Interpellation 2004/05:259 av Staffan Danielsson (c) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om introduktionen av fossilgas
Riksdagen beslutade år 2000 om en ny naturgaslag. Enligt den ska koncession, tillstånd, för en naturgasledning beviljas av regeringen endast om den är lämplig från allmän synpunkt, vilket bland annat innebär prövning även utifrån energipolitiska förhållanden. Vid koncessionsprövningen ska miljöprövning ske enligt miljöbalken och miljökonsekvensbeskrivning göras.
I samband med beslutet, och i åtskilliga riksmöten före och efter den nya lagens tillkomst, har frågan om en storskalig introduktion av fossilgas @ naturgas@ diskuterats i näringsutskottet och i riksdagen. Bred enighet har rått om att en sådan utbyggnad inte bör ges tillstånd av regeringen. I en gemensam reservation 1999 skrev till exempel den borgerliga oppositionen, frånsett centerpartiet, följande:
"Vi avvisar alla planer på en storskalig introduktion av naturgas, fossilgas. En sådan ökad användning av naturgasen skulle leda till en väsentlig ökning av koldioxidutsläppen och omintetgöra koldioxidmålet. Vidare skulle naturgasen endast i mycket begränsad omfattning komma att tjäna som utbyte för olja och kol eftersom dessa bränslen redan har ersatts av biobränslen. I stället blir det biobränsleanvändningen i de kommunala värmeverken i södra och mellersta Sverige som kommer att hotas."
De tre partierna bakom den nuvarande energipolitiken @ s, v och c @ har också i ständiga skrivningar deklarerat att "det är inte aktuellt med en storskalig introduktion av naturgas eller en ny naturgasledning i Sverige" och att "användningen av fossila bränslen skall hållas på en låg nivå i enlighet med Sveriges åtaganden att uppfylla Kyotoavtalet".
De tre partierna presenterade i oktober i år en strategi för den fortsatta avvecklingen av kärnkraften, där visionen är att Sverige på lång sikt baserar hela energitillförseln på förnybar energi. Vad gäller fossilgasens roll är man eniga om följande:
"Naturgasen är från klimatsynpunkt det bästa fossila bränslet men den används i liten skala i dag. Vi bedömer att naturgasen kan ha betydelse under en omställningsperiod. Detta förutsätter dock att den används på ett sätt som leder till bättre utnyttjande av de samlade energiresurserna och minskad belastning på miljö och klimat. Därför bör naturgasen företrädesvis utnyttjas för kombinerad el- och fjärrvärmeproduktion i kraftvärmeverk och för att ersätta olja och kol. Naturgasen får inte förhindra den kraftfulla utvecklingen av biobränslen som nu sker."
Läget känns således mycket betryggande för en vän av förnybara biobränslen, vilka sedan kärnkraftsomröstningen ökat med ca 50 terawattimmar till ca 100 terawattimmar i Sverige, och där potentialen för kommande kvartssekel är av samma storlek som det som faktiskt skett under det gångna!
Ändå skriver jag denna interpellation, eftersom många tror att regeringen trots vad jag redovisat kan komma att bevilja E.On/Sydkraft koncession för en massiv gasintroduktion från Gislaved och genom hjärtat av Sveriges biobränslebälte @ världens kanske främsta @ i norra Götaland och Svealand. Jag vill inte tro detta, och vill nu ge regeringen genom den nya samhällsbyggnadsministern möjlighet att stå fast vid alla tidigare utfästelser.
Fossilgasreserverna i Europa bedöms med nuvarande förbrukning räcka kanske 60 år. Med den ökande förbrukning som förutses minskar tiden. Gasnätet är väl utbyggt på kontinenten, och där kan gasen betyda mycket ur klimatsynpunkt genom att ersätta delar av den mycket stora användningen av kol och olja, inte minst genom kondenskraftverk för elproduktion.
I Sverige finns ett utbyggt gasnät i Skåne, längs västkusten och in i Småland, där utrymme finns för fortsatt gasexpansion. I Stockholm och längs ostkusten kan flytande gas @ LNG @ komma att spela en roll genom att tas in med båt.
