den 18 november

Interpellation 2004/05:172 av Göran Hägglund (kd) till statsminister Göran Persson om diskriminering av de äldre i vårt samhälle

Den 10 september i år invigdes Kristinagårdens lärcentrum i Askersund under pompa och ståt. Dåvarande utbildningsminister Thomas Östros klippte band och hyllade Askersunds nya centrum för vuxenutbildning. Dagen efter släpptes också allmänheten in i den nyrenoverade tegelbyggnaden. Alla åldrar samlades, åt tårta och gladdes åt kommunens nya utbildningssatsning. Många fick samtidigt upp intresset för de olika kurser som vuxenutbildningen hade att erbjuda.

En man bestämde sig för att fråga om en grundläggande datautbildning. Han hade försökt lite på egen hand, men tyckte att nu när alltmer sker via webben, kunde det väl vara dags att lära sig grunderna ordentligt. Personen han pratade med visade sig vara kursens lärare. Han bjöds på stående fot in att börja redan på måndagen, på en kurs som just dragit i gång. Kursen var ganska populär och hade lockat deltagare i olika åldrar, men mest medelålders. Helt fullt var det dock inte. Två datorer stod tomma när alla deltagare satt sig bakom var sin skärm.

Mannen och en kvinna som också deltog för första gången uppmanades att komma tidigare nästa tillfälle för att ta igen det som de missade i början av kursen när de inte var med. När de infann sig på torsdagen så fick de i stället följa med in på lärarens kontor där läraren beklagade att han var tvungen att lämna beskedet att de inte var välkomna i fortsättningen. De var för gamla. "Men hur ung ska man vara då?", frågade mannen. Det visste inte läraren.

Någon vecka senare fick den avvisade mannen prata med Askersunds vuxenutbildningsrektor. Hon förklarade att statsbidrag bara utgick till deltagare under 65 år, eftersom syftet bland annat var att öka produktionen. Därför fick han inte gå kursen. Mannens livslånga insats som pålitlig skattebetalare var ingenting värd i detta sammanhang @ han kunde inte längre anses vara produktiv på rätt sätt.

Mannen förklarade då att han hade en jämnårig vän @ också han en bra bit över 65 år @ som bodde i grannkommunen Hallsberg och att denne fick följa motsvarande kurs på komvux i Hallsberg. Rektorn svarade @ "de har väl gjort en annan bedömning".

Detta är bara ett exempel på att det förekommer åldersdiskriminering och oacceptabla attityder mot äldre, och att detta inte sällan sker av kommuner och stat.

Begreppet "ageism" myntades av den amerikanske psykiatern Robert Butler i slutet av 1960-talet. I Sverige har det översatts och sedan några år tillbaka bråkar forskarna om det i Sverige finns "ålderism" det vill säga "stereotypa föreställningar (eller diskriminering) som utgår från en människas ålder."

Det borde vara uppenbart för var och en som ser sig om i samhället att det förekommer den här typen av diskriminering och attityder mot äldre. En del lyfter då fram att vi vid jämförelse med många andra länder ändå ligger bra till. Och det låter kanske blygsamt att bara 4 % bland personer över 60 år, enligt Europabarometern, anser att de blivit behandlade som andra klassens medborgare av försäkringskassan. Men den siffran, som professor Lars Andersson vid Linköpings universitet påmint om, motsvarar 80 000 personer.

Det förekommer olika former av åldersdiskriminering på rader av områden: Till de allvarligare hör den praxis som tycks bli allt vanligare, nämligen att sätta övre åldersgränser för vissa medicinska behandlingar och operationer. Exempelvis utreds människor med demenssymtom inte på grund av att de anses för gamla. Också rehabiliteringsinsatser för äldre personal är sällsynta.

Också på demokratins område begränsas de äldres tillträde. En person som är över 70 år tillåts i många kommuner inte ingå i en valnämnd, trots att en sådan person kanske har både erfarenhet och tid att lägga på uppdraget. Hur kan det få vara möjligt?

Många äldre har en otrolig lust och vilja att fortsätta bidra med sitt stora kunnande och sin erfarenhet så länge som möjligt. Men på arbetsmarknaden finns det ekonomiska styrmedel som gör det oerhört dyrt att anställa en person som är över 55 @ och det visar sig också att detta, i kombination med felaktiga attityder mot äldre, leder till att mycket få arbetsgivare ens intervjuar en arbetssökande som är över 55.

