Interpellation 2004/05:293 av Mikael Oscarsson (kd) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om ändring av jaktlagen
Det har länge stått klart att 28 § i jaktförordningen måste ändras. Efter det att vargskytten på Gräsö fällts i Högsta domstolen är det än mer angeläget att snarast ändra lagen. Jaktförordningen måste ge medborgare rätt att försvara sina tamdjur mot angrepp från rovdjur.
Det är orimligt att ha en jaktlag där den enskilde djurägaren i ett ögonblick förväntas ta ett riktigt beslut när vargen springer i samma hage som djuren. Mannen hade från grannar fått reda på att varg uppsökt deras djurhagar. När mannen sköt vargen sprang den mot hans kor och kalvar i hagen. Det är uppenbart vad rovdjuret hade för syfte i tamdjurshagen!
Få jaktfrågor engagerar så många medborgare @ jägare och icke jägare @ som rovdjursfrågan. De som bor i områden med stort bestånd av de större rovdjuren, och de områdena blir allt större i landet, är oftast mycket kritiska mot den av riksdagen antagna rovdjurspolitiken. Sannolikheten att befolkningen i rovdjurstäta områden ska kunna acceptera närvaron av rovdjuren ökar om myndigheter och politiker lyssnar och tillgodoser de krav på förändringar som finns.
Sedan beslutet fattades i riksdagen våren 2001 har alltfler tamdjur skadats eller dödats av varg. Väl känt är alla angrepp särskilt i Värmland och Uppland men också i andra regioner i landet. Rättsfall i Uppland och Dalsland har gett nytt bränsle i debatten. Jaktförordningen har visat sig vara mycket svårtolkad @ även i rättssalar.
En rimlig rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. Det handlar både om möjligheten att skydda egendom och om att ändra reglerna när detta faktiskt behövs. I dag finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekommer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla skäl att lyssna på människor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rovdjursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgärderna ska vara meningsfulla. Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner. Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingelserna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och verka i en självvald miljö med de förutsättningar som finns lokalt i bygden.
Tamdjursägare måste ha möjlighet att lagligt kunna skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. Det är viktigt att det gäller både för djur som ingår i näringsverksamhet och för djur som hålls som husdjur. De regler som tidigare gällde för skyddsjakt på stora rovdjur bör därför införas omgående. Utformningen av 28 § i jaktförordningen bör därför ändras, förbättras och förtydligas på denna punkt. Formuleringen i paragrafen ska innehålla skrivningar om att ägaren eller vårdaren ska få döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. På förekommen anledning måste frågan också ställas och regelverket tydliggöras vad gäller djurägare som inte har jägarexamen eller vapenlicens och som drabbas av angrepp av till exempel varg på sin fårbesättning.
Möjligheten att skjuta det angripande djuret regleras i 28 § jaktvårdslagen. Men det är i dag oklart hur en fårägare utan vapenlicens ska kunna freda sina djur. Lagen säger att djurets ägare eller vårdare har möjlighet att skjuta det angripande rovdjuret om villkorstexten i övrigt uppfylls.
Men ska varje djurägare utan vapenlicens, skriftligen ge möjligheten att försvara djuren, åt en "vårdare"? Till exempel en granne med vapenlicens? Om en sådan granne inte finns till hands, vad gör man då?
Chansen att upptäcka ett angrepp medan det pågår är oerhört liten, eftersom de flesta sker nattetid eller i gryningen, då få människor är vakna. Chansen att dessutom kunna få möjlighet att skrämma eller skjuta angripare är om möjligt ännu mindre. Det handlar om ett fåtal sekunder och står inte skytten och lurpassar @ som i till exempel Gräsöfallet, då han blev förvarnad @ är chansen i det närmaste obefintlig.
Låt mig ta ett annat exempel. En fårägare i norra Uppland fick får rivna vid två tillfällen. Vid det andra, då ett större antal får och lamm dödades, såg djurägaren vargen stå och bita i en tacka. Han kunde inte skrämma eller skjuta vargen utan sprang förtvivlad in och ringde, först polisen, som inte visste vad han skulle göra och sedan till Naturvårdsverket, vilket inte heller kunde klargöra om vem som skulle kunna använda 28 § för att i nödvärn skjuta mot vargen.
Detta är inte rimligt och i hög grad motverkar det syftet och viljan med stora delar av rovdjurspolitikens uppsatta mål. Om inte folk i bygder där de stora rovdjuren finns upplever att de har möjlighet att freda sig mot angrepp på tamdjur @ då finns inte heller förutsättningen för en etablering av rovdjur.
Naturvårdsverket lämnade förslag under våren 2004 till regeringen som handlar om att underlätta för tamdjursägare att skydda sina djur när rovdjur angriper. Samma myndighet menar att enklare regler bör införas som innebär att ägaren eller vårdaren bör få döda ett rovdjur som angriper. Kravet på att tamdjur ska ha skadats eller dödats uppfattas som orimligt, eftersom en djurägare kan tvingas att avvakta och se på när tamdjuret skadas, och först därefter få försöka avbryta rovdjurets angrepp. De flesta fallen av skyddsjakt har också enligt Naturvårdsverket avskrivits av åklagare. I en tidigare rovdjursmotion har vi föreslagit detta och kan nu konstatera att myndigheten har förslag i samma riktning. Nu återstår att också regeringen så snart som möjligt kommer till riksdagen med en förändring av jaktförordningens 28 §. Vi kristdemokrater har i flera år motionerat om detta i riksdagen, hittills för döva öron.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga jordbruksministern:
1. Avser jordbruksministern att ta initiativ till en ändring av 28 § jaktvårdslagen som innebär att djurägare har möjlighet att med vapen försvara sina tamdjur mot ett rovdjur som har eller är på väg att anfalla?
2. Om så är fallet, när kommer ett lagförslag att läggas fram?
3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta så att en fårägare utan vapenlicens ska kunna freda sina djur?