Riksdagens protokoll

2004/05:118

Onsdagen den 11 maj

Kl. 09:00 - 18:18

1 § Meddelande om allmän debattimme

Andre vice talmannen meddelade att allmän debattimme skulle äga rum onsdagen den 18 maj efter voteringen kl. 9.00. Meddelandet hade delats ut till kammarens ledamöter. 

2 § Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen

Andre vice talmannen anmälde att följande faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott: 

2004/05:FPM62 Nytt stabilitetsinstrument inom EU:s långtidsbudget 2004/0223(CNS), COM(2004)630 till utrikesutskottet 

3 § Hänvisning av ärende till utskott och beslut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades 

Proposition 
2004/05:150 till miljö- och jordbruksutskottet 

Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för ovanstående proposition skulle förlängas till onsdagen den 15 juni. 

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter 

Finansutskottets betänkande 2004/05:FiU31  
Socialutskottets betänkande 2004/05:SoU17  
Kulturutskottets betänkanden 2004/05:KrU7 och KrU9  

5 § Verksamheten i Europeiska unionen 2004

Föredrogs  

utrikesutskottets betänkande 2004/05:UU10 
Verksamheten i Europeiska unionen 2004 (skr. 2004/05:60). 

Anf. 1 GABRIEL ROMANUS (fp):

Fru talman! Vår tidigare kollega Birger Möller, liberal riksdagsman från Göteborg, har i dagarna givit ut boken Vad är EU … och vad kan det bli? I den här intressanta och läsvärda boken återger han inledningsvis ett uttalande av den italienska politikern Aldo Moro i ett samtal med Olof Palme någon gång i början av 70-talet där han liknar dåvarande EG vid den katolska kyrkan. Han säger: Du måste stiga in i den utan reservationer, men när du väl är där kan du synda och få förlåtelse. På annat sätt brukar det ibland uttryckas som att om man går med i en klubb får man lov att acceptera klubbens regler och inte krångla så mycket. 

Fru talman! Jag tycker att detta i grunden är en felaktig syn på den europeiska unionen. EU är en union av demokratiska stater i Europa. Det säger sig självt att den då måste fungera demokratiskt, det vill säga reglerna kan ändras. Romfördraget är inte evangelium som alla måste följa. Det man kan lära sig av Italien är naturligtvis att det går att synda. Det har Italien utnyttjat i stor utsträckning, och vi kunde vara lite mindre av den duktigaste eleven i klassen, kan man tycka ibland. 

Men det grundläggande är ju att reglerna går att ändra, även om det är en krånglig procedur. Reglerna har också ändrats. Romfördraget har efterträtts av Maastricht, Amsterdam, Nice, och nu har vi ett förslag till en ny konstitution eller grundlag för EU.  

Ibland säger man att Sverige är så litet att vi inte kan åstadkomma några ändringar. Vi är bara ett par tre procent av EU. Det är klart att i en demokrati måste man ha bundsförvanter så att man får ett flertal. De som ligger närmast oss är naturligtvis de andra nordiska medlemmarna. Vi kan ofta komma överens genom att vi har väldigt mycket gemensam politisk kultur och naturligtvis också historia och geografi. 

Men det finns också andra som är naturliga bundsförvanter för oss. Det är de baltiska staterna, ibland Benelux. De små staterna kan över huvud taget ha både gemensamma intressen och gemensamma idéer. Men det finns också andra konstellationer. I dagens betänkande kan vi läsa om hur statssekreterare Lars Danielsson talar om att det är de sex stora nettobetalarna som agerar gemensamt. Det kan vara ganska naturligt, och på det sättet kan vi alltså hitta olika bundsförvanter. 

Ibland är det fråga om en mycket långsiktig opinionsbildning för att ändra någonting. Då handlar det om att vi måste hitta bundsförvanter ute i EU:s medlemsstater. Det får inte bara bli en klubb för regeringschefer, ministrar och ett särskilt EU-parlament utan vi måste helt enkelt finna bundsförvanter i ländernas förvaltningar, bland deras företag och i det så kallade civila samhället eller bland frivilligorganisationerna. 

Ibland har vi i Sverige haft, och det finns kanske fortfarande, en ganska steril diskussion om man är för eller emot EU. Jag får säga att jag tycker synd om Miljöpartiets ledning som inte lyckades flytta sin partikongress en millimeter bort från denna ganska dogmatiska uppfattning. Att problemen är delvis självförvållade brukar inte göra dem roligare. 

Men även vi som är för ett svenskt medlemskap lockas ibland in i samma ofruktbara diskussion. En onyanserad kritik mot EU får oss att försvara det mesta som har gjorts i stället för att ge besked om hur vi vill utveckla EU. Att vara för eller emot är ungefär lika smart som om skåningar skulle säga att de var för eller emot Sverige. Vi är en del av Europa, och den viktiga debatten handlar om hur vi vill utveckla Europa. Att man är för att vi är med i Europa betyder inte att man är för allt som beslutas, lika lite som man kan tro att skåningar är för allt som beslutas här i Sveriges riksdag. 

Den statsman som jag tidigare hänvisade till sade: Politik är att vilja. Ja, men det gäller också att veta vad man vill. Om jag i en mening skulle uttrycka vad jag hoppas av EU är det att det ska bli mindre renodlat marknadsliberalt och mer socialliberalt. 

När man umgås med de så kallade eurokraterna, om man vill fortsätta den religiöst färgade liknelsen från Aldo Moro, kan man säga att de är den fria marknadens prästerskap nere i Bryssel. Man får ibland känslan av att de har glömt det grundläggande motivet för marknadsekonomi, nämligen att det är ett sätt att skapa välstånd för konsumenterna. 

Det verkar ibland som om man tycker att det är viktigare att skapa rättvisa mellan producenter och mellan olika försäljare av varor. De har svängdörrar på kontoren nere i Bryssel, medan de som representerar konsumenter och ideella organisationer har svårare att ta sig in. Den värsta synden enligt det här prästerskapet är ju snedvridning av handeln därför att det sägs leda till sämre effektivitet i produktionen, sämre allokering av resurserna på fint språk. 

Men jag ser ju, och jag hoppas att de flesta gör det, marknadsekonomin som ett viktigt medel för ökat välstånd, inte en överordnad religion som ska tillämpas i alla sammanhang. 

När man har andra mål än ökad produktion och låga priser duger inte marknadsekonomin. Som möjligen någon förstår tycker jag att alkoholpolitiken är ett bra exempel på den här situationen. Det säger jag inte därför att det råkar vara ett område som jag känner till utan därför att det är det mest tydliga exemplet på att vi har haft nackdelar av att vara med i EU därför att man har tillämpat marknadsekonomiska principer alltför dogmatiskt. 

Det finns naturligtvis fler exempel. Tjänstedirektivet är ett. Vi liberaler är för ökad konkurrens på tjänsteområdet. Det är i högsta grad av svenskt intresse dessutom. Men konkurrensen ska inte ske hursomhelst. Den får till exempel inte hota vår alkoholpolitik. Att undanta alkohol vore enligt min uppfattning den allra bästa lösningen på det problemet. Men det får inte heller leda till så kallad lönedumpning. Enligt vår uppfattning bör arbete i Sverige ersättas med löner på svensk nivå. Därmed är det inte sagt att alla företag måste tvingas att ansluta sig till svenska kollektivavtal för att få verka i Sverige. Det är inte så som statsministern brukar uttrycka det, nämligen att svenska arbetare ska tvingas ned till lettiska lönenivåer utan snarare ska vi unna lettiska arbetare svenska lönenivåer. 

Det är naturligtvis lätt att säga att subsidiaritetsprincipen innebär att vissa saker ska lösas på EU-nivå, till exempel handelspolitik, och andra saker bör lösas på nationell nivå, till exempel socialpolitik. Det svåra uppträder när det blir en konflikt mellan handelspolitik och socialpolitik. Då kan man fråga sig om handelspolitiken i alla avseenden ska ha företräde. Lite grann så har det varit. Jag tycker att det finns ljuspunkter i till exempel förslaget till nytt fördrag – ny grundlag för EU. Där framhålls de sociala hänsynen på ett bättre sätt än tidigare. Det är ett av skälen till att jag hoppas att det förslaget kommer att antas. 

Erfarenheten visar att vi svenskar kan påverka EU till större öppenhet, till exempel hänsyn till folkhälsa i det nya grundlagsförslaget och ökat stöd för en restriktiv narkotikapolitik.  

Det här betänkandet är i hög grad enigt. Det är därför jag framför dessa allmänna reflexioner. Nu finns det också en viss tonvikt i betänkandet på EU:s samarbete österut. Där finns en reservation från Folkpartiets ledamöter, nr 4, som jag yrkar bifall till. Stödet till det civila samhället i Vitryssland är viktigt. Här tycks ha uppstått ett dödläge där EU:s heliga principer att inte betala till något som är momsbelagt står mot Vitrysslands vägran att ge momsfrihet till frivilliga organisationer. Enligt vår uppfattning får man inte fastna i detta utan EU måste se till att man kan stödja det civila samhället, som är så viktigt för demokratins utveckling i Vitryssland. Med detta ber jag att få yrka bifall till reservationen 4. 

Anf. 2 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nr 6. Anledningen är att regeringen måste ge högsta prioritet åt arbetet mot allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det gäller nutida slavhandel av kvinnor och barn för sexuell exploatering. Denna människohandel måste bekämpas på alla fronter. Och i dag är det EU som ska stå i fokus i den här debatten. Den svenska regeringen måste agera! Det som pågår är värre än gamla tiders slavhandel från Afrika till västvärlden. EU måste sätta stopp för detta. Den svenska regeringen, en av de 25 medlemsländerna, måste ta initiativ till handling. 

I en rapport från FN och OSSE riktas skarp kritik mot bristerna i kampen mot människohandel på Balkan. Kortsiktiga metoder prioriteras framför att motarbeta de bakomliggande orsakerna till människohandeln. Enligt rapporten är fattigdom, diskriminering, brist på utbildning och arbetslöshet de viktigaste grundfaktorerna. Det förebyggande arbetet handlar mest om informationskampanjer, som enligt FN-rapporten genomförs ineffektivt och utan samordning och utvärdering. 

Fru talman! Kristdemokraterna vill se en djupare ekonomisk integration för att bekämpa fattigdomen. EU:s nya grannländer måste därför ges möjlighet att delta i den europeiska inre marknaden för att förbättra sin situation. 

Kristdemokraterna vidhåller att den svenska regeringen måste fokusera sina biståndsinsatser för utveckling av demokrati, mänskliga rättigheter, rättssamhällets principer och dess praktiska genomförande. Det är fråga om att sätta stopp för illegal invandring till EU. 

Kristdemokraterna anser att EU i sitt arbete med de nya medlemsländerna ska prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning. Vi ska vidta alla till buds stående medel att stoppa människosmuggling via de nya medlemsländerna. Sverige kräver att EU genom sitt utvecklingssamarbete på Balkan stöder kompletteringsutbildning av polisen och andra myndigheter just för att sätta stopp för denna illegala och inhumana slavhandel. 

Fru talman! Regeringen och EU gör alldeles för lite för att bekämpa vår tids största skandal, att människor säljs på en illegal marknad. 

Anf. 3 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Rubriken på den här debatten är ”Verksamheten i Europeiska unionen 2004”. Det är en redogörelse över vad som har hänt under det gångna året och mindre om att diskutera framtiden. Det kan te sig inte särskilt spännande att göra detta, men inte desto mindre är det utomordentligt viktigt att vi diskuterar både vad som har hänt och vad som ska hända framåt. Bland alla de händelser som har inträffat i EU är det väl inte de som riksdagen i första hand ska ägna sig åt att diskutera nu. I stället avser ett sådant här betänkande att vara mer en kontrollvakt mot regeringen. 

Riksdagen och regeringen samråder i EU-nämnden, men eftersom det är regeringen som har ansvaret för utrikespolitiken är det oftast också regeringens linje som dominerar i det här sammanhanget. EU-politiken förknippas då med regeringen och regeringens politik.  

Från Centerpartiets sida hade vi velat se en kraftigare ansträngning från regeringen för att förankra EU-politiken bland svenska medborgare. Det har naturligtvis att göra med hur man agerar i EU-sammanhang, det vill säga med fasthet och konsekvens och att visa på fördelarna med ett EU-samarbete. Där hade jag önskat en kraftfullare insats. Vi har naturligtvis alla ett ansvar, men som jag sade är det den som dominerar som sätter skalan i det sammanhanget. 

Vi ska ta till vara de marginella fördelar med EU som finns, visa på att strukturfonderna och regionalpolitiken utvecklas och ta tillbaka alla de fördelarna till landet. Det gäller också jordbruksstödet. Det här kommer igen i diskussionerna om det finansiella perspektivet. Från Centerpartiets sida stöder vi linjen med en budgetökning på 1 %. Det finns ingen anledning att diskutera medlemsavgifter utöver det. Men det finns en risk att regeringen hamnar med svartepetter om alliansländerna – medlemsstaterna – börjar att tänka på sitt och Sverige inte gör det. Då riskerar vi att den mernytta av EU-samarbetet som vi har kommer att bli mindre. 

Den andra punkten jag vill peka på är hanteringen av Lissabonstrategin. Lissabonstrategin innebär att Europa ska bli den främsta tillväxtregionen i framtiden, och ganska snart. Där har vi långt att gå, därför att vi är långtifrån den bästa tillväxtregionen i världen just nu. Där handlar det mer om att rekommendera de andra medlemsstaterna att göra vad de kan inom länderna för att öka sin tillväxt. Det gäller också att ta hem de möjligheterna i Sverige, att satsa på företagande och tillväxt genom stimulanser och framför allt genom skattesystemet. Där hade vi också önskat en kraftfullare linje. 

Det här är två av de fyra frågor som jag har varit med om att peka på i ett särskilt yttrande där vi har tittat på utvecklingen bakåt. Nu befinner vi oss i ett tioårigt medlemskap, och man kan sträcka ut den recensionen något i tiden. 

Vi har också i det särskilda yttrandet pekat på samordningen och prioriteringen av biståndsresurserna. Det har Holger Gustafsson varit inne på, så jag ska inte ytterligare ägna mig åt det. 

Den fjärde punkten vi har pekat på är resurser och insatser för att hantera kriminaliteten inom EU. 

Det här betänkandet handlar också lite grann om framtiden. Här finns en rad motioner från flera riksdagsår och motioner som ingetts med anledning av skrivelsen. De berör framtiden, och jag tänkte peka på ett par av de motionskrav som vi från Centerpartiet har och som har behandlats i det här sammanhanget. 

Centerpartiet vill se ett EU som talar med en röst i utrikespolitiken. Det vill vi därför att vi vill se en slagkraftighet, vi vill se en tyngd i politiken och vi vill se att EU kan påverka och bli en faktor tillsammans med men också för att matcha den andra storheten i utrikespolitiska sammanhang, nämligen USA. 

Vi har under de senaste åren sett erfarenheter av misslyckanden inom EU på det här området. Det tydligaste misslyckandet är väl Irak, där vi fick se en allians mellan England och USA å ena sidan och Frankrike och Tyskland å andra sidan. Där fanns även Sverige med, och jag tycker att det var riktigt att Sverige ställde upp på den linjen. 

Det här ledde till en handlingsförlamning inom EU där vi inte kunde göra den insats som vi borde ha kunnat göra i det sammanhanget. Det förlamade FN, och det innebar att USA tillsammans med England sedan tog saken i egna händer och ockuperade Irak. 

Men det är inte bara det att detta har hänt i denna fråga, att vi inte lyckades i Irak så kraftfullt som vi borde ha gjort, utan den här oenigheten har också tagit kraft – inte minst under det senaste året i EU – genom att tid och kraft måste ägnas åt att återigen ena EU:s medlemsstater i utrikespolitiken. Det är tid och kraft som vi kunde ha använt mycket mer progressivt framåt, genom att arbeta aktivt för att hindra våld och andra ting som är viktiga ur ett utrikespolitiskt perspektiv. 

Det andra exemplet är forna Jugoslavien, främst Kosovo, där EU misslyckades med att förhindra våld, mord och förstörelse. Även där fick USA rycka in och rädda liv när EU misslyckades. 

Det här är misslyckanden som inte behöver upprepas, och ska inte upprepas. Europa kan inte och ska inte behöva förlita sig på USA, utan vi bör kunna klara de här sakerna på egen hand. Då måste EU tala med en röst i utrikespolitiken och ge tyngd åt den. 

Ett steg i rätt riktning har tagits när EU nu har fått en utrikesminister. Med det blir utrikespolitiken tydligare. Men det är inte tillräckligt. För att den ska bli tydligare måste, enligt Centerpartiets uppfattning, vetorätten i utrikespolitiken avskaffas. Ett eller två länder kan inte få tillåtas blockera arbetet och ansträngningarna för att förhindra våld inom EU eller någon annanstans i världen där det finns anledning att EU anstränger sig för att förhindra det. 

Det ställer naturligtvis högre krav på alla medlemsstater att samarbeta dem emellan och att ta ansvar, men det här är bra för Europapolitiken totalt sett. Vi behöver det för att bli effektivare i samarbetet. 

I vår motion som behandlas i detta betänkande föreslår vi att regeringen ska arbeta för en sådan ordning att vetorätten avskaffas och därmed enhälligheten i beslut inom utrikespolitiken. Vi är ensamma om den uppfattningen, vilket förvånar mig. Vår uppfattning har följts upp i reservation nr 1, och jag yrkar bifall till den. 

Den andra reservationen som jag har till detta betänkande berör den europeiska grannskapspolitiken, där vi menar att EU, och även Sverige, bör agera på ett mer resolut sätt i södra Kaukasien. 

Fru talman! Vi vill se mer av förankring av EU-politiken. Vi vill se mer av att aktivt ta till vara mervärdet av samarbetet inom EU. Sverige bör arbeta för att EU talar med en röst högt och ljudligt i utrikespolitiken och att man gör det effektivare genom att avskaffa vetorätten i utrikespolitiska beslut. Vi vill se ett ökat fokus riktat mot södra Kaukasien och ett resolutare handlande gentemot Ryssland. 

Vi står bakom dessa två reservationer från Centerpartiet och det särskilda yttrandet, men för att spara tid upprepar jag bara mitt yrkande om bifall till reservation 1. 

Anf. 4 KENNETH G FORSLUND (s):

Fru talman! Så här års är det av tradition årsbokslutens och bolagsstämmornas tid. Då summeras och diskuteras vad som varit under det gångna året. Regeringens skrivelse, årsboken om EU, är på sätt och vis en av alla dessa verksamhetsberättelser som läses och begrundas. 

Årsboken om EU ger en överskådlig bild av vad som hänt inom EU under det gångna året och Sveriges agerande inom EU. För den som vill veta mer om EU kan årsboken rekommenderas till läsning. 

Agne Hansson sade tidigare att det kanske inte ter sig som det mest spännande att diskutera vad som varit, och det kan jag i och för sig hålla med om. Det är inte nödvändigtvis så att man ska läsa årsboken från pärm till pärm, utan man kan lika väl använda den som en folkbildande uppslagsbok, även om jag kan hålla med om att den som läsning kanske inte är det allra piggaste man kan ha på nattduksbordet. 

Här behandlas den övergripande utvecklingen inom EU, förbindelserna med omvärlden, arbetet med den kommande långtidsbudgeten, konsumentfrågor, åtgärder mot fusk, konkurrenskraftsfrågor, arbetet med ett nytt kemikaliedirektiv, miljöfrågor och, självklart, jordbruksfrågor – ett område som jag tycker att EU ägnar för mycket tid och framför allt för mycket pengar. 

År 2004 var mycket betydelsefullt för Europeiska unionen. Tio nya stater blev den 1 maj medlemmar i unionen – en historisk utvidgning. Förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien avslutades, och beslut togs om att inleda förhandlingar med Turkiet och Kroatien. EU kommer alltså av allt att döma att fortsätta att växa, från dagens nivå på 25 medlemsstater till 27 år 2007 och sedan i framtiden ännu fler. 

Ett nytt fördrag har undertecknats, ibland kallat förslag till ny grundlag. En ny kommission utsågs under året, och ett nytt Europaparlament valdes av befolkningen i medlemsstaterna. 

I det arbete som gjorts i utrikesutskottet med det betänkande om regeringens skrivelse som vi nu debatterar har fokus lagts på frågor som rör EU:s nya grannländer i öster – det är alltså en följd av utvidgningen. 

Det är mycket viktigt för oss att inom EU, genom den europeiska grannskapspolitiken, undvika alltför skarpa politiska, ekonomiska och sociala skiljelinjer i Europa i kölvattnet av 2004 års utvidgning. Det får inte bli så att murar flyttas. Det måste bli så att murar rivs ned. 

Att det tämligen brokiga regelverk som hittills har reglerat det gränsöverskridande samarbetet med länderna öster om oss nu möjligtvis kan bli lite enhetligare är lovvärt. Såväl politiken för det utökade Europa – Wider Europe, som vi ibland kallar det – som den nya grannskapspolitiken har haft och har som uttalat mål att erbjuda ett alternativ till medlemskap i unionen snarare än att utgöra en väg till anslutning. Hela utrikesutskottet anser, i kontrast till den linjen, att EU:s politik i förhållande till grannländerna Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör innehålla ett medlemskapsperspektiv. Vi stöder det på att enligt unionsfördragets artikel 49 får varje europeisk stat som respekterar de grundläggande principer som anges i fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli medlem i unionen. Denna princip måste också gälla för EU:s östliga grannstater. 

För Sveriges del – för att återvända hem – kan vi konstatera att det kanske enskilt största beslutet och den enskilt största händelsen under 2004 var beslutet om lokaliseringen av vad vi skulle kunna kalla för den europeiska smittskyddsmyndigheten, alltså det nya europeiska centret för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Det kommer att lokaliseras, beslutade man, till Sverige och i praktiken till Karolinska Institutet i Solna. Det är ett beslut som togs i EU under våren 2004 och som kommer att få lång påverkan för både Sverige och EU. 

Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande UU10 i sin helhet och yrka avslag på samtliga reservationer som det har yrkats bifall till eller kommer att yrkas bifall till. 

Anf. 5 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Jag kan hålla med Kenneth G Forslund om väldigt mycket av vad han sade, men inte det sista när han yrkade avslag på de reservationer som jag har lagt till betänkandet. Detta föranledde mig till att ta en replik och undra lite över det här. 

