den 7 december

Interpellation 2004/05:243 av Carl B Hamilton (fp) till vice statsminister Bosse Ringholm om rättslig reglering av de politiska partiernas valfinansiering

Det räcker inte med bra idéer för att vinna val. Dessutom krävs resurser i form av pengar och folk som kan göra en insats i valarbetet. En valseger underlättas om partiet har stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det öppnar för missbruk och korruption.

I Danmark ska varje politiskt partis ledning underteckna en försäkran om att inga intäkter undanhålls i partiets räkenskaper. Alla som ger bidrag över 20 000 kr under räkenskapsåret ska uppges med namn och adress, liksom varje anonymt bidrag över 20 000 kr, och summan av alla anonyma bidrag. Brott straffas med fängelse för partiledningen eller böter för partiorganisationen. Den norska lagstiftningen är snarlik den danska. I Finland ska alla partier som får offentligt partistöd anmäla samtliga kostnader och hur dessa finansierats när det gäller kommunal- och riksdagsvalen. Donationer behöver dock inte namnges (se SOU 2004:22, kap. 9, särskilt avsnitt 9.5).

Europarådet beslöt 2003 om en rekommendation om nationella regler för att stävja korruption vid finansiering av partier och valrörelser. Den gäller bland annat extern finansiering av partier, kandidater, kostnadsredovisning av kampanjer, öppenhet, tillsyn och kontroll. Sveriges riksdag bör sålunda, enligt Europarådsrekommendationen, säkerställa att regler finns här hemma som motverkar intressekonflikter, skapar öppenhet beträffande bidrag, förhindrar hemliga bidrag och undviker att skapa partiskhet i de politiska partiernas agerande. Enligt konventionen bör bidrag till politiska partier offentliggöras, och det bör finnas regler som begränsar bidragens storlek. Bidrag från juridiska personer, till exempel fackliga organisationer, bör bokföras i räkenskaperna hos den juridiska personen. När det gäller företag bör aktieägare och "bolagsmän" ha laglig rätt att informeras om bidrag till politiska partier.

Men inget sådant finns i Sverige. Det har till nyligen inte ens funnits någon rimligt tillförlitlig information om det icke-offentliga partistödets storlek. Nu har bilden i någon mån klarnat, främst genom Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22). Även mina egna undersökningar, med hjälp av riksdagens utredningstjänst, RUT, av LO och dess förbund, centralt och lokalt, LO-sfären, om stöd till Socialdemokraterna kan nämnas (se interpellation 2002/03:23 av Carl B Hamilton, fp, till statsminister Göran Persson, http://www.riksdagen.se/debatt/fragor/ip.asp?rm=0203&nr=23).

I sin brist på rättslig reglering är Sverige sålunda ett undantagsland.

Remissvaren på SOU 2004:22 har inkommit för cirka två månader sedan. Det har blivit dags för regeringen att visa om den har viljestyrka i denna fråga och ange sin position i frågan om det forsatta arbetet med rättslig reglering av allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters valfinansiering i form av pengar, arbetskraft med mera.

Bristen på rättslig reglering av detta område i Sverige hänger enligt min mening samman med de jämförelsevis mycket stora, och sedan många decennier delvis hemliga, resursöverföringarna från LO till det socialdemokratiska partiet. Arbetarrörelsen, som suttit vid makten mesta tiden, har haft föga intresse av öppenhet eller minoritetsskydd, det vill säga att personer inte via medlemsavgiften ska behöva betala till ett visst politiskt parti bara för att de är fackligt anslutna. Även det andra större partiet, Moderaterna, får betydande stöd utifrån, och har inte heller visat något stort intresse av ökad insyn i partifinansieringen. Partisekreteraren (m) har sålunda förespråkat att ovannämnda utredning förpassas till papperskorgen.

Nu föreslås äntligen en rättslig reglering av partifinansieringen i Sverige, dock med det för vårt land typiska undantaget att inga sanktioner skulle finnas mot dem som bryter mot reglerna. Låt oss först se närmare på LO:s stöd till regeringspartiet.

Penningbidragen från LO till Socialdemokraterna

Uppgifter om LO:s stöd finns i tre olika källor.

