den 21 december

Interpellation 2004/05:285 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om åtgärder mot ungdomsbrottslighet

Människor som vid upprepade tillfällen hamnar i brottslighet har en gång begått sitt första brott, ofta i betydligt yngre år. Det första brottet borde ha varit det sista. Men i stället fastnar många i ett kriminellt liv. När samhället misslyckas på detta sätt får det förödande konsekvenser för såväl den unge själv som för samhället i stort. Vi vet att problemet skär genom många olika områden i samhället. Det finns inte något enkelt recept mot ungdomsbrottsligheten men i grunden handlar det om kraftiga brottsförebyggande insatser och att vuxna människor tar sitt ansvar. Det är också hög tid att rättsväsendet kan använda alla rimliga åtgärder för att förhindra att fler ungdomar förstör sina egna och andras liv.

Regelsystemet när det gäller unga lagöverträdare präglas av att det i första hand är socialtjänsten som ska kunna erbjuda insatser och stöd. Överlämnande till vård inom socialtjänsten kan till exempel innebära samtalskontakt med socialsekreterare, att en kontaktperson utses, att den unge ska genomgå ett program gällande brottets konsekvenser samt att han eller hon placeras på familjehem eller institution. Den vanligaste påföljden för ungdomar i åldersgruppen 15@17 år är böter följt av just överlämnande till vård inom socialtjänsten @ trots att 70 % av de unga som döms till överlämnande återfaller i brottslighet efter tre år. Uppenbarligen är denna påföljd långt ifrån tillräcklig för att rycka bort unga brottslingar från fortsatt kriminalitet.

År 1999 infördes tilläggspåföljden ungdomstjänst till vård inom socialtjänsten. Ungdomstjänst kan utdömas i lägst 20 och högst 100 timmar. Påföljden kan innebära oavlönat arbete vid till exempel idrottsklubbar, ideella föreningar eller myndigheter. Den kan också bestå av annan särskilt anordnad verksamhet som deltagande i program om brottets konsekvenser, till exempel i samverkan med ideella organisationer som Unga Kriminellas Revansch i Samhället (Unga KRIS).

Enligt en undersökning från BRÅ (2002:19) kan dock endast hälften av landets kommuner erbjuda ungdomstjänst. Vilken påföljd den unge får kan alltså i praktiken bero på i vilken kommun han eller hon bor. Samhället kan inte garantera likhet inför lagen i dessa fall. Dessutom kan innehållet i ungdomstjänsterna många gånger ifrågasättas. Folkpartiet har, via riksdagens utredningstjänst, undersökt vilken typ av ungdomstjänst som kommunerna kan erbjuda. 2003 visade det sig att majoriteten av kommunerna inte kunde erbjuda någon programverksamhet utan endast oavlönat arbete.

Det måste ske en skärpning @ så att fler kommuner erbjuder ungdomstjänst, men också att ungdomstjänst endast ska få användas i kombination med programverksamhet som återknyter till brott. Samarbete med ideella organisationer som erbjuder program, till exempel Unga KRIS, kan utökas. Samverkan med sjukvården kan vara bra för program där våldets effekter visas. Det ska också vara möjligt att den unge gör rätt för sig genom att i vissa fall reparera skadan, till exempel genom klottersanering. Ungdomstjänst, i kombination med programverksamhet, bör kunna utdömas som en fristående påföljd.

Folkpartiet menar att det finns betydande brister i dagens system, där kommunerna genom socialnämnd och socialtjänst ansvarar för insatserna när unga människor har begått brott. När det gäller åtgärder i samband med att den unge ska slussas ut från sluten ungdomsvård och hjälpen efter institutionsvistelsen, är det tveksamt om socialtjänsten klarar av sitt uppdrag. Ansvaret för insatser mot unga lagöverträdare skulle i stället kunna övergå till kriminalvårdens frivård i vissa fall. Till en början skulle frivården kunna ansvara för åtgärderna tillsammans med Statens institutionsstyrelse (SiS) i samband med frisläppande efter sluten ungdomsvård. Huvudmannaskapet för unga lagöverträdare kan i framtiden behöva bli en statlig angelägenhet. Under tiden måste åtgärderna från socialtjänstens sida skärpas när domstolen dömt till ett överlämnande för vård.

