den 15 mars

Interpellation 2004/05:466 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om kvinnors situation i krigets Colombia

I den blodiga konflikten i Colombia har det under de senaste 40 åren pågått brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. I kriget begås grova övergrepp på kvinnor av landets alla väpnade grupper och massvåldtäkt har blivit ett effektivt vapen. Av de illegala grupperna drabbas kvinnor och barn av tvångsrekryteringar, sexslaveri, tvångsaborter och påtvingade utseende- och beteenderegler. Av regeringsstyrkorna utsätts de å andra sidan för godtyckliga arresteringar och kollektiva, ofta sexuella, bestraffningar.

Att sexualiserat våld kännetecknar colombianska kvinnors liv konstateras från både FN, Amnesty och det internationella biståndssamfundet. I en rapport från Amnesty International från 2004, Sargade kroppar @ gömda brott, beskrivs hur kvinnor utsätts för sexualiserat våld för att sprida skräck i samhället och på så sätt lättare införa militär kontroll. För att lättare ockupera markområden är kvinnor måltavlor också för att tvinga människor att fly sina hem. Olika väpnade grupper exploaterar motståndarnas kvinnor för att hämnas och för att skaffa sig "krigstroféer".

FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter konstaterar i sin rapport från 2003 att det saknas försök att förbättra kvinnors situation och åtnjutande av mänskliga rättigheter.

Likaså har FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor konstaterat att regeringsstyrkor samverkat med paramilitärer och utsatt kvinnor i Colombia för grova brott i samband med massakrer @ där massvåldtäkter och sexuell stympning före och i samband med avrättningar är vanligt förekommande, utan att det lett till några rättsliga efterspel. Den omfattande straffriheten har påpekats i flera år av FN utan att varken tidigare eller nuvarande regeringar har vidtagit några åtgärder mot detta. FN har inte observerat några förslag från regeringssidan för att undersöka eller straffa kränkningar av kvinnors rättigheter.

I Colombia pågår just nu en debatt kring förslag på ett juridiskt ramverk som bland annat definierar straffsatser och som kommer att reglera den aktuella förhandlingsprocessen med paramilitärerna, liksom framtida förhandlingar med andra illegala väpnade grupper. Ett internationellt stöd till en colombiansk fredsprocess kan bara vara godtagbar om detta ramverk lyckas leva upp till grundprincipen om kvinnors mänskliga rättigheter. En fredslösning kan bara vara hållbar om den lever upp till civilbefolkningens och offrens rätt till sanning, gottgörelse och rättvisa.

Organiserad våldtäkt är tveklöst ett krigsbrott och brott mot mänskligheten. De internationella ramverken kring internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter har under senare år i högre grad anpassat sig till ett förändrat synsätt på våld mot kvinnor och kvinnors rättigheter. Ett steg i rätt riktning är Romstadgan för den internationella domstolen i Haag den 1 juli 2002 där våldtäkt fördes upp som ett krigsbrott. Ett annat är FN:s resolution 1325 som uttrycker behovet av stöd till framför allt kvinnors utsatta situation i väpnade konflikter samt kvinnors deltagande i arbetet med att bygga upp ett land efter en väpnad konflikt.

I Colombia gör FN:s människorättskontor ett mycket viktigt arbete för att följa upp de internationella ramverken och svenska biståndsinsatser har i viss utsträckning gått till projekt för att stärka kvinnors rättigheter. Det finns stora möjligheter för FN att utöka sin verksamhet i frågor som rör observation, dokumentation, uppföljning och tekniskt bistånd för att stödja den colombianska regeringen att uppfylla de årligen återkommande rekommendationerna. Det finns också stora möjligheter att föreslå ett handlingsprogram gentemot den colombianska regeringen för uppföljning och implementering av resolution 1325 i Colombia.

Det internationella samfundet har en särskild uppgift att utöva tryck på stater i krig att tillämpa genus- och mänskliga rättighetsperspektiv som centrala utgångspunkter i konflikthantering och fredsbevarande arbete. Men varken i London- eller Cartagenadeklarationerna ingår i dag några specifika krav kring resolution 1325.

Mot bakgrund av ovanstående, och med anledning av att Sverige både är biståndsgivare till Colombia och en global förespråkare för jämställdhet, vill jag fråga utrikesministern:

1. Avser utrikesministern att ta några särskilda initiativ, för Sveriges del, i EU eller FN när det gäller att förmå den colombianska regeringen att respektera och tillämpa FN:s resolution 1325?

2. Avser utrikesministern att ta några särskilda initiativ eller göra några särskilda insatser, för Sveriges del, i FN eller EU när det gäller att förmå den colombianska regeringen att i praktiken förändra det colombianska rättssystemet så att kvinnors rättigheter respekteras och straffriheten för grova sexuella och andra övergrepp mot kvinnor upphör?