den 15 mars

Interpellation 2004/05:462 av Luciano Astudillo (s) till utrikesminister Laila Freivalds om demokratin i Colombia

Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i över fyra decennier. Konflikten är mångfasetterad och har många orsaksfaktorer. En av många är att alla de väpnade grupperna är involverade i landets kokainaffärer. En annan faktor är att eliten i samhället i för liten grad bryr sig om landets 70 % fattiga som är de som främst drabbas av konflikten.

Många bedömare pekar på att både Farcgerillan och paramilitären är djupt involverade i knarkaffärer. Båda dessa väpnade grupper är också ansvariga för mycket grova brott mot internationell humanitär rätt och mot de mänskliga rättigheterna. FN-rapporter har också pekat ut regeringsstyrkorna som ansvariga för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, ofta i direkt samröre med paramilitärerna.

Historiskt sett har de konservativa och liberala partierna tävlat om makten. Vänstern har utsatts för våld och trakasserier, har haft svårt att organisera sig och göra sin röst hörd. Den 26 maj 2002 vann Alvaro Uribe presidentvalet med 53 % av rösterna. Uribe betraktade sig som oberoende och fick stöd från både det liberala och det konservativa partiet.

Av Colombias 44 miljoner invånare var 24 miljoner röstberättigade. Av dessa röstade enbart ca 45 % @ den lägsta siffran någonsin. I flera distrikt där den väpnade konflikten är som mest intensiv var valdeltagandet så lågt som 9 %. Dessutom finns det beräkningar som visar att två till fem miljoner av Colombias vuxna befolkning inte är röstberättigade då de inte är registrerade som medborgare. Bland annat för att de är internflyktingar som följd av konflikten. FN:s flyktingkommissariat beräknar antalet internflyktingar till över tre miljoner.

Det är också oroväckande att det i över 300 av landets 1 098 kommuner bara fanns en kandidat i valet av borgmästare. Rapporter från människorättsorganisationer och FN pekar på att de väpnade grupperna ofta kontrollerar de lokala politikerna genom hot om våld, trakasserier eller rena mutor.

Enligt den colombianska juristkommissionen har paramilitärens våld inte sjunkit utan ligger på en alarmerande nivå trots att regeringen ställt villkor om eldupphör för de förhandlingar som pågår.

Både FN och inhemska MR-organisationer pekar på att situationen kring de mänskliga rättigheterna går i fel riktning. Godtyckliga arresteringar och tortyr ökar. Rättsapparaten fungerar inte vilket leder till omfattande straffrihet.

Allt detta innebär också problem ur demokratisk synvinkel. I vilken grad går det att tala om organisations- och yttrandefrihet när lokala ledare ofta mördas?

De politiska partierna har i konstitutionen från 1991 beslutat att sätta en tidsgräns för hur länge en president kan sitta vid makten, detta för att motverka politisk hegemoni. Tidsgränsen är en valperiod eller fyra år. Det är oroväckande att president Uribe, i konflikt med stora delar av de båda traditionella partierna och vänstern, beslutar sig för att försöka ändra i konstitutionen för att kunna sitta ytterligare en period efter valet.

Nu finns det stort behov av att stödja processer för att öka det demokratiska inflytandet, speciellt inför valet 2006. Exempelvis är det rimligt att världssamfunden, och inte minst Sverige, på olika sätt uppmuntrar den colombianska regeringen att bjuda in internationella observatörer och valövervakare i samband med presidentvalet 2006.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

Vad avser utrikesministern att vidta för åtgärder för att stödja den demokratiska utvecklingen i Colombia?

Avser utrikesministern att verka för att Sverige och EU bidrar med hjälp och stöd så att presidentvalet 2006 genomförs på ett verkligt demokratiskt sätt?