Interpellation 2004/05:424 av Ulf Nilsson (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om anställningsvillkor för forskare
För ett modernt välfärdssamhälle är det avgörande att framgångsrikt kunna konkurrera med tillverkning av varor och tjänster med ett högt kunskapsinnehåll. Akademisk forskning av hög kvalitet bidrar både direkt och indirekt till ett innovativt och utvecklande samhällsklimat. Den socialdemokratiska regeringen har visserligen länge haft som mål att Sverige ska vara en ledande forskningsnation, men med tanke på anställningsförhållanden och arbetsförhållanden vid universitet och högskolor är det svårt att se hur det målet ska kunna uppnås.
Starka forskningsmiljöer kräver utrymme för en viss trygghet och kontinuitet för att forskningen ska kunna bedrivas långsiktigt. Svenska forskningsmiljöer borde attrahera fler utländska forskare och samtidigt erbjuda fler begåvade svenska forskare utvecklingsmöjligheter. I stället blir framstående svenska disputerade forskare beroende av ansökta tidsbegränsade medel, tidsbegränsade anställningar, vikariat och projektanställningar.
Enligt uppgift från Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) saknar omkring 40 % av forskare och lärare tillsvidareanställning. Dessutom har alltfler doktorander inte någon doktorandtjänst med tillhörande sociala förmåner utan studerar på stipendier. För dem som har doktorerat är genomsnittstiden sju år innan en fast anställning blir aktuell. Enligt tillgänglig statistik drabbas särskilt kvinnliga forskare av de otrygga anställningsvillkoren. Vid en grundlig genomgång av anställningarna vid Lunds universitet av SULF visade det sig att enligt 2003 års statistik var 1 249 av 3 165 anställda forskare och lärare utan tillsvidareanställning. Endast drygt hälften av de kvinnliga forskarna och lärarna innehade tillsvidareanställning.
Inom stora delar av arbetslivet vore det otänkbart med så otrygga anställningsformer som erbjuds många av högskolans forskare och lärare. Det säger sig självt att långsiktig planering inte är möjlig för forskare som har tidsbegränsad anställning. De har inte heller möjlighet att ansöka om befordran till lektor eller professor.
En huvudorsak till problemen är att regeringen minskat andelen fasta basresurser till starka forskarmiljöer. En viktig uppgift borde därför vara att i budgeten öka andelen fasta resurser, det vill säga höja fakultetsanslagen. Dessutom borde regeringen redovisa varför huvudregeln för svensk arbetsmarknad om tillsvidareanställning kan åsidosättas så kraftigt som inom högskolevärlden.
Avser ministern att vidta några åtgärder för att öka anställningstryggheten i forskningsmiljöerna?