den 16 februari
Interpellation 2004/05:387 av Ana Maria Narti (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om kvotering av studenter
En principiellt viktig dom slog nyligen fast: Det är fel att kvotera in i studierna studenter med utländsk bakgrund men med lägre betyg än svenska sökande.
Låt mig börja med att ta fram de principiella ståndpunkter som denna dom berör. Att göra etnicitet till en merit kan bara leda till ännu djupare stigmatisering av människor med annat ursprung än svenskt. Man motverkar inte diskriminering av minoriteter genom att diskriminera majoriteten. Positiv särbehandling kan kanske accepteras när man jämför personer med liknande meriter @ men bara om det visar sig att en särskild och mycket efterfrågad utbildning bygger på uppenbar snäv etnisk rekrytering.
Domen kommer att överklagas och detta är nödvändigt: Regelverket kring antagningen är oklart. Departementet och Högskoleverket uppmuntrar lärosäten att reservera 10 % av studieplatserna för underrepresenterade grupper och detta krav kan verka i motsatt riktning än antidiskrimineringslagen. Rekommendationen formuleras i högskoleförordningen som en direkt följd av propositionen 2001/02:15 Den öppna högskolan. Redan när propositionen bearbetades i riksdagen hade vi i Folkpartiet försökt stoppa förslaget om att 10 % av platserna skulle användas för en förmodad breddad rekrytering. Lagformuleringarna var otydliga och riskerade att ge upphov till godtyckliga beslut. Vilket nu bevisas i praktiken.
Diskrimineringen av personer med utländsk bakgrund verkar oftast inom den akademiska världen på andra plan än vid antagning till studier av blivande studenter. Vi vet att många studenter med så kallade konstiga namn har mycket svårt att få praktikplatser när de når högre nivåer i sin utbildning. Vi vet också att de har ännu svårare att få en fast anställning efter avslutade studier, även när deras betyg är utmärkta. Låt oss anta att det redan finns många så kallade invandrarungdomar inom juridikfakulteterna. Frågan är: Får de i tid notariatplats, blir de tingsmeriterade, så att de kvalificeras för jobb inom rättssystemet? Och när de äntligen är fullfjädrade jurister @ får de anställning i domstolsväsende och advokatbyråer?
Universitetskanslern Sigbrit Franke och utredaren Ulf Öhlund talar i en artikel nyligen publicerad i Svenska Dagbladet om nya förslag lämnade till regeringen om regler, program och kurser som underlättar de utländska akademikernas inträde i yrket @ och detta är utmärkt. Frågan är bara varför sådana åtgärder lanseras så sent och genomförs så långsamt; svårigheterna som håller utländska akademiker borta från yrket är kända sedan minst ett decennium. En annan och avgörande fråga är hur alla nödvändiga kurser finansieras. För just sådana initiativ reserverar Folkpartiets budgetförslag 70 miljoner kronor per år utöver regeringens satsningar.
Alla kurser som avser att öppna yrkeslivet för akademiker från andra länder har hittills varit underdimensionerade och fragmentariska samtidigt som de har lidit av kronisk brist på säker och kontinuerlig finansiering. Departementet, Högskoleverket och Ams har fortfarande mycket att göra för att åtgärda dessa brister. Integrationsverkets senaste rapport räknar med 30 000 utländska akademiker som antingen är arbetslösa eller felsysselsatta. Samma rapport visar att många högt utbildade invandrare fastnar mellan fem och elva terminer i utbildningar på mycket låga nivåer. Om regeringens politik är väl genomtänkt och effektiv @ hur kan då fakta se ut så som de gör?
Med bakgrund i redovisade fakta, vänder jag mig till utbildningsministern med följande frågor: