den 26 november

Interpellation 2004/05:213 av Sven Bergström (c) till statsrådet Ulrica Messing om regeringens planering för infrastruktur

Den socialdemokratiska regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet beslutat att göra förändringar i den nationella infrastrukturplanen som sträcker sig fram till 2015. Detta för att skapa ett krispaket för bilindustrin i Trollhättan. För att finansiera krispaketet har nära 2 miljarder frigjorts genom att ett antal andra infrastrukturprojekt strukits eller flyttats fram. De projekt som berörs är:

på E 4 trafikplats Måby och sträckan Persön@Kalix, etapp 1,

på E 12 sträckan Brattby@Vännäs,

på E 14 sträckorna Nacksta@Matfors och Pilgrimstad@Lockne,

på E 22 trafikplatserna Lund Södra och Råby, förbifarterna vid Fogdarp och Linderöd samt sträckan Sätaröd@Vä,

på riksväg 26 sträckorna Halmstad@Oskarström och Risbro@Mullsjö,

på riksväg 50 sträckan Skänninge@Norrsten samt

en senareläggning av satsningen på riksväg 50 genom Motala så att projektet slutförs efter 2015.

För att redan 2006 skapa ett finansiellt utrymme för riksväg 45 sträckan Angeredsbron@Trollhättan sker en generell senareläggning av investeringarna i väghållningsplanen som Vägverket senare ska precisera.

Dessutom tas 55 miljoner kronor från trafiksäkerhetshöjande åtgärder.

Satsningen på infrastruktur runt Trollhättan motiveras med syftet att ge bilindustrin i området bättre förutsättningar. Det är mycket begripligt, men jag förstår inte regeringens förkärlek för snabba omkastningar i de planer som sätts upp. Dessvärre är detta bara en bekräftelse på ett mönster som kunnat iakttas också i tidigare infrastrukturplaner som med facit i hand bara blivit fullföljda till omkring hälften. Detta är ett handlingsmönster som naturligtvis undergräver tilltron till långsiktigheten, logiken och hållfastheten i de statliga infrastrukturplanerna.

Näringsliv, regioner, kommuner och medborgare gör upp planer utifrån de förutsättningar som regering och riksdag beslutar om. När regeringen med inget varsel alls ändrar på de planer som finns betyder det att man rycker undan förutsättningarna för alla de som lokalt och regionalt utgått från de beslutade planerna i sitt respektive arbete och planering.

Ytterligare exempel på omkullkastande av planer är den upphandling av regionalpolitiskt motiverad men ej lönsam kollektivtrafik som bedrivs via den statliga myndigheten Rikstrafiken. Denna myndighet har fått stora ekonomiska problem på grund av att man ålagts nya uppgifter utan att motsvarande pengar anvisats. Resultatet av detta är att flera flyglinjer, bland annat Luleå@Pajala, Arlanda@Storuman och Torsby/Hagfors@Arlanda, nu hotas av nedläggning.

Därutöver har varslats om stora nedskärningar av det statliga anslaget till en rad tåglinjer runtom i landet. I exempelvis Bergslagen har kommuner och landsting gjort stora investeringar i tåg för en trafik som kom i gång mycket beroende av det statliga stödet från Rikstrafiken. Ett annat exempel är Blekinge kustbana där trafiken nu hotas av stora neddragningar och där den utlovade elektrifieringen därför ifrågasätts.

Brist på ekonomiska resurser tvingar Rikstrafiken att dra in stöd runtom i landet och därmed riskeras trafiken och investeringar värda många miljoner kan gå om intet.

Det mest befängda är att Rikstrafiken inte har någon möjlighet att göra väl avvägda besparingar som är beräknade ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta eftersom de är uppknutna av långa avtal. I stället får de spara där det slumpar sig att avtalen går att omförhandla, alternativt dras in.

Rikstrafiken har enligt regleringsbrevet till uppgift att vid behov upphandla transportpolitiskt motiverad interregional persontrafik som inte upprätthålls i trafikhuvudmännens regi och där det saknas förutsättningar för kommersiell drift. Rikstrafikens verksamhet, omfattande bland annat trafikupphandlingar, bygger alltså på de transportpolitiska målen. Eftersom Rikstrafiken i år kommer att gå med mellan 40 och 50 miljoner kronor i förlust och nästa års förlust väntas blir lika stor, även med aviserade besparingar, måste regeringen och dess samarbetspartier skjuta till mer pengar om dessa transportpolitiska mål ska hållas.

Statens ansvar är att se till att dess medborgare får tillgång till goda kommunikationer. I annat fall riskerar investeringar och nyetableringar att utebli. Det är en förödande utveckling om privata satsningar och företagande går om intet på grund av ett bristfälligt transportsystem. Den ryckighet och de omkastningar som kommit att prägla trafik- och infrastrukturplaneringen är helt oacceptabel och stämmer inte alls överens med den hållfasthet och långsiktighet som är nödvändig inom transportsektorn.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats vill jag fråga ansvarigt statsråd:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att åstadkomma en planeringsmodell som kan parera kortsiktiga nödvändiga brandkårsutryckningar, utan att det ska behöva gå ut över redan beslutade planer och projekt?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att pröva någon typ av alternativ finansiering inom infrastruktursektorn?