Interpellation 2004/05:381 av Gudrun Schyman (-) till statsminister Göran Persson om mäns våld mot kvinnor
Under hösten 2004 debatterades ämnet mäns våld mot kvinnor intensivt och på ett sätt som inte setts tidigare. Alltfler gav uttryck för att detta inte är en "kvinnofråga" utan ett gigantiskt samhällsproblem som i grunden handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Alltfler blev medvetna om att våldet mot kvinnor och barn, det våld som utövas av män, inte är avvikelser. Det är inte missbruk, psykisk sjukdom eller kulturella klyftor som är orsaken. I stället är mäns våld mot kvinnor det yttersta uttrycket för en samhällsordning där män är överordnade och kvinnor underordnade, det vill säga ett uttryck för den patriarkala maktordningen. Det blev också tydligt att statens, kommunernas och ansvariga myndigheters agerande, snarast alltid handlade om brist på agerande. Avgrunden mellan den politiska retoriken och den vardagliga praktiken var och är enorm.
Utredningen Slag i luften, en utredning om myndigheter, mansvåld och makt, SOU 2004:121, konstaterade att 90-talets kvinnofridsreform, den största satsning som gjorts mot mansvåldet, hittills varit ett slag i luften. Mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett lågprioriterat och förminskat problem hos myndigheterna. De myndigheter som 1998 fick i uppdrag att bekämpa våldet har i allmänhet gjort för lite eller inget alls. Obetydliga ekonomiska resurser har satsats, utbildningen har varit otillräcklig och samordningen har inte fungerat. Det arbete som trots allt genomförts har ofta organiserats som projekt och därmed också avsomnat efter projekttidens slut. Motståndet mot att ta till sig våldets omfång, innebörd och karaktär har resulterat i en politisk nedprioritering av frågan.
Samma bild bekräftas av Amnestys rapport Har ej prioriterat frågan, en undersökning om svenska kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, 2004. Den visade att frågan om mäns våld mot kvinnor och barn fortfarande befinner sig långt ned på de flesta kommunernas prioriteringslistor. Flera kommuner saknar handlingsplaner, endast ett fåtal har egna kriscentra och kvinnojourerna runtom i landet får i stort förlita sig på frivilliga krafter och frivilliga bidrag.
Bägge utredningarna utmynnade i flera konkreta förslag, baserade på en maktanalys och ett erkännande av mäns kollektiva ansvar. Bland förslagen fanns:
Det är uppenbart att ökad kunskap och, framför allt, ökade resurser är avgörande för att få till stånd en förändring. Tidigare har regeringen backat för alla initiativ till ett övergripande statligt ansvar för kvinnojourerna. Den 3 februari svarade dock statsministern på en fråga att: "Det finns all anledning för samhället att ta ett samlat ansvar för finansieringen av dessa viktiga verksamheter" (kvinnojourerna) "och att göra det på ett sådant sätt att vi får täckning i hela landet och kvaliteten bibehålls." Statsministern betonade också vikten i frågan. Svaret måste i rimlighetens namn betyda att regeringen nu intagit en något annorlunda hållning i frågan. Ett statligt finansiellt ansvar bör också innebära att regeringen är beredd att i kommande budget deklarera denna inriktning och avsätta resurser för genomförande. Av Vänsterpartiets och Miljöpartiets tidigare förslag att döma bör det inte vara några problem att få till stånd en majoritet i frågan.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsministern: