den 29 november
Interpellation 2004/05:217 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Jens Orback om den svenska minoritetspolitiken
Den svenska minoritetspolitiken kännetecknas av stor otydlighet och ständiga fördröjningar. ILO-konventionen nummer 169 är fortfarande inte ratificerad och regeringen fortsätter att på alla sätt undvika eller förhindra diskussionen om denna viktiga konvention. Tveksamhet visade också den svenska staten inför det självklara erkännandet av de egna nationella minoriteternas rättigheter. Nu när dessa rättigheter på papper är erkända finns det fortfarande många av minoritetspolitikens frågor som inte har fått svar.
Orsakerna till den statliga obestämda attityden @ framför allt karakteristisk för socialdemokratiska regeringar @ kan diskuteras. En förklaring kan ligga i folkhemsideologins förtjusning i enhetliga system exakt tillämpade på alla grupper och alla individer. En annan kan vara också en typisk socialdemokratisk ovilja och kanske också rädsla inför alla frågor om klart definierad etnicitet. En automatisk koppling mellan det som skedde med judarna stämplade som judar med hjälp av davidsstjärnan och stämplar i passet av naziregimen och alla andra varianter av frivillig etnisk identifiering leder till ett slags självförvållad blindhet inför etniska frågor. Och frågor som man vägrar höra och se, kan inte få svar förstås. En tredje förklaring till denna minoritetspolitik som är både förvirrad och förlamad, har att göra med en principiell oförmåga att klart erkänna de olika etniska gruppernas kollektiva rättigheter @ just som grupprättigheter. Man brukar bemöta alla krav med svaret: Sverige respekterar individens mänskliga rättigheter, grupprättigheterna behöver knappast diskuteras.
Just den tredje förklaringen till denna passiva politik skapar förvåning. Ty det finns grupper vars grupprättigheter klart och tydligt definieras och försvaras i det svenska samhället, men detta gäller enbart grupper med en klar social eller politisk identitet. De svenska fackföreningarna är bland de mäktigaste i världen, politiska partier är också helt accepterade som grupp med egna rättigheter och skyldigheter, svenska humanitära organisationer med en lång historia bakom sig har också en klar och ganska inflytelserik position i samhället, yrkessammanslutningar betraktas med respekt. Det är enbart etniciteten som inte accepteras som grund för godkända grupprättigheter. I detta sammanhang är den svenska statens ställningstagande inte särskilt originell @ de flesta nationalstater med en lång historia av centralisering visar samma oförmåga att acceptera de etniska minoriteternas grupprättigheter. Frankrike till exempel finns bland de mest envisa motståndarna till införande av sådana grupprättigheter.
Att inte erkänna minoritetens etniska identitet betyder att djupt såra minoritetens medlemmar både som individer och som grupp. Mycket allvarliga konflikter på många ställen i världen har sina rötter i just denna vägran. Det exempel som kanske är mest känt i Sverige är kurdernas tragedi. I den svenska politiken förekommer ofta en märklig paradox när det gäller minoriteterna: Den svenska staten visar stor förståelse för förtryckta minoriteter i världen och engagerar sig på deras sida i den internationella politiken, men lyckas inte se behoven hos de egna minoriteterna inne i landet! På 70- och 80-talen var man alltid redo att till exempel försvara den ungerska minoritetens rätt till eget utbildningssystem i Transsylvanien men hade ytterst svårt att över huvud taget starta en diskussion om de egna minoriteternas @ i första hand finländarnas och samernas @ krav på egna skolor i Sverige! Detta motstånd bröts först när en borgerlig regering lyckades ge en grund till utvecklingen av fria skolor i landet.
Förr eller senare kommer det svenska folkhemmet att överge sina gamla och ganska destruktiva illusioner om en total enhetlighet och enformighet av alla grupper och alla områden i landet. Om inte annat kommer internationella konventioner om minoriteternas grupprättigheter att tvinga fram en förändring.
Den svenska befolkningsstatistiken vägrar @ som sagt @ att registrera etnisk identitet: I stället får vi år efter år mycket noggranna redovisningar om var olika grupper föddes. Första följden av denna statistisk-ideologiska manöver är en stor förvirring. Ingen vet exakt hur många sverigefinländarna är, fast detta gäller landets största minoritet. Ingen kan beräkna hur stora satsningar på finska språket ska göras, eftersom man inte känner till det egentliga antalet människor som upplever sig som finländare och som vill att de själva och deras barn ska kunna utveckla sin kultur och sina språkliga traditioner och färdigheter.
Ännu större svårigheter möter diskussionerna om grupper med rötter i förföljda minoriteter från andra länder. Vill man veta hur många albaner från Kosovo som bor i Stockholmstrakten, för att till exempel starta undervisning för barn som behöver behålla kontakten med modersmålet, får man siffror som talar om utomlandsfödda från före detta Jugoslavien! Vill man planera förbättringar tillsammans med Sveriges kurder stöter man på samma frånvaro av exakt kunskap: Kurderna kan vara födda i Turkiet, Irak, Iran eller någon före detta sovjetisk asiatisk republik. Hela och betydande grupper av människor som länge har plågats på grund av sin etniska identitet försvinner elegant ur den svenska befolkningsstatistiken!
Lika stora hinder reser denna förvirrade statisk för ansträngningarna att bekämpa arbetslösheten i invandrarbefolkningen. Går man till en arbetsförmedling med ett förslag som bygger på konkret kunskap om en etnisk grupps språk och kultur, får man alltid svaret: "Vi kan inte söka lämpliga deltagare till denna verksamhet, vi vet bara vilka arbetssökande som är svenska medborgare och vilka som fortfarande är medborgare i ett annat land." Också den stora massan av naturaliserade invandrare @ alltså före detta flyktingar som redan har fått svenskt medborgarskap @ försvinner i en grå identitetslöshet i arbetsförmedlingarnas register.
Den etablerade statistiska metoden leder alltså till direkt felaktiga beräkningar, stora grupper tappas helt bort i kalkylerna. Dessutom kan individernas identitet kränkas av en sådan kategorisering. Finländska barn födda i Tyskland är antagligen fortfarande finländare, rumänska ungdomar födda i Jugoslavien eller Frankrike har få anledningar att identifiera sig som serber, kroater, bosnier eller makedonier men de kanske vill betrakta sig själva som fransmän.
I flera motioner har jag hemställt om att den officiella statistiken ska ge invånarna rätt till frivillig självidentifiering. Det svar dessa motioner fått, kan i bästa fall tolkas som resultat av ett djupt missförstånd. Man påpekade att ett sådant register inte behövdes, men det var inte detta som jag hade hemställt om @ jag hade talat om behovet av frivilliga kompletteringar som invånarna själva bör få rätt att registrera i den vanliga statistiken.
Frivillig självidentifiering är den enda demokratiska lösningen av ett av de etniska minoriteternas problem, nämligen behovet av och rätten att själva kunna hävda sina rättigheter med god kunskap om den egna gruppens omfattning och spridning i landet. Individen själv @ och inte alls någon myndighet @ bestämmer hur hennes eller hans bild ska speglas i landets dokument. Både individen och gruppen behöver ha tillgång till en sann bild om sig själva. Jag vänder mig till integrationsministern med följande frågor: