den 24 september

Interpellation 2004/05:34 av Tomas Högström (m) till statsrådet Ylva Johansson om remissrätten för företagsläkare

Landstinget Västmanland har beslutat att privata sjukgymnaster med samverkansavtal från och med den 1 oktober inte längre får ersättning för de behandlingar som ges efter remiss från företagsläkare. De behandlingarna ska i stället betalas av företagshälsovården och arbetsgivaren. Sjukgymnasterna ska skaffa vårdavtal med olika företagshälsovårdscentraler och så kallad blandad finansiering enligt landstinget. Denna nyordning gör att Landstinget Västmanland intar en särställning i landet.

Tidigare ordning för företagsläkare har inneburit en rätt att remittera patienter som bedömts ha behov av sjukgymnastiska åtgärder till en sjukgymnast. Möjligheterna att remittera till sjukgymnast har varit oberoende av om läkaren haft en så kallad etablering, det vill säga ersättningsrätt enligt lagen om läkarvårdsersättning (LOL), eller inte.

Konsekvenserna av Landstinget Västmanlands agerande är dels ett slag mot verksamheten som privatpraktiserande sjukgymnaster bedriver, dels inskränker det företagsläkarnas möjligheter att förskriva behandlingar och raserar ett förtroendefullt samarbete som pågått under flera år mellan företagsläkare och privatpraktiserande sjukgymnaster. Dessutom drabbas näringsidkare i Västmanland av kostnader som konkurrenter i andra län inte har. Till sist, och viktigast av allt, är det patienterna som blir lidande.

Företagshälsovårdens läkare har haft hela ansvaret för sina patienter men i ett slag tar landstinget ifrån dem möjligheten att utarbeta ett komplett rehabiliteringsprogram.

Ska företagshälsovården inte kunna remittera anställda med behov av sjukvårdsinsatser med mindre än att det ska debiteras arbetsgivaren? I så fall ges ordentliga motiv för tecknande av privata sjukvårdsförsäkringar för de anställda, en utveckling som jag förmodar regeringen inte välkomnar.

Landstinget Västmanland är unikt med sin lösning i landet och ger snarast en småföretagare i länet skäl att inte avtala om företagshälsovård för de anställda. Deras tolkning av nuvarande regelverk delas inte av Landstingsförbundet.

Med landstingets inställning faller också vad som är eller borde vara en grundtanke i svensk sjukvård, nämligen att vård ska ges snabbt och där den bäst svarar mot patientens behov.

Mot bakgrund av den höga sjukfrånvaron och det utökade sjuklöneansvaret för arbetsgivare är en berättigad fråga om det är rimligt att lasta över ännu mer av kostnaderna på företagen. Detta blir hur som helst konsekvensen av landstingets beslut. Effekten kan också bli den att långtidssjukskrivna och arbetshandikappade får det ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

Av ett visst intresse för regeringen är att Landstinget Västmanlands beslut motverkar regeringens målsättning att halvera kostnaderna för sjukskrivningarna. Rehabiliteringsinsatser sätts redan på olika sätt på undantag av landstingen. I Västmanland blir detta mer än tydligt.

Landstinget Västmanland säger sig följa lagen. Enligt min mening är slutsatsen att det är fel på lagen om den tolkningen är korrekt och att detta snarast bör ändras.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta vad gäller förslag till förändring av det aktuella regelverket så att patienter slipper komma i kläm på det sätt som beskrivits ovan?