den 21 mars

Interpellation 2004/05:482 av Rosita Runegrund (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om Darfur och Kongo-Kinshasa

I södra Sudan råder i dag en skör vapenvila efter 21 år av inbördeskrig, där två miljoner människor fått sätta livet till och fyra miljoner blev flyktingar. I Darfurregionen i västra Sudan rasar sedan två år strider mellan rebeller och milistrupper. Rebellgrupperna slåss mot regeringen om i huvudsak makt och resurser. Som svar har regeringen i Khartoum beväpnat milismän. Milismännen tillämpar den brända jordens taktik mot afrikanska bybor och våldtar och dödar befolkningen.

Det råder stor osäkerhet kring antalet döda i Darfur. Vissa uppgifter gör gällande att 70 000 personer strukit med, men denna siffra är enligt många bedömare grovt underskattad. 200 000 kan ha fått sätta livet till i sjukdomar, svält och som direkt resultat av milisens våld mot befolkningen.

Minst 1,6 miljoner människor i Darfurregionen är på flykt. Flyktingarna är helt beroende av den omfattande internationella hjälpinsatsen i Darfur.

Kvinnor misshandlas och våldtas systematiskt och befolkningen har under lång tid stått helt utan beskydd. Det huvudsakliga skyddet består i dag av en styrka på omkring 2 000 soldater från Afrikanska unionen (AU). Det är naturligtvis bra att AU skickat trupp till regionen, men styrkan är liten och det har tagit lång tid att få den på plats.

En FN-kommission som nyligen utrett övergreppen har tyvärr landat i slutsatsen att det inte rör sig om ett folkmord. USA har däremot uttalat att det rör sig om folkmord och det vore önskvärt att övriga länder, inte minst Sverige, nämner krisen vid dess rätta namn. Detta skulle nämligen ställa helt andra krav på det internationella samfundet att förhindra de systematiska morden och våldtäkterna.

På regeringens hemsida skriver Laila Freivalds och Carin Jämtin att de personer som beordrat, uppmuntrat eller begått brott i Darfur ska ställas inför rätta. Fullt ansvar för de övergrepp som skett ska utkrävas i de juridiska processer som måste följa på händelserna i Darfur. Så skedde efter folkmordet i Rwanda och så skedde också efter de blodiga krigen i före detta Jugoslavien. Regeringens ambitionsnivå är utan tvekan bra.

Efter tsunamikatastrofen har många konflikter i Afrika hamnat i skymundan. Flodvågen tog 300 000 människors liv, och så många dör till följd av kriget i Kongo-Kinshasa varje halvår. Räknat i dödssiffror är landet därmed världens värsta pågående humanitära katastrof. FN:s fredsbevarande styrka är med sina 16 000 man den största pågående FN-insatsen och Afrikanska unionen planerar att sända 7 000 soldater till Kongo-Kinshasa för att avväpna de stridande grupperna. Insatsen saknar dock finansiering.

Läget i södra Sudan är också desperat och behovet av humanitär hjälp är stort, inte minst efter det att flyktingar börjat återvända till Sudan efter slutet på det 21 år långa inbördeskriget. FN har begärt 564 miljoner dollar men har hittills bara fått in 51 miljoner dollar. Det är av många orsaker viktigt att bistånden kommer fram. Inte endast för att hindra en hotande svältkatastrof, utan även för att hindra före detta soldater och barnsoldater att ta till vapen igen. Freden är bräcklig.

1. På vilket sätt agerar utrikesministern för att konflikter i Afrika, som Darfur och Kongo-Kinshasa, inte ska hamna i skymundan för tsunamikatastrofen?

2. Vad gör utrikesministern för att påverka det internationella samfundet att kalla konflikten i Darfur vid dess rätta nämn, nämligen folkmord?

3. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att ansvariga i Sudan ska ställas inför rätta?

4. Avser utrikesministern att vidta åtgärder för att kvinnors kunskaper tillvaratas nu när freden kommit till södra Sudan, i enighet med regeringens skrivelse 2004/05:52 och i enighet med FN-resolution 1325?