Interpellation 2004/05:255 av Björn Hamilton (m) till justitieminister Thomas Bodström om samhällets övervakning och medborgarnas integritet
Nu senast föreslog justitieministern EU- nämnden att godkänna ett förslag om lagring av bland annat teleuppgifter. Detta skulle innebära att det blir obligatoriskt inom hela EU att lagra information kring telefonsamtal, mail, sms, Internetsidor och geografiska rörelsemönster via mobil. Sverige är ett av de fyra länder som ligger bakom förslaget. Det handlar om mycket känslig information om EU-befolkningen som i så fall lagras. Registrering av Internetbesök och lagring av mobiltrafik är ett kraftigt intrång i den privata sfären. Det är fullt jämförbart med telefonavlyssning och brevöppning. Det skapas möjligheter att kartlägga människors aktiviteter på elektronisk väg.
Det finns de som vill gå ännu längre genom obligatorisk registrering av samtliga invånares DNA. Staten får då information om din troliga livslängd, vad du kommer att drabbas av för sjukdomar och så vidare. Är DNA-registrering nästa steg?
Övervakningskameror är något som redan funnits i årtionden, men på senare år ökat i antal. Det gäller både i Sverige och internationellt. Man övervakar bilister och kollektivresenärer, museibesökare och taxiåkare. Bara i Stockholms innerstad finns ca 3 000 kameror. Forskare i Storbritannien har konstaterat att missbruk är vanligt bland operatörer av övervakningskameror. Enligt reglerna får man bara använda filmmaterialet vid brott. Vissa operatörer har enligt forskarna ägnat sig åt att bland annat närgånget studera kvinnor. Internationellt har ett antal kameraoperatörer sagts upp från sitt arbete på grund av avslöjat missbruk. Naturligtvis väcks frågor som vad händer med bilderna eller filmsekvenserna? Kan man lita på att filmerna inte hamnar i orätta händer? Det finns oftast starka skäl i det enskilda fallet att införa olika former av övervakning eller registrering med modern teknik. Det blir billigare att ersätta poliser med kameror. Man kan jaga brottslingar effektivare. Men kameror kan inte göra rationella bedömningar som en polisman kan. Och var går gränsen för samhällets och statens inblandning i den privata sfären? Och vad hade hänt om tekniken funnits i 30-talets Tyskland eller Sovjet?
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att garantera såväl den enskildes säkerhet som integritet.