dock fast att "Det ankommer på estniska domstolar och myndigheter att självständigt agera i utlämningsärendet" rörande Hemo Amedsson.

Mehdi Ghezali, från Örebro, greps av amerikanska styrkor i Pakistan nära gränsen till Afghanistan i december 2001. I januari 2002 fördes Ghezali till den amerikanska Guantánamobasen. I juli 2004 släpptes Ghezali och kom åter till Sverige. Någon rättegång gentemot Ghezali under det två och ett halvt år långa frihetsberövandet ägde dock aldrig rum. Den svenska regeringen gjorde visserligen omfattande insatser för att få Mehdi Gezali frisläppt vilket framgår av konstitutionsutskottets granskningsärende från mars 2003 och ärendet har bland annat tagits upp på högsta politiska nivå genom statsminister Göran Persson i samtal med USA:s president George W Bush. Vad som är anmärkningsvärt i Ghezalis fall är dock att det verkar som att det dröjde lång tid innan Sverige satte verkligt tryck på USA och ifrågasatte lagligheten i frihetsberövandet.

Dessa exempel tyder på, även om det endast rör sig om några enstaka fall, att följande slutsatser tyvärr kan dras.

1. Det verkar som om regeringens insatser för en svensk medborgare som råkar illa ut i utlandet är mindre när det rör sig om en svensk med utländsk bakgrund än när det gäller en person med helsvensk bakgrund som Calle Jonsson.

2. Det är ganska uppenbart att regeringens insatser för en svensk som råkar illa ut utomlands står i proportion till hur stor den mediala uppmärksamheten är. Calle Jonssons fall var extremt uppmärksammat redan från dag ett. Såväl Hemo Amedssons som Mehdi Ghezalis fall fick också relativt stor medial uppmärksamhet inledningsvis medan Dawit Isaaks fall till en början knappt bevakades av medierna över huvud taget. I Isaaks fall är det uppenbart att Utrikesdepartementets insatser varit minimala fram till dess att hans öde började uppmärksammas i medierna.

3. Svenskar med utländsk bakgrund, som ursprungligen flytt till Sverige, kan känna en viss oro när de åker till ett annat EU-land för att riskera utvisning till det land de ursprungligen flytt från. Utrikesministerns uttalande om att Sverige inte kunde göra något om estniska myndigheter utvisade flyktingen och den svenske medborgaren Amedsson till Turkiet innebär att EU-medborgare som ursprungligen flytt från sitt hemland i praktiken inte omfattas av den fria rörligheten på samma sätt som andra EU-medborgare. Mot den bakgrunden bör Sverige på EU-nivå ta initiativ till regelförändringar som gör att de som tillerkänts flyktingstatus eller annat skydd av ett EU-land inte ska kunna utvisas till det land de ursprungligen flytt ifrån av något EU-lands myndigheter.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till utrikesministern.

1. Ämnar utrikesministern vidta några åtgärder med anledning av att det verkar som om Utrikesdepartementets insatser för svenska medborgare som råkat illa ut utomlands är mindre för dem som har utländsk bakgrund och mot bakgrund av att insatserna verkar stå i proportion till vilken medieuppmärksamhet ett enskilt fall får?

2. Är utrikesministern beredd att ta fram en handbok med tydliga rutiner och strategier för hur Utrikesdepartementet ska agera när övergrepp begås mot svenska medborgare i utlandet?

3. Ämnar utrikesministern på sätt som angivits i interpellationen verka för nödvändiga förändringar av EU-regelverket så att den fria rörligheten i praktiken även omfattar de EU-medborgare som ursprungligen flytt till ett EU-land?