den 15 mars

Interpellation 2004/05:467 av Björn Hamilton (m) till utrikesminister Laila Freivalds om Sveriges stöd till fredsprocessen i Colombia

När vi, några svenska riksdagsledamöter, nyligen besökte Colombia slogs vi av den mycket komplicerade situation som omgärdar de fredsansträngningar som nu pågår i landet.

Den väpnade konflikten i Colombia skördar offer dagligen. Cirka tre miljoner människor befinner sig på flykt inom landet undan våldet enligt UNHCR:s statistik. Civilbefolkningen som hamnar i skottlinjen lider svårt av den längsta väpnade konflikten i Latinamerika.

Av de två huvudsakliga illegala väpnade grupperna, Farc och paramilitärerna, AUC, framstår ingen bättre än någon annan. Det som ursprungligen kunde liknas vid en politisk agenda har alltmer ersatts av kopplingar till narkotikahandel, kontroll av territorium, stöld av egendomar, sexuella övergrepp mot kvinnor, användande av barnsoldater och andra kriminella aktiviteter. Grupperna är enligt FN:s MR-kontor i landet att betrakta som likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

I byn Bojayá, djupt inne i Colombias djungel, träffade vi flyktingar som nyligen flytt från stridigheter alldeles i närheten. Vittnesmålen var entydiga. Både Farcgerillan och paramilitärerna deltar i extrema övergrepp på civilbefolkningen.

Allmänt omvittnat blev också hur paramilitärerna och Farcgerillan arbetar i flera steg där våldet så småningom övergår i kontroll över stat och samhälle, inte minst på kommunal nivå. Under vår resa blev vi alltmer varse att paramilitarismen är ett stort och komplext samhällsproblem som därför måste angripas som ett sådant.

Regeringen Uribe sitter nu i förhandlingar med paramilitärerna. Under vår resa har vi hört många olika röster som uttrycker djup oro över att denna fredsprocess inte är tillräckligt djupgående. Vi har själva i samtal med enstaka regeringsrepresentanter hört åsikter om att avmobiliseringen av paramilitärerna skulle kunna resultera i straffrihet och att amnestier kan utfärdas @ även för grova brott mot mänskligheten.

Vi tror inte att en fredslösning blir hållbar utan rättmätiga straff och att stulen egendom återbördas till sina rättmätiga ägare.

Det diskuteras olika förslag på juridiskt ramverk i den colombianska kongressen som ska reglera den fortsatta förhandlingsprocessen med paramilitärerna och framtida förhandlingar med andra illegala väpnade grupper. I anslutning till den avmobilisering av paramilitärerna som redan påbörjats har Organization of America States (OAS) gått in för att bidra med verifiering av avmobiliseringen. De har få resurser eftersom många ur det internationella samfundet föredrar att avvakta i väntan på ett juridiskt ramverk. Risken, som många ser det, är att ett stöd till OAS i det här osäkra läget riskerar att legitimera en process som först måste definieras mycket klarare.

Sverige beslutade 2004 om ett mindre tekniskt och ekonomiskt stöd till OAS verifieringsmission. Detta stöd, som löper ut i augusti 2005, kritiseras indirekt i en rapport av Human Rights Watch där man menar att alla givarländer ska hålla inne med stöd så länge inte garantier finns för att paramilitarismen nedmonteras och att det garanteras att straffrihet inte ska ges och att offrens rättigheter tillvaratas.

Samtidigt är den svenska officiella ståndpunkten att det juridiska ramverket är helt centralt för processens möjligheter att lyckas, en ståndpunkt vi till fullo delar och därför drar slutsatsen att Sveriges engagemang borde koncentreras ytterligare till att verka för att ett av FN godtagbart juridiskt ramverk kommer till stånd, och därmed villkora nuvarande och avvakta med ytterligare stöd till OAS eller någon annan instans som arbetar med den omtvistade nu pågående demobiliseringsprocessen.

Likväl väljer Sverige, till skillnad från många andra länder, att inte sätta press på regeringen genom att avvakta med allt stöd till processen innan den är klargjord.

Min fråga till utrikesministern är:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att klargöra att ett fortsatt stöd till demobiliseringsprocessen är avhängigt ett godtagbart ramverk som utgår från internationellt godtagbar minimistandard i fråga om straff för brott mot de mänskliga rättigheterna?