den 9 november

Interpellation 2004/05:130 av Ragnwi Marcelind (kd) till statsrådet Mona Sahlin om låginkomsttagares bostadsägande

Ett krav på bostadspolitiken måste vara att familjebildning och barnafödande inte ska behöva skjutas upp på grund av att det inte finns ekonomiska eller praktiska möjligheter till en god boendemiljö och en tillräckligt stor bostadsyta.

I Sverige finns i dag en närmast ensidig koppling mellan social bostadspolitik och satsningar på hyresbostäder. De statliga egnahemslånen, som 1905@1948 utgick till mindre bemedlade familjer för att stödja deras bostadsköp, saknar helt efterföljd.

Vid sidan av stöd till hyresboende, finns mycket goda skäl att med särskilda åtgärder underlätta för hushåll med lägre inkomster att äga sin bostad.

I många delar av landet är det dyrare att bo i en hyreslägenhet än att bo i en egen bostad. För många familjer skulle ett eget ägande av boendet inte bara bli billigare genom den egna arbetsinsatsen utan också mer ändamålsenligt med förbättrade möjligheter till en utökad familj genom en ökad bostadsyta.

Den betydande tröskeleffekt som kravet på egen kontantinsats innebär hindrar dock i många fall hushåll med låga inkomster att flytta till ett långsiktigt billigare boende. Familjers svårigheter att bygga upp en egen insats behöver bemötas med åtgärder som dels gör det enklare att spara pengar till en insats, dels minskar kraven på en alltför omfattande egen insats.

Runtom i världen finns goda exempel på hur bostadsägande underlättas för hushåll med låga inkomster. Norge har till exempel ett system där kommunerna administrerar förmånliga lån med lägre ränta till hushåll med låga inkomster. I USA förekommer utnyttjande av en mycket hög belåningsgrad som kopplas till att hushållet bosparat i olika former, gått kurser eller tecknat försäkringar. Olika former av mortgage insurance, låneförsäkring, förekommer i både USA och Storbritannien. Ett tillvägagångssätt som används i flera andra länder är hyrköp av bostäder.

I KTH-rapporten Är det motiverat att underlätta för hushåll med låga inkomster att äga sin bostad @ och hur ska det i så fall göras?, av Hans Lind med flera, pekas på en lång rad av fördelar med särskilda bostadspolitiska åtgärder för att underlätta bostadsägande. Däribland kan nämnas minskade boendekostnader genom ett större mått av eget arbete och ansvarstagande, bättre möjligheter att bygga upp kapitaltillgångar vilket på sikt bidrar till minskade förmögenhetsskillnader och klyftor i samhället, en korrigering av finansierings- och kreditprövningssystemets bristande långsiktighet där banker och andra låneinstitut inte tar risker som ur ett samhälleligt perspektiv borde tas samt en mer effektiv hyresbostadsmarknad genom att pressen ökar på hyresvärdarna att vara effektiva och lyhörda för de boendes önskemål när fler får praktiska möjligheter att efterfråga annat än hyresbostäder.

För att bemöta mångfalden bland familjer krävs en mångfald av bostäder och boendeformer. Staten ska inte detaljreglera vilken typ av bostäder som ska byggas, särskilt inte om den, som nu är fallet i Sverige, väljer att satsa alla bostadspolitiska resurser på en typ av bostäder som är långt ifrån idealisk för växande barnfamiljer, nämligen de minsta hyresrätterna. Regeringen har de senaste åren dessutom successivt försvårat ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter samt motsatt sig införande av ägarlägenheter.

Vilka åtgärder avser samhällsbyggnadsministern att vidta för att särskilt förbättra förutsättningarna för hushåll med låga inkomster att äga sin bostad?