Interpellation 2004/05:124 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Leif Pagrotsky om resurser till svensk forskning
Universitet och högskolor har under en följd av år fått minskade resurser till forskning och utbildning i förhållande till den kraftiga ökningen av antalet studenter och doktorander. Ersättningen per student i grundutbildningen har minskat med ca 20 % på knappt tio år, och följden har blivit färre undervisningstimmar och mindre handledning för studenterna. De senaste åren har dessutom budgeten inneburit dolda besparingar i form av otillräcklig uppräkning av kompensationen för ökade kostnader.
Regeringens budgetförslag för 2005 innebär en reell minskning av resurserna. Orsaken är att regeringen räknat med en löne- och kostnadsomräkning på ca 1 % i stället för den förväntade ökningen på 3@4 %. De 100 miljoner kronor som tillförs forskningen 2005 kompenserar inte för kostnadsökningarna, utan tvärtom kommer resurserna att minska med några hundra miljoner totalt.
För treårsperioden fram till och med 2007 kan regeringens budgetförslag visserligen innebära att minskningen avstannar, men några resursökningar att tala om blir det inte. Kostnadsökningarna motsvarar de ca 2 miljarder kronor som regeringen sammanlagt tillskjuter för forskningen. Svensk forskning är en av de avgörande faktorerna för den framtida ekonomiska tillväxt som är nödvändig för att näringslivet ska utvecklas och för att tillräckliga resurser ska kunna föras över till bland annat skola, vård och omsorg.
Sedan länge har universitet och högskolor väntat på en forskningsproposition, som ska föreslå en strategi för forskningen. Med tanke på årets budgetförslag kan denna strategi möjligen innebära omfördelningar av resurser inom forskarvärlden men knappast innebära nysatsningar totalt.
I Folkpartiet är vi övertygade om att det behövs en långsiktig plan för att återföra resurser till forskningen och till studenternas grundutbildning. I arbetet med den planen måste många svåra prioriteringar göras och många svåra frågor ställas. Det måste finnas en trovärdig relation mellan de visionära målen för svensk forskning och de statliga satsningarna.
Regeringen borde därför nu inleda ett arbete med målsättningen att frigöra mer resurser till forskningen. Likaså borde regeringen i sin långsiktiga politik ta ställning till om den kan frigöra ökade resurser till grundutbildningen eller om den måste minska antalet nya utbildningsplatser och på det sättet öka resurserna per student. Skillnaden mellan politisk vision och tillgängliga medel får inte bli så stor att uppsatta mål uppfattas som helt orealistiska.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsministern följande:
Avser utbildningsministern att vidta några åtgärder för att på sikt stärka resurserna till högre utbildning och forskning?