Men låt mig börja med ett par saker i Kenneth Forslunds anförande där han berörde EU:s jordbrukspolitik. Han tyckte att EU ägnade för mycket tid åt jordbruksfrågorna och att de också tog för mycket av pengarna. Ska det uppfattas som att det är regeringens och majoritetens uppfattning att man skulle ha minskat på den delen? På vilket sätt skulle man då hävda svenska intressen i de sammanhangen? Ska man ta hem de satsningarna i inrikespolitiken i stället? 

Sedan pekade Kenneth G Forslund på Smittskyddsinstitutet som ett exempel på en effekt av vårt arbete, och det är viktigt. Vi menar att vi hade behövt ta hem väldigt mycket mer än just det till Sverige för att få en ökad förståelse för EU-politiken. 

Låt mig sedan också säga att det finns mycket i betänkandet om enighet när det gäller södra Kaukasus och grannskapspolitiken. Men varför avstyrker man min reservation och min motion om att uppmana Ryssland och övriga aktörer att samarbeta med OSSE? 

Slutligen är det något jag inte förstår. Står inte regeringen och regeringspartiet bakom en effektivare utrikespolitik i EU? Och varför säger man nej till att bli effektivare genom att avskaffa vetorätten? Det är vi ju gemensamt ense om inom FN. 

Anf. 6 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Agne Hansson! När det gäller jordbrukspolitiken har ju en av de synpunkter som har framförts från Sverige i diskussionerna om EU:s ekonomi varit att vi kanske blir tvungna att åternationalisera den här verksamheten. Vi är inte nöjda med jordbrukspolitiken så som den är utformad i dag. Och jag tror att det är en uppfattning som är ganska vitt spridd i den här riksdagen bland många olika partier att vi faktiskt lämnade ett väldigt reglerat system eller i alla fall var på väg att lämna ett väldigt reglerat system innan Sverige gick med i EU och att vi sedan i princip fick återreglera vårt system. 

När det gäller en effektivare utrikespolitik noterade jag att Agne Hansson sade i sitt anförande att han var förvånad över att Centerpartiet var det enda partiet som hade uppfattningen att man ska avskaffa vetorätten i utrikespolitiken. Jag är också förvånad, men jag är förvånad över att Centern tycker detta. Jag har lite svårt att förstå tanken. 

Ambitionen om en effektivare utrikespolitik delar vi, men jag tror inte att vägen till en effektivare utrikespolitik går via att man säger: Nej, vi behöver inte nödvändigtvis bli eniga i de här frågorna, utan någon form av majoritetsbeslut skulle kunna fattas. Jag tror att det skulle vara en svaghet för utrikespolitiken om den inte är gemensam till hundra procent. Däremot delar jag Agne Hanssons och Centerpartiets frustration över bristen på enighet och oförmågan att uppnå gemensamma ståndpunkter, exempelvis när det gäller Irakkriget. Samtidigt kan jag bara konstatera att varje misslyckande på det här området med att uppnå enighet leder oss närmare den dag vi faktiskt verkligen lyckas. 

Anf. 7 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Vi är inte heller nöjda med jordbrukspolitiken inom EU och det sätt på vilket regeringen hanterar den. Vi menar till exempel att regeringen inte har tagit hem alla de fördelar som den borgerliga regeringen förhandlade fram i EU, nämligen genom att också satsa lika mycket nationellt gentemot de stöd vi kan ta hem från EU. Så på den punkten är vi så att säga oense om vad vi är ense om när det gäller att inte jordbrukspolitiken är bra, om jag uttrycker mig så. 

Sedan gäller det utrikespolitiken. Uppfattningen om oförmågan och splittringen delar vi. Men vad vill vi göra åt detta för att bli effektivare, för att undvika att stå handlingsförlamade i situationer som när det gäller forna Jugoslavien eller Irak nästa gång det skulle inträffa och EU behöver göra insatser? Vad är det för skillnad, Kenneth Forslund, på att undanröja handlingsförlamning i FN genom att driva just att vetorätten i säkerhetsrådet ska avskaffas och att driva kravet på att vetorätten ska avskaffas i EU för att handlingsförlamningen ska minska och man ska bli mer effektiv? Jag ser ingen skillnad på det. Vad är det för argument som majoriteten och Socialdemokraterna och regeringen ser när man hanterar FN:s effektivitet med vetorätten å ena sidan och EU:s effektivitet i utrikespolitiken och vetorätten å den andra sidan på två olika sätt? 

Anf. 8 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Vetorätten i FN:s säkerhetsråd och vetorätten i EU:s utrikespolitik är inte så analoga med varandra. Det handlar faktiskt om något olika situationer. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd ligger hos de permanenta medlemmarna. Det är inte varje medlem som har vetorätten. Det är en väsentlig skillnad mot situationen i EU där varje medlemsstat ända ned till Maltas storlek faktiskt har vetorätt. Så jag tycker inte riktigt att man kan sätta det stora, snabba och enkla likhetstecknet mellan de här två diskussionerna om vetorätt i de här två olika organisationerna, som Agne Hansson försöker göra. 

Jag tror också att med den konstruktion med den gemensamma utrikespolitiken som vi har i EU som förutsätter att samtliga i dag 25 länder ställer upp på det skapar ett tryck på medlemsländerna att verkligen anstränga sig att försöka hitta gemensamma uppfattningar. Även om jag inser att det finns en betydande risk att den gemensamma uppfattningen landar på nivån av det land som vill minst tror jag ändå att för att få en styrka i kedjan av medlemsländer är vi beroende av att hela kedjan hänger ihop, att det inte finns några brustna länkar. Då kommer vi på det här området att spelas ut mot varandra. Vi kan se i olika sammanhang hur andra stater och andra organisationer försöker att splittra upp EU och spela ut medlemsstaterna mot varandra när det gäller vårt förhållande till andra länder och vår gemensamma utrikespolitik. 

Jag tror att det är viktigt att vi anstränger oss och försöker hitta de här gemensamma linjerna, även om jag många gånger inser att det är mödosamt och att vi ibland kommer att få ta förödande nederlag såsom det inför Irakkonflikten. 

Anf. 9 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som Kenneth Forslund sade, men jag lyssnade uppmärksamt och skulle ha önskat mig en något mer intensiv bekännelse till att vi ska arbeta för ett mer socialt ansvarsfullt EU. Det kanske jag kan få i en replik. Om vi är överens om att EU bör bli mer socialliberalt och mindre renodlat marknadsliberalt så leder det naturligtvis också till praktiska slutsatser när det gäller hur Sverige agerar i EU. 

Det som jag framför allt, precis som Agne Hansson, ville ta upp är det som finns i vår reservation om Vitryssland. Det sägs en del i utskottets förslag också om att det är viktigt att stödja de demokratiska krafterna i Vitryssland även om det är svårt. Men då är det lite svårt att förstå varför man inte kan säga klart ut att EU måste vara berett att tumma på sina principer lite grann när det gäller att man inte kan ge stöd till organisationer som inte är momsbefriade. Vi är i stort sett överens om att Sverige bör verka för att stärka demokratin i Vitryssland. Inte minst utskottets ordförande brukar vilja hålla en hög profil i de här frågorna. Varför kan man då inte tala klarspråk på den här punkten? 

Anf. 10 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! När det gäller Vitryssland handlar det om en teknikalitet. Det är de vitryska myndigheternas önskan att momsbelägga de verksamheter som vi på olika sätt vill stödja för att utveckla demokrati och förutsättningarna i Vitryssland. Det blir i så fall att EU indirekt ger ett ekonomiskt stöd till den vitryska regimen som vi egentligen har stor skepsis emot. Dessutom är det så att om vi skulle acceptera det i det här fallet kan det få konsekvenser för relationerna i andra länder där vi på olika sätt riktar stöd. Det handlar om att försöka hitta en hållbar linje som vi kan tillämpa över hela vårt arbete med att stödja demokratiutveckling i olika länder.  

Jag tror i och för sig att nyckeln till detta, att jobba med stödet till demokratirörelsen i Vitryssland, är att fundera över hur vi använder vårt regelverk och hur vi försöker föra in pengar, resurser och utbyte på olika sätt. Det handlar om att försöka hitta vägar som går förbi att vi blir tvungna att bekosta den regim som vi har stor skepsis mot.  

På frågan om socialt ansvarsfullt EU kan jag glädja Gabriel Romanus och säga att det är en av mina absolut viktigaste punkter för varför Sverige skulle gå med i EU. En av kärnorna i EU-samarbetet är ju syftet att bidra till en social och ekonomisk utveckling av hela Europa och att utjämna olika sociala skillnader i Europa. Det tycker jag är oerhört centralt. 

Men när Gabriel Romanus säger att han vill ha ett mindre marknadsliberalt och mer socialliberalt EU undrar jag hur diskussionerna går inom Folkpartiet. Jag uppfattar många gånger Folkpartiet som att det är ett rop på mer marknadsliberalism i EU.  

Anf. 11 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Det är klart att på vissa områden är konkurrens och privat vinstintresse dynamiska krafter som driver fram ökat välstånd. Där ska man inte vara rädd för att utnyttja dem och släppa dem mer fria. Det kan till exempel gälla konkurrens på tjänsteområdet, serviceområdet. Samtidigt måste vi se till att när det blir en motsättning mellan de handelspolitiska och näringspolitiska intressena och de sociala intressena vi då inte automatiskt ger handelspolitiken företräde utan att vi ser till att vi inte skapar större problem än vi löser. Jag nämnde tidigare alkoholfrågan som ett exempel på det. Det är trots allt vårt största sociala och medicinska problem som har förvärrats sedan vi kom med i EU, tyvärr delvis med regeringens åtgärder.  

När det gäller stöd till Vitryssland och de demokratiska krafterna tycker jag också att det är bra om man kan undvika att betala stöd som delvis hamnar i regimens fickor. Men om slutsatsen blir att vi inte kan ge något stöd alls tycker jag inte att det är bra. Då blir det ett alltför stelt principrytteri. Det är det som den här reservationen av Folkpartiets ledamöter i utrikesutskottet vänder sig emot. Det får inte vara så att det bästa, det ideala, blir det godas fiende så att man på det sättet indirekt lämnar de demokratiska krafterna i Vitryssland i sticket. 

Anf. 12 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Jag anser att vi måste hitta vägar förbi teknikaliteten om momsen på pengar som vi vill ge till demokratirörelsen i Vitryssland. Jag tror att det ska gå att hitta lösningar på det. Jag är inte beredd att så lätt acceptera att EU skulle vika ned sig och acceptera att betala de här momspengarna. 

När det gäller frågan om ett socialt ansvarsfullt EU noterar jag att Gabriel Romanus tar väldigt tydlig ställning för ett mindre marknadsliberalt och ett mer socialliberalt Europa, vilket jag tycker är vällovligt utifrån mina värderingar. Gabriel Romanus pekade i sitt inledningsanförande på att tjänstedirektivet inte får leda till lönedumpning. Det tycker jag också är mycket lovvärt. Men jag måste samtidigt säga att det inte alltid är så att jag uppfattar alla Folkpartiets företrädare som lika vällovligt klara på den här punkten. Vi får väl se här om en liten stund i debatten när Carl B Hamilton äntrar talarstolen. Det är ju en folkpartistisk företrädare som jag emellanåt upplever har ett något annat budskap.  

Men vem vet. Jag kanske kan få bli inbjuden till någon folkpartistisk debattafton och höra den mer interna diskussionen mellan marknadsliberaler och socialliberaler. 

Anf. 13 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru talman! Vi ska nu diskutera verksamheten i Europeiska unionen 2004. I utskottet har vi haft ett mycket gott samarbete i betänkandearbetet. Vi har framför allt lagt fokus på vårt närområde. Jag tycker att vi har fått fram skrivningar som i vissa delar är mer tydliga också än regeringens. Därför finns det inga moderata reservationer. 

Förra året hände mycket i den europeiska unionen, inte minst med den utvidgning som skedde och som gav EU nya grannar. Minns 2004, allt vad detta år innebar, med förändringar och hopp, också en del förtvivlan och rädsla att det inte skulle gå så bra som det gick. Rosenrevolutionen i Georgien och den orangea revolutionen i Ukraina visar på frihetens och demokrativiljans inneboende kraft som gör att mycket utvecklades i rätt riktning. Jag tror att längtan och möjligheten att kunna anslutas till det europeiska samarbetet utgör en väldigt stor kraft för de enskilda människorna i dessa länder.  

Glöm inte de kvarvarande utmaningarna. Den stenhårda diktaturen under Lukasjenko i Vitryssland finns fortfarande kvar. Det lilla fattiga Moldavien är också ett europeiskt land som förtjänar medlemskapsperspektiv under förutsättning att man uppfyller de uppställda villkoren för att bli medlem i EU. 

I allt detta finns det en kraft, möjlighet och förmåga. Jag har tagit några exempel. Ett mer konkret framsteg som gjordes 2004 i den europeiska unionen i syfte att visa på förmåga och vilja att leva upp till de grundläggande krav som EU ställer på sig själv, nämligen att vara öppet för omvärlden, är att man beslutat att Turkiet ska få påbörja medlemskapsförhandlingarna efter sommaren. 

Det är för mig bevis på EU:s dragningskraft och EU:s öppenhet och möjlighet att förändra. Inte trodde väl jag, när jag för tio år sedan kandiderade till Europaparlamentet i Sveriges första Europaval, att vi så snart skulle kunna välkomna tio nya medlemsstater i unionen. Men det gjorde vi. Under 2004 manifesterades utvidgningen. Tio nya öst- och centraleuropeiska länder kom med i samarbetet. 

När vi i dagarna firade 60-årsminnet av andra världskrigets slut, som för andra också innebar en tvångsanslutning under sovjetimperiets kommunism och planekonomi, kunde man också se vilken roll EU har spelat. Några länder kunde gå vidare efter nazismens farsot och skapa ett fredligt demokratiskt samarbete som för 15 år sedan kunde få en mur att falla, som kunde återge länderna i det tidigare sovjetimperiet sin frihet och självständighet och som kunde öppna vägen både för Nato- och EU-medlemskap. 

För Sverige innebar murfallet att vi kunde lämna tassandet mellan två poler bakom oss och bli medlemmar i det europeiska samarbetet. Där har vi alltid, tycker jag, haft vårt naturliga hemvist. För tio år sedan blev vi också medlemmar av det europeiska samarbetet. 

Under alla dessa tio år har vi haft en socialdemokratisk regering. Det digitala ja- och nej-sägandet i vårt land har bitit sig fast. Vi har inte kommit så långt på de här tio åren att vi har kunnat börja diskutera vad EU ska göra och inte. 

Vi har en regering som har lämnat walk over i många EU-frågor och inte vill visa sitt ledarskap. Ett exempel som visar på detta är att medborgarna också till slut vänder unionen och samarbetet ryggen. Minns valdeltagandet i Europavalet 2004 och Socialdemokraternas katastrofval, och minns året innan då nej-sidan vann i euroomröstningen där man åter kunde se att framför allt socialdemokratin hade bekymmer med sina väljare. 

Jag tror att det är rätt naturligt. När man inte kan visa ett politiskt ledarskap, när man inte kan åskådliggöra varför vi behöver det europeiska samarbetet och vilken roll EU spelar i vår vardag är det rätt naturligt att människor undrar vad man ska med det till. 

Det blir också tydligt att man inte på ett bra sätt kan företräda de svenska värderingarna i Europasamarbetet. Under 2004 har vi sett beslut som jag uppfattar som tokiga. Det gäller demokratibeslut kring hur vi ska hantera Kuba. Det gäller Kina och vapenembargot och EU:s bristande förmåga att göra insatser i till exempel Darfur i Afrika. 

Allt detta är exempel på en regering som har lämnat walk over i samarbetet i EU. Man vågar inte stå upp för värderingar och driva på och ibland åka på en smäll eftersom man antagligen är så rädd för opinionen hemma i Sverige. Då blir det ingen aktivitet över huvud taget. 

I stället beskrivs EU ibland som ett hot. Kommer ni ihåg förra året vid den här tiden när vi skulle fira EU:s utvidgning med tio nya medlemsstater? Vår statsminister som har så svårt att upptäcka bidragsfusk här hemma i Sverige började då tala om social turism när det gällde de vänner som vi äntligen skulle kunna återförena i vårt samarbete. 

Detta visar på en förmåga att bygga nya barriärer och motsättningar i ett mer öppet, starkare och bättre fungerande EU. Det får faktiskt betydelse för, inte bara hur vi i Sverige uppfattar EU, utan också för hur man i Europa uppfattar Sverige. 

Det är klart att det blir så när man har ett regeringsunderlag som vilar på två nej-partier – Miljöpartiet och Vänstern – som inte vill att Sverige ska vara med i EU. Med dessa partier samarbetar man nu – när Sverige står inför stora utmaningar – inte ens när det gäller försvarspolitiken. 

Vi ville ha en stor och bred borgerlig socialdemokratisk överenskommelse som skulle visa att vi tillsammans tar ansvar för säkerhetspolitiken för att vi, tillsammans med några andra europeiska länder, ska kunna åstadkomma en slagkraftig och bra stridsgrupp som är färdig till 2007–2008. Man valde att inte skapa en bred enighet i svensk politik kring denna stora utmaning i försvarspolitiken. Man valde i stället två partier som inte vill vara med i EU och som inte accepterar Socialdemokraternas säkerhetspolitiska inriktning. 

Under 2005 står Europasamarbetet inför stora utmaningar. Den första utmaningen är att se till att vi får ett konkurrenskraftigt och ekonomiskt fungerande Europa. Massarbetslösheten biter sig fast. Vi har massfrånvaron i Sverige. Vi har ett Europa där de nya jobben inte växer fram och fler människor inte kan försörja sig själva utan blir beroende av bidrag. Företag flyttar ut, och vi får ingen bra konkurrenskraft. 

Denna stagnation i jämförelse med andra områden i världen gör att EU-kraften behöver ses över för att vi ska kunna vara en stark och fungerande ekonomisk enhet. Här är Europasamarbetet en väldigt viktig kraft. Man kan tillsammans fatta beslut, till exempel om en bättre kemikaliestrategi med Reachdirektivet och en bättre fungerande tjänstemarknad med tjänstedirektiv. 

Till syvende och sist handlar dessa lagstiftningsbeslut om hur man använder dem på hemmaplan. Vi kan inte skylla på EU när det inte går bra för Sverige, men vi kan använda EU för att det ska gå bättre för vårt land och för att vi långsiktigt ska kunna klara den sociala tryggheten här i Sverige. 

Den andra stora utmaningen för EU är att fortsätta arbetet för frihet, demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Jag nämnde tidigare Ukraina och behovet av att få stabilitet i det området, men också närmandet till EU. Det finns stora utmaningar där EU skulle kunna agera ännu bättre, där EU redan finns men där det ställs förväntningar. Västra Balkan, Afrika, relationerna till Ryssland och vilken roll EU ska spela i Mellanöstern är några exempel som vi måste lösa gemensamt inom EU, men där Sverige har ansvar och delaktighet. 

Den tredje utmaningen är att de hot som vi i dag upplever bara kan mötas gemensamt för att vi ska kunna skapa trygghet för våra medborgare. 

Jag tänker på den internationella terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen och den gränsöverskridande brottsligheten. Det konstitutionella fördraget innebär att EU ska kunna agera med bättre kraft och fatta beslut mer demokratiskt. Det är en typisk fråga där medborgarna inser att vi måste göra mer på Europanivå och att vi också måste kunna stifta lagar som garanterar rättssäkerheten och en god effektivitet. 

Jag tror att det bristande engagemang som man ibland kan uppleva när man tittar på Sverige utifrån och läser eurobarometrar om att Sverige säger nej och strävar bakåt har sin förklaring just i att vi har en minoritetsregering, ledd av Socialdemokraterna, som har tappat initiativet när det gäller förmågan att företräda Sverige i Europa och ta hem fattade beslut. Det gör att medborgarna inte känner så stor delaktighet. 

Jag tror att många människor i dag vill ha besked om vad Europasamarbetet kan göra för att underlätta deras vardag och vilken betydelse det har. Jag är helt övertygad om att en borgerlig regering skulle ha helt annan kraft och engagemang för att förverkliga detta. På samma sätt som vi fattar beslut på kommunal nivå och här i vår riksdag har vi i dag också demokratiskt beslutsfattande på europeisk nivå. Det vill vi stärka, men vi vill också se till att EU gör rätt saker. 

Fru talman! EU är här och nu. Vilket resultat vi får av samarbetet beror på vad 25 medlemsstater gör. EU är också varje dag en del av vår politik. Regeringen väljer att vara passiv. Även här i kammaren hanterar vi det på ett sätt som att EU är lite främmande och högtidligt och får vara med då och då när vi tar fram flaggan och diskuterar EU-frågorna. Så kan vi inte fortsätta att göra. 

Anf. 14 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Gunilla Carlsson säger att regeringen lämnar walk over i EU-frågorna. Det kan naturligtvis inte få stå utan bemötande. Gunilla pekar på det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet och säger att nejet i folkomröstningen om EMU skulle ha berott på att Socialdemokraterna var särskilt dåliga på att mobilisera sina sympatisörer för ett ja till EMU. Statsministerns tal om social turism tas också som ett exempel på regeringens undfallande EU-politik. 

För att ta det sista först: Det statsministern pekade på var risken för social turism i en situation där alla andra medlemsländer som redan var med började använda möjligheterna till övergångsregler och vi blev enda land kvar som inte införde övergångsregler. Det var i det sammanhanget som risken för social turism utpekades. 

När det gäller det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet är även jag bekymrad. Jag tror dock inte att det är så enkelt som att det skulle vara regeringens fel. Även om jag hävdar att vi har en bra och kompetent regering som påverkar mycket både i Sverige och i omvärlden tror jag inte att den svenska regeringen påverkar valdeltagandet i de 24 andra EU-staterna så särdeles mycket. Detta är ju förskräckande lågt i de allra flesta medlemsstaterna – tyvärr. Det är beklagligt, och det måste vi arbeta med. 

Sedan var det EMU-nejet. Tittar man på valundersökningarna ser man att om valet förloras någonstans är det faktiskt bland de borgerliga sympatisörerna. Dessa röstade i lägre grad för EMU än vad de röstade för EU-medlemskapet. 

Anf. 15 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Jag hävdar ändå, Kenneth G Forslund, att finns en passivitet och att regeringen har lämnat walk over i EU-samarbetet. Vi såg ju under 2001 att det gick bra, och det har funnits ett engagemang. Men nämn i dag tre prioriterade frågor som den svenska regeringen driver i EU-samarbetet! Jag har frågat runt. Jag har frågat i kammaren förut och också diskuterat detta med vänner runtomkring, på departement, i Sverige och ute i Europa. Det är väldigt få som kan svara på den frågan. 

