Interpellation 2004/05:303 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet Jens Orback om lokala folkomröstningar
Ett demokratiskt styrelseskick fordrar att det är folkets vilja som avgör hur samhället formas och utvecklas. Men demokratin innebär långt mer än en teknisk lösning av maktfördelningen i samhället. Ett i sann mening demokratiskt samhälle innebär också ett förhållningssätt där respekt för varje människas unika och okränkbara värde, tolerans, jämlikhet och jämställdhet får råda. Förtroendevalda bör inom det demokratiska förhållningssättets ramar följa folkets röst även när den inte stämmer med det egna partiets uppfattning.
För att frågan om en kommunal folkomröstning ska prövas krävs i dag att 5 % av kommuninvånarna så kräver. Däremot är det kommunfullmäktige som avgör om folkomröstningen ska ske eller inte. Detta är märkligt och föder givetvis en besvikelse hos de berörda samt en berättigad skepsis mot det demokratiska systemet.
Visserligen kan fler folkomröstningar, ett ökat inslag av direktdemokrati, av somliga upplevas som en urholkning av den representativa demokratin. Å andra sidan bör väl demokratin som helhet gynnas av ökat folkligt deltagande oavsett vilken form det sker i. Politiken får inte vara så snäv att den upplevs bevaka sina egna gränser.
Av de 70 initiativ till lokala folkomröstningar som tagits sedan den nuvarande lagen trädde i kraft den 1 juli 1994 har bara tre stycken lett till folkomröstning. En mängd olika skäl, varav en del säkert relevanta men flertalet faktiskt irrelevanta, har anförts för att hindra lokala folkomröstningar. Det är självklart oacceptabelt att politiker på detta sätt sätter sig över folkviljan och motverkar den. Det var inte det som den radikala reformen med möjliggörande av lokala folkomröstningar som den borgerliga regeringen införde vid 1990-talets början syftade till. Målet att underlätta för lokala folkomröstningar har inte uppnåtts utan snarare omöjliggjorts av socialdemokratiska politiker.
Ett exempel där staten brustit i respekt för folkets vilja är den folkomröstning som genomfördes i Heby kommun om ett byte av länstillhörighet. Det tydliga folkomröstningsresultatet har respekterats av kommunen men inte av staten som i stället försvårat och hindrat kommuninvånarnas vilja att få genomslag. Ett annat fall där regeringen ignorerat folkviljan är när lokala folkomröstningar i Uppvidinge och Karlstad visade att invånarna ville ha kommunal vårdlön till småbarnsföräldrar som vårdar egna barn i hemmet. Det är givetvis minst lika bekymmersamt att staten motverkar den lokala demokratin som att kommunen gör det.
Visserligen kan fler folkomröstningar, ett ökat inslag av direktdemokrati, av somliga upplevas som en urholkning av den representativa demokratin. Å andra sidan bör väl demokratin som helhet gynnas av ökat folkligt deltagande oavsett vilken form det sker i. Politiken får inte vara så snäv att den upplevs bevaka sina egna gränser.
Riksdagen beslöt den 4 april 2002 att uppmana regeringen att ta initiativ till en översyn av lagen om kommunala folkomröstningar. Den förra socialdemokratiska demokratiministern sade i en interpellationsdebatt i riksdagen i januari 2003 att frågan om kommunala folkomröstningar skulle ses över och en annan lagstiftning föreslås. Efter att regeringen inte hörsammat det ursprungliga beslutet uppmanade riksdagen ånyo regeringen i oktober 2003 att snarast presentera förslag i enlighet med riksdagens tidigare beslut. Nu har regeringen hänskjutit frågan till den samlade översynen av regeringsformen. Det finns en risk att frågan därmed "begravs".
Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att lokala folkomröstningar ska respekteras samt hanteras demokratiskt?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att medborgarnas förtroende för demokratin ska stärkas?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bättre ta till vara medborgarnas initiativ och synpunkter?