den 2 februari

Interpellation 2004/05:349 av Gunilla Carlsson i Tyresö (m) till utrikesminister Laila Freivalds om Sverige och relationerna med Kuba

Det finns anledning att vara mycket kritisk mot att den svenska regeringen ställer sig bakom en mjukare EU-linje mot Kuba.

I april 2003 utfärdade de kubanska myndigheterna massdomar och långa fängelsestraff mot 75 regimkritiker, enbart på grund av deras politiska åsikter och partitillhörighet. Ännu sitter 61 personer av dessa fängslade. Därtill kommer att den kubanska regimen hävt sitt tidigare moratorium för verkställande av dödsstraff.

Kombinationen av de kubanska myndigheternas grova åsidosättande och brott mot de mänskliga rättigheterna och den i övrigt allvarliga människorättssituationen föranledde EU och andra länder att hårt kritisera och vidta ett antal åtgärder mot Kuba. I EU:s fall vidtog man de så kallade juniåtgärderna. Bland annat bjöds kubanska dissidenter in till ambassaderna i Kuba till firandet av nationella högtidsdagar i EU-länderna. Andra åtgärder bestod i att begränsa bilaterala regeringsbesök på hög nivå samt att inleda en omvärdering av EU:s gemensamma ståndpunkt om Kuba. Fram tills alldeles nyligen var även de diplomatiska förbindelserna mellan EU och Kuba frysta, efter kubanskt initiativ.

Vid genomläsning av Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter på Kuba 2004 bekräftas gängse bild om det kraftigt försämrade människorättsläget 2003 med massdomar mot oppositionella och avrättningar.

Läser man vidare i Utrikesdepartementets rapport står att "Under 2004 har Kuba inte uppvisat beredvillighet att normalisera förbindelserna med EU." Kuba beskrivs rätteligen som en auktoritärt styrd enpartistat under Fidel Castro och kommunistpartiet. Det finns varken yttrande- tryck- eller föreningsfrihet och oliktänkande som journalister och personer från den kubanska oppositionen kränks dagligen av den egna regimen. Kränkningarna består i allt från långa fängelsestraff till tillfälliga frihetsberövanden, förtal och vräkning.

Det är därför både motsägelsefullt och oacceptabelt att regeringen nyligen gav stöd till ett EU-beslut om en mjukare EU-linje mot Kuba.

Lägg till att grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna fortsatt tillhör vardagen, att människorättssituationen inte kommer att förbättras så länge Fidel Castro och kommunistpartiet enväldigt kontrollerar landet samt att EU:s tidigare krav om att samtliga 75 regimkritiker ska friges inte har uppfyllts, så blir bilden mycket dyster. Regeringen och även EU framstår som undfallande och inkonsekventa gentemot en av världens kvarvarande kommunistdiktaturer.

Av det vi vet i dag bygger EU:s nya och mjuka linje mot Kuba på att kubanska dissidenter inte längre ska bjudas in till nationella högtidsdagar samt att EU-kretsen nu återupptar dialogen med den kubanska regimen. Möjligheterna för en fortsatt dialog mellan EU och den demokratiska oppositionen i Kuba ter sig dock mycket osäkra. Inte minst i och med att den kubanska regimen tydligt signalerat att den inte kan acceptera regelbunden och synlig dialog med oppositionen. Det inbjuder till oro och ställer en del frågetecken kring Sveriges och EU:s möjligheter att främja de mänskliga rättigheterna och stödja en demokratisk utveckling i landet.

1. Hur avser utrikesministern att verka för att EU:s beslut att normalisera relationerna till Kuba inte ska permanentas om de kubanska myndigheterna inte genomför reella och genomgripande åtgärder på människorättsområdet, såsom att släppa samtliga politiska fångar fria?

2. Hur avser statsrådet att verka för att oppositionen ska kunna delta vid olika evenemang som äger rum på svenska ambassaden i Havanna?