Interpellation 2004/05:105 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jens Orback om jämställdhetspolitikens ansvar för invandrade kvinnor
I diskussionen och sökandet efter åtgärder mot det så kallade hedersrelaterade våldet hänvisas genomgående till kulturella förklaringar snarare än att söka orsakerna i den könsmaktsordning där mäns våld mot kvinnor är en del. Det "icke-svenska" och "icke-jämställda" har fått gälla som främsta förklararingsfaktorer i diskussionerna om unga invandrade kvinnors utsatthet.
Genom fokuseringen på det kulturspecifika i det så kallade hedersrelaterade våldet undanhåller vi världens kvinnor de svenska kvinnornas egna och verkliga vittnesmål. Enligt undersökningen Slagen Dam (2001) har 46 % av alla svenska kvinnor utsatts för våld av någon man. I 25 % av fallen handlar det om ett upprepat systematiskt våld. Under år 2001 anmäldes över 9 000 fall av sexualbrott i Sverige, varav drygt 2 000 var våldtäkter. Samma år anmäldes ca 20 400 fall av kvinnomisshandel och ca 1 500 brott mot kvinnofridslagen.
Den repression under vilken kvinnorna lever i Afghanistan, morden på kvinnor i Pakistan, steningen av kvinnor i Iran, syraattacker och hustrubränning i Indien, mord på nyfödda flickebarn i Kina och könsstympning i Somalia lär oss om det strukturella våldet mot kvinnor, liksom våldtäkterna och misshandeln av kvinnor i Sverige.
Genom den stora kunskap som faktiskt finns i dag om det strukturella, sexualiserade våldet bör vi kunna se och hantera skillnader utan att fastna i stereotypa och stigmatiserade bilder av invandrade kvinnor och män. Endast så tar samhället ett verkligt ansvar för våldet mot kvinnor. Endast då kan handlingsplaner upprättas för att skydda kvinnors säkerhet.
I arbetet med att skapa skydd för flickor och unga kvinnor som riskerar att utsättas för våld och hot av sina anhöriga är det nödvändigt att vi förmår oss att lyfta blicken mot patriarkala och diskriminerande strukturer inom alla samhällen. Först då är det möjligt att komma åt denna mycket allvarliga problematik i grunden och för att lagstifting ska bli rätt formulerad och resurser rätt fördelade.
Enligt min mening sviker det svenska samhället de invandrade kvinnorna genom att sätta in integrationspolitiska åtgärder för att lösa dessa problem snarare än jämställdhetspolitiska. Invandrade kvinnor och män har härmed hamnat utanför den svenska jämställdhetsmodellen.
Målsättningen för såväl den integrations- som jämställdhetspolitiken är att dessa politikområden ska omfatta alla kvinnor och män som lever i Sverige. Invandrade kvinnor som diskrimineras på arbetsplatsen eller som utsätts för manligt våld, hot eller kontroll är inte i behov av integrationsåtgärer utan av åtgärder för ökad jämställdhet. Svenskfödda kvinnor som diskrimineras och som utsätts för våld har samma behov. Därför bör regeringen i det fortsatta arbetet vad gäller så kallat hedersrelaterat våld och frågor som anknyter till detta, på samma sätt låta jämställdhetspolitiken ta det främsta ansvaret.
Sverige avser också spela en internationell roll i diskussionen om det så kallade hedersrelaterade våldet. I december anordnas i samarbete med v och mp en internationell konferens på detta tema. Endast genom att se detta våld som ett uttryck av kvinnoförtryck, så kan man i denna internationella mission undvika att göra allvarliga analytiska och strategiska misstag.
Jämställdhetbegreppet bygger på samförstånd och ser inte intressemotsättningar som däremot feminismen gör. Därför omfattar jämställdhetspolitiken endast kvinnor från majoritetssamhället. Bristen på en feministisk analys av våldet mot kvinnor innebär att jämställdhetspolitiken avsäger sig ansvaret för invandrade och asylsökande kvinnor.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet Jens Orback:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att regeringens arbete med det så kallade hedersrelaterade våldet ska präglas av en feministisk analys?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att jämställdhetspolitiken fullt ut ska omfatta invandrade kvinnor?