den 8 februari

Interpellation 2004/05:365 av Rosita Runegrund (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om den kubanska demokratirörelsen

Är det en tillbakagång till den mer Castrovänliga linjen i socialdemokratisk Kubapolitik vi bevittnar? När hände det senast att en diktator dikterat villkoren för EU-ambassadernas gästlistor och inbjudningar? De frågorna bör ställas efter regeringens beslut att ställa sig bakom EU-förslaget att sluta bjuda in företrädare ur demokratirörelsen till ambassadernas nationaldagsfirande.

Det kunde under Anna Lindhs tid som utrikesminister skönjas en genuin vilja till tydligt svenskt stöd till den kubanska demokratirörelsen. Uttalanden från den dåvarande utrikesministern lämnade ingen tvekan om att det var stödet till demokratirörelsen som var första prioritet, snarare än att söka behålla en god relation till den kubanska regimen. Detta var tydligt inte minst efter de massfängslanden som skedde våren 2003 då 75 stycken demokratiaktivister fängslades. De flesta fick fängelsestraff på mellan 15 och 20 år. Många sitter i isoleringscell. De är samtliga personer som riskerat allt för sin strävan för ett demokratiskt Kuba. Varje dag tvingas de utstå de omänskliga och förnedrande förhållandena i de kubanska fängelserna. Totalt sett finns drygt 300 politiska fångar i dessa fängelser.

Fram till våren 2003 hade den av regimen förbjudna demokratirörelsen varit mycket aktiv i sin strävan att visa det kubanska folket på en fredlig väg till demokrati. Trots insikt om riskerna med att tillhöra oppositionen har många bokstavligen vågat sina liv i kampen för ett annat Kuba. Det viktigaste bidraget på detta område har varit det av de kubanska kristdemokraterna initierade Varelaprojektet. Varela är en namninsamling som syftar till en folkomröstning på följande fem områden: organisations- och yttrandefrihet, ny vallag, allmänna och fria val, amnesti för politiska fångar och fri företagsamhet. Namninsamlingen har gjorts från person till person, eftersom all massinformation kontrolleras. Trots att en underskrift kan medföra arbetslöshet, trakasserier, telefonavlyssning med mera har minst 25 000 namn samlats in. En stor del av dem som fängslades våren 2003 var engagerade inom Varela.

Det har snart gått två år sedan domarna föll. Man skulle kunna tro att demokratirörelsen dött ut, eller åtminstone tystnat. Möjligtvis är det så att omvärldens stöd tystnat alltmer. De som arbetar för demokrati på ön fortsätter dock sitt arbete. Trots den uppenbara risken att fängslas har Varela fortsatt i ny form, via det nationella dialogprogrammet. Dialogen är ett dokument som målar upp hur ett demokratiskt samhälle skulle kunna se ut, med idéer på förändringar inom en mängd olika samhällsområden. Dokumentet är en strävan att involvera hela den kubanska befolkningen i en nationell diskussion kring en ny alternativ konstitution. Därför innehåller dialogen blanketter, där varje enskild person har möjlighet att kommentera förslaget och själv komma med egna förändringar och idéer. Utifrån de svar som kommer in via dessa blanketter ska ett nytt, reviderat förslag till konstitution arbetas fram. Detta vill man alltså göra tillgängligt för alla kubaner. De svenska kristdemokraterna är en av få svenska aktörer som ger ett aktivt och långsiktigt stöd till arbetet inom demokratirörelsen.

Inte heller har de uttryckliga protesterna mot massfängslandena tystnat på ön, även om omvärldens uthållighet också på detta område inte varade särskilt länge. Varje söndag samlas runt 15 fruar till mässa, vitklädda och med bilder på sin fängslade make om halsen, som en regelbunden tyst men uttrycklig protest mot det övergrepp man drabbats av. Efter mässan tågar de anhöriga tysta fram och tillbaka utanför kyrkan. Genom Fonden Kubas politiska fångar ges ekonomiskt stöd från enskilda personer i Sverige till 15 av de 75 drabbade familjerna. Den senaste tiden har några mycket svårt sjuka fångar släppts. Det råder dock tveksamhet kring några av dessa, huruvida de verkligen är fria eller om det endast är villkorligt eller om man är under husarrest. Frisläppandet av dessa fångar är naturligtvis ett utslag av Fidel Castros insikt om egen vinning i frågan, då han skulle riskera starka protester genom att låta någon av de politiska fångarna dö i fängelse, snarare än ett utslag av plötslig barmhärtighet.

