den 29 november

Interpellation 2004/05:223 av Sven Brus (kd) till statsrådet Barbro Holmberg om kristna konvertiter från Iran

Enligt det islamiska rättssystemet sharia, som gäller i Iran, är konversion från islam till annan religion förbjuden. Brottet bestraffas med döden. Fram till och med 1995 beviljades därför kristna konvertiter från Iran asyl i Sverige. Sedan 1996 ses dock inte längre konversion som grund för asyl. De två huvudsakliga argumenten för denna förändring är att så länge konversionen förblir en privat angelägenhet riskerar man inte att bli föremål för myndigheternas intresse samt att även om sharia-rätten officiellt stadgar dödsstraff för konversion har endast ett utdömts.

I ett regeringsbeslut från maj 1998 (reg. 85@98) uttalas följande med anledning av konversion: "Den i praktiken rådande situationen i Iran skiljer sig dock från det intryck dess gällande islamska rätt skapar. Detta gäller till exempel förhållningssättet mot kovertiter som erfarenhetsmässigt inte blivit utsatta för rättsliga ingripanden enligt sharia-rätten när de återvänt till Iran."

Islam genomsyrar det iranska samhället vilket innebär att religionen präglar arbetslivet, det sociala livet och familjelivet. Var och en som inte deltar i bön noteras och löper risk att rapporteras till myndigheterna. Medborgarna kontrolleras av islamiska kontrollanter som har rätt att stoppa människor på gatan och förhöra dem. Vid ansökan till skolor, universitet, armén och vid anställningar i statliga verk måste man uppge sin religiösa tillhörighet. Att behålla sin kristna tro blir då en fråga om ständig rädsla för upptäckt. Rapporter från bland annat UNHCR visar att konvertiter "försvinner" och sannolikt dödas. Ser man till den totala bilden där repression, förtryck och mord utövas mot oliktänkande på alla nivåer i samhället kan avsaknaden av offentliga avrättningar av konvertiter inte rimligen sägas bevisa en existerande rättstrygghet för den som konverterar.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att iranska konvertiter, mot ovanstående bakgrund, får en rättvis asylprövning?