den 18 mars

Interpellation 2004/05:481 av Gunnar Andrén (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om värdefulla museisamlingar

Den 15 juni 2004 besvarade statsrådet Karlsson min interpellation 2003/04:516 om underhåll av museisamlingars byggnader, ursprungligen ställd till dåvarande kulturministern.

Interpellationen tog sin utgångspunkt i bristande underhåll på museifastigheter i Norrtälje, inrymmande värdefulla föremål avsedda att visas för allmänheten.

Efter att åter ha besökt de två Norrtäljemuseerna samt under senaste halvåret ytterligare ett antal andra museer landet runt, inklusive fastigheter förvaltade av Statens fastighetsverk, finner jag skäl att ta upp frågan igen.

Det sker både mot bakgrund av den stora risk som föreligger att värdefulla historiska föremål ska förstöras eller på andra sätt vara omöjliga att visa för allmänheten och att det föreligger möjligheter att bereda många yrkeskunniga @ men arbetslösa @ byggnadsarbetare, elinstallatörer, målare och andra hantverkare meningsfull sysselsättning för att kunna bistå museerna med bygg- och underhållstjänster som museerna eljest inte har råd att efterfråga trots ostridiga behov.

Jag vill i sammanhanget särskilt nämna de problem av olika slag som Sveriges Teatermuseum arbetar med, gällande allt från katalogisering av stora mängder värdefulla fotografier till räddande från mögel av flerhundraåriga, oersättliga, teaterutensilier.

Till följd av hårda ekonomiska prioriteringar har underhållet av många fastigheter där historiskt värdefulla museiföremål förvaras i många fall blivit så eftersatt att föremålens fortbestånd inte med säkerhet kan garanteras.

För att ta ett annat exempel, vill jag anföra att i den unika motorfabriken Pythagoras i Norrtälje saknas sådana byggnadsmässiga installationer att det i stora delar av fabriken är ogörligt att över huvud taget visa den produktionsmiljö som en gång fanns och som länsantikvarien i Stockholms län Jan-Bertil Schnell så utförligt dokumenterar i sin utredning (2001) Motorfabriken Pythagoras nu och i framtiden.

Ett annat misshushållande med resurser utgörs av att museichefen, med akademisk museal utbildning, själv tvingas arbeta som byggnadsarbetare, med kalkning och andra hantverksgöromål, som vederbörande saknar yrkeserfarenhet av, detta till följd av bristande ekonomiska resurser att ens klara det nödvändigaste underhållet.

Ett annat exempel kan hämtas från Sveriges Teatermuseum där den för samlingarna ansvariga Inga Lewenhaupt på nämndens uppdrag tagit fram en omfattande vårdplan. För genomförandet saknas dock medel, inte bara pengar utan kanske än mer kunniga medarbetare. Också i medierna har för något år sedan det kulturarv som nu hotar förgöras genom bristande skötsel uppmärksammats.

Även om situationen varierar starkt mellan olika museer i landet finns det alltför många exempel på att kvalificerade medarbetare tvingas arbeta med uppgifter som bort utföras av andra, yrkessakkunniga, medan de själva tvingas ägna sig åt saker de inte har kunskap eller fallenhet för.

Detta har ytterst med svårigheter att samordna insatserna mellan statliga Arbetsmarknadsverket och de oftast kommunalt ägda och styrda museerna.

Min fråga förra året mynnade ut i undran vilka åtgärder regeringen kan vidta för att bistå olika kulturbyggnader i vårt land med angeläget fastighetsunderhåll inom ramen för nuvarande anslag till Arbetsmarknadsverket. Frågan kom därmed att betraktas som en ren arbetsmarknadsåtgärd.

Jag tvingas emellertid konstatera att någonting konkret inte hänt på detta område trots statsrådet Karlssons lovande svar den 15 juni 2004.

Jag vill därför fråga statsrådet och chefen för Kulturdepartementet följande:

Vilka åtgärder kan och avser statsrådet att vidta för att förebygga att värdefulla kulturföremål förstörs eller förblir omöjliga att visa för allmänheten till följd av bristande resurser inom många museer och andra kulturinstitutioner såvitt avser såväl antikvarisk kunskap som eftersatt byggnadsunderhåll?