När det gäller risken för social turism tycker jag ändå att det är viktigt att ta upp detta. Vi har nu haft ett år på oss och sett att det inte blev så. Ändå fortsätter statsministern och Hans Karlsson, arbetslivsministern, att diskutera att vi eventuellt ändå behöver införa dessa så kallade skyddsregler. Jag bara tar det som ett exempel på hur man i stället för att bejaka öppenheten och visa att vi bygger framtiden tillsammans med andra, vi som slogs för att inte minst de baltiska staterna skulle kunna få vara med både i Nato och i EU, vänder upp handen mot dem när det väl är dags. 

Det är just så Sverige inte kan agera. Jag vill ha en tydlighet och en långsiktighet. Här tycker jag tyvärr att regeringen har svikit, både i relationerna till dessa stater och människorna i dem och på hemmaplan när det gäller att diskutera och ta hem de beslut som fattas i Bryssel. Det är ett tassande och tövande i dessa frågor. Därför säger jag att man har lämnat walk over. Jag säger också varför man har gjort det. 

Anf. 16 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Gunilla Carlsson efterfrågar tre exempel på frågor som den svenska regeringen prioriterar. Jag kan till och med ge fyra. 

En är Lissabonstrategin. Hur ska Europa bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, och hur ska denna ekonomi bli miljömässigt hållbar? 

Arbetet med EU:s långtidsbudget är en annan prioriterad fråga där vi tillsammans med fem andra länder driver att medlemsavgiftens nivå inte får höjas jämfört med i dag. 

En tredje fråga är utvecklingen av de nya medlemsländerna och de länder som förhoppningsvis kommer att ansluta framgent. 

En fjärde fråga är det arbete som pågår just nu med tjänstedirektivet. Det är oerhört viktigt hur detta tjänstedirektiv utformas och att vi är säkra på vad utformningen verkligen innebär så att vi inte hamnar i en situation där det blir en rättslig tolkning som i slutändan får avgöra vad tjänstedirektivet innebär. 

När det gäller diskussionen om varför det blev nej till EMU tror jag att Gunilla Carlsson gör sig själv och mig en otjänst när hon gör EMU-nejet till ett uttryck för en skepsis mot EU och det svenska EU-medlemskapet. Det är ju samma stämning som de som kräver ett svenskt utträde ur EU försöker sprida. Jag tror inte att det är så. Jag tror att det finns många olika skäl till varför man röstade nej till EMU. Jag tror inte att moderata sympatisörer som röstade nej gjorde det därför att de vill att Sverige ska gå ur EU. 

Däremot ser jag – och detta undrar jag lite över hur Gunilla Carlsson ska hantera, som är stor vän av EU – den Europaanpassning av Moderaterna som sker vad gäller synen på EU. Ni går alltmer i en riktning som i och för sig stämmer överens med den inriktning ni har hemma i Sverige, att det ska vara mindre politik och mer marknad. Hur ska Gunilla Carlsson hantera den förändringen i sitt parti? 

Anf. 17 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Jag vill inte rota vidare i euronejet och det öppna sår som detta fortfarande är för Socialdemokraterna. Det är inom det partiet man nu har en inre revolt där man vill ha en folkomröstning om det konstitutionella fördraget. Det är där den stora ledarskapsbristen ligger. 

Det stämmer att Moderaterna, som tidigare hade ungefär 80 % av sina väljare bakom sig i jaet till EU 1994, hade ungefär 75 % bakom sig när det gällde ja till euron. Det är alltså en viss nedgång. Men Socialdemokraterna fick knappt hälften. SOM-institutet i Göteborg visar också att den stora ledarskapsmissen gjordes just av Göran Persson. Det är detta jag vill komma fram till: Statsministern har i dag inte den drivkraft som krävs av en modern ledare för att företräda Sverige i Europa och också se till att EU blir en del av den politiska vardagen i Sverige. 

De tre prioriteringarna, som blev fyra, är ju rätt allmänna. Lissabonstrategin handlar om att EU ska kunna få konkurrenskraft. I vårt land flyttar jobben ut. I vårt land har massfrånvaron gjort att vi fått väldigt många människor som står utanför arbete. Vi har inte heller sett konkret vad Sverige vill göra i denna Lissabonstrategi. 

Det andra var budgeten. Visst, man samarbetar med fem andra gamla EU-länder som vill försvara de nuvarande strukturerna och har lämnat många av de nya medlemsstaterna därhän. Nu ser det också ut som om den här enprocentsklubben kommer att spricka. Det visar dels att man kanske valde fel partner, dels att man inte kunde ro detta i land. 

Vad gäller den fortsatta utvidgningen kan jag bara konstatera att det råder olika uppfattningar i regeringen. Göran Persson vill inte ge medlemskapsperspektiv till Ukraina medan utrikesminister Laila Freivalds, heder åt henne, vill göra det. Här finns en dubbelsidighet i den svenska regeringen. Hur kan man då ha kraft i Europasamarbetet? 

Vad gäller tjänstedirektivet kan jag bara konstatera att där slåss Frankrike, monopolstaten framför andra, tillsammans med Sverige för att begränsa så mycket som möjligt. Här finns en ny allians. Frågan är om det är just detta en framväxande och viktig tjänstesektor behöver i Europa och Sverige i dag. 

Anf. 18 ALICE ÅSTRÖM (v):

Fru talman! I det här betänkandet, som är en verksamhetsberättelse och en beskrivning av vad som hände inom EU-politiken under 2004, har Vänsterpartiet valt att inte lägga fram några reservationer. Anledningen är att detta är beslut som redan är fattade och där vi på väldigt många punkter som beskrivs haft en annan uppfattning än majoriteten och i det läget haft reservationer och framfört en annan ståndpunkt. Att i det här läget återupprepa alla gamla ståndpunkter i en verksamhetsberättelse anser vi vara orimligt. Verksamhetsberättelser ska med rätta innehålla det majoriteten har beslutat. 

Detta innebär dock inte, fru talman, att vi inte har åsikter kring EU-politiken. 

För den som suttit och lyssnat på debatten är det ganska slående att det bara lite i förbigående sades: Samtidigt undertecknade man fördraget, det som kallas för konstitutionen. Det var en liten undermening i ett av inläggen här. Konstitutionen, denna stora och viktiga fråga som det nu ska fattas beslut om i länderna runtomkring men som faktiskt undertecknades förra året av regeringarna, innebär väldigt stora förändringar. 

Vi kan debattera hur stora förändringarna är, vilken väg man ska ta och om man ska anta detta eller inte. Men det som är den stora bristen i Sverige och i Sveriges riksdag är att vi saknar en debatt kring den här frågan. Den berörs knappt över huvud taget i dag. Man kan titta på skillnaden jämfört med Frankrike. I Frankrike och Holland har man intensiva debatter kring frågan om den nya konstitutionen. Anledningen till att man har det är ju att man ska ha en folkomröstning. Det anordnas tv-debatter och möten över hela landet. I Frankrike räknar man faktiskt med att det har genomförts ungefär 10 000 möten och debatter inför folkomröstningen som ska vara nu i slutet av maj. Det är en enorm folkbildning, och det är ett engagemang för konstitutionen eller emot konstitutionen. Men folkomröstning får avgöra, majoriteten av folket får avgöra.  

Här i Sverige säger majoriteten att undertecknandet av konstitutionen förra året, eller fördraget, är något som det senare ska fattas beslut om i Sveriges riksdag. Vi i Sverige ska inte ha en folkomröstning utan det är den folkvalda riksdagen som ska fatta beslutet. Folket får inte säga sitt. Vi kan ha olika åsikter om varför folket inte får säga sitt, och det finns olika tolkningar. För Vänsterpartiet är det ganska tydligt att man faktiskt är rädd för att få ett nej i en folkomröstning.  

Det visar också på en svaghet, tycker jag, bland de partier som är för den nya konstitutionen, som vill utveckla EU i ytterligare steg mot överstatlighet och är beredda att lämna över mer makt. Man litar inte ens på sin egen argumentation. Därför tar man inte debatten, och därför vill man inte ha en folkomröstning. Men ett krav som jag tycker att befolkningen har rätt att ställa är att vi här i riksdagen åtminstone debatterar konstitutionen och vad den innebär för Sverige djupare och mer påtagligt. Den debatten, fru talman, undviker man i alltför stor utsträckning. Det är ett av problemen med Europapolitiken, och där måste jag faktiskt instämma i vad Gunilla Carlsson från Moderaterna säger. Det är en alldeles för vek EU-politik. Moderaterna vill dra det åt ett håll. Socialdemokraterna säger att egentligen förändras ingenting här i världen, utan vi står kvar och vi står fast.  

Ett tydligt exempel var ett beslut som fattades förra året. Det var den solidaritetsdeklaration som Sverige ställde sig bakom efter attentatet i Madrid. Den här solidaritetsdeklarationen innebär att man är beredd vid terrordåd och naturkatastrofer. Går man till konstitutionen, det förslag som ligger framme, är det ytterligare utvidgat så att Sverige är berett att solidariskt ställa sig bakom om ett annat land blir angripet – även med militära medel. Det innebär stora avsteg från, och är egentligen ett lämnande av, den svenska allianspolitiken. Den här debatten hade vi när vi diskuterade den svenska säkerhetspolitiken, där solidaritetsdeklarationen och solidaritetsklausulen i det nya fördraget var uppe.  

Också där säger man från socialdemokratiskt håll att det här inte innebär någon förändring alls. Vi fattar fortfarande besluten själva. Vi fattar besluten i enhällighet och vi har full kontroll över det här. Men det är egentligen ungefär samma principer som man har inom Nato. Även Natoanslutna länder har rätt att vid enskilda operationer inte medverka och att ställa sig utanför. Det är ungefär samma princip som det blir i det nya fördraget och som man redan har ställt sig bakom när det gäller solidaritetsdeklarationen.  

Man må tycka att det är bra eller dåligt. För Vänsterpartiet är det ett väldigt tydligt ställningstagande för att den militarisering som vi ser av EU, där stegen tydligt går mot ett gemensamt försvar, är en utveckling vi inte vill ha. Moderaterna bejakar den utvecklingen, men Socialdemokraterna säger att ingenting har hänt. Det gör att det inte går att föra en debatt kring de här mycket viktiga frågorna. Det innebär också att man för folk bakom ljuset. Det är en av anledningarna, tror jag, till bland annat det låga valdeltagandet och ointresset för EU-politiken. Det är, tror jag, att man inte får de tydliga valen att ta ställning till. I stället väljer man att säga att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är nejsägare, ni vill ju ändå lämna EU. Det ni säger har egentligen ingen betydelse. Det är inte alls på det sättet. Ni smiter undan från hela debatten och diskussionen med era egna medlemmar och era egna väljare. 

I de andra EU-länderna är det i dag en intensiv debatt om konstitutionen, om att man på ytterligare minst 45 områden i den nya konstitutionen överlåter makt. Man avskaffar vetorätten och överlåter makt. Man går mot en ökad militarisering. Konstitutionen ställer också krav på ökad militär kapacitet och på att länderna ska förbinda sig att öka de militära resurserna. Det är frågor som Socialdemokraterna talar tyst om, och det är ett stort problem. Vänsterpartiet kommer att fortsätta lyfta fram de här frågorna och få den debatten ute bland folk. Men vi uppmanar också Socialdemokraterna och övriga partier att vara ute i debatter, att möta människor, att våga slåss för sina ståndpunkter. Sedan får folket avgöra. 

Fru talman! Jag ska lyfta fram ytterligare ett litet område som det har varit stora förändringar på under 2004 och som det också kommer att bli förändringar på framöver. Det är det rättsliga samarbetet. Det är ett samarbete som är otroligt viktigt, där vi måste kunna samarbeta mellan länder och över gränser för att brottsligheten går över gränserna. Vi ser trafficking som en av de stora farsoter som avslöjas mer och mer dag för dag. Där är det viktigt att man har ett samarbete. Men det är också viktigt att man håller rättssäkerhetsprinciperna högt.  

Det är viktigt att man lyfter fram integritetsfrågorna. Hur ska vi kunna skydda medborgare när vi får fler register, när vi får större områden där uppgifter figurerar? När ska uppgifterna rensas ut? Hur länge står man kvar i registren? Det finns en mängd frågor som är viktiga att lyfta fram i det här sammanhanget. Också där saknas tyvärr debatten i stor utsträckning. Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram de här frågorna, för det är ett samarbetsområde som vi alla behöver. Men vi får inte heller förlora viktiga rättssäkerhetsprinciper.  

Där måste jag återigen kritisera Socialdemokraterna och be Socialdemokraterna att vara tydligare i sina ställningstaganden. Å ena sidan bygger det rättsliga samarbetet på fullständig tilltro och acceptans för varandras rättssystem, det ömsesidiga erkännandet av varandras rättssystem. Det är det som är grunden. Å andra sidan säger regeringen när det dyker upp problem och när man pekar på rättssäkerhetsbrister att Sverige är det enda land som driver rättssäkerhetsfrågor. Det är oerhört svårt att få med sig andra länder i de här frågorna. Här i Sverige är vi aktiva. Vi får kämpa, och vi driver det. Hur är det: Har vi ömsesidigt förtroende för varandras rättsväsende eller är det så att de andra länderna inte bryr sig om rättssäkerhetsprinciper, att Sverige där står ganska ensamt och slåss? Jag tror att vi måste kunna prata om samarbetet, både de positiva sidorna och de problem som finns, och hitta en väg att tackla dem i stället för att smita från debatten. 

Sedan, fru talman, när det gäller våra östliga grannländer, instämmer jag i det som tidigare talare har sagt. Det är oerhört viktigt att EU håller öppet för alla länder i Europa, för att de ska ha en möjlighet att kunna ansöka om medlemskap när man uppfyller de kriterier som finns. För det är givetvis varje lands eget folks val vilken väg man vill välja, om man vill ingå i EU eller inte. Men att EU ska vara öppet för alla länder är en oerhört viktig princip, och där står vi eniga i utrikesutskottet.  

Anf. 19 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Alice Åström säger att vi inte vill ha debatt. Jag vill verkligen ha debatt om Europasamarbetet, och jag tänker ta upp den handsken. Vi tycker nog båda att vi diskuterar EU-frågorna alldeles för lite. 

Vi står från Moderaternas sida naturligtvis bakom det konstitutionella fördraget. Vi ser att en del saker kunde ha gjorts bättre. Men framför allt välkomnar vi att det nu blir tydligare spelregler i en union som har gått från att från början ha haft bara sex medlemsstater till att nu ha 25, och det kanske blir fler. Man behöver datera upp dessa spelregler. Och när man gör det gör man det samtidigt tydligare vad EU ska syssla med och inte, och man förstärker de nationella parlamentens möjligheter att säga ifrån. Man gör det tydligare var makten ska ligga. Och det handlar inte om ökad överstatlighet och militarisering, som det ibland sägs i vulgärpropagandan. Som jag ser det handlar det om att göra det lättare för medborgarna att utkräva ansvar. Vad gäller beslutsfattande på många centrala områden, som Alice Åström är djupt engagerad i, till exempel rättsliga och inrikes frågor, handlar det om att vi får ett mer demokratiskt beslutsfattande i dessa frågor när vi nu får ett konstitutionellt fördrag.  

För vår del är det inga bekymmer vad gäller väljarförankringen. Vi har jobbat mycket med Europafrågorna och förankrat också det konstitutionella fördraget inom Moderaterna.  

Men jag förstår att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill föra denna fråga till en folkomröstning igen eftersom de vill diskutera den här frågan digitalt som om det handlade om ja eller nej till EU.  

Frankrike lyftes fram som ett exempel, och jag har precis varit där. Där sägs det att Chirac för att bättra på sin image och vinna något val och för att visa att Frankrike är centralt i EU ville ha en folkomröstning med ett tydligt ja. Nu diskuterar man i stora delar faktiskt ett nej till Raffarin och Chirac och att stoppa Turkiet. Det har blivit resultatet av en folkomröstningskampanj.  

Jag hade förmånen att vara i Frankrike nyligen, och jag träffade monsieur Herzog, en gammal kollega till mig inom yttersta vänstern i Europaparlamentet på den tiden. Han kom från det kommunistiska partiet i Frankrike – en ny fristående fransk socialist. Han skulle bli förvånad, Alice Åström, om han hörde dina resonemang om solidaritetsdeklarationen. 

Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Det är lite underligt att när man kommer till debatten om folkomröstning, eller när folkomröstningar i andra länder tenderar att resultera i ett nej, så säger alltid de som är positiva att folk inte tar ställning till sakfrågan, till konstitutionen, utan att folk röstar om någonting annat. Jag tror inte att människor inte har en förmåga att ta ställning i sakfrågan. Och jag är övertygad om att det var precis det som hände i folkomröstningen om EMU, som debatterades här tidigare. Man diskuterade varför det blev ett nej, vems felet var, och om det var dåligt ledarskap. Jag tror att nejet till EMU handlade om att svenska folket faktiskt inte ville lämna över en stor del av kontrollen över ekonomin. Jag tror att det var ett medvetet val, och jag tror faktiskt att människor tar ställning till dessa frågor.  

Sedan måste jag ge Gunilla Carlsson rätt i att Moderaterna faktiskt är ganska tydliga i EU-politiken. De jobbar med en förankring och vad de står för. Det är kanske det som är grunden till att socialdemokratin inte vågar göra det. Jag förstår att Moderaterna är positiva till mycket i EU. Jag förstår att de är positiva till konstitutionen eftersom det där handlar om tydliga krav på avregleringar, avreglering av marknaderna, ökad privatisering, utförsäljning av statliga företag, ökad konkurrensutsättning och att man också ska avreglera när det gäller vård och omsorg. Det är en ekonomisk politik som i mångt och mycket i stora delar påminner om den borgerliga alliansens förslag inför valet. Jag förstår därför att Moderaterna är väldigt positiva till konstitutionen och att de slåss för att man ska säga ja till den. Det skulle jag ha gjort om jag vore moderat. Men det är lite mer oförklarligt att socialdemokratin inte tar den här debatten. Men det får jag väl återkomma till i ett annat replikskifte.  

Anf. 21 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Alice Åström vet ju att Moderaterna vill slå vakt om Sveriges representativa demokrati och att det är därför som vi tycker att den här frågan i debatten i hela dess bredd faktiskt förtjänar att avgöras här i riksdagen. Vi har diskuterat frågan under tiden som konventet pågick. Vi har diskuterat den under tiden som det var regeringskonferens. Och vi ska diskutera den nu inför beslutet som fattas i höst.  

Detta med konkurrenspolitik och annat som finns i EU:s fördrag stämmer. Men det finns ju redan. Om Miljöpartiet och Vänstern säger nej till det konstitutionella fördraget blir man ju så att säga kvar med Nicefördraget, och där finns det lika mycket konkurrenskraft. Det är väl snarare så att med det nya fördraget har en hel del sociala aspekter faktiskt blivit mer tydliga.  

Men låt mig bara få återkomma till solidaritetsdeklarationen eftersom det är en sak som jag gärna skulle vilja ha besked om. Det stämmer att man inom EU har bestämt sig för att solidariskt hjälpa varandra om man skulle bli utsatt. Och jag tror ärligt talat att jag bara räknar med att bröder ska träda till min hjälp om jag blir hotad. Om det skulle hända någonting i vårt land räknar jag med att våra grannländer och våra gemensamma vänner faktiskt ska erbjuda sitt stöd, men de blir inte tvingade till det. Solidaritetsdeklarationen handlar just om terrordåd och naturkatastrofer. Tänk er översvämningarna i Tyskland förra året. Det vore väl rimligt att om man i Tyskland ville ha hjälp av svensk räddningstjänst och om vi hade resurser att vi ställde upp? Vad är det för konstigt med det? Tänk er ett större oljeutsläpp i Östersjön som hotar våra kuster och vår natur. Är det då inte rimligt att vi får hjälp av andra och att vi kan be om det? Och de andra länderna bestämmer själva om de vill vara med eller inte.  

Jag tycker att det är en väldigt märklig inställning som Alice Åström har att vi ska frånsäga oss den här rätten och att vi inte nu, när vi är mer sammanlänkade och när vi försvarar gemensamma värden, också deklarerar tydligt och starkt att vi har en solidaritet oss emellan. Det var just det som min socialistiske vän i Frankrike lyfte fram för mig som en av fördelarna. Och jag skulle vilja ge ett gott råd till Vänsterpartiet: Gör inte EU-frågan till en vänster–höger-fråga. Gör EU-frågan till en demokratifråga, och säg ja till det konstitutionella fördraget.  

Anf. 22 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag ska börja med frågan om solidaritetsdeklarationen. När det gäller mycket av den civila krishanteringen – räddningstjänst, miljökatastrofer och så vidare – har vi stått bakom den och står även bakom den i försvarspropositionen.  

Det som jag pekar på är den bisats som finns i solidaritetsdeklarationen, men som följs upp tydligare i konstitutionen, och där det talas om att det kan vara fråga om även med militära medel. För mig är det en konflikt mellan att säga att vi fortfarande är alliansfria och samtidigt ingå solidaritetsklausuler där det även handlar om att ingripa med militära medel. Det är nästa steg i konstitutionen, men det finns även som en bisats i solidaritetsdeklarationen. Och jag ser det som problematiskt när det gäller den ökade militariseringen och de steg som tas mot ett gemensamt försvar.  

Fru talman! Jag skulle också vilja uppehålla mig något vid detta med att försvara den representativa demokratin. Det är ett argument som jag mycket väl kan förstå. Och det är också viktigt att de folkvalda vågar fatta beslut. Men gång på gång vägrar man att se problematiken. Om man tittar på vad folket tycker i EU-frågorna så är riksdagen faktiskt inte representativ. Då kan man välja att säga att vi rent formellt försvarar den representativa demokratin, att vi är valda och att vi ska fatta beslut. Men om man inte ser att detta skadar EU-frågan lika mycket när det skiljer sig så mycket från vad man tycker i riksdagen jämfört med vad människor utanför riksdagen tycker, då ser jag det som problematiskt.  

Vi anser att folk kan ta ställning i allmänna val. Och då ska man ta ställning till alla politiska frågor. Då har man möjlighet att välja ett parti. Att man då inte skulle kunna avge sin röst i sådana här viktiga frågor tycker jag är en brist på demokrati.  