1. RUT. Mina egna undersökningar av penningbidragen från LO är baserade på uppgifter från LO-sfären och det socialdemokratiska partiet till riksdagens utredningstjänst (RUT). Enligt dessa uppgifter låg det sammanlagda, under mandatperioden 2000@2004, stödet från LO (inklusive förbunden) till Socialdemokraterna någonstans mellan 75 och 85 miljoner kronor, för användning i valrörelsen 2002 (Dnr 2002:144).

2. SOU 2004:22. Utredningen innehåller intressant och viktig ny information om alla riksdagspartiers totala intäkter åren 2001 och 2002. Räknat på samma sätt som ovan skulle de fackliga bidragen till Socialdemokraternas valkampanj 2002 uppgå till 67 miljoner kronor. Till detta kommer fackliga bidrag till socialdemokratiska fonder (bland annat Kampfonden) som för 2001 förefaller ha varit 5,5 miljoner kronor, och 0,6 miljoner kronor 2002. Utslaget över mandatperioden och räknat på i princip samma sätt som ovan blir detta approximativt 17 miljoner kronor ytterligare i penningbidrag till valkampanjen. Sammanlagt betyder detta att den fackliga rörelsen bidrog med ungefär 84 miljoner kronor till Socialdemokraternas valkampanj.

3. Tidningarnas Telegrambyrå. TT uppskattade LO:s penningstöd till Socialdemokraterna i 2002 års valrörelse till ca 98 miljoner kronor (TT-telegram den 29 mars 2002). LO uppgav själva till TT ett lägre tal, ca 70 miljoner kronor ("Utöver de tio miljoner kr som [vår]kampanjen kostar satsar LO 60 milj. kr i stöd till socialdemokraterna i valet", TT-telegram den 6 april, 2002).

Stöd i form av personella resurser

Till LO-sfärens penningbidrag bör läggas andra former av resursstöd, framför allt värdet av personella resurser att användas kostnadsfritt för Socialdemokraterna i valrörelsen. Under nedan redovisade mycket försiktiga antaganden uppskattar jag värdet av arbetsinsatserna under valåret 2002 av dels LO-anställda, dels av socialdemokrater som samtidigt var fackliga förtroendevalda, till totalt 436 miljoner kronor.

Anställda

LO och dess förbund har totalt nära 4 000 anställda (1999). Dessa måste vara troende socialdemokrater och arbeta för Socialdemokraterna i valrörelser, enligt en på sin tid av LO-ordföranden Stig Malm införd regel.

Vad är värdet av de personella resurser som LO ställer till Socialdemokraternas förfogande ett valår som 2002? Vi använder här en gängse värderingsmetod, som också förespråkas i SOU 2004:22, nämligen det belopp som det skulle kostat att på marknaden köpa motsvarande tjänster.

För att uppskatta den genomsnittliga månadslönekostnaden för dessa personer tog jag uppgifter ur större förbunds och LO:s verksamhetsberättelser. Med hjälp av dessa uppgifter har jag räknat fram ett vägt genomsnitt av lönekostnaden för fackligt anställda i LO, Kommunal, Grafiska, Transport, Elektrikerförbundet, Livs och SEKO. Det var 40 500 kr per månad år 2002, vilket med sociala avgifter med mera om 40 % motsvarar en månadslön på 28 900 kr.

Arbetsgivaren LO indelar sina anställda i fyra kategorier: funktionärer, lokalfunktionärer, tjänstemän och övriga. Låt oss försiktigtvis anta att funktionärer, lokalfunktionärer och tjänstemän under hela 2002 arbetat i genomsnitt bara 2,5 månader heltid för en s-seger i valet. Kategorin övriga antas arbeta hälften så mycket för en valseger. Det blir 1 845 + 1 010 = 2 855 arbetsmånader på heltid. De fackligt anställdas arbetstid innebär ett resurstillskott till Socialdemokraternas valrörelse som är värt minst 2,5 x 2 855 x 40 500 = 289 miljoner kronor.

