den 21 december

Interpellation 2004/05:280 av Tobias Krantz (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om EU:s forskningspolitik och den fria forskningen

Europeiska unionen har satt som mål att Europa ska bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi. Om det ska lyckas fordras en forskning av yppersta klass. Det kräver i sin tur att universitet och forskare fritt avgör vilka forskningsfrågor som ska ställas och vilka forskningsprojekt som ska bedrivas. Fri forskning är framgångsrik forskning.

Unionens forskningspolitik växer. I en artikel i Svenska Dagbladet den 13 december 2004 förklarade forskningsministern att det är en tendens som Sverige ser positivt på. Men forskningsministerns varma omhuldande av utvecklingen av EU:s forskningspolitik är, milt uttryckt, inte oproblematisk.

För det första kan den allt större ekonomiska omfattningen i sig bli ett bekymmer. Europa måste naturligtvis satsa större resurser på forskning. Det är emellertid inte liktydigt med att unionen bör utvidga sitt finansiella engagemang inom forskningspolitiken. Problemet är att en växande forskningsbudget inom unionen kan få en starkt styrande inverkan också på de forskningsprioriteringar som i praktiken görs i medlemsländerna. Kommissionen föreslår i ett meddelande från i juni 2004 att de ekonomiska resurserna för forskning ska fördubblas under de kommande åren i förhållande till de redan omfattande forskningsresurserna i det nuvarande så kallade sjätte ramprogrammet.

Det innebär att Europeiska unionen blir en av de absolut viktigaste forskningsfinansiärerna i Sverige. Mycket av nationella forskningspengar kommer också att knytas upp i projekt som i realiteten är ett utflöde av unionens forskningspolitik. Det riskerar att leda till att den mångfald av forskningsprogram som är frukten av ett decentraliserat beslutsfattande och som är en förutsättning för framgångar inom forskningen ersätts av likriktning. Samverkan mellan forskare och gemensamma program över nationsgränserna är självfallet mycket viktiga. Men det är något som måste få växa fram underifrån @ genom överväganden och prioriteringar i forskarsamhället, inte genom politisk toppstyrning.

För det andra lämnar inriktningen på unionens forskningspolitik mycket i övrigt att önska. Den har hittills gett litet utrymme för forskarna själva att avgöra på vilka områden forskning ska äga rum; anvisningarna från unionen har varit tämligen detaljerade. Också i de konkreta besluten om tilldelning av resurser har inflytandet från forskarsamhället varit tämligen begränsat. I stället har tjänstemän och byråkrater haft en avgörande påverkan. Dessutom är de byråkratiska hindren ofta höga. För att klara allt pappersarbete behöver institutionerna allt oftare särskilt anställda med uppgift att sköta de byråkratiska kontakterna med unionen.

Europeiska unionen ska inom en inte alltför avlägsen framtid fatta beslut om ett nytt så kallat ramprogram för forskning. Unionens forskningspolitik och dess förhållande till medlemsstaterna borde, enligt min mening, vägledas av två principer. Den första principen är att hålla tillbaka expansionen av unionens egen forskningspolitik. I stället bör medlemsstaterna själva ges större utrymme att genomföra forskningssatsningar. Sverige har i sammanhanget en hemläxa att göra; inte minst grundforskningen är eftersatt. Unionens insatser bör primärt inriktas på att stödja och underlätta, inte styra, samarbete mellan europeisk forskare. Den andra principen är att de beslut om finansiering och prioriteringar som ändå behöver göras inom ramen för en mindre EU-forskningspolitik i största möjliga mån ska fattas av forskarsamhället självt. Europeiska forskningsråd med stort forskarinflytande vore en modell att förverkliga den tanken. Att den idén nu övervägs är en framgång för liberal opinionsbildning.

Med anledning av vad som ovan har anförts vill jag fråga ministern vilka åtgärder han avser att vidta i syfte att värna den fria forskningen i arbetet med att ta fram ett nytt ramprogram för forskning inom EU.