Anf. 23 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Alice Åström säger att folk naturligtvis tar ställning till sakfrågan om de röstar i en folkomröstning. Problemet är att om man skulle rösta för eller mot detta förslag så är det inte en sakfråga, utan det är minst hundra sakfrågor. Och det är det som är problemet med tolkningen av ett utfall om man har en omröstning där man med en röst ska ta ställning till hundra sakfrågor. Vad betyder det då om man skulle säga nej? Betyder det att Nicefördraget är bättre än det nya fördraget? Betyder det att man säger nej till och är emot att man mer betonar skyddet av folkhälsa och sociala rättigheter i det nya fördraget, eller betyder det att man gjorde för lite av den saken?  

Vi har dåliga erfarenheter i Sverige av folkomröstningar där resultatet har varit svårt att tolka. Jag behöver bara nämna kärnkraftsomröstningen. Och de som är historiskt initierade kanske kommer ihåg pensionsomröstningen. Röstningen om EMU var ett exempel på en sakfråga. Där var frågan om vi skulle införa euron eller om vi skulle ha kvar kronan. Det var lätt att tolka utslaget. Tyvärr blev det inte det utslag som jag hade velat ha. Men det var lätt att tolka. Men om vi skulle rösta om den här grundlagen, då blir det omöjligt att tolka utfallet om det blir ett nej. Därför ställer sig även den som är anhängare av folkomröstningar som princip, vilket jag är, avvisande därför att det inte är omröstning om en sakfråga.  

Jag försökte lyssna uppmärksamt, men jag uppfattade inte om Alice Åström pläderade för ett utträde ur EU om en omröstning skulle leda till ett nej. Det är väl fortfarande så att Vänsterpartiet är för ett utträde. I så fall verkar det lite konstigt om man samtidigt säger att det är så viktigt att släppa in andra länder. 

Anf. 24 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag börjar med det sistnämnda. Ja, Vänsterpartiet har fortfarande i sitt partiprogram och i sitt kongressbeslut med att vi vill ha ett utträde ur EU. Men det finns därmed ingen motsättning till att säga att andra länders folk måste få göra sina egna val och till att man politiskt kan driva en fråga i sitt eget land. Jag förstår inte riktigt att man här ser en konflikt. Att vi inte vill vara med i EU betyder inte att vi tycker att inte någon annan heller ska vara med i EU, utan där måste var och en kunna få välja. Därför tycker jag att det är viktigt med de östliga grannländerna, att EU håller öppet och inte stänger dörren för ländernas egna val. 

Sedan har vi frågan om folkomröstning och detta med hundra sakfrågor, inte bara en. Ja, det är hundra sakfrågor. Men vad är det man tar ställning till när man på valdagen går och röstar i de vanliga valen, i valen till riksdagen? Handlar det när man väljer ett parti om hundra sakfrågor eller om en fråga? Handlar det inte både om sociala och ekonomiska frågor och om demokratifrågor liksom om att människorna, väljarna, faktiskt har möjlighet att välja ett parti utifrån hundra sakfrågor? Jag tror att man kan värdera konstitutionen och de hundra sakfrågorna och att man kan ta ställning. 

Och vad är tolkningen om det skulle bli ett nej? Ja, tolkningen är uppenbart att man inte är nöjd med utvecklingen. Som politiker måste man väl ändå kunna ha förmåga att försöka lyssna in. Vad är det människor säger? Vilka är argumenten? Det är precis som i andra val. Varför förlorade vi så många procent i det här valet? Eller varför ökade vi så mycket? Liksom man frågar sig det lyssnar man in vad det var som gjorde att det blev som det blev – alltså ett vanligt politiskt analysarbete. Det skulle man också få göra efter det här. 

För mig handlar det om att det finns en möjlighet att skapa ett annat Europa än det som i dag växer fram. 

Anf. 25 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Det som skiljer ett riksdagsval från en folkomröstning är just att man i ett riksdagsval tar ställning inte bara till en fråga utan också till vilka personer, partier, som ska förvalta det ansvar som ligger i att bli vald till folkets representanter.  

Naturligtvis kan man ibland tycka att det är svårt att välja ett parti trots att det finns sju partier i Sveriges riksdag. Vad man gör är ju att man också ger vissa personer förtroendet att ta ställning i nya, uppkommande, frågor. Det är den representativa demokratin. 

I en folkomröstning däremot handlar det om att säga ja eller nej till en viss, specifik, fråga. Jag vill bara hänvisa till att vi har dåliga erfarenheter av folkomröstningar där utfallet är svårt att tolka. Här skulle det bli svårt att tolka. Jag kan gissa att många personer, och även partier, skulle lansera sin egen tolkning om det blev ett nej.  

En del – kanske Vänsterpartiet – skulle säga: Ett nej betyder att svenska folket har sagt att vi ska gå ur EU. 

Andra skulle säga att Nicefördraget var bättre.  

Några skulle säga att för mycket om social hänsyn lades in och andra att för lite om social hänsyn lades in i det nya förslaget. Sanningen är att det skulle vara omöjligt att enas om en tolkning av ett sådant utfall. Därför är det olämpligt att folkomrösta om den här frågan. 

Jag noterar att Alice Åström säger: Det är viktigt för Sverige att gå ur, men det är också viktigt för andra länder att gå in i EU. Jag tycker att det är en något svårförklarlig ståndpunkt och kan bara säga: Lycka till! 

Anf. 26 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag har inte sagt att det är väsentligt för andra länder att gå in i EU när vi säger att vi vill lämna det, utan jag säger att det är väsentligt att alla länder och folk får en möjlighet att själva avgöra. Det tycker jag är en viktig grundläggande princip. 

Jag måste ändå säga att jag blir bekymrad över frågan om hur ett nej ska tolkas och över att, som man säger, jag och andra partier säkert kommer att lansera en egen tolkning av fördraget – om det var si eller så. 

Det stora problemet när folket inte får säga sitt i en så viktig fråga som den om konstitutionen är att man, till skillnad från hur det är i ett riksdagsval har möjlighet att lägga sin röst på ett annat parti. Där kan man ju rösta bort, om man känner att man röstade fel i föregående val, dem man röstade på därför att de inte alls företräder vad de sade eller om man känner att det inte blev den utveckling man ville ha. Men om man inte ens har möjlighet att säga sitt kan man inte rösta bort konstitutionen vid nästa val. Därför är det så oerhört viktigt att folk får en möjlighet att säga sitt. 

Anf. 27 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Alice Åström säger att ingen lyssnar på Vänsterpartiet och att vad Vänsterpartiet säger har ingen betydelse. Jo, visst har det betydelse. Ni är ju ett statsbärande parti. Regeringen fäster alltför stor vikt vid er betydelse. Det är därför som vi har den här veliga EU-politiken. 

Jag tillhör inte dem som inte lyssnar på vad Vänsterpartiet säger, utan jag har lyssnat – därav den här repliken. Men vad ni säger i den här frågan hänger inte ihop.  

Först och främst är det inte så att vi inte debatterar den här frågan i Sveriges riksdag och i Sverige över huvud taget. Det var ju en stor partiledardebatt om den här frågan i riksdagen förrförra fredagen. Var var Alice Åström då? Själv var jag tyvärr inte här då, för jag var i Estland tillsammans med Gabriel Romanus och flera andra i Nordiska rådet för att diskutera just det här samarbetet med våra närmaste grannar. Men efteråt har jag läst in mig på den debatt som var. 

Vi i Centerpartiet är för att den här konstitutionen kommer till stånd och ser inte att det är så stora förändringar att de motiverar en folkomröstning. Vi vill se ett smalare men vassare EU. Det EU ska syssla med ska man göra effektivt. Men man ska strunta i sådant som man inte behöver samarbeta om. 

Nu säger Alice Åström att Vänsterpartiet vill samarbeta när det gäller kriminalitet och brottslighet. Det vill också jag, men jag vill ha regler för hur vi då samarbetar. Hur ska vi samarbeta? Och ska vi inte ha regler för hur vi ska samarbeta? 

Anf. 28 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag tror inte att jag sade att ingen lyssnar på Vänsterpartiet och att ingen bryr sig om vad Vänsterpartiet tycker, utan jag upplever nog att det finns väldigt många utanför som lyssnar och som faktiskt bryr sig om vad Vänsterpartiet säger. Problemet är kanske att de som är rädda för att förlora debatten inte vill ta den. 

Sedan har vi det rättsliga. Ja, det är jätteviktigt att det finns regler om det rättsliga samarbetet, om hur man ska samarbeta. Men sådana finns det redan i dag. Vi har medverkat i samband med flera rambeslut som handlar om trafficking och som handlar om att kunna beslagta egendomar eller sådant som den organiserade brottsligheten tillskansat sig. På flera områden har vi haft ett samarbete och stått bakom det här. 

Vad jag menar är att det när det gäller ett sådant område som det rättsliga området är oerhört viktigt att också hålla fast vid möjligheten att ha den parlamentariska kontrollen och insynen. 

Det finns en rad problem på det här området också, som jag tidigare sagt – registerfrågor, rensningsfrågor och så vidare. Men för Vänsterpartiet är det ganska självklart att vi kan ha ett mycket nära samarbete i många frågor. Det kan gälla både miljöfrågor och rättsliga frågor. Men det innebär inte att allting måste göras till överstatlighet. 

Anf. 29 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Jag är inte rädd för att ta debatten, och det är inte Centerpartiet heller. 

Vi har redan i dag regler, säger Alice Åstrom, Jo, det har vi. Men de är inte tillräckliga, och mycket har ändrats i EU sedan de här reglerna beslutades. Vi har blivit betydligt fler medlemmar. För att kunna samarbeta effektivt måste vi också ha regler som är anpassade till hur många vi är, så att vi blir effektivare. 

Vi vill ha mer insyn och kontroll, säger Alice Åström. Ja, det är precis det som står i det nya fördraget. Det blir betydligt mer av insyn, och det blir större möjligheter till kontroll. Det blir till och med så att vi i Sveriges riksdag genom subsidiaritetskontrollen kan lägga in ett veto mot det som händer. 

I fördraget finns det också ett första embryo till en kompetenskatalog, där man kan se vad man ska samarbeta om och vad man inte ska samarbeta om, bland annat att göra EU smalare och vassare, och det tycker vi är bra. Vi tycker att det är bra att det finns en utträdesparagraf och att man reglerar det. Vi tycker att det är bra att det finns regler om att samarbeta om ökade insatser för krishantering som garanterar att det inte blir ett militärt försvar. Det finns inget i fördraget som säger det. 

Jag tycker att Vänsterpartiet och Alice Åström målar upp väldigt stora monster på väggen, monster som inte finns. Vill ni samarbeta? Ska vi ha effektivare regler? Eller vill ni inte samarbeta och ha några regler? Var står egentligen Vänsterpartiet i denna fråga? 

Anf. 30 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Var vi står är ganska klart och tydligt. Vi vill gärna ha ett samarbete. Vi är för ett internationellt samarbete. Det vi diskuterar är under vilka former. Vi kan mycket väl tänka oss ett mellanstatligt samarbete, och det har vi haft i väldigt många år på flera olika områden. Men det handlar också om respekten för demokrati. Att samarbeta mer effektivt och ha regler för det betyder – enligt de förändringar som föreslås – möjligheten att köra över länder som inte kan acceptera förändringar. Det är att med majoritetsbeslut tvinga länder att acceptera en politik som varken folket i det aktuella landet eller ens majoriteten i parlamentet eller regeringar är beredda att ställa sig bakom. Det ska man kunna tvinga igenom med majoritetsbeslut. Det är att samarbeta effektivt, säger man. För mig är det brist på respekt för demokrati. Det är att flytta makt från folket, från parlament och ibland också från regeringar. 

Jag tror inte på den typen av samarbete. Där har jag som vänsterpartist lärt mig av historien när jag sett hur Sovjetunionen byggdes upp och hur man tvingade länder under ett styre och tvingade människor att leva med en politik som de inte ville ha. Vi såg vart det ledde. Jag tänker inte bygga upp någonting där man med effektivitet menar att köra över folks demokratiska val. 

Anf. 31 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Alice Åström sade tidigare att det saknas debatt om konstitutionsförslaget. Jag delar den uppfattningen. Ute i det svenska samhället saknas det debatt om det. Här i riksdagen har vi under lång tid gjort ett antal olika ansträngningar för att försöka lyfta fram frågan. Det har varit utfrågningar, sammansatta utskott, ett intensivt arbete i EU-nämnden och olika informationsspridningsinsatser. Tyvärr kan jag bara konstatera att vi inte har svårt att få stolarna att räcka till på de öppna utfrågningar och annat som vi anordnar. Intresset är inte på något sätt stormande ute i det svenska samhället. 

Därför tycker jag att det är lite tråkigt när Alice Åström, som vanligt, i alla fall inleder med att debattera debatten och bristen på folkomröstning. Kan vi inte börja diskutera sakfrågorna? Jag tycker att det skulle vara mycket mer befrämjande att faktiskt därigenom sprida kunskap om vad förslaget till ett nytt EU-fördrag, det konstitutionella fördraget eller vad vi nu kallar det innebär. 

Jag tycker inte att skillnaderna är så stora mot det som gäller i dag att det motiverar en folkomröstning. Det har varit en remissomgång, och nu sammanställs remissvaren. De kommer att publiceras i slutet av månaden, såvitt jag förstår. Det kommer att göras en lagrådsremiss, och den blir ganska vägledande för bedömningen av huruvida förändringarna är stora eller små i sammanhanget. Planen är ännu så länge i alla fall att vi ska ha en riksdagsbehandling av det. Jag tycker att det är en rimlig ordning. 

Låt oss diskutera innehållet. Jag tycker inte att det är så mycket nytt i fördraget att det motiverar folkomröstning, men jag tycker att det är viktigt att vi får en bred diskussion ute i det svenska samhället. Erfarenheten av folkomröstningar är att de tyvärr många gånger inte handlar om det som frågan egentligen är ställd kring. 

Anf. 32 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag får ändå säga att det är väldigt glädjande med en debatt – nu är det den tredje som debatterar med mig. Jag tackar hemskt mycket för att man gärna vill ta en debatt. Jag kommer personligen att skicka inbjudan till en debatt utanför Riksdagshuset och möta människor ute i föreningslivet runtom i landet. Jag håller med om att riksdagen har försökt, och har haft en ganska hög ambition, att ha en debatt om de här frågorna. Vi har behandlat konstitutionsförslaget, det första utkastet, och vi har haft en väldig mängd möten. Men jag tror framför allt att det är debatten ute bland människor som behövs. Jag kommer att skicka en personlig inbjudan till de debattörer som sagt att de gärna vill debattera sakfrågan, för den är verkligen värd att debattera. 

Beträffande frågan om vad folkomröstningar kan handla om är det argument som förs fram ett argument som jag inte tycker är hållbart. Människor måste kunna fatta avgörandet om vilken fråga de tycker är den allra viktigaste i konstitutionsförslaget. Om någon säger att den viktigaste frågan är att öppna upp för mer privatisering av vård och omsorg, skulle jag kunna säga: Ja, men den är ju bara en liten del i den stora helheten, och så vidare. Men människorna måste få en möjlighet att avgöra hur de värderar de olika bitarna, precis som i ett vanligt riksdagsval. Jag tror att man gör ett misstag om man inte har en folkomröstning, framför allt när det är så uppenbart att riksdagsmajoritetens ståndpunkter står så väldigt långt ifrån folkets ståndpunkter. Jag tror inte att demokratin vinner på att man kör över. 

Anf. 33 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Jag undrar lite: Vad gör egentligen Alice Åström för att få i gång sakdebatten? Nu skulle det komma personliga debattinbjudningar, och det är vällovligt. Men vad har Alice Åström gjort för att faktiskt sprida kunskap utanför riksdagen om vad detta innebär, mer än bara säga att det här är så viktigt att det måste man folkomrösta om?  

Vad är Vänsterpartiets alternativ till EU, om vi nu ska träda ut? Alice Åström säger att de tänka sig att samarbeta på flera områden. Är alternativet att vi ska stapla olika samarbeten på varandra inom olika sakområden? Hur översiktligt, hur demokratiskt, hur öppet har medborgarna ute i Europa möjligheter att utöva kontroll över en sådan ganska diffus uppställning av olika samarbeten?  

Jag tycker ändå att det finns en fördel med EU. Vi vet ungefär var man befinner sig och vilken organisation det är som vi har att ställa till ansvar när det är saker som vi inte är nöjda med.  

Jag får det inte att gå ihop att alla länder ska få gå med, men Sverige ska gå ur. Sluta med att säga att det är upp till varje medlemsstat att själv avgöra. Ja, det är det självfallet; det är ingen som har ifrågasatt det. Men låt oss säga att de kommer från Ukraina till dig, Alice Åström, och säger: Vi funderar på att gå med, vad är ditt råd till oss? Tycker du att vi ska göra det? Vad ser du för för- och nackdelar? Vad säger du då, Alice Åström? Säger du bara: Det får ni själva avgöra?  

Anf. 34 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Vad har jag gjort för att föra den här debatten? Ja, jag har försökt vara ute på gator och torg, på möten och besökt olika organisationer för att tala om detta. Jag är beredd att göra ännu mer. Det tror jag att vi alla kan göra lite till mans. Men jag tror inte heller att hela debatten hänger på hur många gånger jag är ute, utan det handlar om vilka beslut de stora politiska partierna fattar, hur man prioriterar frågan när det gäller material, vilka kampanjer man för i de olika partierna. Jag tror inte att vi kan göra det till en fråga om vad vi som enskilda individer exakt har gjort för att föra frågan vidare. Men jag är beredd att ta min del av det. 

Sedan ställdes frågan om vilket samarbete vi vill ha. Ja, mellanstatliga samarbetsavtal ser vi som en möjlig väg. Det blir många samarbetsavtal, det blir staplat, och det blir svårt att kontrollera. 

Det går att skapa en transparens och insyn. Jag håller med om att detta kan vara mindre effektivt och delvis något krångligare, men det har den stora fördelen att det vilar på en demokratisk grund. Det ger varje riksdag efter varje val möjlighet att förlänga eller säga upp samarbetsavtal och att gå in och påverka i detaljfrågor.  

Demokrati är inte lätt. Den kan vara krånglig, svår och ibland innebära kompromisser. Den tar tid. Men jag tror att demokratin är värd det. Den är värd att det får ta den tiden och medföra de problem som den för med sig. Jag ser de stora bristerna med det EU-samarbete som finns i dag där man sätter effektivitet före demokratiska möjligheter. 

Anf. 35 CARL B HAMILTON (fp):

Fru talman! Den här debatten har lite av den karaktär som den brukar ha. Det är ett gäng som är för svenskt medlemskap i EU och det är ett gäng som är emot det och som vill att Sverige ska lämna den europeiska unionen. Frågan är alltid: Vad är det som vi ska lämna Europeiska unionen för? Den frågan har också varit uppe nu, och det är samma grötiga, oklara svar som alltid. När man destillerar det hela går det ut på att vi ska ha samma relation till Europeiska unionen som Schweiz, Australien eller Kanada. 

Kenneth G Forslund ställde ju detta på sin spets när han tidigare ställde frågan till nej-partierna: Vad säger ni till Ukraina när de frågar: Tycker ni att det är bra att vi ska gå med? Vad svarar ni då? Den frågan fick Kenneth naturligtvis inget svar på. 

Låt mig också ta upp en annan fråga som har varit uppe här. Vi får ju inte tillfälle att diskutera konstitutionens innehåll så mycket. Jag ska göra det strax, men låt mig först kommentera påståendet: Folket får inte säga sitt. Alice Åström sade: Vi kan inte rösta bort konstitutionen vid nästa val. Det är ju inte sant. Det är oriktigt. 

Om det efter nästa riksdagsval blir en majoritet i denna kammare för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Junilistan kommer dessa tre partiers plikt att vara att riva upp det riksdagsbeslut som tidigare har fattats. Före den 1 november 2006 får man då anmäla till Europeiska unionen att Sverige inte ratificerar fördraget. Det är fullt möjligt. 

Då kan man säga: Ja, men det är osannolikt. Visst, och varför är det osannolikt, mina vänner? Jo, därför att det är ingen som tror att väljarna i riksdagsvalet 2006 kommer att lägga en så stor vikt vid just det konstitutionella fördraget att de kommer att låta sin valhandling i stor utsträckning styras av detta.  

Det finns naturligtvis en liten grupp som säger: Det här är för mig den allra viktigaste frågan i riksdagsvalet. Men det är inte sannolikt att det gäller för den stora majoriteten. Man kommer att låta sig vägledas av frågorna om jobb och sysselsättning, ersättningsnivåer, vård, skola, omsorg och så vidare. Det är ju helt riktigt. Man måste fatta beslut om politiken i en helhet.  

Det är alltså lögn och förbannad dikt när man säger att folket inte kommer att få säga sitt inför beslutet om konstitutionen. Vi i Sverige kan rösta bort konstitutionen efter nästa riksdagsval, om de partier som är emot konstitutionen efter det riksdagsvalet vinner en majoritet i denna kammare. Det är osannolikt, men det är fullt möjligt enligt våra demokratiska spelregler. Blanda inte bort korten i denna fråga! 

Europeiska unionen, ställd inför kriser, agerar och reagerar. Vad är det för kriser som man ser historiskt? Jo, det är Sovjetunionens sammanbrott. Det ledde naturligtvis inte till en kris, utan till en befrielse, men det var en kris i den här meningen: Hur skulle de nya länderna hantera situationen? Europeiska unionen utvidgas. Det har varit en otrolig kraftansträngning. Det har genomförts, och nu är det åtta gamla Sovjetstyrda republiker och dessutom Cypern och Malta som har blivit medlemmar i Europeiska unionen. Konstitutionen är ju en anpassning till detta. Den har ju arbetats fram för att östutvidgningen ska fungera. Det var det ena. 

Det andra som har hänt under senare år är 11 september och Madridbombningarna. Usama bin Ladin har ju varit betydligt effektivare att driva på det europeiska samarbetet än Giscard d’Estaing och den här konstitutionen. Det är ju sanningen. Det rättsliga samarbetet är en reaktion på de utmaningar och de hot mot medborgarna i de europeiska länderna som de har utsatts för. 

Då får man höra här: Madrid är bara så att säga ett hot mot Sverige, därför att det har fattats beslut om överstatligt rättsligt samarbete. Ja, men om vi inte har ett sådant samarbete, vem är det som tjänar på det? Jo, det är ju de som hotar Europas medborgare med fortsatt terrorism eller – som Holger Gustafsson var inne på tidigare – kvinnohandel och narkotikasmuggling.  

