den 21 december

Interpellation 2004/05:279 av Tina Acketoft (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om jämställdhet i den akademiska världen

De personer som genomgått en forskarutbildning utgör en särskilt strategisk resurs för Sverige. Vi behöver fler forskare. Ur det perspektivet är det oerhört bekymmersamt att kvinnors forskarkompetens och innovationskraft inte tas bättre till vara. Det står i högskolelagen att jämställdhet mellan män och kvinnor alltid ska iakttas och främjas i högskolornas verksamhet. Men så är långt ifrån fallet.

Till skillnad från på lägre nivåer inom utbildningssystemet, är kvinnorna underrepresenterade inom forskarutbildningen. Även om deras andel ökar, finns anledning att se över vad det kommer sig att kvinnor successivt från den akademiska arenan. Enligt SACO-rapporten Kunskapens läge är 60 % av dem som tar ut en akademisk examen kvinnor, medan bara 44 % av personerna som genomgår forskarutbildning är det. Dessutom är könsfördelningen ojämn inom många ämnesområden.

En anledning är att utbildningar som domineras av kvinnor saknar en fortsättning i relevant forskarutbildning. Det gäller bland annat lärarutbildningar och vårdutbildningar. Dessutom upplever kvinnorna i många fall att de missgynnas av systemet. Enligt Högskoleverkets Doktorandspegel, upplever 45 % av de forskande kvinnorna att de särbehandlas på grund av kön. Introduktionen fungerar sämre för kvinnorna och dialogen med handledaren är inte lika bra som för männen. Fyra av fem handledare är män. Av professorerna är 86 % män.

Det finns flera samband mellan det höga antalet män på höga poster i den akademiska världen, och att kvinnor inte lyfts fram på olika nivåer. Med utgångspunkt i grundtanken att diskriminering av individer ska bekämpas finns det en rad liberala jämställdhetsbefrämjande åtgärder som bör genomföras. För det första: Ökad öppenhet och klarhet när det gäller urval och antagningar skapar förutsättningar att bryta upp interna brödraskap och stävja svågerpolitik. För det andra: De kriterier utifrån vilka tjänster tillsätts ska vara tydliga och formellt reglerade. Det försvårar avsevärt för informella manliga nätverk att, på oklara grunder, gå förbi kompetenta kvinnliga sökande. För det tredje: De nämnder som svarar för tillsättningar inom högskolan ska i görligaste mån ha en jämställd representation av kvinnor och män. När kvinnor är med i konkurrensen om en viktig tjänst ska det vara huvudregel.

För det fjärde: Den reform som nyligen genomförts enligt vilken det är möjligt att befordras till professor utan att det finns en särskild tjänst tillgänglig måste säkras fullt ut. Högskolan och universitetet måste erbjuda lön i nivå med tjänsten och ge samma forskningsmöjligheter som för andra professorer. Om professorstjänsten endast förblir en tom titel är reformen meningslös. För det femte: Det ska finnas formellt utarbetade jämställdhetsplaner som gäller för alla doktorander och anställda på universiteten. I jämställdhetsplanen kan exempelvis tas upp hur reglerna för antagningen av doktorander ska gå till så att kvinnor inte missgynnas och hur förläggningen av viktiga seminarier och sammanträden kan påverka föräldrars förutsättningar att delta i det vetenskapliga arbetet.

För det sjätte är det viktigt att ett genusperspektiv anläggs i själva undervisningen. Blivande läkare måste till exempel lära sig att behandla både kvinnor och män. Mål med koppling till jämställdhet behöver föras in i examensordningar för flera utbildningar. Det gäller till exempel att upptäcka våld mot kvinnor. Högskoleverket har i sitt regeringsuppdrag Genusperspektiv och mäns våld mot kvinnor lämnat förslag på vilka utbildningar som behöver ges förändrade mål.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder han är beredd att vidta för att öka jämställdheten i den akademiska världen.