den 20 januari

Interpellation 2004/05:318 av Gunnar Andrén (fp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om framtiden för elkonsumenterna

Den 27 januari 2004 besvarade statsrådets företrädare som energiminister, nuvarande kultur- och utbildningsministern Leif Pagrotsky, två interpellationer som ställts mot bakgrund av de stora eldistributionsavbrott som drabbat betydande delar av Sverige @ från Värmland i väster till Roslagen i öster @ under julhelgen 2003.

Interpellanter var Runar Patriksson (fp) och Börje Vestlund (s). Runar Patriksson hade frågat vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att driftstörningarna i elförsörjningen ska åtgärdas samt om regeringen var beredd att skärpa reglerna för elleverantörerna för att framtvinga förbättringar i elförsörjningen.

Börje Vestlund hade frågat om regeringen hade för avsikt att vidta några åtgärder för att minimera antalet avbrott i elnätverket i framtiden, såsom exempelvis att ändra regleringsbrevet till Energimyndigheten så att denna arbetar mer aktivt med de ständiga elavbrotten.

Frågorna besvarades av statsrådet i ett sammanhang eftersom de till sin karaktär var tämligen lika.

Jag vill understryka att i riksdagen fördes en mycket saklig och lidelsefri debatt, som avslutades med att statsrådet "återgäldade artigheterna och tackade för en bra debatt":

"Den har understrukit hur viktigt det är för det svenska samhället med en trygg och säker energiförsörjning. Det är tydligt att detta är en samhällsfunktion som marknaden inte klarar ensam och på egen hand."

Denna interpellation är ställd mot bakgrund av att elleveranssäkerhet och elkonsumtionstrygghet i högsta grad är en ideologisk fråga. Skillnaden mellan min syn på vilka medel som ska användas för att nå de mål om vilka säkert enighet kan nås, och de som förlitar sig till administrativa samtal innefattade både hot, regleringar och många innehållslösa ord, är mycket vid.

Statsrådet Pagrotsky lät den 27 januari förra året meddela att han redan instundande dag skulle besöka Vattenfalls huvudkontor i Råcksta. Resultatet av detta samtalsmöte är emellertid alltfort höljt i dunkel.

Sverige behöver gå en ljusnande framtid till mötes på elproducents- och eldistributionsområdet. Nuvarande politik präglas, alldeles oavsett vädrets växlingar, av lika delar kraftlöshet och administrativa tillkortakommanden.

Men åter till departementschefens svar den 27 januari 2004.

Det var ett principiellt inriktat svar och en ideologisk debatt följde. Mot bakgrund av vad som hände i Sverige den 8@9 januari 2005 inom samma område, nämligen elavbrotten, finns skäl att upprepa regeringens besked då:

Det är, sade statsrådet Pagrotsky 2004, grundläggande för näringslivet att ha en trygg elförsörjning året runt. Dessutom är det viktigt att alla människor kan känna förtroende för att en tillvaro på landsbygden innebär en säker elförsörjning. Statsrådet berättade att han tidigare vid flera tillfällen träffat elnätsföretagen för att diskutera strömavbrott och leveranskvalitet. Statsrådet hade då framfört regeringens krav på nätbolagen att ta ansvar för att näten är i gott skick och att ha beredskap för snabba åtgärder om elavbrott ändå sker.

Den dialog regeringen då fört med nätföretagen hade, fortsatte statsrådet, så långt resulterat i att branschen höjt åtgärdstakten. Exempelvis hade 67 % av ledningsgatorna röjts de senaste två åren. Det gjorde, sade statsrådet, att arbetet med att röja alla kan vara klart inom fyra år i stället för tidigare planerade åtta år.

Även arbetet med att isolera elledningar har påskyndats, berättade statsrådet för riksdagen. Insatser för att förbättra samverkan vid avbrott har gjort att företagen kan vidta snabbare åtgärder och att kunderna får bättre information. Numera, fortsatte statsrådet, samarbetade nätföretagen vid avbrott med bland andra LRF, Svenska kraftnät, Räddningstjänsten och Sveriges Radio.

Den frivilliga avbrottsersättning som nätföretagen infört vid längre avbrott gör det lättare för kunder att kompenseras för avbrotten, klargjorde departementschefen. Klarare och tydligare regler för ersättning och snabbare kompensation utan krav på bevisad skada är en viktig förbättring, menade regeringens talesman.

Statsrådet kom så in på avbrott som beror på dåligt underhåll eller händelser som kunnat förutses. Sådana avbrott var enligt statsrådet Pagrotsky "oacceptabla".

Regeringens företrädare fortsatte med denna slutledning:

"Snö och blåst i Sverige vintertid är normalt, och jag är förvånad över att det skapat sådana omfattande problem som vi sett under december och januari" (2003 och 2004). "Därför kommer jag i min fortsatta dialog med nätföretagen att försäkra mig om att de åtgärder som nätföretagen utlovar är tillräckliga för att långsiktigt lösa problemen med avbrott."