Ni som är emot det rättsliga samarbetet använder er av tjusiga motiveringar om Sveriges alliansfrihet. I själva verket står ni ju på samma sida som narkotikasmugglare och de som smugglar kvinnor och barn. Det rättsliga samarbetet har drivits fram av dessa problem, men ni är inte beredda att vidta några kraftfulla åtgärder mot detta, utan ni står i talarstolen och mer eller mindre ber böner. Det är väl bättre att göra någonting åt saken, att vidta bindande åtgärder inom den europeiska unionen för att komma till rätta med dessa problem. 

Sedan kan man inte stå och prata om att vi ska ha ett mellanstatligt samarbete på alternativa grunder. Jag tycker att det är uruselt, fru talman – om det redan inte har framgått av det som jag har sagt. När vi har konkreta problem är det ynkligt att inte våga gå in i ett överstatligt samarbete på dessa områden för att genomföra det som är nödvändigt för att skydda Europas medborgare. 

Själva grunden för Europeiska unionens tillblivelse och framväxt är ju fred, frihet och mänskliga rättigheter. Det är det som förverkligas genom östutvidgningen och det som också i mindre skala förverkligas när man nu fördjupar det rättsliga samarbetet. 

Sedan ska jag gärna också tala om en del problem som har varit uppe och som nu är brännande i den svenska debatten. Man kan säga att de av oss som för ett år sedan diskuterade att det skulle komma hit bidragstagare hade fel. Det har inte visat sig vara något problem.  

Frågan har i stället ställts på sin spets när det gäller arbetstagare. Vi har då haft Vaxholmsdiskussionen om arbetskraft som kommer hit. Men vi har också en annan diskussion som annars inte brukar kopplas in i EU-sammanhang, och det är frågan om utflyttning av jobb och outsourcing som också gäller de nya medlemsländerna.  

Problemet är egentligen inte utflyttningen av jobb utan att vi har en stagnerad arbetsmarknad där det inte kommer fram några nya jobb. Det är ju inga problem om vissa jobb flyttar från Sverige om det ständigt sker en påfyllnad med nya jobb. Men det är ju det som är regeringens stora politiska misslyckande att det inte kommer fram några nya jobb. Sedan ska jag gärna senare återkomma till Vaxholmsfrågan, om det finns intresse för det. 

Anf. 36 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag hade först inte tänkt begära replik när det blev så fruktansvärt osakligt, men jag kunde inte låta bli. 

När det gäller det rättsliga samarbetet finns det en mängd beslut och en mängd åtgärder har vidtagits inom det här området, där jag personligen har jobbat mycket aktivt för att driva på utvecklingen för att förbättra det rättsliga samarbetet. Att påstå att vi inte skulle vilja någonting på det här området och att vi egentligen släpper narkotikahajarna och människosmugglarna fria är en överdrift som är så osannolik att jag inte kunde låta bli att begära replik. 

Jag måste ändå ställa frågan: Varför är vi inte beredda att ha överstatlighet på alla de här områdena? Ja, det finns en mängd problem. Jag är inte helt övertygad om att det är den svenska synen som är den som skulle råda vid en överstatlighet. När det gäller trafficking och att skydda medborgarna ser vi hur det ser ut i många EU-länder där prostitution är tillåten, där väldigt många kvinnor från de forna öststatsländerna i dag arbetar som prostituerade. Att skydda medborgarna – är det att ha överstatlighet på det här området? Kan det bli så att vi för att underlätta överstatlighet låter prostitutionen vara laglig? Om vi skapar statliga bordeller och låter kvinnorna resa fritt, så behöver inte smugglarna hålla på. Är det en lösning som vi vill ha? Nej, absolut inte. Ser man inte de problemen med överstatlighet när man pratar om narkotikasmugglare och narkotikapolitiken? Titta på många EU-länders narkotikapolitik. Det är snarare en risk att vi kommer att få en narkotikapolitik som urholkas i Sverige om vi får överstatliga, bindande beslut på det här området. 

Man kan inte säga att om vi bara skulle ha överstatlighet på det rättsliga området skulle det innebära att vi bekämpar all narkotikasmuggling, all människohandel och trafficking och skyddar medborgarna. Jag vill se större framsteg i många EU-länder och i en helt annan riktning än i dag för att jag skulle säga att överstatliga beslut skulle innebära framsteg på dessa områden. 

Anf. 37 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Har man en ståndpunkt som är svår att försvara då flyr man till annat. Alice Åström sade tidigare att hon tyckte att det var för lite debatt om konstitutionen. Nu debatterar jag konstitutionen och då började Alice Åström i stället, därför att hon har ett dåligt fall i detta sammanhang, diskutera enskilda medlemsländers narkotikapolitik. Visst, jag är helt emot den holländska politiken. Det är välkänt att liberalerna i Sverige är det. 

Men frågan är: Om man överlåter makt på det rättsliga området, som var det som Alice Åström var emot, vem tar man då makt ifrån i dag? Jo, man tar makt från dem som använder det gränslösa samarbetet till att smuggla narkotika och handla med kvinnor och barn. Vi vill ta makt ifrån dem. Men Alice Åström kommer ju att lämna mer makt åt dem och deras hantering. Om de skulle rösta om konstitutionen skulle narkotikasmugglarna och kvinnohandlarna rösta nej till den nya konstitutionen, därför att konstitutionen skärper det rättsliga samarbetet och gör det möjligare för den europeiska unionen att ingripa mot dessa personer och denna trafik. 

Alice Åström står ju, ogenomtänkt måhända, på samma linje. Det blir lättare att smuggla narkotika, kvinnor och barn från länder utanför EU, in i EU och mellan olika EU-länder. Det är konsekvensen av Alice Åströms ställningstagande. 

Anf. 38 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Det är en så absurd ståndpunkt. De beslut som har fattats när det gäller människosmuggling, trafficking och narkotikafrågan har fattats redan utan den nya konstitutionen och i ett mellanstatligt samarbete, så att säga att vi inte skulle vilja göra någonting åt det är ju fullständigt absurt. 

När man säger att man vill göra det här överstatligt kan man inte bortse från att det också finns en politik inom många EU-länder, som också är starka EU-länder och som faktiskt också medverkar till kvinnosmugglingen, att vi har prostitution och att kvinnor utnyttjas. Man måste se att det finns en narkotikapolitik i vissa länder som medverkar till att narkotika både odlas och tas fram och att det finns möjligheter att sälja den och att de delarna också medverkar i den här processen. Att då säga att överstatlighet är det som endast skulle lösa problemet är fullständigt absurt. Att säga att vi står på narkotikahandlares och människosmugglares sida om vi inte är beredda att överlåta fullständig beslutandemakt på dessa områden är absurt. 

Anf. 39 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Jag sade inte att det ska vara fullständig beslutandemakt utan mer makt. Misstolka mig inte. 

Jag ser också att det är problem med narkotikafrågor i olika EU-länder, att de har en felaktig politik enligt mening. Men ditt recept är att Sverige ska lämna Europeiska unionen och på det sättet kapa alla möjligheter att påverka andra länders narkotikapolitik. Sverige driver inom Europeiska unionen tillsammans med en del andra länderna en mer restriktiv narkotikapolitik. Om Sverige lämnade Europeiska unionen skulle kraften för en mer strikt hållning försvinna. 

Det är inte nog med att din politik försämrar det gränsöverskridande samarbetet inom Europa beträffande narkotikahandel, narkotikasmuggling och trafficking. Dessutom skulle Sverige försvinna som en kraft att påverka politiken inom olika länder. 

Du tycker att det är absurt, Alice Åström, men det är din egen ståndpunkt som är absurd i många dimensioner, men inte minst i denna. Jag bara pekar på konsekvensen av din egen politik. 

Anf. 40 ULF HOLM (mp):

Fru talman! Vi ska diskutera vad som hände i EU förra året. Det är inte så lätt för oss att hålla oss till ämnet alla gånger, och det har vi märkt i den här debatten. 

Gunilla Carlsson sade tidigare att ett argument för att inte ha folkomröstning om den nya EU-konstitutionen är att vi har en så livaktig diskussion här i riksdagen. Jag delar Gunilla Carlssons åsikt när det gäller oss representanter från partierna, därför att vi har mötts här många gånger och debatterat EU. Men var är de andra 300 ledamöterna som vi oftast inte ser i EU-debatterna här i riksdagen? Där är grundproblemet. Det finns en liten klick elit även i den här riksdagen som älskar att debattera EU-frågorna. Jag är en som tillhör den. Carl B Hamilton är en välkänd annan liksom Gunilla Carlsson. Det är där grundproblematiken ligger. Tyvärr väcker inte förra årets verksamhet i EU några gnistrande vibbar när det gäller att få folk till talarlistan. 

Kenneth G Forslund sade i början här att det nu är dags att göra bokslut över Sveriges agerande i EU 2004. I så fall yrkar jag på icke ansvarsfrihet, för Sveriges agerande i EU är i mångt och mycket väldigt tamt. Vi vågar inte ta några strider. Trots att det har funnits många bra tillfällen där Sverige har haft en given ståndpunkt, har ministrarna senare kommit tillbaka till EU-nämnden och sagt att vi måste acceptera en viss uppfattning, att vi måste acceptera att vi inte fick gehör för den ståndpunkten. Jag återkommer längre fram i talet till några av de ståndpunkterna. 

En viktig händelse förra året var givetvis utvidgningen av EU. Det var bra, tyckte jag, att EU utvidgades. Jag hade hoppats att denna utvidgning av EU skulle leda till att EU fick mindre att säga till om därför att EU helt enkelt blev större och det borde vara bättre att ha få frågor att arbeta med i stället för hela sjoket, som man har i dag. Tyvärr har vi inte sett den utvecklingen. Tvärtom fick vi en EU-konstitution som innebar än mer makt. Det blev inget slimmare EU. Det blev EU-president, utrikesminister, solidaritetsklausuler, idrottspolitik på EU-nivå, turistpolitik på EU-nivå och ökad makt till de stora länderna i EU och därmed också minskad makt till de små länderna i EU, och Sverige är ett av dem. Det var tyvärr den utveckling som förslaget till EU-konstitution kom att handla om. Jag beklagar den utvecklingen. Jag skulle vilja se ett helt annat EU i den bemärkelsen. 

Men det är inte bara fråga om vad EU fick mer att säga till om. Det handlar minst lika mycket om vad EU ska fortsätta med. Det ska fortsätta med den gräsliga jordbrukspolitiken som det finns en enighet mot i Sveriges riksdag. Varför tog inte Sverige strid när vi hade chansen att bli av med en del av den vidriga EU-politiken på jordbruksområdet med det nya förslaget till konstitution? 

Varför tog inte Sverige chansen att driva att vi skulle få bort Euratomfördraget i den nya EU-konstitutionen? Det är ett fördrag från år 1957 som har som främsta syfte att främja kärnkraftens utveckling. Vi skulle ha kunnat ta strid i EU för att få bort detta. Alternativt skulle vi ha kunnat lägga förslag om att EU – nu är det faktiskt år 2000 – skulle främja alternativa energikällor mer än vad man gör, om man nu tycker att EU ska ha en gemensam energipolitik. Inget av detta gjorde Sveriges regering. Det beklagar jag djupt. 

Man tog också fler steg mot en EU-militarisering. Asyl- och flyktingpolitiken debatterades livligt. England föreslog förra året att man skulle ha flyktingläger för EU utanför EU:s gränser. Tack och lov blev det aldrig verklighet. Det visar ändå på den diskussion som förts i många EU-länder om vilken asyl- och flyktingpolitik som ska regera. Tack och lov har det inte blivit verklighet. En sak kan vi konstatera. Det är att EU:s murar mot omvärlden har vuxit. De har blivit högre. Det är svårare för asylsökande och flyktingar att ta sig över EU:s murar och få en fristad här. 

Förra året diskuterades också Lissabonstrategin. Vi konstaterade redan i EU-nämnden förra året att det var ett misslyckande. Lissabonstrategin har inte blivit det som många trodde, en injektion för en mer social, mer miljöprogressiv, utveckling av EU. Medlemsländerna fick det stora ansvaret för att försöka genomföra den politiken. Så skedde inte. 

Vad blev svaret på det? Det gjorde att man i stället för att ha tre grundbultar, som jag har förstått att vi var ganska ense om i riksdagen, fokuserade bara på en av grundbultarna, nämligen ekonomisk tillväxt. Det är nu huvudspåret för EU:s verksamhet de kommande åren. 

Vart tog allt prat om att vi ska använda EU för att få en bättre miljö vägen? Var det inte vad vi skulle använda Sveriges EU-medlemskap till, att göra miljön bättre? Den är gränsöverskridande. Därför måste vi också agera i miljöpolitiken över gränserna. Nu fick vi chansen. Tog Sverige den? Nej, uppenbarligen inte. Det ställdes åt sidan. Också det beklagar jag. 

På område efter område kan man fortsätta att gå igenom vad Sverige gjorde i EU förra året på det sättet. 

Utskottet har lagt stor tyngdpunkt på närområdena. Det är bra att man lyfter fram det. Även om jag och Miljöpartiet i grunden tror att Sverige skulle kunna föra en väsentligt friare och kraftfullare utrikespolitik om inte vi inte var medlemmar i EU är det ändå bra att man försöker att göra det bästa av det. Jag välkomnar den utvecklingen. 

Jag vill gå tillbaka till EU-nämndens yttrande. Jag är ledamot i EU-nämnden. Man borde titta mer på det yttrandet från utrikesutskottets sida. Det gäller inte minst därför att EU-nämnden lyfter fram väldigt väsentliga saker när det gäller hur Sveriges riksdag ska kunna utöva sin makt gentemot regeringen. 

Vi måste kräva att handlingar som vi ska ta ställning till finns översatta till svenska. Vi måste kräva att handlingar som vi förväntas godkänna eller avslå finns i god tid för att vi ska kunna förankra dem. Det finns inte i dag. Det repeterar EU-nämnden än en gång. Detta måste regeringen jobba vidare med. 

EU-nämnden har också i sitt yttrande noterat att vi inte får reda på i vilka frågor Sveriges regering har lagt in ett veto i EU eller hur man har röstat i ministerrådet. Också det skulle vara värdefullt att veta. Hur många gånger tar Sverige strid i EU för en fråga? Det är kanske inte det enda eller bästa sättet att mäta det antal gånger man har röstat nej eller lagt ned rösten i ministerrådet. Men det är ett sätt att titta på detta. 

Det skulle ge en bra feedback inte minst till oss som sitter i EU-nämnden för att kontrollera hur diskussionerna har varit och hur ministrarna sedan agerat. Det är riksdagens ledamöter som har kontrollmakten över hur regeringen har agerat. Jag tror att man skulle kunna göra mycket mer. 

Sverige borde ha tagit strid för att begränsa alkoholinförseln över Sveriges gränser. Varför krävde vi inte införselkvoter? Varför krävde vi i EU-nämnden och här i riksdagen inte krafttag mot bedrägerier och oegentligheter i EU? Det handlar fortfarande om mångmiljardbelopp. Sverige skulle kunna göra mer i EU-arbetet för att förbättra EU. 

Sverige borde ha tagit strid för en aktivare miljöpolitik inte minst inom klimatområdet. Sverige borde vara aktivare och tuffare i arbetet med kemikalielagstiftningen som nu är på gång. Det tycker jag inte för att jag vill förstöra EU. Jag vill att EU:s beslut ska bli så bra som möjligt så länge vi är medlemmar i EU. 

Vi är medlemmar i EU. Då ska vi minsann göra EU bättre. Där är den stora utmaningen. Vilken utveckling vill man ha av EU? Vi vill ha en annan sorts utveckling så länge vi är medlemmar. Carl B Hamilton och Gunilla Carlsson vill ha en annan utveckling. Där står egentligen den svenska EU-striden. 

Fru talman! Jag tycker att en svensk folkomröstning om förslaget till EU-konstitution är ett krav för få en större folklig debatt om EU:s framtid. För tids vinning yrkar jag inte bifall till några reservationer utan nöjer mig med det som finns och mitt tal. 

Anf. 41 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Ulf Holm beskriver den lilla elit som brukar träffas här och diskutera EU-frågorna. Som alla hörde ingår inte jag i denna elitgrupp. Men jag kan försäkra Ulf Holm att det inte är första gången som har jag anledning att ta upp EU-frågor i Sveriges riksdag. 

EU-frågorna är nu vardagspolitik i många utskott. Det gäller inte minst i socialutskottet. Naturligtvis vet alla att det område där vi tyvärr har haft nackdel av vårt medlemskap är alkoholpolitikens område. Där har handelspolitiken fått ta över socialpolitiken alldeles för mycket. 

Det som jag har lite svårt att förstå mot den bakgrunden är att Ulf Holm och Miljöpartiet är så rädda för det nya konstitutionsfördraget. Om jag inte läser det alldeles fel innebär det större möjligheter att driva krav på socialpolitiska hänsyn än Nicefördraget som annars gäller. 

Både i inledningen och i flera särskilda kapitel talar man om att den sociala tryggheten ska värnas. Man ska gå emot social uteslutning, och folkhälsan ska värnas. Det står faktiskt till och med att en hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder. 

Det är viktiga markeringar som är tydligare, som jag läser det, i det här förslaget än i de tidigare dokumenten. Om man tycker att detta är viktigt, vilket jag tycker, borde man vara för det nya fördraget. 

Anf. 42 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Gabriel Romanus har varit med i några EU-debatter; det vet jag. Jag brukar annars säga att de som sitter i EU-nämnden tillhör en liten klick som gillar att prata EU-frågor. Så värst många fler är det inte. Men jag vet att Gabriel flera gånger har varit engagerad i de här frågorna. 

Vi har en gemensam uppfattning när det gäller alkoholpolitiken. Vi ser båda att EU-medlemskapet inte har lett till det som utlovades i folkomröstningen 1994. Det må så vara; det är tio år sedan nu. Men framför allt kanske Gabriel och jag kan dela uppfattningen att Sveriges regering borde ha agerat kraftigare i EU för att till exempel begränsa införselkvoterna och sänka dem till den nivå som fanns tidigare. Vi driver kravet på höjda minimiskatter på alkohol i EU och så vidare. Det finns mycket att göra. 

Men när det gäller den övergripande frågan så går trots allt många frågor i fel riktning i Miljöpartiets bemärkelse. Vi har EU-militariseringen. Vi har detta att stora länder ska få mer makt i EU, givetvis på bekostnad av de små länderna. Det innebär att vi får allt svårare att göra vår röst hörd och så vidare. Det är den majoriteten nackdelar som väger över när vi säger nej till den nya EU-konstitutionen. 

Sedan finns det givetvis också vissa guldklimpar i konstitutionen. Det ska vi inte neka till. Bland annat finns den nya förmånen att lagförslag ska skickas sex veckor – tror jag att det är – i förväg till de nationella parlamenten för påseende. Vi kan givetvis inte stoppa förslagen, men vi får dem för påseende och kan begära att kommissionen ska ompröva dem. Det är ett bra förslag på förbättringar, men de övervägande delarna i konstitutionen är tyvärr negativa. 

Anf. 43 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:

Fru talman! Det är inte bara så som jag nyss läste upp – att all politik inom EU ska ta hänsyn till folkhälsan. Det är också utskrivet att länder som vill föra en mer engagerad och ambitiös politik på folkhälsans område har möjlighet att göra det. Det finns utskrivet här nu, och det är ett av skälen till att jag tycker att det här är en bättre lösning. 

Det är naturligtvis inte korrekt av mig att i ett replikskifte med Ulf Holm angripa regeringen. Vi kan bara konstatera att våra partier var överens om att man inte skulle vika sig för Bolkestein och kommissionens hotelser. Hade man följt våra råd så hade vi inte haft ett riktigt så stort elände som vi har nu på alkoholområdet. 

Detta replikskifte illustrerar egentligen omöjligheten i att ha en folkomröstning om fördraget. Jag hoppas att vi är ense om att det finns bra delar, där man stärker arbetet för ökad folkhälsa. Ulf Holm anser att det finns nackdelar på andra områden, som jag inte riktigt har upptäckt. Men om man tycker att alkoholpolitiken är det område där vårt medlemskap har lett till de största problemen och de största nackdelarna – egentligen de enda riktigt stora nackdelarna – så skulle man välkomna fördraget och behandla det i Sveriges riksdag och inte i en folkomröstning. 

Anf. 44 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Jag förstår inte den eviga frågan om vad ett nej i en folkomröstning om EU-konstitutionen skulle innebära. Det finns så många tolkningar. Det skulle innebära att vi hade jobbat för lite med den frågan eller att vi skulle kräva mer av det här, har det sagts. 

Vad betyder ett ja till EU-konstitutionen? Vi är överens om att den innehåller hundratals olika frågor. Vad innebär ett ja? Innebär ett ja att det är fritt fram för den fria rörligheten för varor? Ska man jobba mindre med att ta hänsyn till olika saker? Innebär det att det är fritt fram för att vi ska avveckla den svenska militäralliansen? EU-konstitutionen ger ju öppningar till en utveckling av ett EU-försvar. Jag säger inte att det måste bli så dagen efter, men det finns öppningar för det. Innebär ett ja till konstitutionen klartecken för den utvecklingen? Eller innebär det att vi kan acceptera att det står så här, men att vi inte vill ha ett EU-försvar? Det finns minst lika många frågor om vad ett ja innebär som vad ett nej innebär, anser jag. 

Anf. 45 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Det som man alltid måste fråga en miljöpartist, särskilt efter Ulf Holms anförande, är: Vad är ert alternativ? Ni tycker att Nicefördraget är bättre än det här konstitutionella fördraget. Ni tycker att utanförskapet är bättre än medlemskapet. Men vad är detta? Vad är det i praktiken? 

Ni säger nej till att Europaparlamentet får större inflytande. Ni säger nej till att nationella parlament som Sveriges riksdag får mer inflytande. Ni tycker att det är bra med en kraftlös politik på rättssamarbetets område. 

Kommer ni i Miljöpartiet, om det blir majoritet för Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Junilistan efter valet 2006, att riva upp det riksdagsbeslut som har ratificerat det konstitutionella fördraget? Det är en konkret fråga. 

Sedan har vi det här med trovärdigheten. Ulf Holm står här och lamenterar över att Sverige inte vågar ta strid och att Sverige inte tar chansen. Det är beklämmande när regeringen kommer tillbaka och säger att vi måste acceptera det ena och det andra, säger han. Men om Sverige inte vore med, vilket ju är ert idealtillstånd, så vore det här precis det som ni eftersträvar – att Sverige inte har något inflytande. Ni får välja spår. 