Förtroendekommissionen under Erik Åsbrink har föreslagit att det ska vara förbjudet för personer över 70 år att sitta i bolagsstyrelser. Varför? Kan inte sådant prövas individuellt med tanke på hur olika vår "mentala" ålder är?

En del diskriminering är svår att ändra på via lagstiftning, men då gäller det för politiker att motverka diskriminerande attityder via opinionsbildning. Men ofta när politiker talar om demografi så beskrivs de äldre tyvärr som en börda och ett problem. Uttalanden som "vi har för många äldre" är inte ovanliga i den debatten. Men det är ju inte så att de äldre är "för många", utan problemet är ju att det föds för få barn.

Mot bakgrund av de exempel på äldrediskriminering som jag redovisat ovan, vill jag lyfta fram ett antal förslag.

Medan diskrimineringen av kvinnor och invandrare med rätta är väl kartlagd @ åtminstone vad gäller omfattning @ så är negativ särbehandling av äldre arbetskraft dåligt kartlagd. En sådan kartläggning behövs för att bättre kunna angripa problemet.

Det personliga, praktiska och ekonomiska komplex som äldre i arbetslivet utgör centreras till stor del kring attityder om äldre som individer, som arbetskamrater och som anställda. I stor utsträckning tar sig dessa attityder uttryck av diskriminering. Den parlamentariska beredningen Senior 2005 skriver i betänkandet Äldrepolitik för framtiden (SOU 2003:91) följande: "Både i Sverige och andra länder har intresset för åldersnormer och åldersdiskriminering hittills varit förbluffande litet. Det gäller inte minst om man jämför med den diskussion som förts och fortfarande förs om andra sorters diskriminering." De allra flesta äldre arbetssökande har på olika sätt mött samma sak. I dag torde diskriminering på grund av ålder vara den vanligaste formen av orättvis behandling och orättvist bemötande, ett faktum som alla känner till men få reagerar emot. Negativa attityder gentemot äldre, långt ned i de seniora åldrarna, är så vanliga att de flesta har slutat lägga märke till dem.

För att undvika att diskriminering av äldre får fortsätta bör diskrimineringslagstiftningen utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering av äldre. Detta bör göras snabbt. Ett EG-direktiv, 2000/78/EG av den 27 november 2000, som handlar om likabehandling med avseende på ålder, utreds fortfarande. Inom flera EU-länder finns redan förbud mot åldersdiskriminering.

Många som förlorar sitt jobb i 40- eller 50-årsåldern tvingas uppleva hur svårt det är att komma in på arbetsmarknaden därefter. Man har inte sällan fallit för åldersstrecket redan i 40-årsåldern. Den demografiska utvecklingen som innebär att alltfler ska försörjas av allt färre aktiva måste mötas: dels genom att främja barnafödande och invandring, dels genom att bättre ta till vara både den något äldre arbetskraften och de som fyllt 65. Kristdemokraterna har föreslagit att anställda som fyllt 65 ska ha rätt men ingen skyldighet att arbeta till 72 års ålder @ och då med halverad inkomstskatt @ samt att man ska ha rätt att jobba deltid från det att man fyller 61. Reglerna i olika avtal bör också ses över så att inte de äldre missgynnas på arbetsmarknaden som i dag.

I budgetpropositionen antyder regeringen att de äldre som vill ska kunna vara kvar i arbetslivet. Jag citerar ur finansplanen: "Åtgärder behöver vidtas för att göra det möjligt för äldre att vara kvar längre i arbetslivet och stimulera dem till detta och för arbetsgivare att öka efterfrågan på äldre arbetskraft." Ambitionen finns där @ men förslag till åtgärder lyser som vanligt med sin frånvaro.

Kristdemokraterna anser också att en äldreombudsman bör tillsättas. En äldreombudsman skulle, i likhet med exempelvis Barnombudsmannen, kunna verka för förbättringar och ta initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder. Och inte minst motverka diskrimineringen av äldre i samhället.

Åldersstrecket borde avskaffas @ både mentalt och inom stat, kommun och landsting. Det är uppenbart att det behövs en förändring och att det måste bli ett slut på diskrimineringen av de äldre.

Mot bakgrund av ovanstående är mina frågor till statsministern följande:

1. Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att kartlägga diskrimineringen av äldre i samhället?

2. Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att minska diskrimineringen av äldre i vårt samhälle?