den 8 november

Interpellation 2004/05:128 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Leif Pagrotsky om den ekonomiska situationen inom kultursektorn

Det är knappast en nyhet att den svenska kulturen är mycket, mycket fattig. Under valkampanjen 2002 försökte olika organisationer ta upp frågan. Då ansträngde jag mig för att lansera en ny modell för finansiering av kulturen via fristående fonder som en gång för alla skulle råda bot på den avgrundsdjupa penningbrist som sedan länge plågar teater, musik, dans, bild och skrivkonst.

Kulturens ekonomi håller nu på att urholkas än mer om den skrämmande frågan om avsättningar till det nya pensionssystemet är löst. Den kroniskt svaga ekonomin har inte blivit sund på grund av detta. Det är enbart ett omedelbart dödshot som har försvunnit. Fortfarande har många institutioner att kämpa med höga hyreskostnader för lokaler som ändå inte kan användas för något annat än kultur.

Enligt ett nyligen fattat beslut i Regeringsrätten har kostnadsersättningar för vissa arbetsresor blivit skattepliktiga och ligger nu till grund för arbetsgivaravgifter. Det gäller resor som många av kulturens aktörer gör för att medverka i föreställningar eller evenemang. Detta är ett stort problem. De flesta frilansande konstnärer är bosatta i storstäderna och anlitas ofta av institutioner eller ensembler från andra delar av Sverige. I sådana fall brukar man följa reglerna om skattebefriade tjänsteresor. När arbetet utförs utanför "tjänstestället" enligt 8 kap. 12 § inkomstskattelagen, anses bostaden vara "tjänsteställe", om arbetet pågår en begränsad tid på varje plats enligt vad som gäller för visst arbete inom byggnads- och anläggningsbranschen, militären och liknande branscher.

Vem som helst kan förstå vilka följder dessa beslut ger. De som vinner på denna tolkning av lagen är utländska konstnärliga deltagare i olika evenemang och svenskar med egna bolag. Alla andra frilansande musiker, skådespelare och dansare som oftast har låga inkomster kommer att få ännu sämre ekonomi, ännu sämre pension, ännu sämre möjligheter att utöva sitt yrke. Kulturen i landet urholkas. Utvecklingen av den nationella svenska kulturen försvagas. Institutioner och ensembler måste avskeda personal för att frigöra de belopp de blir skyldiga att betala ut. Kort sagt: Arbetslösheten inom kulturen ökar och vissa institutioner riskerar att sättas i konkurs.

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att förändra skattelagstiftningen så att kulturens fria utövare inte diskrimineras i jämförelse med till exempel byggarbetare och reservofficerare?

Vilka åtgärder avser kulturministern att anta för att förbättra den ekonomiska situationen för de som arbetar inom kultursektorn?