Ulf Holm säger att Sverige inte tar en chans i miljöpolitiken. Det är väl så att Miljöpartiet har ett svagt inflytande. Det är klart att ni har dålig trovärdighet när ni samtidigt säger att Sverige ska lämna Europeiska unionen. Göran Persson sade tydligen det på tv i går kväll också. Det är klart att Sveriges miljöpolitik i den europeiska unionen hade vunnit på att ni hade engagerat er i Europasamarbetet. Men det har ni ju inte. Ni kan inte både ha och äta kakan; ni får välja. Ni kan inte klaga över att Sverige är dåligt på miljöpolitiken inom den europeiska unionen när Miljöpartiet vill att Sverige ska lämna den. 

Anf. 46 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Det tycks fortfarande, efter tio år, vara svårt för vissa att förstå att om det vore så att Miljöpartiet skulle bygga upp ett Europasamarbete så skulle vi inte bygga upp dagens EU. Vi skulle göra på ett annat sätt. Det är den visionära ideologiska utgångspunkten. 

Men i dagens samhälle är det inte vår vision som råder. Här har vi haft en folkomröstning om ja eller nej till EU. Sedan har vi haft en folkomröstning om ja eller nej till EMU. Nu ser verkligheten ut som den gör. I den verkligheten måste naturligtvis ett parti som sitter i riksdagen agera. Vi sitter i EU-parlamentet också – inte för att sitta med armarna i kors och säga: Nej Gud, vad jag är sur för det här! Det var inte vad jag ville! 

Det är inte så vi agerar. När Sverige nu är medlem vill vi naturligtvis vrida utvecklingen mer åt Miljöpartiets hållning. Det innebär en aktiv miljöpolitik. Det innebär att jag hejar på om finansministern skulle åka ned och säga att vi ska börja driva kravet på införselkvoter för alkohol igen. Jag skulle hurra för honom och stödja honom till hundra procent. Men han gör ju inte det. Jag och Carl B Hamilton borde åtminstone kunna bli överens om att vi anser att regeringen borde bli tuffare och våga ta fler strider i EU-arbetet när Sverige nu är medlem. 

Anf. 47 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! När det gäller den där visionen som ni har om något annat så är det alltid väldigt oklart vad det är. Ska vi ha samma relation som Australien, Kanada eller Schweiz? Vad är det för föredöme som Miljöpartiet har? 

På miljöfrågans område har vi nu växthuseffekten. Temperaturen stiger. Vattnet stiger i haven. Vi har ökenutbredningen. Öknarna utvidgar sig. Om kanske 50 eller 100 år är det nordafrikanska ökenlandskapet det som finns i Frankrike. Under tiden gör ni ingenting. Ni använder inte det instrument som finns, nämligen Europeiska unionen. Ni vill ju att Sverige ska lämna Europeiska unionen. Tiden rinner ut, och ni kämpar om en vision som ingen vet vad den innebär – inte ens ni själva. 

Anf. 48 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Tiden rinner ut. Det är Carl B Hamilton som står och tjatar om en ideologisk mening som står i vårt program. Jag står för att jag tycker att Sverige borde vara utanför EU, men jag säger det om igen: Eftersom vi är medlemmar nu ska vi driva en aktiv politik i EU så länge vi är medlemmar. Det är den striden jag tar. 

Jag tycker att det är skamligt att ta fram just miljöpolitiken utifrån vad som hände med Lissabonstrategin. Jag har stött Göran Persson, och det vet Carl B Hamilton, på åtminstone två möten i EU-nämnden och på två utfrågningar här i samband med återrapporterna. Där har jag gett stöd till Göran Persson och sagt att han måste lyfta upp miljöfrågorna mer och inte låta EU bara hålla på med ekonomisk tillväxt. 

Vilken part har du stött, Carl B Hamilton? Jo, du har sagt att det är bättre att fokusera på en sak, och det är ekonomisk tillväxt som ska vara det övergripande målet. Du har inte agerat för att Sverige i EU ska driva en aktiv, progressiv miljöpolitik med klimatfrågorna i främsta rummet. Du beskyller mig för det. Jag ber dig att gå tillbaka till de stenografiska uppteckningarna och titta på vad som sades här i kammaren. Jag har stött Sveriges regering och varit pådrivande för att den ska våga ta en mer aktiv roll på EU-toppmötena för att driva miljöfrågorna och leda dem framåt. Det är frågor som man måste ha en viss överstatlighet i. Det har jag stött, och det stöder Miljöpartiet. Det står också i vårt partiprogram, Carl B Hamilton. 

Anf. 49 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Ulf Holm inledde med att yrka på icke-ansvarsfrihet för det här bokslutet över Sveriges agerande i EU under 2004. Då måste man också fråga sig vad det är som Ulf Holm inte tycker var bra. Det han framhöll som han tyckte var bra – möjligen något överraskande – var ju utvidgningen med tio nya medlemsstater. Därmed har jag bockat av den första av mina frågor. 

Jag har nämligen inriktat alla mina frågor till Ulf Holm just på det som har varit under 2004. Jag håller med om analysen att de här debatterna tenderar till att skena i väg och handla mer om framtid och visioner och folkomröstningar eller inte än just om vad EU-skrivelsen faktiskt handlar om. 

Sedan har ju Ulf Holm en pragmatisk inställning. Så länge som vi är med ska vi försöka att göra det bästa möjliga av det och göra EU så miljöpartistiskt som möjligt. Det tycker jag är hedrande för Ulf Holm. 

Mina frågor är: Är det bra eller dåligt att EU har förhandlat fram anslutningsfördrag för Rumänien och Bulgarien om en anslutning till EU år 2007? Är det bra eller dåligt att EU kommer att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet och Kroatien? Är det bra eller dåligt att EU har arbetat fram ett nytt kemikaliedirektiv, det som kallas för Reach? Är det bra eller dåligt att EU försöker förmå Iran att avstå från att skaffa kärnvapen i utbyte mot bland annat handelsfördelar? Är det bra eller dåligt att EU, genom ett nytt fördrag ibland kallat grundlag, görs tydligare och lättöverskådligare än när det, som i dag, styrs av 15 olika fördrag? 

Avslutningsvis, Ulf Holm: Tycker du Ulf Holm att det är bra eller dåligt att Sverige är medlem i detta EU? 

Anf. 50 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Ja, jag tycker att så länge Sverige är medlem i EU ska Miljöpartiet vara med och aktivt driva på för en så bra politik som möjligt. Som jag sade i svaret till Carl B Hamilton innebär det en aktiv miljöpolitik, och det innebär också att jag kommer att driva på för att maktförhållandena mellan EU-länderna och EU-institutionerna blir sådana att små länder inte ska få mindre makt när de stora EU-länderna får större makt. Det är denna maktförskjutning som finns i det nya konstitutionella fördraget. De stora EU-länderna får mer makt och de små får mindre, och Sverige tillhör de små länderna. Där har Socialdemokraterna och regeringen lagt sig platt i EU-förhandlingarna därför att man inte vågar ta striden. 

Jag tycker också att man inte ska ge EU mer att bestämma om. Jag tycker att EU ska ha mindre att bestämma om. På de få punkter som EU ska bestämma om måste vi naturligtvis se till att EU gör ett bra jobb. Där ligger till exempel miljöfrågorna. 

Som jag sade i mitt inledningsanförande tycker jag inte att det är en nackdel att EU får fler länder om man har folkomröstningar i dessa ansökarländer och deras folk tycker att det är en bra idé. Jag rekommenderar kanske inte att de ska bli medlemmar i EU, men det är ju upp till dem att bestämma vad de anser vara bra för deras folk. Det kan inte jag sätta mig över och säga att Rumäniens invånare inte får vara medlemmar i EU. Den rätten har jag absolut inte. Vill de vara medlemmar, ska de vara medlemmar. Det får de själva bestämma. Därför har jag ingenting emot att EU utvidgas, men jag hoppas samtidigt, vilket jag sade i mitt inledningsanförande, att en utvidgning av EU kan leda till att EU får mindre att bestämma över. Annars blir det en byråkratisk jättekoloss med så många länder som ska försöka komma överens. Därför tycker jag att ett bantat EU vore det allra bästa i dagsläget. 

Anf. 51 KENNETH G FORSLUND (s) replik:

Fru talman! Förhoppningsvis kommer Ulf Holm tillbaka till det här bantade EU och vad det är som ska bantas. Är det antalet medlemsländer som ska bantas? I sitt inledningsanförande sade Ulf Holm att det var positivt att EU utvidgades. Men sedan gav det inte de resultat som Ulf Holm ville ha, och då var det kanske inte positivt. Hade de dessutom frågat Ulf Holm hade han inte rekommenderat att de gick med, vilket i för sig är rimligt när man säger att Sverige ska gå ur. 

Hur förhåller sig Ulf Holm till det förnyade kongressbeslut som Miljöpartiet har om att Sverige ska utträda ur EU? Är det ungefär som det socialdemokratiska partiprogrammets krav på att Sverige ska vara en republik, det vill säga att kungahuset ska avskaffas? Det står där, men vi gör inte särskilt mycket åt det för vi inser att det inte finns något folkligt stöd för det. Är det detta förhållningssätt som Ulf Holm har till sitt eget partis kongressbeslut om utträde ur EU? 

Sedan har vi återigen de här frågorna: Är det bra eller dåligt att EU har inlett medlemskapsförhandlingar med Turkiet och Kroatien? Är det bra eller dåligt med kemikaliedirektivet? Är det bra eller dåligt att EU försöker påverka Iran att inte skaffa kärnvapen? Är det bra eller dåligt att vi får ett fördrag som är tydligare och lättöverskådligare än det som råder i dag där det finns åtminstone 15 olika fördrag som styr vad EU gör och hur det ska göras? 

Anf. 52 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Ett slimmat EU innebär framför allt att jordbrukspolitiken inte ska vara en EU-fråga längre. Därom borde vi vara överens. Jag tycker också att EU ska ha mindre detaljstyrning. Jag tycker att medlemsländerna ska få mer att säga till om på en rad olika områden. Men sedan inser jag också att på vissa områden kräver EU-medlemskapet att vissa beslut fattas på EU-nivå. Det får vi ta, och då vill jag göra det så bra som möjligt. Det är bland annat svaret på frågan om Reach, det vill säga det nya kemikaliedirektivet. Det måste vi göra så bra som möjligt. 

Jag tror att Miljöpartiet kan vara en stor hjälp till Socialdemokraterna om våra två partier har en gemensam regering som driver de frågorna i EU i stället för att den borgerliga militäralliansen ska åka ned till Bryssel och hylla EU och dessutom säga nej till en aktiv miljöpolitik. Det vore en bättre utveckling för Sverige. Det är också därför som jag hejar på Socialdemokraterna och säger att ni måste våga ta striden för en bättre och aktivare miljöpolitik i EU och inte låta er tystas. Jag hoppas att ni lyssnar på de klara och raka beskeden från vår sida. 

Jag är fortfarande en övertygad EU-motståndare som tror att det absolut bästa hade varit om Sverige inte var med i EU. Det får jag tillfälle att ta upp på lite då och då här i kammaren, framför allt som svar på frågor från dig och Carl B Hamilton. Det sker inte så ofta genom egen argumentation, men jag står helt klart för det och driver på det. Jag tror också att vi kanske någon gång kommer dit med en aktiv politik. 

Men den stora frågan nu är ju trots allt om vi ska ha den nya EU-konstitutionen eller inte, och där säger jag nej. Det är fel steg för framtiden. 

Anf. 53 HOLGER GUSTAFSSON (kd) replik:

Fru talman! I sitt inledningsanförande gick Ulf Holm till attack mot EU-nämnden där det förekom alldeles för många kompromisser där Sverige inte får som man vill. Om Miljöpartiet fick som det ville hade vi ingen EU-nämnd. Vi kunde låsa dörren och kasta nyckeln i Strömmen. Ulf Holm kunde åka hem och kanske på ett annat sätt företräda sina väljare, men knappast med någon makt, rådgivning till regeringen eller annat. Är det det sättet som vi ska bedriva riksdagspolitik på? 

Den egentliga anledningen till att jag begärde replik var Ulf Holms svepande kritik av jordbrukspolitiken. Ulf Holm är inte ensam om den. Jag vill ställa frågan: Har du tänkt igenom vad det skulle innebära om man bara är så radikalt kritisk och säger att detta är det sämsta som finns – bort med det! Vad är då nästa steg? Vad skulle det innebära för svenska konsumenter om man drog bort de här skattepengarna, som är så förtretliga? Inser du och Miljöpartiet att priserna på livsmedel direkt skulle stiga för svenska folket och för andra? Det är inga pengar som tas från tomma luften, utan det är ett bidrag för att producera livsmedel till Europa. Tas pengarna inte från skattemedel så får de tas från marknaden, och då stiger priserna. Har ni tänkt igenom vad det skulle innebära, när ni enbart kritiserar och säger att detta är det sämsta som finns inom EU? 

Anf. 54 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Nu blir jag lite förbryllad över att Holger Gustafsson och Kristdemokraterna plötsligt börjar försvara EU:s jordbrukspolitik. Det är inte den linje vi brukar höra i EU-nämnden precis. Men visst: Jag trodde att det fanns en enighet i Sveriges riksdag om att EU:s jordbrukspolitik måste avvecklas.  

Däremot har vi ingenting sagt om tidtabellen. Jag är också mycket väl medveten om att detta inte kan göras från en dag till en annan, men processen borde inledas. Nu tar vi ett litet, litet steg genom den halvtidsöversyn som skett och de beslut som fattades förra året, men jag tycker att man borde ta större steg. Jag tycker inte att det är rätt att subventionera jordbruket på det sätt som sker. Jag tycker inte heller att det är sjyst att ha tullmurar gentemot tredje världen för att EU protektionistiskt ska skydda sina egna varor. Jag tycker att vi ska släppa in u-länderna, så att de kan få exportera till oss på lika villkor, inte genom att vi via EU:s budget subventionerar jordbruksprodukter. 

Jag och Miljöpartiet tycker att kvaliteten är viktig. Vi måste ha ordentliga, bra regler om kvaliteten för till exempel djuruppfödning, och där tror jag att Sverige har mycket att komma med. Vi måste vara fria från salmonella och så vidare. Det kostar lite, ja, men det måste vi också vara beredda att betala som konsumenter om vi vill ha bra mat. Det är inte bara billigt, billigt, billigt som gäller, utan kvaliteten måste också stå i främsta rummet.  

Jag tycker att EU-nämnden borde vara vassare genom att granska regeringens agerande i EU. Jag tror det är tre gånger förra året som EU-nämnden har lyckats ändra regeringens inställning i en avgörande fråga. Det gällde bland annat EU-parlamentarikers löner och förmåner, någonting som regeringen inte själv har skrivit i sin skrivelse. Det gällde också vapenembargot, där nämnden körde över regeringen. Jag tror att EU-nämnden borde vässa sina argument och bli tuffare gentemot regeringen så att regeringen vågar bli tuffare i EU. 

Anf. 55 HOLGER GUSTAFSSON (kd) replik:

Fru talman! Vi som är engagerade i EU-projektet tycker att EU-nämnden ska vara vassare. Den ska finnas, och den ska agera. Det är vi som är engagerade för EU som har den inställningen. Du vill helst ta bort den, och det förvånar oss ju lite grann. 

Jag försvarar jordbrukspolitiken på det sättet – det har Kristdemokraterna alltid gjort i EU-nämnden – att vi faktiskt måste tänka igenom vad som skulle komma att hända. Antingen måste vi producera livsmedel till en helt annan kostnad, och då handlar det till stor del om jättestora, enorma jordbruk där man rationaliserar bort kostnader. Då är det inte lönt för Miljöpartiet att komma och önska sprätthöns, för det kostar pengar med sådana. Eller också får vi överlåta produktionen till länder där man har en arbetslön som är helt annorlunda, och då lär inte vi i Sverige ha någon kontroll på livsmedelskvaliteten.  

De här frågorna tycker jag – svenska bönder kräver det också – att även Miljöpartiet ska ta ställning till. Det gäller oavsett om det är små eller stora steg och i vilken takt det sker. Det kostar att producera, och någonstans ska vi betala det. Vill vi inte göra det med högre priser får man överlåta det till polacker eller indier eller andra som har helt andra priser för produktionen, eller också mastodontjordbruk, som är oerhört rationella. Då har vi en helt annan produktion och ett helt annat landskap än vad vi har i dag. Det rimmar rimligen inte med det Miljöpartiet talar för i andra sammanhang, nämligen småskalighet, ett vackert landskap och annat.  

Jag förväntar mig logik i sammanhanget. Därför tar jag upp den här frågan. 

Anf. 56 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Ja, jag anser att vi borde ta bort EU-nämnden. Det skulle ju drabba mig själv, eftersom jag älskar att debattera EU-frågorna – jag skulle inte få någonting att göra på fredagarna – men det får jag ta i sammanhanget, därför att jag tycker att det är ännu viktigare att riksdagens utskott får ett större ansvar för att debattera EU-frågorna. Tyvärr är ju den bistra verkligheten att man i utskotten har med EU-frågorna. De står på dagordningen och det sker en viss föredragning, men sedan säger man: Nej, nu går vi vidare! Det är ju tyvärr det som är sanningen i många av riksdagens utskott. Man vill inte, orkar inte eller känner sig inte tillräckligt engagerad. Jag vill tvinga utskotten till att debattera EU-frågorna, och jag tycker att statsråden, ministrarna, lika gärna kan gå till arbetsmarknadsutskottet för att förankra sina ställningstaganden inför beslut i EU som att de går till EU-nämnden. Jag tycker att det är fullt rimligt att man driver på den utvecklingen. 

Fru talman! När det gäller den andra frågan, om jordbrukspolitiken, är det helt riktigt att Miljöpartiets politik går ut på att gynna småskalighet inom jordbruket. Vi tycker inte om de stora jordbruksenheter som finns, och vi tycker framför allt inte om de kemikalier man använder inom jordbruket. Det måste man naturligtvis ta med i det här beräkningsfältet när man i steg efter steg avvecklar EU:s jordbrukspolitik. Men det finns väldigt många delar inom EU:s jordbrukspolitik som jag tror att man kan ta bort ganska enkelt.  

Däremot är det svårare inom vissa områden. Det finns ju faktiskt vissa projekt inom EU:s jordbrukspolitik som har till syfte att skydda, landsbygdsprogram till exempel. Jag har mycket stor förståelse för att det finns. Det finns också vissa projekt inom EU:s jordbrukspolitik som faktiskt gynnar ekologiskt odlade produkter och så vidare. Det är klart att det är lite svårare för mig att säga att även de ska tas bort. Men det är de steg man får ta. Vi kan inte fortsätta lägga 400 miljarder svenska kronor per år på en ineffektiv jordbrukspolitik som bara gynnar storskaligt jordbruk med kemikalier. Det kan inte vara rätt utveckling, fru talman. 

Anf. 57 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Ulf Holm vevar friskt mot de väderkvarnar som han själv understöder. Det är ju hans regeringsrepresentanter som företräder Sverige i EU i alla ministerråd och kommittéer och som har förhandlat fram det konstitutionella fördrag som i Ulf Holms värld är det värsta som kan hända. 

Men ni i Miljöpartiet sitter ju på departementen, långt inne i beslutsfattandet. Om ni vill tas på allvar i denna fanatiska och envetna EU-kritik och kritik mot Socialdemokraternas agerande så borde ni ta konsekvenserna, överge regeringen och flytta ut. 

I dag diskuterar vi ett betänkande som vi är i princip eniga om, med fokus på EU:s närområde. Det fick mig att faktiskt titta på lite gamla skrivningar jag har läst av Per Gahrton. Vi var kolleger i Europaparlamentet, och ni ska veta att han spelade en väldigt konstruktiv roll tidigt när det gällde att formulera EU:s politik i Kaukasus. Det ska han ha all heder av! Men samme Gahrton blev vid förra helgens miljöpartikongress nedröstad då han tillsammans med partiledningen ville mjuka upp Miljöpartiets hårdnackade motstånd mot EU. 

Vi ser i dag ett väldigt splittrat miljöparti. En del förhandlar och vill vara regeringsfähiga, och en del vevar EU-motstånd. Det ska inte vara lätt att bygga ett regeringsunderlag på så bräcklig grund. 

Anf. 58 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Miljöpartiet och Vänsterpartiet är ju indirekt regeringsunderlag, men vi får tyvärr inte ta steget in som ministrar eller statsråd. Det beklagar jag – det känner säkert Gunilla Carlsson till.  

Men då är alternativet för mig som miljöpartist att jag skulle fälla s-regeringen. 

Vad skulle jag få i stället? Det är den intressanta frågan. Jag skulle få den borgerliga militäralliansen, som skulle driva en än värre politik när det gäller EU. Det är den risken jag ser. Jag kan ha många synpunkter på Socialdemokraternas EU-politik, men den är på något sätt enklare att påverka och jobba med än jag tror att den borgerliga alliansens politik skulle vara. 

Jag hade ett replikskifte tidigare med Carl B Hamilton om miljöpolitiken i EU. Där hjälpte de borgerliga partierna inte Miljöpartiet att driva på Göran Persson att ta en hårdare strid för att tydligare lyfta fram klimatpolitiken och miljöpolitiken i Lissabonstrategin. Det är den värderingen jag står för, och därför tror jag fortfarande att det är lättare att påverka Socialdemokraterna i EU-politiken än de fyra borgerliga partierna. Men om Gunilla Carlsson kan få mig på andra tankar är hon välkommen att göra det. Hittills har ni inte kunnat det. 

Anf. 59 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) replik:

Fru talman! Jag vill bara bemöta det som sades om en borgerlig militärallians. Vi i Sveriges riksdag har i stor enighet, där även Miljöpartiets Lars Ångström var med, satt upp en viktig målsättning, nämligen att Sverige tillsammans med en del andra EU-länder bidrar till att skapa en stridsgrupp som ska vara färdig 2007–2008. 

I Lars Ångström ser jag en konstruktiv miljöpartist som vill samverka, mjuka upp sitt EU-motstånd och vara regeringsfähig. Jag ser Ulf Holm måla upp helt andra bilder och kan bara konstatera att det är ett bräckligt regeringsunderlag som vilar på ett parti som inte längre vet vad det vill i Europafrågorna. 

