den 3 februari

Interpellation 2004/05:355 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om Sveriges stöd till demokratiaktivister på Kuba

Måndagen den 31 januari beslutade ministerrådet att upphäva den gemensamma position gentemot Kuba som unionen antog i maj 2003 efter att 75 demokratiaktivister dömts till sammanlagt 1 456 år i fängelse. Positionen innebar att medlemsländerna på sina nationaldagar bjöd in representanter för demokratirörelsen till mottagningarna på sina respektive ambassader. Det var det främsta erkännandet EU givit den kubanska demokratirörelsen någonsin och innebar att demokraterna stärkte sin position gentemot såväl det kubanska folket, som den kubanska regeringen och gentemot omvärlden. Äntligen visade EU att man stod på demokraternas sida, och att man förstått att de är en förutsättning för demokratisering på Kuba.

Sedan regeringsskiftet i Spanien våren 2004 har den nya spanska regeringen arbetat för att förändra EU:s position. De hävdar att den är kontraproduktiv, trots att den bara varit i kraft i ett och ett halvt år. För att ge understöd till den spanska regeringens argumentation lät den kubanska regeringen i höstas ett dussin av samvetsfångarna avtjäna straffen i sina hem @ officiellt på grund av hälsoskäl @ i stället för i fängelserna. De har dock inte släppts fria i betydelsen att straffen upphävts, utan kan närsomhelst fängslas igen. Och fortfarande sitter ytterligare ett åttiotal samvetsfångar i kubanska fängelser. Det har alltså inte skett någon som helst förändring av det genomgripande förtrycket av mänskliga rättigheter i det kubanska samhället, eller den totala avsaknaden av demokrati. Förtrycket är lika skoningslöst som någonsin, men ändå har EU beslutat byta politik och Sverige har varit ett av de länder som ställt sig positivt till detta.

Sedan i maj 2005 ingår flera före detta kommunistländer i EU, och såväl Polen som Tjeckien har aktivt arbetat emot en förändring av unionens politik gentemot Kuba. Tjeckiens förre president Vaclav Havel skrev dagen efter beslutet i ministerrådet i Dagens nyheter att han svårligen kan tänka sig: "ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktsuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mer skamlig överenskommelse."

Havel vet vad han pratar om, han har upplevt det själv. I en brevväxling med den kubanske demokratiaktivisten och Sacharovpristagaren Oswaldo Payá Sardiñas i Journal of Democracy nyligen argumenterar han för att EU ska komma till ett gemensamt åtagande om praktiskt stöd till Kubas demokrater. Han delar också med sig av en viktig erfarenhet från sin tid som dissident, och hur han behandlades av omvärlden: "Oavsett era meriter, och hur modiga och respekterade ni är som dissidenter, och även om ni har tillbringat år i fängelse, eller skrivit intelligenta böcker, kan pragmatiska politiker i den demokratiska världen misstänka att ni är grälsjuka, beklagar er för mycket, är smått galna, och ständigt klankar ned på allt. Den misstanken kan leda till följande åsikt:

"Vi skulle kunna stödja dem symboliskt, men utifrån ett realistiskt politiskt perspektiv behöver vi inte lita på dem: de är inte våra riktiga partners'. Men det är motsatsen som är sann. Det är viktigt att övertyga politiker i demokratiska länder om detta, vilket jag har försökt göra i flera år."

Havel sätter här fingret på precis det som är fel i den svenska och europeiska politiken gentemot Kuba: avsaknaden av förtroende för de kubaner som arbetar för demokrati. Det är endast genom att lita på demokraterna på Kuba och aktivt bidra med såväl moraliskt som politiskt stöd som vi kan bidra till att de är tillräckligt starka för att ta över den dag kommunismen faller. Om demokratirörelsen inte är tillräckligt stark så kan övergången innebära att dagens totalitära system bara övergår i ett annat auktoritärt system, som i Vitryssland. Havel vet vilket stöd demokraterna behöver och han vet att det inte blir någon demokrati utan demokrater.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:

Varför har utrikesministern så hastigt bytt politik gentemot Kuba, och kommer den svenska ambassaden i Havanna, trots att den gemensamma positionen är upphävd, att bjuda in representanter för demokratirörelsen på Kuba på Sveriges nationaldag i år?

Varför har utrikesministern inte lyssnat på de politiska ledare i Europa som har erfarenhet av att arbeta för demokrati under kommunistiska regimer?

På vilket sätt avser utrikesministern att i framtiden stödja demokratiaktivisternas arbete på Kuba?