den 12 november

Interpellation 2004/05:136 av Berndt Ekholm (s) till utrikesminister Laila Freivalds om israeliskt tillbakadragande från Gaza

I samband med ett besök av riksdagsledamöter från samtliga partier i riksdagen har vi haft möjligheter att sätta oss in i den aktuella politiska situationen i Israel och Palestina med fokus på den israeliska ockupationens effekter på palestiniernas levnadsvillkor.

Flera olika problemområden finns anledning att belysa och diskutera. Jag väljer i denna interpellation att lyfta fram konsekvenserna av ett ensidigt beslutat unilateralt tillbakadragande av de israeliska trupperna i det ockuperade Gaza.

När fredsförhandlingarna i Camp David och Taba bröt samman och den andra palestinska intifadan bröt ut så förändrades fredsprocessens förutsättningar, enligt israeliskt synsätt så mycket att bilaterala uppgörelser inte längre ansågs möjliga. I stället beslutade Sharonregeringen att ta initiativ till ett unilateralt tillbakadragande av de israeliska trupperna från Gaza. Knesset tog nyligen ett beslut om att godkänna detta förslag. Återstår nu ett flertal steg i hur detta tillbakadragande ska genomföras.

I Knesset finns olika meningar om vart detta tillbakadragande leder. Alltifrån att detta är Israels enda steg och fredsprocessens avslutning till att detta är nödvändigt för att få fredsprocessen på fötter igen. Bland palestinska politiker ser man den ensidiga israeliska åtgärden som vägen att befästa kontrollen över Västbanken bland annat genom att bosättarna i Gaza troligen förflyttas till Västbanken.

Tillbakadragandet innebär inget slut på ockupationen av Gaza, men utgör möjligen ett första steg. Som genomförandet planeras just nu avser Israel att behålla kontroll över den så kallade Philadelphiakorridoren på gränsen till Egypten. Gaza blir således omringat av den israeliska staten. Detta förstärks av att hamnen inte tillåts öppnas samt av att även en mindre del av gränsområdet mot norr eventuellt inte evakueras. Vidare får palestinierna inte öppna flygplatsen. Israel förbehåller sig också rätten att vid behov intervenera med militära insatser under hänvisning till säkerhetsskäl.

Redan i dag råder stora svårigheter att passera gränsen till Israel. Den är strängt taget stängd för palestinier men är också svår för utlänningar att passera. Till och med utländska experter anlitade av Sida för projekt i Gaza har inte sällan förhindrats tillträde. Inte mycket talar för att dessa restriktioner kommer att nämvärt lättas, särskilt inte för palestinier, som för övrigt tidigare livnärt sig på jobb i Israel.

Frågan är också vart bosättarna ska ta vägen. Risken är stor att de erbjuds alternativet att etablera sig i nya bosättningar på Västbanken. Hur kommer detta att påverka tillbakadragandet från Västbanken? Redan nu är bosättningarna så många och så utbredda och expansionen under senare år så stor, att mycket talar för att Israel inte har något större intresse av att dra sig tillbaka från Västbanken.

Palestinska administrationens möjlighet att ta ansvar för resultatet av ett sådant tillbakadragande från Gaza utan stöd i ett bilateralt framförhandlat övertagande verkar mycket små. Det krävs en koppling till Västbanken för att bli hanterbart.

Resultatet av Sharonplanen kan således bli att den nuvarande ockupationen av Gaza ersätts med ett fängelseliknande förhållande. Med Gazas tättbefolkade struktur kan en sådan utveckling sluta mycket illa.

Jag vill fråga utrikesministern om ministern är beredd att verka för ett tillbakadragande av de israeliska trupperna från det ockuperade Gaza, som innebär ett reellt första steg på fredsprocessen, samt hur detta steg då bör se ut.