Många av ungdomarna har ägnat sig åt dold brottslighet en längre tid innan de blir dömda första gången och har ofta djupa problem i sin hemmiljö. Inte sällan tillhör de brottsliga gäng. Det behövs kraftfulla och snabba åtgärder för dessa unga människor. Fler och fler ungdomar under 15 år begår brott @ inte sällan uppmuntrade, lurade eller beordrade till brott av någon som är äldre. För att kunna ingripa tidigt kan det vara nödvändigt att sänka straffbarhetsåldern, exempelvis till 14 år.

Polisen och socialtjänsten arbetar på vissa håll i Sverige med tidiga ingripanden mot unga lagöverträdare. En modell, som utvecklats i Norge och Danmark, har börjat användas även här och kallas för bekymringssamtal samt bekymringsbrev. I korthet går detta ut på att så fort polisen, eller de sociala myndigheterna identifierar en ung människa i en olämplig miljö eller omgivning, kontaktas föräldrarna. Genom samtal eller brev informeras föräldrarna om var och när den unga människan befann sig i en miljö, som man bedömer som olämplig. Bekymringsbrevet eller samtalet kan alltså ske innan ett brott har hunnit begås.

Åtgärden kan också vidtas i snabb anslutning till ett brott, till exempel genom att polisen, första gången de får in en anmälan mot en ung människa, skickar anmälan till socialtjänsten som genom särskilda ungdomsteam genomför en samtalsserie med den unge och föräldrarna. Konsekvenserna av brottet diskuteras och den unges livssituation i skolan och på fritiden kartläggs. Dessa arbetsformer ställer stora krav på samarbete mellan främst polis och socialtjänst. Det kan exempelvis vara viktigt att några av socialtjänstens ungdomshandläggare har en arbetsplats på polisstationen. Detta gör att samarbetet underlättas. Fler modeller med exempelvis bekymringssamtal behövs runtom i landet.

Ett annat sätt att arbeta mot grövre ungdomsbrottslighet som visat sig vara framgångsrikt, är genom polisens rånkommissioner. I exempelvis Stockholm arbetar polisen särskilt mot ungdomsbrottslighet i bland annat Västerort och Söderort. Sedan polisens arbete i Västerort organiserades med en rånkommission har de uppklarade fallen höjts från tidigare 7@12 % till 40@50 %. Det är vanligt att rån begås av unga brottslingar @ vid hälften av alla de butiksrån som begicks i Stockholms län 2003 var rånarna mellan 15 och 20 år. Vid nästan hälften av alla rån användes någon form av skjutvapen. Det är viktigt att polisen kan arbeta i fler rånkommissioner runtom i landet.

Det är också viktigt att polisen kan använda sig av modern teknik i spaningsarbetet mot unga brottslingar. I polisens arbete med att kartlägga kriminella ungdomsgäng, har det visat sig varit viktigt att ha tillgång till lagring av bilder så att polisens spanare och människor som utsatts för rån och andra brott lättare kan identifiera gärningsmännen. I dagsläget är reglerna för detta snäva och medför orimliga konsekvenser. Liksom JO konstaterade (den 25 maj 2004, målnr 418-2003), är det därför önskvärt att Polisdatautredningen påskyndar sitt arbete.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

1. Avser ministern att vidta några åtgärder för att skärpa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten?

2. Avser ministern att vidta några åtgärder för att påföljden ungdomstjänst ska bli fristående och innehålla ett obligatoriskt krav på programverksamhet?

3. Avser ministern att vidta några åtgärder för att ansvaret för unga lagöverträdare i vissa fall ska övergå till kriminalvårdens frivård?

4. Avser ministern att vidta några åtgärder för att sänka straffmyndighetsåldern?

5. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att polisen kan arbeta i fler rånkommissioner runtom i landet?

6. Avser ministern att vidta några åtgärder för att polisen ska få en lagreglerad möjlighet att i vissa fall lagra bilder digitalt på misstänkta och gripna ungdomsbrottslingar?