den 1 november

Interpellation 2004/05:108 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Jens Orback om mäns våld och mäns kollektiva ansvar

Mäns ansvar för att bryta könsmaktsordningen har diskuteras livligt under senare år, särskilt när det gäller det mest destruktiva uttrycket för den patriarkala makten, det vill säga mäns våld mot kvinnor.

Omfattningen av våldet är väl dokumenterad. Undersökningen Slagen Dam från 2001 ger en bild av hur omfattande mäns våld mot kvinnor är och synliggör de flytande gränserna mellan hot, våld och sexuella övergrepp. Den visar att var fjärde kvinna har upplevt fysiskt våld från någon man efter sin 15-årsdag, att 56 % av alla kvinnor har trakasserats sexuellt och att var tredje kvinna har utsatts för sexuellt våld.

Slagen Dam kommer fram till att totalt sett har 46 %, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av våld från någon man efter sin 15-årsdag. Det här bekräftas av Brottsförebyggande rådets statistik som visar att år 2003 anmäldes bland annat 237 försök till mord eller dråp mot kvinna, 22 481 fall av kvinnomisshandel och 2 099 våldtäkter. Kunskapen om att de flesta kvinnor inte anmäler är också väl känd.

Slutsatsen blir att tillgängliga siffror måste multipliceras med tre eller fyra för att komma närmare verkligheten. Situationen är då att vi kan räkna med att det misshandlas mellan fem och tio kvinnor i timmen och att ungefär en kvinna våldtas i timmen. I Sverige, i dag! 80 % av mäns övergrepp sker bakom hemmets stängda dörr. Männen som utför våldet är de män som kvinnor känner väl, är familj eller bekant med, lever eller har levt ihop med.

Den stora mängd våldshandlingar som både offentlig statistik och kvinnojourernas arbete vittnar om är alltså inte något som ett fåtal psykiskt sjuka individer (män) begår. Det är vanliga familjefäder, alldeles normala och hederligt arbetande män och pojkvänner, som begår våldshandlingar mot kvinnor de känner. Det finns således ett mönster som visar att det förekommer ett starkt inslag av våld i nära relationer mellan män och kvinnor, och i deras vardag. Mäns våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Det sexualiserade våldet är strukturellt, och i den patriarkala strukturen är föreställningen om vad det är att vara man starkt laddad med våld, vilket i sig är ett uttryck för makt.

När tidigare jämställdhetsminister Margareta Winberg tog upp den här frågan till diskussion och bland annat påtalade att män som grupp har ett ansvar uppfattade nuvarande statsråd detta synsätt som uttryck för "könsrasism" och skrev i en artikel (DN Debatt den 1 augusti 1999): "Kanske gör jag henne besviken när jag meddelar att jag inte känner mig skuldtyngd av andra mäns brott, lika lite som jag gör det som vit för apartheid eller som tyskättling för förintelsen."

I en annan artikel (Aftonbladet den 2 augusti 1999) med rubriken "Winberg är en könsrasist" säger statsrådet: "Jag menar att det inte är könet som gör mig våldsam utan i så fall det patriarkala system vi har, det är en kulturfråga."

Regeringens jämställdhetspolitik finns bland annat uttryckt i skrivelsen Jämt och ständigt (regeringens skrivelse 2002/03:140). Där kan man under rubriken "Män och jämställdhet" (s. 12) läsa: "Med män och jämställdhet som ett prioriterat område i jämställdhetspolitiken vill regeringen sätta fokus på att män skall inse att dessa förhållanden (könsmaktsordningen) stadfäster ett odemokratiskt system som drabbar alla människor". Och vidare: "Mäns våld mot kvinnor är en yttersta konsekvens av de värderingar som utgår ifrån att män är överordnade kvinnor."

Det framgår alltså tydligt att det hela handlar om makt och bristande demokrati.

I ett inledande kapitel i samma skrivelse (s. 5) står också: "Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning."

Mot bakgrund av statsrådets tidigare uttalanden, och med hänvisning till den hållning som regeringen och samarbetspartierna har uttryckt i bland annat ovanstående refererade dokument, vill jag ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet att verka för att mäns ansvar för att bryta ned den patriarkala maktordningen uppmärksammas?

2. Har statsrådet alltjämt uppfattningen att mäns våld mot kvinnor är en "kulturfråga"?

3. Vilka insatser avser statsrådet att vidta för att jämställdhetsarbetet ska ges en mer feministisk inriktning?