E.On/Sydkraft nöjer sig dock inte med detta utan ansöker nu om koncession för att i ett första steg bygga gasledningen vidare från Gislaved till Jönköping, och sedan vidare genom Östergötland och upp till Mälardalen och sannolikt senare genom västra Sverige och till Ryssland. Till Norrköping utlovar man till exempel offentligt att gasledningen är framdragen till år 2009. Planeringen pågår för högtryck längs den planerade sträckningen, och man utgår uppenbarligen ifrån att koncessionsansökan är en ren formalitet i själva grundfrågan, det vill säga regeringen kommer att säga ja, och de kommuner som motsätter sig en ledning tvingas att underkasta sig. Denna fråga vållar ofta en intensiv diskussion även lokalt, där åtskilliga kommuner motsätter sig en gasledning.
Det är uppenbart att får man bygga en gasledning för åtskilliga miljarder genom hjärtat av Sverige, förutsätter det att man sedan kan leverera gas till industrier och värmeverk i mycket stor skala i området, och att priset måste sättas så att man får ut sin gas. Sveriges unika förutsättningar för att i Europa bidra till minskade koldioxidutsläpp genom sin stora och växande biobränsleanvändning hotas därmed mycket allvarligt, samtidigt som Sverige tar i anspråk en ändlig fossil resurs som ger i särklass bäst miljöutväxling genom användning på kontinenten.
Konsekvenserna av en gasintroduktion har nyligen belysts av Naturvårdsverket och Energimyndigheten i uppdraget "kontrollstation Sverige" med prognoser över utvecklingen fram till år 2020. Enligt huvudscenariot fortsätter utvecklingen för biobränsle som hittills fram till 2010 för att därefter stagnera eller gå baklänges. Gasanvändningen bedöms däremot öka med 50 % till ca 15 terawattimmar år 2010 och till 50 terawattimmar år 2020. Utsläppen av koldioxid beräknas härigenom öka med ca 6 miljoner ton de två decennierna fram till 2020, vilket inte alls går i linje med Sveriges åtaganden enligt Kyotoavtalet. Sett i ett Europaperspektiv, där Sverige i stället för biobränslen använder fossilgas som annars skulle ersatt kol och olja på kontinenten, är miljökonsekvenserna ännu sämre.
Det borde vara en självklarhet att prövningen enligt naturgaslagen först görs av den planerade gasutbyggnaden i sin helhet, och sedan eventuellt av de olika etapperna om nu tillstånd mot förmodan skulle ges. Det hävdar till exempel Naturvårdsverket och Boverket i sina remissvar. E.On/Sydkraft lär också planera att inkomma med sin strategiska miljöbedömning av hela den planerade utbyggnaden.
I dagsläget föreligger dock endast en formell koncessionsansökan för sträckan Gislaved@Jönköping. Det vore mycket märkligt om regeringen skulle behandla de planerade delsträckorna var för sig och inte först avgöra den allmänna lämpligheten av hela den planerade ledningens effekter på ekonomi och miljö med mera. Växthuseffekten är i dag den i särklass största miljöfrågan för vår jord och därför bör regeringen också inför sitt beslut ge möjlighet till en djupare diskussion och förankring än vad det rätt smala remissförfarandet innebär.
Klimatfrågan är i dag vad kärnkraftsfrågan var i går. Folkomröstningen för 24 år sedan och den djupa diskussionen då har lett till energieffektivisering och en stark utveckling av förnybara energikällor, till bred enighet om att kärnkraften ska avvecklas, till att Barsebäcksverket ska stängas nästa år och till att de svenska kärnkraftsverken är de säkraste i världen. Det är möjligt att en prioritering av avvecklingstakten av kärnkraften ökar behovet av fossilgasen som en energikälla i övergången till det framtida energisystemet, och vice versa. Även denna aspekt bör vägas in inför regeringens beslut i gasledningsfrågan.
Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till samhällsbyggnadsministern:
1. Avser statsrådet att se till att först pröva tillåtligheten av E.on/Sydkrafts planerade gasledning i sin helhet ?
2. Avser statsrådets prövning den övergripande lämpligheten av den planerade gasledningen, eller handlar det främst om att fastställa de närmare villkoren för ledningsdragning i olika avseenden?
3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att inför sitt beslut förankra frågan på ett bredare sätt genom till exempel öppna möten centralt och lokalt, genom politisk dialog och så vidare?
4. Vilka åtgärder avser att ministern vidta för att ett övergripande beslut om tillåtligheten av en mycket stor gasledning genom hjärtat av Sverige beslutas av riksdagen, eller åtminstone förankras där?