den 19 november

Interpellation 2004/05:178 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet Ylva Johansson om åtgärder för anhörigvårdare

Anhörigvården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. För många är tillgången till en anhörig en förutsättning för att man ska kunna vårdas i hemmet. Utvecklingen inom vården och omsorgen har medfört att anhöriga fått ta ett ökat ansvar för de äldres vård och omsorg. Men det går inte att lägga omsorgsansvar på de anhöriga utan att ge dem tillräckligt med stöd och resurser. Stödet till anhörigvårdarna behöver förbättras @ och det behöver inte enbart innebära ekonomiskt stöd.

Det förekommer i dag en omfattande "anhörigprövning" vid biståndshandläggning av hemtjänstinsatser. Som ett villkor för att erhålla hjälp, prövas i många kommuner om inte insatsen kan tillhandahållas av make eller maka eller samboende eller av någon annan anhörig utanför hemmet. Resultaten visar att det förekommer en systematisk prövning av anhörigas ansvarstagande för vård och omsorg.

Socialstyrelsen har varnat för att om anhörigas benägenhet att vårda skulle avta, skulle välfärdssystemet på äldreomsorgens område rämna. Det kan noteras att utvecklingen mot ett allt större ansvarstagande för anhöriga har också bekräftats i flera av Socialstyrelsens tidigare rapporter.

I det tysta görs vårdinsatser som, om de inte utfördes, skulle få hela Vård-Sverige att kollapsa. År ut och år in, dygnetrunt. Oftast utan någon avlastning. Avlastningen får i stället staten, landstingen och kommunerna. I förlängningen riskerar den här utvecklingen att leda till ett ifrågasättande av den solidariska finansieringen av vård och omsorg.

Kristdemokraterna menar att det avgörande rimligen är hur samhällets stöd till anhörigvårdarna utformas. Den självklara utgångspunkten borde vara att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Arbetet måste ta sin utgångspunkt i att anhörigvårdare har rätt till praktisk och ekonomisk hjälp, information och handledning för att frivilligt kunna ta sig an uppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning. Uppgiften som anhörigvårdare får inte vara påtvingad. Anhörigrollen måste uppvärderas, erkännas och ges stöd för att möta framtidens behov.

Riksdagen beslutade 1998 om statliga stimulansbidrag till kommunerna @ Anhörig 300. De tillkom med anledning av den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken och betalades ut under tre år. De anvisade medlen var avsedda att påskynda utvecklingen av olika stödformer för anhörigvårdare. Inriktningen på arbetet var att åstadkomma en varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga och närstående.

I Socialstyrelsens slutrapport om den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken konstateras att antalet äldre personer som får mer omfattande insatser i form av hemtjänst och hemsjukvård har ökat under senare år, samtidigt som ett stort antal äldre med mer begränsade hjälpbehov har ställts helt utanför den offentliga omsorgen.

Det behövs hälsoekonomiska studier och forskning om vad hälsokontroller, hälsovård och andra stödåtgärder innebär för hälsotillståndet hos anhörigvårdare och för tryggheten i rollen. Det i sin tur skapar förutsättningar för att, om man så vill, fortsätta vårda sin anhörige hemma. Knappt 30 % av kommunerna har samarbete med högskola eller FoU-enhet när det gäller utveckling av anhörigstödet. Denna brist på forskning om de äldres vård och omsorg står i märklig kontrast till den omfattning och betydelse som insatserna från de anhöriga har.

Forskningen inom detta område behöver utökas. I dag är kunskapen ganska begränsad om förhållandena vad gäller närståendes engagemang, konsekvenser för den äldre, samspelet med den offentliga sektorns vård och omsorg, stöd till den som vårdar etcetera. Exempel på forskningssatsningar kan vara att analysera sambandet mellan den offentliga vården och anhörigomsorgen. Vidare vore det önskvärt med en nationell studie om omfattningen av anhörigvård i Sverige.

Socialstyrelsen bör, enligt Kristdemokraterna, få i uppdrag att fastställa riktlinjer för hur stödet till de anhöriga ska utformas. Dessa skulle kunna innehålla följande moment:

• Uppsökande verksamhet ska bedrivas.
• Vårdtyngdsmätningar som tar hänsyn till både vårdtagarens och vårdgivarens psykiska och fysiska hälsa ska utföras. Utifrån mätningarna ska omfattningen av avlösningen och andra insatser läggas fast.
• Verksamheten ska utvärderas regelbundet så att anhöriguppgiften vid behov kan omprövas. På detta sätt kan anhörigvårdarna känna delaktighet genom att deras situation lyfts fram på ett mer aktivt sätt. Det skulle alla inblandade parter vinna på.
• Det finns anledning att se över hur modern teknik kan utnyttjas inom anhörigvården. Målsättningen bör vara att utveckla former för dagligt stöd och utbildning genom IT-tekniska lösningar.

Det bör, enligt min mening, finnas en rätt till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av anhörig. Det skulle underlätta för många anhöriga och fungera som ett erkännande av insatsen. Tjänstledigheten bör endast ges under kortare perioder, exempelvis tre månader i taget, eftersom man inte i förväg kan veta hur stort vårdbehovet kommer att vara. På sikt borde man kunna diskutera möjligheten att minska sin arbetstid för att vårda en anhörig under längre tid.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av den "anhörigprövning" som förekommer vid biståndsbedömning?

Avser statsrådet att vidta åtgärder så att riktlinjer tas fram för hur anhörigstöd bör utformas?

Avser statsrådet att vidta åtgärder så att tjänstledighet för vård av anhörig blir möjlig?