den 26 november

Interpellation 2004/05:208 av Margareta Andersson (c) till statsrådet Hans Karlsson om livslångt lärande

Sverige klarar sig bra i jämförelse med de flesta andra EU-länder när det gäller de flesta parametrar inom arbetsmarknadsområdet. Det är naturligtvis bra men det räcker inte för att möta framtidens krav på arbetsmarknaden.

En åldrande befolkning är en utmaning för hur vi ska kunna upprätthålla en servicenivå för alla som känns acceptabel. Om inget görs för att få människor att arbeta längre än i dag kommer det att bli stor brist på arbetskraft inom en ganska snar framtid. Det finns inte en lösning på det här problemet utan många. Det kan gälla arbetskraftsinvandring, bättre integrering av flyktingar och invandrare och ett livslångt lärande.

I Wim Koks rapport om en översyn av Lissabonstrategin tar man upp frågan om det livslånga lärandet som en viktig faktor för att Europas konkurrenskraft i världen ska förbättras. Den äldre arbetskraftens deltagande i arbetslivet är av "fundamental betydelse" sägs i rapporten. Livslångt lärande är inte en lyx utan en nödvändighet.

Det samhälle vi lever i förändras ständigt. Arbetslivet har också förändrats och i dag ställs nya och annorlunda krav på vad man ska kunna. I dag har vi ett kunskapssamhälle där arbetslivet och samhället ställer krav på att människor ska lära nytt och lära flera gånger om i livet. Man har inte en anställning hela livet längre. Alltfler korttidsanställningar och det faktum att människor byter arbete flera gånger under en tioårsperiod är mer regel än undantag på dagens arbetsmarknad. En del människor måste helt enkelt omskola sig för att över huvud taget kunna stanna kvar på arbetsmarknaden.

I Sverige finns utbildning för de unga och även en bit upp i åldrarna i samhällets regi. Reglerna har förändrats så att man kan få studiemedel upp till 50 års ålder men för dem som är ännu lite äldre finns inga sådana möjligheter trots att man kanske har både tio och femton år kvar till pensioneringen och att man både vill och kan arbeta för hälsans skull men inte har rätt utbildning. Företagen står för en stor del av vidareutbildning av sina anställda, men det gäller inte för arbetslösa eller för dem som vill byta arbete.

Den enskilde uppmuntras inte heller ekonomiskt att ta ansvar för sin egen utveckling på arbetsmarknadsområdet, utan regeringen uppmuntrar till bidragsberoende även på detta område. CSN:s återbetalningssystem medför att många inte har råd att utbilda sig längre. I stället för att vidareutbilda sig, och därmed drabbas av höga återbetalningskostnader, kommer människor kanske att bli av med sina arbeten eller fortsätta arbeta med något som man vantrivs med. Centerpartiet förespråkar ett individuellt kompetenssparande där individen själv tar ansvar och ges möjlighet att spara för sin egen utbildning och utveckling. Det skulle såväl arbetsgivare och samhället som individen själv tjäna på.

I regeringens budget för 2005 kan vi tyvärr konstatera att de 6 miljarder som samlats på hög för att skattevägen gynna löntagares och egenföretagares möjlighet till individuellt kompetenssparande har skrotats. Regeringen tar uppenbarligen inte det livslånga lärandet på allvar. I stället sviker man de människor som hade velat och kunnat förlänga tiden i arbetslivet genom ett individuellt kompetenssparande.

1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att ekonomiskt uppmuntra människor att ta ett eget ansvar för arbete och försörjning i enlighet med både riksdagens vilja och Wim Koks rapport?

2. Avser ministern att följa arbetet i andra EU-länder för att ta vara på goda exempel att förverkliga på den svenska arbetsmarknaden?