den 18 november

Interpellation 2004/05:162 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitieminister Thomas Bodström om lekmannaövervakare

Lekmannaövervakare har en mycket viktig uppgift i samhället. Framgången för en frigiven brottsling hänger på vad som händer den närmaste tiden efter frigivningen. Därför är det angeläget med en övervakare som kan stödja den som villkorligt frigivits eller som dömts till skyddstillsyn i olika praktiska frågor. Övervakaren ska också vara en positiv förebild som finns tillgänglig dygnetrunt. Han eller hon ska delta i den sociala gemenskapen och även utöva kontroll. Uppgiften är att fungera som ett stöd för den dömde i arbetet med att skapa en normal livssituation och ett liv utan kriminalitet.

Av frivårdens klienter får inte ens hälften en lekmannaövervakare eftersom det råder brist på sådana i dag. Endast 44 % av klienterna hade en övervakare år 2003, vilket innebär en minskning med 4 % under en femårsperiod. I snitt har varje övervakare kontakt med 1,3 klienter, en siffra som ökat sedan 1997. I Göteborg saknar hundratals brottslingar som dömts till skyddstillsyn eller som är villkorligt frigivna personlig övervakare. Det finns många orsaker till detta, men några av de viktigare tror jag är ineffektiva administrativa system och en alltför låg ersättning. Den ersättning som betalats ut till lekmannaövervakare sedan år 2001 är 400 kr i månaden varav 150 kr är skattepliktiga. Resten av beloppet ska användas till den frivårdsdömdes aktiviteter. Detta är en dålig ersättning för ett så viktigt uppdrag. Många lekmannaövervakare betalar i praktiken ur egen ficka för att utföra sitt uppdrag.

Kriminalvårdens undersökningar med fokus på internernas bakgrund och sociala förhållanden visar att de intagna har en omfattande problematisk bakgrund. Alltfler dömda har psykiska problem vilket kräver specialkunskaper hos den personlige övervakaren. Tre år efter avtjänat straff har 35 % av de dömda återfallit i brott. Av de som döms för narkotikabrott återfaller mellan 60 och 70 % i brott inom tre år efter avtjänat straff. Kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera den intagne måste bli bättre. Verksamheten måste inriktas på att den dömde inte ska återfalla i brott och där har övervakaren en stor betydelse. Trots detta så nämns inte övervakarna och deras arbete i budgetpropositionen, vilket är anmärkningsvärt.

Trots allt som skett inom kriminalvården på senare tid så görs som bekant besparingar inom detta område. Frivården i Sverige har ett sparbeting på 10 %. Vissa områden drabbas av minst 15 % i sparkrav. Detta innebär att personal måste sägas upp.

Två tredjedelar av de som övervakas har dömts till skyddstillsyn. På grund av sparkrav och personalbrist inom frivården läggs mer och mer av arbetet med dessa över på lekmannaövervakarens ansvar. I dag finns ingen forskning i Sverige som visar på vilka resultat som övervakarinstitutet ger. Trots detta så är alltfler som dömts till skyddstillsyn helt och hållet hänvisade till den hjälp och det stöd som lekmannaövervakaren ger.

Mina frågor till ministern är:

Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att stärka lekmannaövervakarens ställning och ombesörja att fler av våra dömda får en övervakare?

Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att utreda lämpligheten i och framtida risker med att de som döms till skyddstillsyn i huvudsak överlämnas i övervakarens omsorg?

Vad avser ministern att göra för att inte lekmannaövervakarinstitutet ska förlora sin ställning i besparingstider?