den 21 december

Interpellation 2004/05:278 av Ulf Nilsson (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om strategi för stark svensk forskning

Svensk forskning är fortfarande framgångsrik, mycket beroende på satsningar som gjordes för cirka tio år sedan. Men oroande tecken finns. Resurserna i förhållande till antalet studenter och forskare är för små. Rapporter kommer om minskat antal internationella publiceringar av svenska forskare. De svenska forskarna är i allt högre grad beroende av att ansöka medel utifrån. Detta ökade beroende av externa medel medför två stora risker: risk för minskad frihet i valet av forskningsobjekt och risk för utökad byråkrati som tar tid och pengar från själva forskningen.

Enligt Folkpartiet måste staten ta ett stort ansvar för att garantera den fria grundforskningen, vars resultat inte omedelbart kan omsättas i praktisk nytta. Sedan början av 1980-talet har den andel av forskningen som finansieras av statliga anslag minskat från 70 % till under 50 %. På många institutioner är flertalet forskartjänster inte finansierade med statliga pengar utan med pengar från näringsliv och stiftelser.

De offentliga resurserna till forskning fördelas i dag framför allt via två kanaler: de så kallade fakultetsanslagen, anslag, som går direkt till universitet och högskolor, och anslag via Vetenskapsrådet, vars pengar fördelas efter att inkomna ansökningar från forskare har bedömts. Folkpartiet föreslår att de totala statliga resurserna för forskning ökas. Men i fördelningen mellan forskningsanslagen måste de fasta anslagen direkt till vetenskapsområdena höjas. De höjda anslagen kan användas till doktorandtjänster samt till att öka karriärmöjligheterna för nydisputerade lovande forskare genom postdoktorala tjänster. Dessutom är det viktigt att Vetenskapsrådets resurser fördelas på ett långsiktigt sätt, så att fakultetsanslagen förstärks ytterligare och långsiktighet garanteras.

Internationell erfarenhet visar att det behövs forskningsmiljöer där det är möjligt att etablera en kritisk massa av forskare. Det måste finnas flera forskare i samma miljö som ägnar sig åt samma eller angränsande ämnesområden. Sverige uppvisar endast några få sådana starka forskningsmiljöer. De tillgängliga forskningsresurserna måste därför koncentreras till ett mindre antal läroanstalter och ett mindre antal institutioner i landet. Det är det bästa sättet att få en god kvalitetsmässig utväxling av de statliga pengar som satsas på forskning. En stat av Sveriges storlek kan inte sprida resurserna för kvalificerad forskning efter en matematisk rättvisefördelning över alla högskolor och universitet. Om vi vill säga ja till en satsning på verkligt högklassiga forskningsmiljöer, måste vi våga säga nej till splittrade småsatsningar. Koncentrationen av forskningsresurser behöver dock inte innebära att mindre högskolor blir utan möjlighet till forskning. Här gäller det att utveckla nischer av speciella forskningsområden, som i dag till exempel IT i Blekinge eller småföretagande i Jönköping.

Jag efterlyser en långsiktig strategi med satsning på starka forskningsmiljöer, en strategi där den spetsforskning som finns får möjligheter att utvecklas och växa. Det är nu viktigt att regeringen gör ett vägval och tydligt visar upp en strategi för framtida forskning. Det är dagens satsningar på forskning, som kan ge resultat om tio år.

Vilka åtgärder avser utbildningsministern att vidta för att utveckla starka forskningsmiljöer?