Det är, sade statsrådet Pagrotsky som exempel, mycket viktigt att de ersättningar som nätföretagen erbjuder sina kunder vid avbrott används som kompensation för en vara som inte har levererats och inte i stället för investeringar eller drift och underhåll.

Regeringens företrädare avslutade sitt riksdagsanförande med att klargöra att "om det visar sig att branschen inte klarar sina åtaganden på ett tillfredsställande sätt är jag för min del inte främmande för ytterligare skärpningar av regelverket. Jag kan även tänka mig att genom regleringsbreven försäkra mig om att både Energimyndigheten och Elsäkerhetsverket ytterligare prioriterar frågor om leveranskvalitet och avbrott."

Regeringen är alltså väl medveten om vilka problem som föreligger. Att vädret den 8@9 januari 2005 var extremt är visserligen odiskutabelt, och kan förklara vissa strömavbrott, men inte rimligen de mycket långvariga och omfattande avbrott som blivit resultatet; det ligger nära till hands att misstänka att i elföretagens kalkyler ingår tänkandet att "strömavbrott lönar sig" @ låt vara att inget företag självfallet skulle vara ens i närheten att medge en sådan inställning. Skillnaden mellan leveransvillkoren mellan olika produkter är emellertid mycket stor, från de mycket stränga kraven på mediciner till det nästan oreglerade området begagnade bilar.

Elsäkerheten, eldistributionen och elkonsumtionen är tre delar av samma sak. Det är uppenbart att det långvariga elmonopolet gör att området fortfarande präglas av regleringstänkande och produktionsperspektiv och mindre av marknadsekonomi och konsumtionsperspektiv.

När statsrådet Pagrotskys efterträdare i medierna givits tillfälle att klargöra regeringens åsikt i samband med de stora elavbrotten från den 8@9 januari 2005, ser vi en upprepning av regleringstänkandet. Det är producenterna som ska tvingas vidtaga åtgärder; konkurrensen om kunderna underordnas helt tankarna på vilka krav statsmakten kan tänkas ställa på det fåtal stora aktörer som finns på elmarknaden.

Det enda nya i regeringens kravkarta är ökade krav på nedgrävning av ledningar. Det är oklart vem som ska betala för denna ökade säkerhet och om denna är rationell i förhållande till andra tekniska lösningar. Jag är själv inte så kunnig att jag kan uttala mig om vilka framtida lösningar som är bäst tekniskt, ekonomiskt och leveranssäkerhetsmässigt, utan det måste enligt min mening avgöras av kundernas beredskap att betala för levererad vara, det vill säga elektriciteten.

Det föreligger alltså en betydande ideologisk osäkerhet hos regeringen vad gäller elproduktion och eldistribution. Dessutom präglas uttalanden från regeringens samarbetspartier av total vilsenhet. Elproduktion och eldistribution lyder ingalunda andra marknadsekonomiska förutsättningar än efterfrågan på luncher, bensin eller värme. Ingendera är gratis och leveranssäkerhet kostar kunden mer än osäkerhet. Regeringen har emellertid ett särskilt ansvar eftersom den i egenskap av ägare och myndighetsansvarig är en av marknadens viktigaste aktörer.

Inom Svenska Kraftnät och i Vattenfall utövar regeringen ägarmakten. Via regleringsbreven för Energimyndigheten, Konsumentverket och Elsäkerhetsverket styr regeringen hur konsumtions- och produktionsintresset ska utformas i praktisk politik. Regeringen har också möjligheten att påverka de enskilda elleverantörerna och elproducenterna att bygga bort elavbrotten via främst ekonomiska stimulanser eller påbud.

Slutligen kan regeringen direkt påverka prisnivån på elektricitet genom sin beskattning av olika energislag. Stimulansen av miljövänlig och uthållig elproduktion i småskalig skala har inte fått det stöd en sådan utveckling förtjänar.

Slutligen ska sägas att frågan om reservkraft också är mycket viktig, inte bara för samhällsviktiga institutioner som kommunikationer, sjukhus, datanät och annan sårbar verksamhet, utan också så centrala funktioner som radio och TV samt telefoni.

Vägar, järnvägar, vattenvägar, flyg, telefon och andra kommunikationer i all ära @ men ingen vara är så viktig av försörjnings- och trygghetsskäl som elektriciteten. Utan denna stannar nästan allt. Tillgång till elektricitet är i högsta grad en trygghetsfråga. Det är ingen större skillnad att bo på landsbygden eller i tätort om elektriciteten uteblir: Det blir tvärstopp i det mesta, från produktion till konsumtion. Hissen går inte. Larmsystem slås ut. Korna kan inte mjölkas. Många rörelsehindrade kan inte fungera alls. Tryggheten går förlorad.

Det största bekymret med dåvarande departementschefen Pagrotskys och nuvarande departementschefen Sahlins hållning till problemen är att de inte nyttjar det enda riktigt verksamma medel som skulle kunna leda till att de aktuella företagen kan förmås att utveckla säkerhetstänkandet. Jag tänker på skadeståndsskyldigheten vid uteblivna leveranser.