Anf. 60 ULF HOLM (mp) replik:

Fru talman! Jag har förundrat mig mycket över rapporteringen från vår kongress. Jag sitter i vår partistyrelse, och vi har lagt fram ett partiprogram där det står att vi arbetar för att Sverige ska lämna EU. Det finns med. Sedan hade vi lagt till en mening där det stod någonting om att vi, ifall EU-konstitutionen inte godkänns, om det blir en kraftig decentralisering av beslutsmakten, om det blir fler medlemsländer i EU och så vidare, kanske skulle ha en annan syn på frågan. Det är vad som sägs, och jag tycker att det är helt okej. Som jag brukar säga till Gunilla Carlsson är det ju så att om vissa saker försvinner från EU är det inte längre fråga om samma EU. Då är det någonting annat, och då måste Miljöpartiet naturligtvis förhålla sig till det. 

Jag förstår alltså inte den konstiga bilden att vi, på grund av den mening som vår kongress avslog, skulle ha mjukat upp EU-motståndet. Den var inte tillräckligt tydlig, eller var rent spekulativ, och sådant ska inte finnas med i ett partiprogram. Det accepterar jag. Partistyrelsen slog fast att det i vårt partiprogram står att Sverige ska lämna EU. Därom råder ingen tvekan. 

Men sedan måste vi också vara pragmatiska. Det har Per Gahrton varit i arbetet i EU-parlamentet, inte bara i fråga om Kaukasus utan också i fråga om Georgien. På samma sätt vill jag vara konstruktiv och hjälpa Socialdemokraterna att bedriva en bättre miljöpolitik. Om Socialdemokraterna väljer att ta strid i EU för att vi ska få sänkta införselkvoter kommer jag och Miljöpartiet att hjälpa till eftersom vi tycker att det är viktigt. Det är konstruktiv politik på EU-nivå, och den ska jag bidra till. Men när det gäller utvecklingen av EU tycker jag att EU-konstitutionen styr den utvecklingen åt fel håll, och därför säger jag nej till den. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

6 § Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa under år 2004

Föredrogs 

utrikesutskottets betänkande 2004/05:UU7 
Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa under år 2004 (skr. 2004/05:82 och redog. 2004/05:OSSE1). 

Anf. 61 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att diskutera OSSE. Det är en organisation som ibland lite grann glöms bort, eller också underskattas dess betydelse. Ingenting kan vara mer felaktigt. Den senaste tidens motsättningar i organisationen har visat att OSSE spelar en mycket viktig roll. Den är för mig en del i Europas säkerhetsarkitektur, och den kompletterar och ibland också överlappar andra institutioner. 

OSSE:s styrka är den breda medlemskrets som finns, den tydliga uppgift organisationen har att stå upp för demokratisering och säkerhetsfrämjande samt den omfattande fältverksamheten, inte minst är den ett stöd för länder i omvandling. Jag har själv sett det med egna ögon i Estland på den tiden, men också sett vilken trovärdighet OSSE arbetar med i till exempel Kosovo och vilken nytta den gjort i Kroatien, för att ta några exempel. 

Ett annat område som jag skulle vilja ta upp, och som jag tror kommer att ha större betydelse framöver, är de nationella minoriteternas ställning. Där saknar EU kompetens medan OSSE där har stor erfarenhet och också förmåga och befogenheter att agera. 

När vi i dag diskuterar OSSE har vi framför oss en skrivelse som andas välvilja och blandar stort och smått. Det viktigaste för mig är att Sverige inom EU mer aktivt bör driva en bättre samordning av EU i OSSE-sammanhang men också att EU ska nyttja OSSE:s kompetens som en del i en bredare verktygslåda för demokrati och säkerhet. Det gäller inte minst på västra Balkan samt i Georgien och Moldavien. Dessutom tror jag att den kan spela en stor roll i Azerbajdzjan och Armenien. 

OSSE:s betydelse, att den spelar en roll, visar den reaktion vi fått från Ryssland beträffande utvecklingen i Ukraina och Georgien, som uppfattades gå emot Putins och Rysslands intressen. Ryssland vände sig mot insatser från OSSE och har också blockerat budgeten och reformer. Jag tycker därför att det är oerhört viktigt att OSSE fullföljer sitt uppdrag och att vi inte bidrar till att den vare sig urvattnas eller avlövas. 

Under den kris som trots allt har varit tycker jag att EU återigen skulle ha kunnat agera tidigare och mer konsekvent. Sverige bör därför ta på sig ansvaret att inom EU ge OSSE en renässans och visa på de behov och resultat som organisationen verkligen kan påvisa. Det är också en utmärkt byggsten i de transatlantiska relationerna då det finns ett ömsesidigt intresse av OSSE, inte minst eftersom organisationen visat förmåga till omvandling och fortsatt och stärkt relevans i den europeiska säkerhetsstrukturen. 

Anf. 62 SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Fru talman! Jag skulle först vilja säga att vi i grunden instämmer i OSSE-betänkandet. Vi har varken reservationer eller särskilda yttranden beträffande betänkandet. 

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, det vill säga OSSE:s verksamhet under år 2004, täcker för oss viktiga politiska frågor. Första frågan handlar om genusperspektivet. Genusperspektivet tydliggörs i församlingens resolutioner, rapporter och andra officiella dokument. Utöver detta pågår för närvarande ett viktigt arbete inom OSSE med att förbättra jämställdheten. För det andra bedriver OSSE en ambitiös kamp mot tortyr. I en särskild resolution om kampen mot tortyr tar församlingen upp situationen för fångar på Guantánamobasen samt tortyr och omänsklig behandling av fångar i irakiska och afghanska fängelser. 

OSSE arbetar också fortlöpande mot diskriminering, antisemitism, antiislamism och rasism inom 55 deltagande stater. Ansträngningar för att bekämpa diskriminering av språkliga, etniska och religiösa minoriteter ingår också i detta arbete. 

Viktigast av allt är dock att OSSE bidrar till att på ett fredligt sätt lösa kriser samt förebygga konflikter. Oupplösta konflikter hotar stabiliteten; det är vi alla överens om. Instabiliteten inom OSSE:s eget område, men även inom närområdena, innebär ett hot mot säkerheten och välståndet i hela regionen. Församlingen utser särskilda representanter för lösningen av låsta konflikter. 

Det finns mycket att göra inom OSSE:s ansvarsområde och organisation. OSSE kan vara en fortsatt viktig aktör, men det förutsätter reformer. Det vet vi. 

Tyvärr har OSSE hamnat i en förtroendekris mitt i det pågående reformeringsarbetet. Huvudorsaken till krisen är avsaknaden av en precisering av definitionen demokrati. Det är ytterst viktigt att en sådan definition ej ger utrymme för olika tolkningar beroende på särintressen. 

Frågan om vad som är demokrati eller icke-demokrati i dagens värld resulterar i att det spekuleras i landets statsbildning. Först väljer militarismen selektivt en stat som icke-demokrati. Sedan förankras det selektiva valet i världsopinionen. Senare anfalls landet i fråga. Därför är det viktigt att vara trovärdig i demokrati- eller icke-demokrati-frågan. 

Den allmänna uppfattningen av demokrati i dag är den parlamentariska representativa demokratin. Frågan om vad en representativ demokrati är och vad den inte är kan besvaras genom två grundläggande kriterier, det vill säga kontrollfrågor. 

Första kriteriet är att landet har hemliga allmänna val där alla har lika rösträtt. Hemligt betyder att staten inte ska kunna veta hur den enskilde medborgaren röstar. 

Hemliga allmänna val handlar inte bara om att välja. Det förutsätter fri opinionsbildning och yttrandefrihet. 

Andra kriteriet är därför om fri opinionsbildning är tillåten eller inte. Det intressanta är att kontrollfrågan om fri opinionsbildning diskuteras en hel del runtom i världen och inom OSSE. Diskussionsämnet är den massmediala maktens roll i fri opinionsbildning. 

Vissa stater väljer en rå form och kontrollerar massmedierna via censur för att förhindra fri opinionsbildning. Andra stater väljer en sofistikerad form och kontrollerar massmedierna vi manipulation för att förhindra fri opinionsbildning. Om ingetdera kontrollsystem fungerar avbryts den representativa demokratin med statskupper eller militära kupper. 

Med tanke på de två kriterierna är avsaknaden av den optimala representativa demokratin i världen ett faktum. Denna saknad utgör grunden för OSSE:s trovärdighetskris. Det hade varit bättre om OSSE försökt precisera sig och presentera ett förslag till definition av begreppet demokrati som sedan kunnat ligga till grund för en diskussion och precisering. 

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. 

Anf. 63 CARINA HÄGG (s):

Fru talman! Jag vill också inleda med att yrka bifall till förslaget i det här betänkandet som vi har arbetat fram i utrikesutskottet under väldigt stor enighet. Det finns en bred uppslutning bakom den här organisationen, som inte alltid är så väl känd. Men det är ju inte det viktigaste. 

Det viktigaste är att vi har en organisation som är kapabel och har förmågan och viljan att uträtta viktiga saker i områden där det ofta är väldigt komplicerat, där det finns mångbottnade konflikter att ta hänsyn till. Det är bra att man kan verka där utan att kanske alltid ha så mycket fokus på varken att OSSE är där eller vad man gör. Det kan vara speciella förutsättningar. OSSE är en flexibel organisation som verkar på många olika sätt och är ett gott komplement för andra säkerhetspolitiska strukturer och för andra europeiska organisationer. 

Men jag ska fokusera på en fråga därför att jag tycker att den är viktig att lyfta fram. Det är också en viktig svensk policyfråga. Inte minst mot bakgrund av att Helga Konrad, som är före detta minister för kvinnofrågor och parlamentariker från Österrike, är OSSE:s särskilda representant för frågor som rör människohandel. 

Den här särskilda representanten är utsedd av Chairman-in-Office i samråd med de regeringsrepresentanter som ingår i OSSE. Hon var nyligen här i Sverige, och en del av oss har ätit middag tillsammans med henne och har på så sätt aktualiserat de motsättningar som finns mellan den svenska ståndpunkten och den hon driver. 

Det här är en nyinrättad post inom OSSE, och uppgiften har varit omgärdad av väldigt många och höga förväntningar, inte minst från svenskt håll. Men de som följt Helga Konrads tidigare arbete har oroats av utnämningen. I dag används denna viktiga post mer eller mindre för att aktivt främja en legalisering av prostitution, bland annat genom Konrads eget agerande. 

Som en följd av detta uppfyller inte Helga Konrad sitt mandat, och det finns en uppenbar risk att följden blir en ökning av slavhandeln med kvinnor. Att det i praktiken utsetts en särskild representant för legaliseringen av prostitution är djupt beklagligt och borde leda till starkare ställningstagande från många. Jag har uppmanat regeringen att agera också i den här delen. 

Jag har respekt för att olika länder har olika tillvägagångssätt för att bekämpa slavhandel och prostitution. Vi har olika historia. Vi har olika förutsättningar. Alla kan inte ha lagstiftning som är kopior av varandras. Men vi bör i den här frågan åtminstone sträva åt samma håll. 

Med detta sagt vill jag betona att jag är mycket djupt orolig över utvecklingen. Helga Konrad har inbjudits att medverka vid den parlamentariska församlingens arrangemang och sessioner. Jag vill understryka att det finns en dialog med henne, och den är vi beredda att ta. Men vi kan inte styra arbetet så som vi har uppfattat det. 

Hon har uppfattat sitt mandat på ett eget personligt sätt och driver arbetet i en riktning som är en ren motsättning till syftet med att inrätta den här tjänsten. Jag tycker att det är så pass allvarligt att det måste påtalas även från denna talarstol. Det påtalas i andra sammanhang, men det bör också komma till den svenska allmänhetens och den här kammarens kännedom att läget är sådant. 

Jag hoppas att fler kommer att reagera och försöka få en annan tingens ordning. Jag kan bara understryka att den svenska delegationen naturligtvis även fortsättningsvis kommer att vara aktiv i den här frågan, även om vi noterat att det finns ett parti som sviktar i sitt stöd för den svenska linjen. Men vi får väl återkomma till det. För den som är intresserad av vad jag menar går det bra att titta på det skriftliga frågesvaret och ställa en fråga till någon folkpartiledamot. Men jag hoppas att det är en plump i protokollet och att den svenska enigheten kommer att bestå när det gäller synen på trafficking och prostitution. 

Överläggningen var härmed avslutad.  

(Beslut fattades under 15 §.) 

7 § Vissa frågor om sjukpenninggrundande inkomst och livränta

Föredrogs  

socialförsäkringsutskottets betänkande 2004/05:SfU13 
Vissa frågor om sjukpenninggrundande inkomst och livränta (prop. 2004/05:108). 

Anf. 64 ANNA LILLIEHÖÖK (m):

Fru talman! I detta betänkande diskuteras ändringar av beräkning och underlag för sjukpenning. Vi i alliansen saknar några viktiga utestående frågor som regeringen har utlovat att återkomma till sedan flera år tillbaka. 

En sådan fråga som stått på dagordningen är en teknisk översyn av reglerna för karensdagar. Om man har flera arbetsgivare finns situationer där det å ena sidan kan bli karenstid hos var och en. Å andra sidan finns det situationer där den som går från arbetet kvart i fem och är sjuk bara har en karensdag som är en kvart lång. 

Regeringens förslag har aviserats återkommande sedan år 2002, och nu börjar det bli hög tid för ett sådant förslag. 

Vi moderater anser att sjukpenningen ska grundas på den inkomst man faktiskt har haft. Vi har mycket krångliga regler för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Reglerna blir dessutom krångligare och än svårare att förstå varje gång vi går in och justerar. 

På Försäkringskassan arbetar 400 tjänstemän med att fastställa sjukpenninggrundande inkomst. Det är svårt för experterna, men det är ännu svårare för oss övriga. 

Dagens regler innebär att sjukpenningen bestäms av en tänkt framtida inkomst utan avstämning mot verklig inkomst. Reglerna har sannolikt medverkat till de förändrade attityderna till användningen av sjukförsäkringen som vi har sett och kanske också bidragit till fusk. Vi vill ha så fusksäkra regler som möjligt. 

Ett mer rörligt arbetsliv betyder att många har fler arbeten, växlar mellan arbeten och har ojämna inkomster. Vi föreslår därför att sjukpenningen ska grundas på de senaste 24 månadernas inkomst. Vi kan inte längre ha regler som utformas efter den som stannar kvar på samma arbete med fast anställning men inte anpassas till alla dem som har helt andra arbetsförhållanden. Flexibilitet och förändring är en verklighet på arbetsmarknaden. En förändring av reglerna stöttar vår ambition att få fler i arbete och i olika typer av arbeten. 

Utbildning och rehabilitering är en förutsättning för att vi ska få fler i arbete. Här saknas det idéer och förslag från regeringen. Socialdemokraterna har visat ett märkvärdigt litet intresse för detta område. Att studera för att kunna få arbete och kanske nya arbetsuppgifter är en förutsättning för att få fler i arbete. Det måste gå att kombinera deltidsstudier med deltidssjukskrivning. Vi saknar förslag om detta i propositionen som behandlas i dagens betänkande. Vi i alliansen kräver att regeringen på allvar tar tag i frågan och lägger fram förslag om hur man ska kunna kombinera deltidssjukskrivning med deltidsstudier. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till alliansens gemensamma reservation nr 4. 

Anf. 65 LINNÉA DARELL (fp):

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nr 4. Vi står bakom flera av reservationerna, men reservation nr 4 handlar om karensdag vid anställningsförhållanden. 

När det gäller huvudförslaget i propositionen har vi från Folkpartiet inte haft några invändningar, men det finns en del som saknas i den. Det är det jag ska kommentera, och det är det som våra reservationer handlar om. 

Vi är missnöjda med att regeringen inte redovisar en analys av effekterna för enskilda individer vad gäller de nya reglerna för fastställande av livränteunderlaget. Utskottsmajoriteten utgår från att regeringen följer upp detta i efterhand. Det tycker vi inte är tillräckligt. 

En andra punkt som vi också tycker behöver påtalas extra är den som handlar om partiell sjukskrivning vid studier. Alla är ense om att möjligheterna att kombinera partiell sjukskrivning med studier behöver åtgärdas och förbättras. Det har påpekats från många håll, även utanför det politiska området. Jag har full förståelse för att man behöver vara noggrann vid en förändring av regelverk. Alla regelverk på sjukförsäkringsområdet är ganska krångliga, men man har haft en del tid på sig. Eftersom det här är oerhört viktigt för att ge människor möjligheter att komma tillbaka till arbete måste riksdagen vara mycket tydlig i budskapet till regeringen. En proposition i frågan så snart som möjligt är vad vi förväntar oss. 

Den tredje och sista punkten är frågan om karenstid vid anställningsförhållanden. Med de nuvarande karensreglerna drabbas den som har flera arbetsgivare på ett negativt sätt. Det är inte så ovanligt att människor i dag har flera arbetsgivare. Eftersom det kanske kan vara svårt att få heltidsarbete kan man ha flera deltidsarbeten. Det här har utskottet tidigare påtalat, och regeringen har lovat att komma med förslag. Men det har inte hänt, vilket min partikollega Martin Andreasson påpekar i sin motion. 

Under förra riksdagsåret lät utskottet sig nöja med att regeringen talade om att det pågick en översyn. Nu är fortfarande beskedet från regeringen att det pågår en teknisk översyn. Utskottsmajoriteten är då som vanligt lojal och nöjer sig med att förutsätta att det kommer ett förslag så snart som möjligt. Men, fru talman, vi i alliansen tycker, efter att ha hört regeringens förklaring om teknisk översyn ett antal gånger att det nu är dags för riksdagen att kräva resultat. Därför menar vi att riksdagen bör uppmana regeringen att snarast presentera ett förslag som eliminerar de olägenheter som nu vissa anställda utsätts för. Det är det som återfinns i reservation 4. 

Anf. 66 KENNETH LANTZ (kd):

Fru talman! Vi har flera gemensamma reservationer, och jag står naturligtvis bakom samtliga kristdemokratiska reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 4 i likhet med mina allianssystrar. 

Vi är inte överens om allt när det gäller att komma till rätta med de höga sjukskrivningstalen. Ohälsotalen måste sänkas. Där är vi helt överens. Men på vilket sätt de ska sänkas är vi inte alls överens om. 

Vi anser att det är en bra väg att gå om vi kan öka antalet deltidssjukskrivna människor. Det är en bra väg som också ger en god kontakt dels i arbetslivet, dels till den sociala gemenskapen kolleger emellan som är viktig att erbjuda vid sjukskrivningar. 

Vi kristdemokrater vill dessutom ta bort de nuvarande fasta nivåerna och ha en mer flexibel tillämpning av deltidssjukskrivningar. Vi har påmint om detta vid ett flertal tillfällen i motionsskrivandet. Vi noterar nu, långt om länge, att det finns en växande insikt på den punkten även i utskottet och hos regeringsunderlaget. Vi ser fram emot – vilket vi har gjort länge – reformen, och vi tror att den kommer att få betydelse. Jag skulle gärna vilja ha ett besked från Kurt Kvarnström om hur länge vi ska behöva stå ut med att vänta på den reform som inte borde vara så komplicerad att genomföra. Det är ett verksamt bidrag att kunna minska ohälsan och öka deltidssjukskrivningarna. Det finns människor som kontaktar oss i dessa frågor, och de beklagar sig över stelbentheten hos Försäkringskassan som måste följa de fasta reglerna om kvartindelningar på sjukskrivningstalen. Dessa tekniska problem måste gå att lösa bara ambitionen finns. Jag ifrågasätter att ambitionen verkligen finns. Det kanske Kurt Kvarnström kan återkomma till så småningom. 

Deltidssjukskrivning är att föredra i de allra flesta fall. Arbete och sjukskrivning borde vara en rimlig modell. Därför är det anmärkningsvärt att det i dag inte finns möjlighet att kombinera deltidsstudier och deltidssjukskrivning. Det finns utredningsförslag på området som pekar på hur olika förändringar av sjukpenningreglerna skulle kunna hjälpa oss att komma till rätta med nuvarande problem. 

I dag hamnar många människor i stora personliga svårigheter, och tilltron på detta område till socialförsäkringssystemet tar allvarlig skada om inte människor upplever att det finns konsekvens och rimlighet i regelsystemet. Man blir på något sätt, Kvarnström, systemets fånge i stället för att få stöd i en för tillfället svår situation.  

Man menar i den sociala utredningen att systemet bör öppnas upp så att det går att förena partiell sjukskrivning med studier på deltid. Flera försäkringskassor har också sagt i sina svar på utredningens enkät att studier kan underlätta rehabiliteringsarbetet för sjukskrivna. Möjligheten att kombinera partiella studier med sjukskrivning på deltid kan vara en viktig förutsättning just för att personer som är heltidssjukskrivna ska kunna – och framför allt våga – ta steget ut i studier. Detta bör enligt utredningens mening ses som ett viktigt led i målet att minska ohälsan i samhället. 

Utredningen har erfarit att frågan om möjlighet att kombinera partiell sjukskrivning med deltidsstudier för närvarande bereds i regeringen. Där sitter tydligen proppen – det är det som är problemet. När får vi en lösning på detta problem? 

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten utan vill påminna om reservation nr 4. Angående karensdagar har vi väl kända ståndpunkter i detta ärende, och jag hoppas att Kurt Kvarnström kan ge svar på en del av våra frågor på detta område. 

Anf. 67 BIRGITTA CARLSSON (c):

Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservation 4 under punkt 7 som de fyra allianspartierna står bakom. 

I det här betänkandet kan man säga att vi fortsätter att lappa och laga i vårt socialförsäkringssystem. Det är viktigt att vi gör nödvändiga justeringar och förändringar när vi är medvetna om olika fel och brister. Det tycker också vi i Centerpartiet. Även om frågan bara delvis hör hemma i det här betänkandet kan jag inte låta bli att lyfta upp frågan om Göran Perssons löfte här i kammaren den 13 november 2003 att tillsätta en parlamentariskt sammansatt grupp som ska se över hela socialförsäkringssystemet. 

Vi i Centerpartiet tycker att det är mycket viktigt att denna parlamentariska grupp tillsätts och inte, som i dag, att en ensamutredare ska se över systemen och sedan en grupp tillsättas. Det är viktigt, när en sådan här översyn görs av ett trygghetssystem som berör alla människor mer eller mindre under stora delar av livet, att denna utredning är folkligt förankrad och att det finns en stor politisk enighet om de förslag som denna så småningom presenterar. 

Fru talman! När kostnaderna för sjukförsäkringen skjutit i höjden och antalet sjukskrivna ökat så lavinartat som det gjort de senaste åren är det viktigt att åtgärder vidtas som gör att kostnaderna hålls på en betydligt lägre nivå än vad som sker i dag. Där menar vi i Centerpartiet att stora besparingar skulle kunna göras om rehabiliteringsåtgärder sattes in mycket snabbare än i dag. 

