den 4 februari

Interpellation 2004/05:361 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Morgan Johansson om en fällande dom mot Sverige i Europadomstolen

Den 25 januari 2005 förlorade svenska staten målet N.N. mot Sverige vid Europadomstolen (mål nr 56529/00). Målet gällde frågan om hur den svenska smittskyddslagens regler om tvångsisolering tillämpats gentemot en homosexuell man, född 1947.

År 1994 upptäcktes det att mannen smittats av hiv och att han överfört infektionen på en nittonårig man som han första gången haft sexuellt umgänge med 1990. Den 2 februari 1995 ansökte den ansvarige smittskyddsläkaren om att länsrätten skulle tvångsisolera mannen i tre månader i enlighet med § 38 i den då gällande smittskyddslagen. Länsrätten fastställde beslutet den 16 februari 1995. Tvångsisoleringen förlängdes därefter i sexmånadersperioder fram till den 12 december 2001. Eftersom mannen avvek från isoleringen vid ett flertal tillfällen varade den faktiska tvångsisoleringen sammanlagt knappt ett och ett halvt år. I december 2001 avslog länsrätten ansökan om förlängning med hänvisning till att det inte fanns någon tillgänglig information om mannens beteende, hälsotillstånd med mera.

En enhällig domstol ansåg att Sverige hade kränkt mannens rätt till frihet och säkerhet i enlighet med Europakonventionens artikel 5.1. Domstolen konstaterade att konventionen ger utrymme för frihetsberövade i syfte att hindra spridning av smittsamma sjukdomar, men att åtgärdens berättigande dock beror på om sjukdomen innebär fara för allmän hälsa och säkerhet samt om frihetsberövandet kommer i fråga först efter att alla andra, mindre långtgående åtgärder hade övervägts och befunnits otillräckliga.

Domstolen ifrågasatte inte att hiv är en mycket allvarlig sjukdom, men fann att myndigheterna inte hade gjort en tillräcklig avvägning mellan smittskyddsintressen och den enskildes rättigheter. Beslutet om tvångsisolering gällde under nästan sju år, men mannen var de facto isolerad endast under ett och ett halvt år. Det fanns vidare inga påtagliga tecken på att mannen hade betett sig smittfarligt under de långvariga perioder då han hade avvikit från tvångsisoleringen.

Frågan om smittskyddslagens överensstämmelse med Europakonventionen var föremål för återkommande debatt i samband med att smittskyddslagstiftningen reformerades förra året. Redan den parlamentariska smittskyddskommittén pekade i sitt betänkande (SOU 1999:51) på att reglerna för tvångsisolering var problematiska i förhållande till konventionens bestämmelser, bland annat eftersom smittskyddslagen ger obegränsat utrymme för förlängning av isoleringen. Även min egen interpellation 2002/03:290 pekade på behovet av att regelverket om tvångsisolering bringas i samklang med internationella människorättskonventioner.

Smittskyddskommitténs förslag till lösning av problematiken var att införa en bortre tidsgräns för hur länge en person kan vara tvångsisolerad. Syftet med detta förslag var att säkerställa att tvångsisolering endast tillgrips i ett akutläge för att skapa rådrum till att hitta andra, mindre långtgående åtgärder, alternativt överföra personen till tvångsvård. Regeringen, och riksdagens majoritet, avvisade dock detta förslag. Även i den smittskyddslag som infördes den 1 juli 2004 finns alltså möjlighet till förlängning av tvångsisoleringen ett obegränsat antal gånger.

Reglerna om tvångsisolering i dagens smittskyddslag, som trädde i kraft den 1 juli 2004, är i väsentliga delar desamma som i 1988 års smittskyddslag. Eftersom tillämpningen av den tidigare smittskyddslagen i det aktuella fallet nu har fällts av Europadomstolen är det därför angeläget att analysera på vilket sätt domstolens avgörande kastar nytt ljus över frågan om tillämpningen av 2004 års smittskyddslag riskerar att strida mot Europakonventionen.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av den fällande domen mot Sverige i Europadomstolen?