Här går det en skarp ideologisk skiljelinje mellan marknadsekonomiskt sinnade politiker och politiker som, med lojaliteter på såväl ägar- som konsumentsidan, förlitar sig till övertalning, nya lagkrav och andra administrativa åtgärder inklusive underliggande eller inbäddade hot.

Regeringspartiernas ideologiskt svåra ställning, som det alltid innebär att sitta på två stolar samtidigt, markeras av att höga krav på statliga Vattenfall skulle kunna resultera i ett, låt vara kortsiktigt, vinstfall och därmed problem för finansministern i dennes ambition att hålla balans i statens redan problemfyllda affärer.

Intrycket av de återkommande samtalen och dialogen med elproduktions- och eldistributionsföretagen @ som Börje Vestlund så väl uttryckte saken för ett år sedan @ "är att de inte har gett önskvärt resultat. @ @ @ De ständiga elavbrotten hotar både välfärden och tillväxten".

När man hyser den insikten måste man fråga sig:

Duger den förda politiken?

Varför fungerar den inte?

Vilket är alternativet?

Jag tillät mig i debatten den 27 januari 2004 att ta upp en enda fråga: skadeståndsskyldigheten.

"Det finns inget", hävdade jag, "som är så effektivt som ett skadeståndsansvar vid bristande leverans."

Statsrådet Pagrotsky talar, sade jag vidare, genomgående om leveranskvalitet. Jag skulle, genmälde jag, vilja vända på det och säga att det i första hand är fråga om leveranssäkerhet @ helt olika saker.

Kvalitet kan innebära många saker. Här är säkerhet den stora frågan. Vidare fortsatte jag:

"Statsrådet antydde att skadeståndsskyldigheten är utformad på det sättet att den är frivillig när han talar om den frivilliga avbrottsersättningen. Det finns också en tendens att bristande underhåll ses som lönsamt. Den bristande skadeståndsskyldigheten för elleverantörerna är det största problemet, menar jag. Jag är inte någon juridisk expert som kan säga hur den ska utformas."

"Men om skadeståndsskyldigheten hade varit annorlunda utformad tror jag att elleverantörerna skulle få mycket starkare incitament att se till att bristande leveranssäkerhet inte blir det problem som den är för mottagaren och betalaren."

Vi är många i landet som får mycket häftiga elräkningar. Det drabbar säkert också den nya chefen för Samhällsbyggnadsdepartementet. Elräkningen känns ofta som en smärre chock och uppskattas ingalunda till sitt innehåll eller sin slutsumma av de flesta. Det uppfattas inte som häftigt att behöva betala elräkningen, allra minst om det inte kommer något ur de två hålen i väggen.

Elektricitet i dag är en högt skattad vara. Det finns goda skäl för att beskatta just konsumtionen av energi i olika former. Samtidigt gör i dag många elproducenter och elleverantörer goda vinster, inte minst statliga Vattenfall. Det är glädjande. Vinstrika företag, också statliga, är företag på vilka man kan ställa höga krav, inte minst på miljösidan. Förlustverksamheter skapar alltid problem, särskilt ofta på miljöområdet.

Men den goda lönsamheten inom elbranschen, särskilt eldistributionssidan, måste därför, enligt mitt förmenande, föranleda att skadeståndsskyldigheten ses över. Skadeståndsskyldigheten inom eldistributionsområdet skiljer sig inte till arten från andra försäkringsområden; viktigt är därför att bedöma att skadeståndsskyldigheten förhåller sig proportionellt till skadan.

Det finns skäl att misstänka att de låga skadestånden från elleverantörerna till enskilda och andra inte står i proportion till skadornas verkliga omfattning, vare sig för enskilda, företag eller myndigheter.

Regeringen har, såvitt känt är, inte sett över skadeståndsskyldigheten gentemot köpare av elektricitet på flera år. Att så sker är själva nyckeln till mycket snabbare investeringar i driftsäkerheten.

Strömavbrott får aldrig löna sig.

Jag hoppas att vi kommer att kunna se fram emot en ljus framtid också när vädrets makter är omilda. Då krävs att elproduktions- och eldistributionsbranschen förmår tillgodose kundernas krav och önskemål om tryggade elleveranser. Det krävs också att staten i sina krav på företagen är teknikneutral men tydlig vad gäller konsumenternas rätt att köpa elektricitet även när det blåser snålt eller rentav stormar i en omfattning som gränsar till det oförutsebara.

Mot ovanstående bakgrund anhåller jag om att till statsrådet och chefen för Samhällsbyggnadsdepartementet få framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit sedan den 27 januari 2004 inom eldistributionsområdet?

2. Vilka medel kommer statsrådet att nyttja för att säkerställa att elkonsumenternas krav på ökad leveranssäkerhet möts av kundrelaterade åtgärder från elproduktions- och eldistributionsföretagens sida?