den 2 mars

Interpellation 2004/05:437 av Kalle Larsson (v) till utrikesminister Laila Freivalds om Sveriges inställning till situationen i Nepal

Demokratin i Nepal är avskaffad. Ännu en gång, skulle man kunna tillägga. Landet har en historia av att kungaregimen med ojämna mellanrum avsätter de politiskt förtroendevalda och erövrar makten för egen del. Det hände 1959 och innebar 30 år av oinskränkt kungamakt innan demokratirörelsen genomförde en folklig resning och införde politisk demokrati.

Maktstriden mellan demokratiskt valda och den auktoritära kungen har sedan dess böljat fram och tillbaka. Sedan 2002 har kungen avsatt tre premiärministrar och upplöst alla folkvalda församlingar. Ändå är det senaste draget då han den 1 februari tog hela makten i egna händer ett kvalitativt nytt steg i avskaffandet av demokratin.

Undantagstillstånd råder, inskränkningarna i yttrandefriheten är exceptionellt hårda och stundtals @ till exempel när protester förväntas organiseras @ är all kontakt med omvärlden helt bruten. Inte ett telefonsamtal, inte ett e-postmeddelande slipper igenom. 1 000 journalister har sparkats för påstådd illojalitet och hundratals politiska och fackliga ledare är satta i husarrest och fängslade.

Vad anser då den socialdemokratiska regeringen om situationen i Nepal? I ett svar på en skriftlig fråga från mig, 2004/05:848, har utrikesministern på korta 13 rader lyckats hänvisa till EU sex gånger, men i handling agerar Sverige annorlunda än många EU-länder. För samtidigt som USA, Storbritannien, Frankrike och en rad andra EU-stater kallar hem sina ambassadörer från landet som en protest mot statskuppen väljer den svenska ambassadören att resa till kung Gyanendra för att överlämna kreditbrev. I den tillåtna regimvänliga pressen utmålas det förstås som ett erkännande.

Det vore fel att påstå att man aldrig bör ha kontakt med regimer som misshagar, eftersom det ibland kan vara rätt att upprätthålla kontakten för att kunna påverka. Men Sveriges utrikespolitik kan inte begränsas till att i ord hänvisa till EU i allmänhet och sedan i handling vara bland de första på plats hos en regim man påstår sig ogilla.

En jämförelse är på sin plats med hur den norske utrikesministern Jan Petersen från Höyre den 25 februari uttrycker Norges position i svar på en skriftlig fråga från Björn Jacobsen (sv) i Stortinget: "Norge har sterkt beklaget kongens avsettelse av regjeringen. Vi har erklært vår støtte til flerpartidemokrati og konstitusjonelt monarki, og vi har ved flere anledninger uttrykt alvorlig bekymring overfor innskrenkingene av menneskerettighetene. Fra norsk side oppfordrer vi Nepals myndigheter om snarest å ta skritt for å gjenopprette flerpartistyre og grunnleggende sivile og politiske rettigheter. Vi har også sluttet oss til EUs kritikk av kongens inngripen."

Inbördeskriget mellan den hänsynslösa maoistiska gerillan och den nepalesiska regimens militär har de senaste tio åren skördat över 11 000 dödsoffer varav många civila. Båda sidor anklagas av organisationer som Amnesty International för brott mot de mänskliga rättigheterna, och kungen har efter statskuppen inlett en militär offensiv på den fattiga landsbygden. Det är nu akut att omvärlden visar sitt stöd till de demokratiska krafterna i landet, och att kraftfulla protester riktas mot regimens diktatoriska kupp och mot polisens och militärens brutala våld mot fredliga demonstranter. Nepal behöver en demokratisk utveckling och Sverige måste tydligt visa sitt stöd för demokratirörelsen.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1. Vilka initiativ är ministern beredd att ta för att klargöra vad Sverige anser om situationen i Nepal?

2. Vilka initiativ är ministern beredd att ta för att bidra till ett återupprättande av den politiska demokratin i Nepal?