Fackligt förtroendevalda

Till ovan ska läggas värdet av den arbetsinsats för en s-seger som utförs av "fackliga förtroendemän". Dessa har rätt till ledighet utan löneavdrag för uppgifter som "fordras för det fackliga uppdraget". Det betyder att de utför arbetet på arbetsgivarens bekostnad. Låt oss göra det försiktiga antagandet att endast den minoritet av fackliga förtroendepersoner @ ca 35 000 personer @ som också är s-partimedlemmar arbetar för en s-seger medan övriga ca 185 000 LO-funktionärer inte gör ett handtag för en socialdemokratisk valseger, vilket naturligtvis är en underskattning. Antag vidare att dessa 35 000 fackliga förtroendevalda som också är s-medlemmar, avsätter en tiondel av heltid för en s-seger, och att de gör detta enbart under perioden efter sommarsemestrarna valåret, det vill säga under den sista intensiva fasen i valrörelsen 1,5 månader före valet. Dessa personers lönekostnad kan uppskattas till i genomsnitt 28 000 kr per månad (år 2002). Med 40 % sociala avgifter med mera motsvarar det en månadslön på 20 000 kr.

Under denna räcka av försiktiga förutsättningar blir värdet av den arbetsinsats för socialdemokratins valseger, som LO-facket ställer till partiets förfogande och som arbetsgivarna tvingas betala, värd ca 147 miljoner kronor (35 000 personer x 28 000 kr i månadslönekostnad x 0,1 arbetstid x 1,5 månad).

En allvarlig brist i den för övrigt informativa och välskrivna Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22), är att facket inte velat hjälpa utredningen med en realistisk uppskattning av de personella resurser LO-sfären hjälper Socialdemokraterna med. Därför finns i utredningen bara den löjeväckande låga uppgiften att LO-sfären skulle ha ställt 4,2 årsarbeten till Socialdemokraternas förfogande 2002 (SOU 2004:22, s.53).

Totalkalkyl för LO-stödet som avser 2002 års valrörelse

Låt oss enligt försiktighetsprincipen utgå från att penningbidragen inte understeg 75@85 miljoner kronor. När man till detta lägger värdet av fackligt anställdas insatser (289 miljoner kronor) och värdet av den arbetstid som lagts ned av fackliga förtroendevalda som samtidigt är organiserade socialdemokrater (147 miljoner kronor) blir summan 516 miljoner kronor, det vill säga en halv miljard kronor efter avrundning nedåt.

LO stöder men andra betalar

Men vem är det som i sista hand betalar LO-sfärens bidrag till Socialdemokraternas valkampanjer? Jo, det är LO:s medlemmar @ men bara med drygt hälften. Resten står skattebetalarna och privata arbetsgivare för.

Vi kan börja med de 147 miljoner kronor som betalas av de fackligt förtroendevaldas arbetsgivare. Antag att dessa personer i stället för att verka för en socialdemokratisk valseger hade ägnat sig åt reguljärt arbete hos arbetsgivaren (privata företag, stat, kommun, etcetera). När det gäller privat sektor hade dessa fackligt aktiva personer dragit in pengar till företaget minst så mycket att det räckt till deras lön. Offentliga arbetsgivare hade behövt färre anställda, och hade därmed kunnat minska sina utgifter. Låt oss anta att de sparade offentliga utgifterna motsvarar lönen. Med dessa antaganden hade högre privata vinster än eljest plus sparade offentliga utgifter uppgått till minst 147 miljoner kronor. Vi vet från LO-statistik att proportionen är att 68 % av LO:s medlemmar arbetar i privat sektor. Av de 147 miljoner kronorna hänför sig alltså ca 68 % till utebliven vinst, det vill säga ca 100 miljoner kronor. Av denna vinst hade ungefär 28 miljoner kronor gått i bolagsskatt. Skattebetalarna stod alltså för stöd till Scialdemokraterna med 28 miljoner kronor i utebliven skatt och privata arbetsgivare för 72 miljoner kronor i utebliven vinst (efter skatt). Den offentliga sektorns arbetsgivare, det vill säga skattebetalarna, bidrog med resten, det vill säga 47 miljoner kronor. Totalt: alla skattebetalare: 75 miljoner 28+47), och privata arbetsgivare 72 miljoner kronor.

För det andra, fackliga avgifter är avdragsgilla hos den enskilde medlemmen. Precis som vilken annan skattelättnad som helst innebär det att skatterabatten på avgiften i slutändan delvis belastar offentliga sektorn, skattebetalarna, som kollektiv. Det rimliga hade varit att enskildas bidrag till politiska partier, liksom bidrag till andra föreningar, hade betalats med beskattade inkomster. Men eftersom LO-bidragen till Socialdemokraterna går via facket är bidragen avdragsgilla hos medlemmarna, och betalas därför inte bara av givaren, utan också av staten, skattebetalarna. Rätten till skattebefrielsen för fackavgift innebär, under antagande om 25 % avdrag hos LO-medlemmar, att fackavgifter belastar LO-medlemmar bara med 75 % av den avgift som står på medlemmens inbetalningskort (uppgift från RUT, Dnr 2004:822).

