den 9 december

Interpellation 2004/05:250 av Anita Brodén (fp) till statsrådet Ulrica Messing om antalet dödade i trafiken

Under den senaste tiden har flera trafikolyckor skett i samband med att barn stigit av sina skolbussar. I Falun, Kungsbacka och Örnsköldsvik har dessa tragiska olyckor skett där tre skolbarn under kort tid mist sina liv. Kommunförbundet har nu reagerat och kräver en hastighetsbegränsning på 30 km/tim för bilar som passerar bussar som håller på att lämna eller ta ombord skolbarn. Visst vore detta ett steg i rätt riktning men frågan är om det räcker.

I delar av USA har man en betydligt tuffare lagstiftning på detta område. Man kräver stoppförbud för bilar i båda riktningar när skolbussar stannar för att lämna eller ta ombord skolbarn. Bussarna är lätt igenkännliga och tydligt skyltade.

I oktober 1997 beslutade riksdagen att nollvisionen ska gälla för vägtrafiken i Sverige. Nollvisionen är själva grunden för trafiksäkerhetsarbetet. Den är en bild av en önskad framtid där ingen dödas eller skadas allvarligt i vägtrafiken. Nollvisionen utgår från att olyckor inte alltid kan förhindras, eftersom människor ibland gör misstag. Vägar, gator och fordon måste därför utformas så att misstagen inte leder till döden eller allvarliga personskador. Risken för att olyckor ska inträffa minskar om alla trafikanter får ökad insikt i hur viktigt det är med ett säkert beteende i trafiken.

Nollvisionen har tillfört trafiksäkerhetsarbetet nya inslag som bygger på att minimera följderna av mänskliga misstag. Det har lett till en omprövning av vilka åtgärder som ska prioriteras. Nollvisionen har dock inneburit en hopblandning av vision och mål, vilket i sin tur skapat orealistiska förväntningar på stora trafiksäkerhetseffekter på kort tid.

Trafiksäkerhetstrenderna behöver analyseras och nollvisionen utvärderas och revideras på nationell nivå. Sedan Sveriges riksdag antog nollvisionen 1997 har både mycket och lite hänt. Kunskapen på området har ökat och åtgärder i nollvisionsarbetet har i vissa fall gett önskat resultat, medan det på andra områden inte gett något utslag alls. För att det fortsatta nollvisionsarbetet ska få önskad effekt krävs att en oberoende och kritisk granskare utvärderar gjorda insatser. Beslutsfattare på olika nivåer och i olika organisationer kan då dra slutsatser baserade på fakta för att de ska kunna prioritera rätt och förstå innebörden och ansvaret av en antagen nollvision.

Inom en femtonårsperiod kan trafikskadorna bli den fjärde vanligaste dödsorsaken i världen. Med gemensamma krafttag kan vi dock vända den utvecklingen i Sverige.

Nyligen diskuterades nollvisionen i riksdagen och kraftfulla åtgärder utlovades såväl inom säkerställande av vägar som satsning på att stävja både alkoholrelaterade och hastighetsrelaterade olycksorsaker. Det är gott och väl @ frågan är om det är tillräckligt.

Är statsrådet beredd att se över möjligheterna till en lagstiftning liknande den amerikanska, i Sverige för att minska antalet dödade och svårt skadade i trafiken?

Kommer statsrådet vidare att låta en oberoende granskare utvärdera åtgärderna som vidtagits enligt nollvisionen?