den 2 november

Interpellation 2004/05:122 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister Laila Freivalds om förändrad Mellanösternpolitik

Återigen har diskussionen blossat upp om huruvida den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina är under förändring, eller har förändrats i en riktning att man blivit mer accepterande gentemot israeliska övergrepp mot mänskliga rättigheter och agerande som riskerar försvåra en framtida fredsprocess.

I regeringsförklaringen kommenterade statsministern situationen med följande mening: "Målet är ett Israel inom säkra gränser och ett Palestina som byggs med demokrati och frihet." I beskrivningar av den här typen av konflikter har varje ord sin särskilda innebörd, varje meningsuppbyggnad sin egen logik och varje uttalande djupare betydelser. I den socialdemokratiska dagstidningen Aftonbladet uppfattade ledarskribenten Olle Svenning meningen från regeringsförklaringen som en omsvängning av politiken. I ledaren kunde man läsa: "Med en enda mening i regeringsförklaringen aviseras en drastisk förändring av svensk Mellanösternpolitik . Uttalandet är befriat från krav på Israels högerregering och svalt till palestiniernas rätt till nationsbyggande. Inte ett ord vare sig om vilka gränser som ska gälla, eller om palestiniernas rätt till en stat. I riksdagens Mellanösterndebatt 2002 uttalade Anna Lindh sig entydigt för 'en palestinsk stat' och slog fast att Israels gränser ska baseras på folkrätten och följa FN-resolutionerna 242, 338 och 1397. Alltså att bosättningspolitiken och ockupationen måste upphöra. Den socialdemokratiska partikongressen bekräftade den politiken i ett uttalande (den 18 april i år) . I likhet med Anna Lindh konstaterade partikongressen, att Israel, som den starkaste parten, har ett särskilt ansvar. Laila Freivalds, som i går förde samtal med Yassir Arafat, vände enligt ett TT-referat på den ordningen. Den palestinska myndigheten måste garantera säkerheten, reformera och hålla allmänna val, sa hon. Hon iakttog också Arafat och framhöll, med en protokollärt uppseendeväckande formulering, att han är 'mentalt och fysiskt isolerad och saknar förmåga att inse folkets svåra läge . Den svenska regeringen ska, som andra regeringar, ställa krav på den palestinska myndigheten: demokratisera, bekämpa korruption och hejda terror mot civila. Huvudkraven måste dock, som Anna Lindh och partikongressen slagit fast, riktas mot Israel, den starkaste parten och den mäktigaste militärmakten i området."

Efter utrikesministerns besök i Israel och på de ockuperade palestinska områdena har liknande ifrågasättanden hörts. Starkast i sin kritik är författaren Andreas Malm i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren. I en ledare skriver han bland annat: "Laila Freivalds har som Sveriges utrikesminister besökt Mellanöstern två gånger. Först åkte hon till Ariel Sharon. Hon skakade hand med honom, log ett innerligt leende och talade efteråt om 'en öppenhjärtig anda' dem emellan. Det var i början av juni . Förra veckan hade turen kommit till palestinierna. Laila Freivalds åkte till Yassir Arafat i Ramallah. Bilderna talade sitt tydliga språk: hon såg stel ut, ansträngd och obekväm. Hennes arroganta attityd till den palestinske presidenten avspeglade sig i omdömena efteråt: 'Han verkar tycka att han gjort allt som krävs. Men så är inte fallet. Han förfaller fysiskt och mentalt isolerad.' Tror inte Laila Freivalds att ett sådant ordval får konsekvenser?"

Mot bakgrund av detta vore det intressant om utrikesministern kunde klargöra om en förändring av svensk Mellanösternpolitik har ägt rum eller, om så inte är fallet, på vilket sätt regeringen och utrikesministern avser att klargöra att den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina ligger fast och inte blivit mer accepterande gentemot övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Den senaste utvecklingen i området förtjänar också en kommentar från den svenska regeringen. Raketer och spridda skott från palestinska grupperingar på Gaza har lett till en omfattande militär offensiv som resulterat i stora civila palestinska förluster. Offensiven har resulterat i att över 100 palestinier dödats, många av dem barn, samtidigt som den israeliska regeringen klargjort att man tänker fortsätta med offensiven. I en intervju i den engelskspråkiga israeliska tidningen Haaretz klargör dessutom premiärminister Sharons närmsta rådgivare, Dov Weisglass, att såväl offensiven som planen på att utrymma Gaza inte på något kan ses som en fredsplan. Tvärtom förklarar Weisglass att "det avgörande med planen är att frysa fredsprocessen" och att syftet är att definitivt avlägsna tanken på en plan för en palestinsk stat från dagordningen. Planen har sedan uttalandet godkänts i en omröstning i israeliska Knesset och Sharon har därmed stärkt sitt inflytande. Den typen av israelisk politik kräver konstruktiv handling av den svenska regeringen som kan resultera i fredsförhandlingar. Inte minst är en sådan politik viktig när en vacklande hälsa hos den palestinska ledaren, kombinerat med oklarhet om möjlighet för densamme att komma tillbaka efter konvalescens, riskerar att ytterligare spä på oroligheterna i området. Gårdagens fasansfulla självmordsbombningar i Tel Aviv som dödade minst sex israeler understryker vikten av att världssamfundet handlar snabbt för att skänka fred och säkerhet till regionen.

En möjlig sådan politik skulle kunna innehålla internationella sanktioner mot Israel. Så länge det internationellt fördömda och olagligförklarade murbygget pågår på palestinskt område skulle handelsavtalet med Israel kunna strypas för att på så sätt skapa internationellt tryck som leder till handling av den israeliska regeringen. I en interpellationsdebatt med mig den 19 maj i år förklarade utrikesministern att "sanktioner eller bojkott mot ett land bör betraktas som en sista utväg när alla andra möjligheter är uttömda". I ett senare frågesvar, från den 3 juni, bekräftades synsättet, om än det inte sågs som "aktuellt". Den tidigare socialdemokratiska danska regeringen var, innan murbygget, inne på att ekonomiska sanktioner skulle kunna göra nytta, den israeliska justitieministern har uttryckt att bara risken för sådana borde leda till en förändrad israelisk politik och organisationen European Jews for Just Peace har nyligen krävt sådana sanktioner. Frågan om vilka metoder den svenska regeringen avser att använda för att markera mot Israels offensiv i Gaza är med andra ord högaktuell.

På vilket sätt avser utrikesministern att klargöra att citerad mening från regeringsförklaringen inte är att tolka som en förändrad svensk politik i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina?

På vilket sätt avser utrikesministern att motverka uppfattningen att uttalandena i samband med utrikesministerns besök i Israel och på de ockuperade palestinska områdena inte innebar en förändrad svensk politik i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina?

Vilka metoder avser utrikesministern att använda för att markera mot Israels offensiv i Gaza och den våldseskalering som denna inneburit?