Sammantaget betyder detta att den resursöverföring om drygt en halv miljard kronor som LO beviljar det socialdemokratiska partiet står LO:s medlemmar för bara strax över hälften, ca 54 %. Nära hälften betalas av alla skattebetalare @ företag och privatpersoner, etcetera @ (32 %), och privata arbetsgivarna (14 %); se tabell.

Det statsbärande partiet har fixat det för sig att skattebetalarna och privata företag finansierar knappt hälften av Socialdemokraternas valrörelse. I Socialdemokraternas Sverige finansierar företagen det rep i vilket man själv ska hängas.

LO söker maximal utomparlamentarisk makt

"Socialdemokratin behöver LO", konstateras det nog så riktigt på LO:s hemsida. LO är väl medveten om sin oerhörda makt över riksdagen så länge som Socialdemokraterna sitter ensamma i regeringen. "Vi vet att det är LO:s medlemmar som bestämmer vilka som får bilda regering i det här landet." (LO:s valhandbok 2002). I varje skarpt politiskt läge kan LO trovärdigt hota med att undandra socialdemokratiska partiet sitt finansiella stöd. Av detta skäl måste varje s-regering anpassa sin politik till LO:s önskemål. Här är några exempel:

Nej till arbetskraftsinvandring. "Att prata om arbetskraftsinvandring för att möta rekryteringsbehoven i ett läge då tusentals människor fortfarande går arbetslösa är djupt osolidariskt" (Wanja Lundby-Wedin, pressmeddelande med anledning av hennes förstamajtal i Karlstad 2002). "Arbetskraftsinvandring måste vara hårt reglerad och bygga på lika rättigheter för alla som arbetar i Sverige, om den inte ska fungera som högerns murbräcka mot välfärden" (Thord Pettersson, integrationsansvarig på LO). Den här kallas också med en förskönande omskrivning för "ordning och reda på arbetsmarknaden". I samband med debatten om övergångsregler för nya EU-medborgare våren 2004 fick sålunda LO acceptans för flera nygamla krav på mera makt åt facket. Med statsrådet Hans Karlsson, som agerar som LO-ombud i regeringen, ser vi hur LO:s synpunkter upphöjs till svensk lag och framförs som svensk position när det gäller förhandlingar om EU-direktiv.

Avdragsrätt för fackföreningsavgiften. LO-förbundens intäkter från medlemmarna år 2002 var ca 4,46 miljarder kronor. Skattebetalarna avstående genom avdragsrätten är för LO värd ca 1,65 miljarder kronor.

Höjning av taket i a-kassan med mera enligt LO:s modell.

Kompetenskonton.

LO:s linje beträffande kompetenskonton blev bestämmande för regeringen. "Näringsminister Mona Sahlin böjer sig för LO och satsar på en försäkring som ska hjälpa arbetslösa LO-medlemmar att få nya jobb. Detta istället för att använda de avsatta miljarderna till kompetensutveckling för alla svenskar" (DN-artikel den 20 februari, 2002).

I praktiken veto mot alla förändringar i arbetsrätten. "Med tanke på s-regeringens ideologiska bindning till LO har jag mycket svårt att se att vi skulle göra några nya förändringar i arbetsrätten" (dåvarande statsrådet Margareta Winberg i Dagens Industri den 1 april 1998). LO:s agerande under 2004 bekräftar bilden.

Vetorätt i regeringsfrågan

LO:s inflytande har i decennier varit ett strukturellt hinder för samarbete över den politiska blockgränsen. Från tid till annan kommer förslag om sådant samarbete, men lika regelmässigt ignorerar naiva statsvetare, debattörer, och ledarskribenter den vetoroll som LO alltid har så länge som det sitter en s-regering vid makten.

Reflexioner och slutsatser

Bland de demokratiska problemen i Sverige är kanske det mest olustiga och ouppmärksammade regeringspartiets ekonomiska sammanflätning med ett specifikt starkt särintresse, LO. Svenska Socialdemokraterna bör aldrig ses som ett självständigt politiskt parti eftersom det alltid i sista hand tvingas underordna sig sin finansiär, LO, i alla för LO viktiga frågor. Money talks, och både socialdemokraterna och LO är väl medvetna om förhållandet.