Sedan EU införde sin tuffare politik gentemot Kuba har relationen mellan EU och Kuba varit ansträngd. EU har tidigare krävt villkorslös frigivning av alla samvetsfångar som fängslades 2003. Att företrädare ur demokratirörelsen bjöds in till ambassadernas nationaldagsfirande var ett symboliskt men mycket viktigt budskap till både opposition och Castro. Och budskapet har gått fram till Castro, och det har gjort honom obekväm. Nu har det tydligen också blivit alltför obekvämt för den svenska regeringen.

När de spanska socialisterna nu i ministerrådet fått igenom beslut om att EU:s gemensamma hållning mot Kuba ska avskaffas @ och därmed i sak agerar budbärare åt Castro @ verkar de svenska socialdemokraterna sakna civilkurage nog att hedra sina tidigare utfästelser om ett tydligt stöd till demokratirörelsen. För ett år sedan uttalade utrikesminister Laila Freivalds i en interpellationsdebatt att det är viktigt med en öppen kontakt med demokratirörelsen. Skulle Sverige göra ett officiellt besök på Kuba är det nödvändigt med en öppen kontakt både med representanter för det officiella Kuba och demokratirörelsen, sade Freivalds. Men utrikesministern får nog tänka om, för härefter är det Castro som dikterar villkoren för EU. Om Castro får bestämma vilka som bjuds in till nationaldagsfirande, vad hindrar honom för att även avgöra vilka som Sverige möter vid ett officiellt besök i Kuba?

Den svenska regeringens hållning i frågan är besynnerlig och tam. Å ena sidan önskar regeringen att relationen mellan EU och Kuba ska normaliseras. Samtidigt vill man inte att det sker till priset av att kontakten med oppositionen avbryts. Å andra sidan är regeringen medveten om att Castro inte accepterar ett regelbundet och synligt samröre med denna grupp.

Det finns en tydlig övertro på att normala relationer är de bästa relationerna. Vem som tjänar på det i detta fall är naturligtvis Fidel Castro. Demokratirörelsen tvingas ut i kylan för att EU ska värma Castrodiktaturen. Castro räds att demokratirörelsen blir internationellt synlig, och nu medverkar EU @ och Sverige @ till att osynliggöra den. Att EU överger sin tidigare ståndpunkt om att fortsätta sätta press på Kuba till dess att alla fångar är frisläppta är en skam. När EU så tydligt markerat att unionen inte är att lita på har den kubanska demokratirörelsen inte mycket annat än att förlita sig på stödet från USA, det som så enkelt och lätt attackeras av Fidel Castro.

I tidigare interpellationsdebatter har både Anna Lindh och Laila Freivalds hänvisat till det systemöppnande biståndet som ett av flera redskap i arbetet för demokrati, och på (mycket) lång sikt. Stöd till oppositionen, som i dag sker främst via några av de svenska partianknutna biståndsorganisationerna, har lyfts fram som ett annat. Nu verkar det nya redskapet vara att låta Castro bestämma ordningen i tillvaron.

Vaclav Havel skriver på DN Debatt: Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktsuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mer skamlig överenskommelse. Kristdemokraterna instämmer helhjärtat i hans ord.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesministern:

1. Vad avser utrikesministern att uppnå genom att låta Castro diktera villkoren för vilka den svenska ambassaden kan bjuda in till sitt nationaldagsfirande?

2. Kommer utrikesministern att verka för att tillskapa ett sammanhang i ambassadmiljö till vilket företrädare ur demokratirörelsen fortsättningsvis kan tänkas bli inbjudna till?

3. Vilka konkreta åtgärder tänker utrikesministern vidta för att tillse att de svenska kontakterna med den kubanska demokratirörelsen upprätthålls @ nu när relationerna normaliseras med Castroregimen?

4. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att Sverige och EU ska bidra till utvecklingen av ett demokratiskt och fritt Kuba?