den 15 mars
Interpellation 2004/05:464 av Birgitta Sellén (c) till utrikesminister Laila Freivalds om Sveriges och FN:s roll i Colombia
När vi, som svenska riksdagsledamöter, nyligen besökte Colombia blev det uppenbart för oss vilken otroligt svår situation landets civilbefolkning befinner sig i. Colombia har Latinamerikas längsta väpnade konflikt. Omkring tre miljoner människor är internflyktingar, civilbefolkningen lider svårt i den väpnade konflikten.
I en by djupt inne i Colombias djungel, Bojayá, träffade vi flyktingar som nyligen flytt från striderna. Vittnesmålen var entydiga. Både Farcgerillan och paramilitärerna deltar i extrema övergrepp på civilbefolkningen. Mötet med flyktingarna skedde i nordvästra Colombia i en kyrka där 119 personer mördades brutalt av Farc i en blodig massaker den 2 maj 2002.
Dessa väpnade grupper är ungefär likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt. Det handlar om mord, kidnappningar, stöld av egendom, sexuella övergrepp mot kvinnor, användande av barnsoldater etcetera.
Men rapporter och vittnesmål från bland annat FN:s kontor för mänskliga rättigheter pekar även ut regeringstrupper som ansvariga för grova övergrepp på internationell humanitär rätt och mot de mänskliga rättigheterna.
Den sittande regeringen hävdar att MR-situationen förbättrats genom att peka på statistik om minskade antal mord och kidnappningar. Regeringen försöker också tona ned att det faktiskt är en intern väpnad konflikt som pågår och väljer ofta att i stället tala om interna motsättningar och terroristbekämpning.
Regeringens siffror på minskade antal kidnappningar och mord kan vara korrekta när det gäller trenden men behöver inte betyda att skyddet av de mänskliga rättigheterna faktiskt förbättrats. Regeringen försöker framställa sig som aktiva att bekämpa våldet och övergreppen som de hävdar begås av illegala väpnade grupper och att landets säkerhetsstyrkors brott och övergrepp enbart handlar om ett litet fåtal kriminella individer.
FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter pekar på att situationen snarare går i fel riktning inom flera områden. Det handlar bland annat om:
Vi har hört många olika röster under vår resa som uttryckt djup oro över att den så kallade fredsprocessen inte är tillräckligt djupgående. Vi själva har i samtal med enstaka regeringsrepresentanter hört åsikten att paramilitärer borde kunna få stora strafflättnader, och till och med amnesti @ även för brott mot mänskligheten @ något som skulle kunna leda till total straffrihet.
FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter har funnits i Colombia sedan 1997. Dess betydelse är oerhört central. Den colombianska regeringen har i avtal med FN förbundit sig att följa FN:s rekommendationer.
Men det tillhör sakens natur att FN:s roll ibland är ifrågasatt inom regeringen. Den colombianska regeringen vill inte höra kritiska röster mot den förhandlingsprocess som i dag pågår när det gäller paramilitärerna och att situationen för de mänskliga rättigheterna faktiskt inte pekar entydigt i rätt riktning.
Rapporter och vittnesmål från Amnesty, FN och inhemska människorättsorganisationer pekar i en annan riktning. De grövsta brotten begås av Farc och paramilitärerna men dels är regeringsstyrkorna också ansvariga för grova övergrepp och dels återkommer uppgifter och vittnesmål om starka band mellan paramilitärerna och regeringsstyrkorna.
FN har i sin tidigare rapport, från den 21 april 2004 som godkänts av Colombias regering, bland annat krävt ökade ansträngningar mot den utbredda straffrihet som råder gentemot de medlemmar i säkerhetsstyrkorna som deltagit eller bidragit till omfattande och grova kränkningar och brott. I rapporten talas uttryckligen om att regeringsstyrkor, ofta i samverkan med paramilitären, är ansvariga för grova brott mot internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om godtyckliga massarresteringar, avrättningar, tortyr och försvinnanden.
Det är därför extra viktigt att Sverige gör vad som är möjligt för att stärka FN-kontorets arbete och roll. Speciellt stöd inom EU. Det är möjligt att FN-kontoret kan öka sin närvaro i fler områden i Colombia, det skulle kunna underlätta arbetet så att fler brott kan dokumenteras och därmed öka pressen på alla parter som är involverade i dessa brott.
Samtliga riksdagsdelegater har betonat vikten av fortsatt svenskt engagemang och bistånd till stöd för mänskliga rättigheter, särskilt stödet till FN:s arbete med mänskliga rättigheter i landet.
Sverige är glädjande nog en av kontorets största finansiärer, men sett till behoven i Colombia kunde både det finansiella och politiska stödet utvecklas ytterligare.
Mina frågor är därför:
1. Vad avser utrikesministern att vidta för åtgärder för att stödja FN och FN-kontorets arbete i Colombia?
2. På vilket sätt avser utrikesministern att verka för att bidra till en fredlig utveckling i Colombia?
3. Vad avser utrikesministern att göra gör att förbättra situationen för civilbefolkningen, inklusive internflyktingarna?