den 26 november
Interpellation 2004/05:212 av Ana Maria Narti (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om särskilda kurser för akademiker från andra länder
Integrationsverkets rapport 2003 räknar med 30 000 akademiker från andra länder som i dag antingen är arbetslösa eller arbetar långt under deras kvalifikationer, så kallade felsysselsatta. Samma rapport påpekar att alldeles för många högt utbildade personer fastnar mellan fem och elva terminer i utbildningar på grundskolenivå. Rapporten bevisar att de nuvarande formerna av vuxenutbildningen för invandrare är misslyckad.
Massan av utländska akademiker som länge har stått utanför egna yrken eller aldrig har fått kontakt med dem är stor. Nyanlända flyktingar kan vänta sig kanske ett bättre mottagande nu, när alla tidigare misslyckanden är uppenbara, men detta kommer att utgöra en relativt begränsad förbättring. Den svåraste ekvation som utbildningssystemet och arbetslivet tvingas lösa är just en snabb och effektiv yrkesrehabilitering av de som länge har missgynnats. Varje dag som går utan något hopp om en bättre framtid fördjupar dessa människors sociala och psykologiska kris och diskvalificerar dem ännu mer.
Kurserna i svenska som de flesta invandrare i dag har tillgång till, är långtifrån utformade efter akademikernas särskilda behov. Svenskundervisningen för akademiker måste erbjudas till redan väl utbildade människor från deras första dag som invånare i landet. Den som vill och kan lära sig svenska på mycket kort tid och den som ställer stora krav på sig själv ska få chanser att studera i egen takt, utan onödiga väntetider, utan att hindras av regler och poängberäkningar som försvårar kontakterna med högskolan, utan att tvingas in i en trög kollektiv inlärningsprocess.
Erfarenheten visar att de flesta invandrare som har börjat sina svenska liv under de senaste årtiondena inte har fått lära sig att någorlunda korrekt skriva på sitt nya vardagsspråk. Detta kan bero på den svaga träningen i skrivspråket som över huvud taget kännetecknar den svenska skolan. Bristen på träning i skriftliga färdigheter drabbar invandrarna hårt. Särskilda träningsprogram med betoning på skrivspråk och yrkesspråk bör alltså utformas.
Höstbudgeten 2002 anvisade 10 miljoner kronor per termin till teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och högskolor för invandrare med utländsk högskoleutbildning, så kallad aspirantutbildning. De utbildningar som nu blev möjliga inom detta område har värde som begränsade experiment eftersom 10 miljoner kronor per studieår är lika med små grupper studerande och ett litet antal lärarinsatser. När nu de startade programmen började närma sig sitt slut @ programmen var avsedda att omfatta tre studieår @ kunde man konstatera att en del studenter inte fick fullfölja sin utbildning i brist på finansiering. Under en tid hade de haft tillgång till så kallat aktivitetsstöd från arbetsförmedlingarna för att på heltid ägna sig åt studier; mitt i studietiden har stödet dragits tillbaka och studenterna har fått uppmaningen att vända sig till CSN. De flesta av dem kunde inte göra det eftersom de redan var hårt skuldsatta eller hade passerat den åldersgräns vid vilken beviljande av studielån stoppas. I Malmö har högskolan fått löfte från länsarbetsnämnden om finansiering av 80 studieveckor men aspiranterna i Linköping fick inte samma möjligheter. Liknande oklarhet drabbar också de studerande samlade kring mycket positiva erfarenheter vid Invandrarakademien vid Borås högskola.
I de fall länsarbetsnämnderna kategoriskt vägrar förlängningar av stödet för arbetslösa akademiker, motiveras besluten med påståendet att dessa personer inte får erhålla bättre ekonomiska villkor än vanliga studenter. Men detta argument är ihåligt @ eftersom de berörda akademikerna redan har både studier och yrkeserfarenhet från hemländerna. Akademiker med examen och yrkeserfarenhet från Sverige behöver inte komplettera sina utbildningar under flera terminer.
Finansieringens svårigheter har alltså två aspekter. Å ena sidan har universitet och högskolor svårt att finansiera systematiska och särskilt utformade utbildningar med tillräckligt många platser så länge som regleringsbrev och instruktioner inte tydligt prioriterar området och budgeten inte fastställer särskilda belopp för detta mål. Å andra sidan är studenternas möjligheter att på heltid ägna sig åt studier hotade av en osäker finansiering, framför allt för den som inte vågar eller får ta studielån.
Det är viktigt att arbetet med de kompletterande utbildningar vid Malmö högskola, Linköpings universitet, Invandrarakademien i Borås, Lärarhögskolan i Stockholm och Stockholms och Lunds universitet får fortsätta och utvecklas vidare @ inte bara därför att varje invandrad akademiker som får inträde i det svenska yrkeslivet är en direkt social, ekonomisk och politisk vinst för hela samhället, utan också därför att dessa kurser utgör en förebild, en symbol för lyckad integration av människor som bär med sig kultur från hela världen.
Med utgångspunkt i den presenterade situationen vänder jag mig till utbildningsministern med följande frågor: