den 18 november

Interpellation 2004/05:175 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om demensvården

Demenssjuka personer tillhör en av samhällets mest utsatta grupper med omfattande behov av vård och omsorg. Antalet demenssjuka i Sverige är omkring 139 000. Ungefär 24 000 personer insjuknar i demens varje år och nästan lika många avlider. Antalet demenssjuka kommer att öka, särskilt efter år 2020.

Kunskapen om denna patientgrupps behov är många gånger bristfällig. En demenssjuk patient är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet.

Demenssjuka patienter får inte alltid den vård de har rätt till på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 % vara demenssjuka, och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.

Demenssjuka ska ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. Bristande samordning av demensvården är tydlig liksom avsaknaden av fungerande och ansvarsfull vårdplanering och lyhördhet för patientens vård- och omsorgsbehov. Många äldre med demenssymtom får över huvud taget ingen utredning. Knappt två av tio behandlas för sin demens.

I dag är endast 4 % av personalen i äldreomsorgen legitimerade sjuksköterskor. När det gäller övrig vårdpersonal saknar 40 % av de anställda utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att ca 70 % av patienterna lider av denna sjukdom. Socialtjänstlagen kräver att den enskilde ska få bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. Men tillgången till särskilda vårdboenden för demenssjuka personer är bristfällig i många kommuner. Ofta blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla.

Många demenssjuka vårdas i dag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar verktyg för att anhörigvårdarna ska kunna få välbehövlig ledighet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast dålig. Äldre och deras anhöriga ska kunna känna sig tryggt förvissade om att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses. Gällande lagstiftning och regelverk måste dock följas och tillräckliga resurser tillföras vården av de dementa. Tillskapandet av så kallade demensteam är en arbetsmetod som bör utvecklas.

Tillgång till demensutredning kräver nära samverkan mellan landsting och kommun. Förutsättningarna för riksdagens beslut om vård av kroniska sjukdomstillstånd och hälso- och sjukvårdslagens absoluta krav på rätt till diagnos har inte fått det genomslag generellt i landet som förväntats. Det behövs bland annat fler utredningsplatser.

Den 15 oktober 2003 överlämnades departementspromemorian På väg mot en god demensvård @ Samhällets insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga till regeringen. I rapporten ges en mycket bra bild av tillståndet inom demensvården i landet och där föreslås även insatser för att förbättra och utveckla demensvården. Men konkreta åtgärder utifrån förslagen i departementspromemorian har ännu inte synts till.

I ett tidigare svar på en skriftlig fråga jag ställt i riksdagen (2003/04:1106) hänvisas till diskussioner mellan regeringen och företrädare för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om möjligheterna att utveckla bland annat kvaliteten och tillgängligheten i vård och omsorg. Vidare sägs att Demensarbetsgruppens förslag bereds inom Socialdepartementet. Som ett led i utvecklingsarbetet finansierar Socialdepartementet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet ett gemensamt projekt.

Enligt min mening räcker inte de här åtgärderna. Slutna diskussioner utan insyn som drar ut på tiden, långdragen beredning av betänkanden och nya utredningar är inte vad demenssjuka och deras anhöriga behöver.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder så att riksdagens prioriteringsbeslut från 1997 efterlevs när det gäller vården av demenssjuka personer?

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att alla demenssjuka personer ska få sitt sjukdomstillstånd utrett?

Avser statsrådet att föreslå konkreta åtgärder i enlighet med förslagen i departementspromemorian På väg mot en god demensvård?