den 22 mars

Interpellation 2004/05:486 av Inger Davidson (kd) till statsrådet Ibrahim Baylan om samverkan mellan skolan och religiösa samfund

Enligt läroplanen för den svenska skolan ska all undervisning i den offentliga skolan vara icke-konfessionell. Detta är samtliga riksdagspartier eniga om. Frågan om vad som menas med icke-konfessionell undervisning är dock inte helt oproblematisk. Det råder delade meningar om var gränsen ska dras när det gäller vad som är tillåtet och vad som inte är det.

Religionen spelar en stor roll i många människors liv. Även om vårt samhälle kanske är världens mest sekulariserade så har kyrkor, synagogor, moskéer och andra religiösa samlingsplatser fortfarande stor betydelse i människors liv. Det märks inte minst när man går igenom olika former av kriser eller drabbas av sorg. Efter Estonias förlisning och senast efter tsunamikatastrofen blev kyrkorna i många fall den naturliga mötesplatsen för människor. Dessa förväntas då på ett naturligt sätt ta sitt ansvar och gör det också. Företrädare för religiösa samfund som till exempel präster eller imamer har ofta lång erfarenhet av och kunskap om hur man ska möta människor i sorg eller människor som brottas med existentiella frågor, troende likaväl som icke-troende.

I skolans värld inträffar ständigt händelser som kräver sådan erfarenhet. En elev drabbas av sorg, en elev begår självmord eller gör självmordsförsök, mobbning och våld är ofta förekommande.

Jag anser därför att det är naturligt att ta till vara de religiösa samfundens kunskaper i den offentliga skolan utan att skolan eller kommunen ska anses bedriva konfessionell undervisning. Det kan till exempel handla om att en präst eller imam fungerar som resursperson för lärare och elever. De kan också komplettera kuratorer och skolpsykologer och vara ett stöd i arbetet med att förebygga och hantera mobbning och andra svåra problem genom att ingå i skolans krisgrupp. Företrädarna för samfunden ska naturligtvis inte bedriva missionerande verksamhet i skolan men ett samarbete måste vara möjligt.

I många skolor finns redan i dag verksamheter av detta slag. Skolpräster som är anställda av någon eller flera församlingar arbetar ute i skolorna. Under senare tid har detta dock ifrågasatts vid några tillfällen, bland annat i Örkelljunga kommun där samarbetet blivit föremål för en anmälan till Skolverket. Från Skolverkets sida har beskeden varit otydliga. För mig är det självklart att ett samarbete mellan religiösa samfund och offentliga skolor måste vara möjligt utan att skolan anses bedriva konfessionell undervisning. Att en präst eller imam ingår i en krishanteringsgrupp eller deltar i rastverksamhet kan knappast anses utgöra otillbörlig påverkan.

Jag vill därför fråga statsrådet vad han avser att vidta för åtgärder för att garantera att det även i fortsättningen ska vara möjligt att bedriva ett fruktbart samarbete mellan skolor och religiösa samfund.