Det olustiga i situationen fördjupas av det faktum att, som vi sett, en stor del av finansieringen faktiskt sker med andras pengar. Trots att dessa alls inte alla är socialdemokrater används deras resurser för att finansiera Socialdemokraterna. Som Sverige fungerar innebär detta de facto en tvångsuttaxering till Socialdemokraternas partikassor via skatteavdrag och privata företags avtal med LO. Många skattebetalare tvingas alltså finansiera valrörelser och politik vars udd är riktad mot dem själva, deras värderingar och deras egenintressen.

Djup olustigt är också decenniers hemlighetsmakeri beträffande partifinansieringen. Särskilt anmärkningsvärt och kränkande är att inte ens LO-fackets egna medlemmar själva vet, eller får veta, hur mycket resurser som deras organisation slussar till det socialdemokratiska partiet, eller hur mycket arbetstid som facket gratis ställer till socialdemokraternas förfogande för en s-seger.

De förslag till regler för Sverige som presenteras i Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) påminner om de regler som gäller i Danmark och Norge. De bör genomföras som ett första steg. Ökad insyn, offentlighet och legitimitet måste säkerställas beträffande svenska partiers och kandidaters finansiering och utgifter. Den öppenhet i offentligt beslutsfattande och förvaltning som Sverige i andra sammanhang berömmer sig av, och söker exportera till andra länder, borde Sverige redan ha genomfört hemma. Då skulle Sverige dessutom upphöra att bryta mot Europarådets konvention, och regler mot korruption.

Dessutom bör det i svensk lag, som i Danmark och Norge, finnas angivet stränga sanktioner mot personer och partier som bryter mot reglerna. Det ska finnas möjlighet att döma till fängelse (personer) och böter (partier). På denna punkt finns en oacceptabel svaghet i ovannämnda utrednings förslag.

Det finns, till sist, en jättestor blind fläck hos svenska medier när det gäller partifinansiering. Redaktioner ägnade stora resursinsatser åt kampanjfinansieringen vid euroomröstningen hösten 2003. När får vi se samma engagemang och kunniga grävande i partifinansieringsfrågan i riksdagsvalsrörelser? Utredningen (SOU 2004:22) ger ambitiösa journalister mycket stoff och en hygglig start till att fördjupa sig i frågan. Inspiration kan dessutom hämtas från kolleger i andra länder som från tid till annan gör grava avslöjanden som leder till politikers fall, och valrörelser som ändrar kurs på grund av avslöjanden om otillåtna eller olämpliga kampanjbidrag med tillhörande bindningar. Antagligen har valkampanjen i till exempel USA 2004 givit upphov till fler svenska inslag och artiklar om partifinansiering i USA än samma medier och tidningar gjort om samma sak i Sverige. Här finns en risk för att vi silar mygg och sväljer kameler: regelvidrigt avdragna taxikvitton, krognotor och andra oacceptabla beteenden nagelfars med stora redaktionella resursinsatser medan de pengamässigt långt större partibidragen slinker igenom, mutrisker uppmärksammas inte eller ignoreras. "Sådant händer inte här ."? förefaller vara en något naiv frånstötningsmekanism i medierna inför frågan om bidrag till politiska partier.

Dock, det är oacceptabelt i ett samhälle som vill berömma sig av att ha samhällskritiska medier att medierna som luft behandlar resursöverföringar som i andra länder skulle betecknas som muldoftande kampanjbidrag till regeringspartiet. Detta är dock inget för ministern att hantera.

Frågor:

Hur kommer ministern att agera för att Sverige snarast ska upphöra att bryta mot Europarådets rekommendation beträffande partifinansiering, beskrivet i SOU 2004:22?

Vad är ministerns position i frågan om det fortsatta arbetet med rättslig reglering av allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters valfinansiering i form av pengar, arbetskraft med mera?

Kommer ministern att verka för förslag om lagstiftning i linje med det som föreslås i SOU 2004:22, och när kommer ett sådant förslag?

Kommer ministern att verka för förslag om lagstiftning utöver det som föreslås i SOU 2004:22?

Avser ministern att följa Danmarks och Norges goda exempel och föreslå skarpa sanktioner (böter och fängelse) mot de personer och partier som bryter mot en ny lag om partifinansiering i enlighet med Europarådets rekommendation?