I dag, när vi kan se att sjukskrivningarna minskar något, kan vi samtidigt se hur kostnaderna ökar för personer med förtidspension. Detta tycker jag är ett sätt att sopa problemen under mattan. Att flytta personer från ett utgiftsområde till ett annat löser inte problemen. 

Fru talman! Detta var mera allmänt om det viktiga socialförsäkringsområdet, och sedan går jag över till några av reservationerna i detta betänkande. 

I propositionen finns en uttalad ambition att man ska möjliggöra för deltidssjukskrivna att kombinera detta med deltidsstudier. Men det konkreta förslaget lyser med sin frånvaro, detta trots att flera remissinstanser har påpekat att denna fråga måste prioriteras och en lösning måste komma snart. 

Det är viktigt att regeringen tar sitt ansvar och återkommer till riksdagen med en proposition med förslag som möjliggör en kombination av deltidssjukskrivning och deltidsstudier. 

En annan fråga som diskuterats vid tidigare tillfällen är den orättvisa som drabbar personer som har flera arbetsgivare. Arbetsmarknaden förändras, och alltfler personer har mer än en arbetsgivare. Med de nuvarande karensdagsbestämmelserna kan dessa personer missgynnas genom att de kan drabbas av flera karensdagar. Även här väntar vi på regeringens förslag. När kommer dessa förändringar? 

Även om vi snarast vill se den parlamentariska utredning som ser över alla trygghetssystemen uppmanar jag regeringen att återkomma med förslag som gör dessa justeringar i nuvarande socialförsäkring. 

Anf. 68 KURT KVARNSTRÖM (s):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. 

Dagens debatt förefaller handla om saker som betänkandet inte riktigt handlar om. Jag vill ändå vara tydlig på den punkten, var de här sakerna tas upp. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att de förändringar som nu föreslås också är ett steg i att förenkla de regler vi har. 

Det talas många gånger om att regelverken är komplicerade, och i de här förslagen finns en klar linje när det gäller förenkling. 

Det handlar om SGI, sjukpenninggrundande inkomst, och beräkning av livränta i arbetsskadeförsäkringen. Det föreslås också en årlig uppräkning när det gäller SGI för egenföretagarna. Det är någonting som har efterlysts rätt ofta. Förslagen innehåller också regler om SGI-skydd för de försäkrade som uppbär ersättning från det omställningsavtal som har kommit på arbetsmarknaden och som har ingåtts mellan arbetsmarknadens parter. Det är också en nödvändig justering för att de grupperna ska omfattas av den sjukförsäkring som de bör tillhöra. 

När det gäller den sjukpenninggrundande inkomsten ska den här uppräkningen ske årligen med konsumentprisindex. Man har valt konsumentprisindex av praktiska skäl, för att det hela tiden är ett aktuellt värde. Det är mycket svårt att ha en lönekoppling här, i och med att det ofta är en retroaktivitet i lönesättningen som gör att det hela tiden justeras. Därför har man valt konsumentprisindex. Jag tycker att det kan vara relevant i det sammanhanget. Det handlar ju om människor som inte har någon anställning och egenföretagare. För den gruppen är det i dag väldigt svårt att plocka fram underlag som är relevanta och bra. 

Den här förändringen tycker jag är viktig ur rättvisesynpunkt, att alla som är i den här situationen behandlas lika. Jag tycker också att den är viktig ur administrativ synpunkt och innebär en klarhet för de försäkrade, helt enkelt en förenkling av de regler som finns. 

I betänkandet föreslås samma regel när det gäller föräldraförsäkringen och hur föräldrapenningen baseras för dem som saknar anställning, så att det sker en uppräkning även för de grupperna. Jag tycker att det är viktigt. 

När det sedan gäller livräntorna och arbetsskadeförsäkringen föreslås att förändringen sker från januari 2006, att livräntan ska fastställas vid en tidpunkt när livräntan ska börja utges första gången och att den ska bestämmas från inkomstförhållandet vid det tillfället. Det innebär att de livräntor som i dag är beviljade fortsättningsvis kommer att följa de gamla reglerna och räknas om på samma sätt. Det blir de nya livräntorna som kommer att ha den årliga uppräkningen, med tal som består av både en pris- och en löneförändring. 

Det har visat sig att det här är ett väldigt svårt område. Arbetsskadelivräntor är kanske en av de mest komplicerade bitarna i vårt försäkringssystem. Det visar sig också rent praktiskt när man tittar på det här att det i dag har stor betydelse när Försäkringskassan fattar sina beslut. Det kan påverka den enskilde rätt mycket. 

Jag tror att det här kan vara ett enklare sätt att hantera frågorna. Det kommer naturligtvis att bli oerhört viktigt – än viktigare, vill jag påstå – att det underlag som man tar ställning till från början är väl utrett och verkligen stämmer med den lönesituation som man har. Noggrannheten kommer naturligtvis att bli än viktigare i livräntesituationen. 

Vi ska ju leva upp till den lagstiftning som finns, och den enskilde ska inte förlora på det här. Det kommer att bli viktigt att följa det här och se att vi lever upp till lagstiftningen. 

I det här förslaget säger man att retroaktiva löneavtal, som ofta är en komplikation i sammanhanget, och som retroaktivt infaller vid den tidpunkt när man skulle få sin livränta fastställd ska beaktas i bedömningen av livräntan. Det har ofta varit en stridsfråga, att det är först när det lokala avtalet är påskrivet som man har använt sig av uppräkningen. Jag tror att det är en klar fördel att man tar med den delen, för det är ofta där som det är en konflikt och en diskussion om hur det egentligen ser ut. 

Livräntorna är väl, som jag var inne på, både tekniskt och praktiskt väldigt svåra att hantera. Jag hoppas att det här ska kunna innebära en bättre praktisk hantering och en tydlighet för de enskilda personerna. 

När det gäller SGI-skyddet för dem som uppbär ersättning efter omställningsavtalet tycker jag att det är en nödvändig justering av de regler vi har på det här området för att de grupperna inte ska ramla ur försäkringen om de drabbas av sjukdom. För övrigt kan jag väl säga att de avtal som har kommit till under de senare åren har fungerat väldigt bra som omställningsavtal på arbetsmarknaden. 

Sedan gäller det sjukskrivningarna i kombination med studier. Där har vi tidigare i utskottet varit väldigt tydliga gentemot regeringen. Jag vill bara stryka under att den här översynen, som nu måste bli av, verkligen också blir av. Jag vill verkligen understryka att det också är vår uppfattning att regeringen snarast bör återkomma med förslag på den här punkten. På den punkten tror jag inte att vi har några delade meningar. Jag tror egentligen att vi är lika överens om att det är viktigt att man hittar en form för det här, så att det här blir praktiskt hanterbart för de enskilda och för dem som ska administrera det. Jag tror inte att det är alldeles enkelt – det är lätt att tycka – men jag ser verkligen fram emot att det kommer ett förslag som vi får diskutera och förhoppningsvis också sätta i sjön. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

8 § Vissa pensionsfrågor, m.m.

Föredrogs  

socialförsäkringsutskottets betänkande 2004/05:SfU14 
Vissa pensionsfrågor, m.m. (prop. 2004/05:96). 

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

9 § Lönegaranti vid företagsrekonstruktion

Föredrogs  

lagutskottets betänkande 2004/05:LU28 
Lönegaranti vid företagsrekonstruktion (prop. 2004/05:57). 

Anf. 69 YVONNE ANDERSSON (kd):

Fru talman! Det här ärendet handlar alltså om betänkande LU28 Lönegaranti vid företagsrekonstruktion. 

Det är bra att regeringen tar det här initiativet. Vi i lagutskottet har ställt oss bakom de här tankarna. Det är viktigt att det införs en statlig lönegaranti vid företagsrekonstruktion. Sociala hänsyn motiverar faktiskt att staten tar ett ansvar och garanterar viss lön. 

Vi kristdemokrater anser dock att lönegarantin i syfte att förhindra missbruk ska kunna begränsas om arbetsgivaren försätts i konkurs under pågående företagsrekonstruktion. Om arbetsgivaren går i konkurs under rekonstruktionsförfarandet bör det ske en sammanläggning av de två insolvensförfarandena. Det belopp som en arbetstagare erhåller genom lönegarantin under en företagsrekonstruktion ska avräknas från vad arbetstagaren har rätt till enligt lönegarantin vid en efterföljande konkurs. 

Det här är viktigt. Även om vi utgår från att alla med varsam hand hanterar de möjligheter som staten ger finns det dock tendenser på vissa håll i samhället. Jag vill inte kalla det för att man bidragsfuskar, men man utnyttjar den statliga välviljan så att det blir fel. Därför tycker vi att det är väldigt viktigt att regeringen tar ett initiativ och åtgärdar så att den sammanlagda tiden för lönegaranti är densamma oavsett om det är konkursförfarande eller rekonstruktionsförfarande. 

Jag vill för Kristdemokraternas räkning yrka bifall till reservationen. 

Anf. 70 JOHAN LÖFSTRAND (s):

Fru talman! Vi debatterar nu lagutskottets betänkande nr 28 Lönegaranti vid företagsrekonstruktion som berör propositionen med samma namn. 

Det finns två stycken motionsyrkanden, och det finns en reservation. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i lagutskottets betänkande nr 28 i sin helhet och avstyrka den reservation som finns. 

Målet med den här propositionen är att man ska skapa en neutralitet mellan konkurser och företagsrekonstruktioner. Det tror jag är viktigt, för man har tidigare kunnat se att det har funnits problem. Ibland har man sett konkurser som ett mer lönsamt sätt att gå till väga än att faktiskt försöka rekonstruera företaget när man har haft svåra ekonomiska situationer. Därför tror jag att det är bra att man nu skapar en neutralitet mellan konkurs och företagsrekonstruktion. 

Det som är grunden för företagsrekonstruktion är att man ska skydda arbetstagaren. Det som Yvonne lyfte upp är det som är det viktigaste, det vill säga att man ska se till att arbetstagaren inte hamnar i ekonomiska trångmål vid en konkurs eller vid en företagsrekonstruktion. När arbetsgivaren har ekonomiska problem ska det alltid finnas ett skydd för arbetstagaren. Det är det som är det viktiga, och det är det som har varit grunden för det här förslaget. 

Det som Kristdemokraterna inriktar sig på är att detta kan leda till missbruk. Självklart är det möjligt att det kan finnas ett litet kryphål i lagstiftningen. Och man säger från regeringens sida att man, om det visar sig att det förekommer missbruk och att det här systemet utnyttjas oerhört mycket, måste återkomma med förändringar i lagstiftningen. Men jag tror inte att de här kryphålen kommer att vara speciellt stora, och jag är inte säker på att det kommer att vara möjligt att utnyttja systemet så som Yvonne Andersson säger. 

Det som man till exempel ska vara medveten om är att de belopp som normalt betalas ut vid lönegaranti oftast är väldigt små, det vill säga de slår aldrig i taket så att det är något problem vid dubbla förfaranden. Om det skulle vara så att man först genomför en företagsrekonstruktion och betalar ut lönegarantisersättning och att det vid ett senare tillfälle visar sig att det inte räcker utan man är tvungen att sätta företaget i konkurs har ju stora delar av fordringen betalats tillbaka. Oftast finns det ingen lönefordran kvar. 

I de få fall då beloppen kanske är så stora skulle det vara möjligt att göra så som Yvonne Andersson säger, men jag tror inte att det är ett så stort problem. 

Sedan ska man vara medveten om att vi i Sverige tidigare har haft ett system med en karenstid, det vill säga att man inte har kunnat ha flera konkurser på varandra och på så sätt kunnat få lönegaranti vid flera tillfällen. Det här systemet, som vi hade för en tid sedan, fick vi oerhört stor kritik för inom EU, vilket ledde till att vi var tvungna att förändra systemet. Det finns även de som tror att vi, om vi skulle införa ett system där man skulle begränsa det här till att bara gälla vid ett tillfälle, skulle få kritik från europeiskt håll. Så det finns ett problem med att införa en sådan begränsning beroende på hur man konstruerar den. 

Men, som sagt var, självklart kan den överutnyttjas, men från regeringens och min sida tror vi inte att det här kommer att bli så stort. Om det skulle visa sig att missbruket skulle bli oerhört stort får man självklart återkomma i frågan. Men det viktigaste är att det här införs, att det är smidigt och att det är tydligt och att det ger ett skydd för arbetstagaren när ett företag eller arbetsgivaren, i det här fallet, hamnar i ekonomiska problem. 

Anf. 71 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Man måste ändå ställa sig frågan när vi är helt överens i andemeningen. Jag vill återigen säga: Kristdemokraterna är för och vill att det ska föras in en lönegaranti vid företagsrekonstruktion. Men här ser vi – jag återupprepar det jag tidigare sade – att det belopp som en arbetstagare erhåller genom lönegarantin under en företagsrekonstruktion ska avräknas från vad arbetstagaren har rätt till enligt lönegarantin vid en efterföljande konkurs. Om vi har helt lika uppfattningar, såsom Johan Löfstrand säger i sitt anförande, kan inte jag förstå varför vi inte kan sätta stopp för möjligheterna mer tydligt i lagförslaget redan nu. Eftersom ingen av oss, vare sig regeringen, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna, tycks gilla läget att man skulle ha längre tid, att man skulle kunna dubblera tiden för lönegarantin, det vill säga statens utgifter i de här sammanhangen, varför kan man inte täppa till möjligheterna i lagförslaget redan nu när den risken finns och förslaget ska tas? Varför måste vi utöka den byråkratiska processen och låta regeringen komma tillbaka och leta vid uppföljningar och utvärderingar om misshantering sker när vi redan nu ser att det finns risker? 

Anf. 72 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:

Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande har vi tidigare haft ett system där man har haft en karenstid, det vill säga att man inte har kunnat ha efterföljande rekonstruktioner vid enbart konkurser. Det är ett system som vi fick oerhört stor kritik för från EU-nivå, så det var vi tvungna att ändra. Det gör att vi när vi har lagt fram det här förslaget varit oroliga för att vi ska hamna i samma situation igen, att man från europeiskt håll inte ska godkänna det system vi har för att man inte kan ha en karenstid. Därför har vi för att skapa lätta översiktliga regler system som går in i varandra lite grann. 

Yvonne lyfte fram avräkning. Det sker redan i dag. Om man har ett system där man först går in i en företagsrekonstruktion innebär det att lönefordringen betalas. Om det finns 100 000 i lönefordran får man i dagsläget ut det som arbetstagare, och den fordran stryks. När man kommer in i konkursförfarandet är den fordran inte kvar. Det är bara i de fall där man går över de fyra basbelopp som är maxgränsen för företagsrekonstruktionen som problemet uppkommer. Om jag har förstått det hela rätt och de analyser som görs är det ofta väldigt små belopp. Även om det kanske är många arbetstagare kräver varje arbetstagare ut väldigt lite i lönegarantin, vilket gör att man oftast inte slår i taket. Problemet är nog väldigt litet. Om det skulle ses som väldigt stort får man självklart se över reglerna. Regeringen är i dagsläget ganska säker på att problemet kommer att bli litet. 

Anf. 73 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! För det första är det märkligt att anföra och ange som skäl vad som händer i Europa. Den typ av lönegaranti som vi nu här beslutar om finns ju inte för rekonstruktioner i Europa. Så där kan vi inte få någon som helst kritik. Skulle kritiken vara för att vi sätter upp denna typ av tydlighet? När vi alla utgår från att det ska vara på ett speciellt sätt är det väl principiellt viktigt att det tydliggörs i lagtexten och att man inte säger att om problemen uppstår får man åtgärda det då. Vi vet att det kan finnas problem som uppstår. Det är väldigt lite som behövs för att täppa till den möjligheten. Vi kristdemokrater vill ju ha den här lönegarantin. Vi ser en fara, vilket också experterna har gjort i förarbetena. Det finns en vilja både hos det regeringsbärande partiet och oss att det inte ska få missbrukas. Då är det väl bättre att skriva in det redan nu, så kan vi lämna den delen och slipper att göra utvärderingar och uppföljningar av om det missbrukas. Vi vet då att det inte kan det för att det finns tydlighet. 

Det är väldigt viktigt att det aldrig finns några incitament för att det skulle vara bättre med konkurs än företagsrekonstruktion. Vi vill ha så mycket företagare som möjligt som får arbeta så kreativt som möjligt och som får så mycket stöd som möjligt. Därför får det aldrig finnas ett enda incitament för konkurser. Det ska vara rekonstruktion till fullo. 

Jag vill skicka med Johan Löfstrand och resten att beakta den här delen och återigen se över om det inte är lika bra att vi täpper till eventuella misshälligheter innan vi stiftar lagen och inte efteråt tar reda på om den missbrukas. Det är vad Kristdemokraterna tycker. I övrigt tycker vi att det är bra med lönegaranti. 

Anf. 74 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:

Fru talman! Vi är som sagt var överens i den här frågan. Det som är viktigast att poängtera och som jag vill poängtera en gång till är att självklart genomförs det här för att vi ska få en neutralitet mellan företagsrekonstruktion och konkurser. Det är det huvudsakliga målet. Där är vi helt överens. Jag tror att med det propositionsförslag som ligger nu kommer vi att uppnå det.  

Det andra som också är viktigt att lyfta fram är att man skapar en trygghet för de arbetstagare som hamnar i trångmål vid konkurser eller vid företagsrekonstruktioner. Därför är det viktigt att de här reglerna är tydliga och klara. 

Men jag vill än en gång säga att när man ska skapa de här reglerna finns det problem. Ett av de problem som regeringen har sett har varit att om man ska skapa till exempel karenstider som man har haft tidigare, det vill säga att det måste gå en viss period innan man på nytt kan få lönegaranti, har det stött på patrull. Man har haft problem att kunna motivera det gentemot den lagstiftning som finns när det gäller lönegaranti i andra länder i EU. Därför bestämmer man sig för att i det här fallet vara mer försiktig och därför ha ett tydligt system. Man tror inte att det kommer att överutnyttjas. Det är så oerhört små medel det rör sig om. Det är det som har varit grunden till att man har lagt förslaget. Men man säger samtidigt att om det skulle visa sig att det här skulle bli ett oerhört stort problem, ett problem som skulle få större betydelse än de fördelar som faktiskt det nya förslaget ger, ska man återkomma. Det kommer ju att genomföras en uppföljning av hur förmånsrättslagstiftningen fungerar. I det arbetet är det väldigt lätt att också lägga in den här delen, om det nu skulle dyka upp problem och man skulle se att det här förslaget skulle innebära oerhört stora problem på området. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

10 § Val av ledamot i skattenämnd, m.m.

Föredrogs  

skatteutskottets betänkande 2004/05:SkU28 
Val av ledamot i skattenämnd, m.m. (prop. 2004/05:99). 

Anf. 75 PER-OLOF SVENSSON (s):

Fru talman! Skatteutskottets betänkande som ska diskuteras har rubriken Val av ledamot i skattenämnd, m.m. Det låter inte särskilt upphetsande och val av ledamot i skattenämnd klaras av på några få rader i det 39-sidiga betänkandet. Det blir mer spännande om man tittar på vad som ryms under de två små m:en, det vill säga m.m.  

Där ryms kontroll, revision, svartarbete, kassaapparaters funktion och användande. Dessutom finns det ett särskilt avsnitt om vad det ska stå på våra lönebesked och om huruvida man ska inrätta ett särskilt nordiskt skattekontor. Under samma rubrik ryms också frågor om rättssäkerhet, skatteprocess, skattetillägg, förseningsavgift och generalklausulen i skatteflyktslagen.  

Det är många och allvarliga frågor som finns under denna med-mera-rubrik. Det är frågor som i många stycken är partiskiljande och som vi nu får höra mer om i debatten. 

Anf. 76 STEFAN HAGFELDT (m):

Fru talman! Vi moderater står givetvis bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig med att här yrka bifall till reservation nr 1 som jag också kommer att begära rösträkning på så småningom. 

Vi moderater anser att det är mycket viktigt att bekämpa ekonomisk brottslighet och svartjobb. Nyttjandet av svart arbetskraft leder till osunt företagande och inte minst till negativa effekter på längre sikt för den enskilde. Det bästa sättet att motverka svartjobb är att erbjuda människor riktigt arbete. Målsättningen bör vara att omvandla de arbetsuppgifter som i dag utförs svart till riktiga arbeten där lagar och regler följs. Regeringen bör snarast ta politiska initiativ för att se till att de skattemässiga villkoren för arbete och företagande blir sådana att en omvandling sker. 

I reservation nr 4 för vi, tillsammans med de andra borgerliga partierna, fram att stormen i januari 2005 och den enorma mängd träd som fälldes till följd av dess härjningar har drabbat skogsägarna i regionen hårt – inte minst ekonomiskt – och verkningarna kommer av allt att döma tyvärr att bli bestående under lång tid framöver. 

Även andra företagare har drabbats och fått problem på grund av stormen. Produktionsbortfall och uteblivna inkomster kommer att göra det svårt för skogsägarna och många andra företagare att betala in preliminärskatter och mervärdesskatt inom föreskrivna tider. 

Vi anser att regeringen i god tid bör vidta åtgärder för att hårt drabbade företag ska slippa hamna hos kronofogden eller belastas med straffavgifter på grund av stormens härjningar. Det bör därför införas en möjlighet för myndigheterna att medge generösa uppskov med inbetalningar av skatter och andra avgifter. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag om detta. 

Drabbade företag bör i väntan på ny lagstiftning kunna begära dispens. 

I reservation 5 för vi fram att arbetsgivaravgifternas och pensionsavgifternas storlek bör redovisas på slutskattebeskedet och möjligen även på den förtryckta deklarationsblanketten. På så sätt skulle skattebetalarna kunna få en bra information om det allmänna skatte- och avgiftsuttaget på löner och andra arbetsinkomster. 

Med nuvarande datateknik bör en sådan utökad information inte vålla nämnvärt merarbete för Skatteverket, och vinsten i form av ett ökat medvetande hos medborgarna om skatternas och avgifternas storlek uppväger stort de eventuella nackdelarna i form av marginellt ökade administrativa insatser. 

Fru talman! I reservation 6 för vi fram att i Sverige, som har världens högsta skattetryck, är det särskilt viktigt att synliggöra det totala skattetrycket i olika sammanhang för att göra människor medvetna om hur stor lönekostnaden egentligen är och hur mycket av den intjänade lönen som måste betalas in i form av skatter och avgifter. 

Många skatter och avgifter, till exempel arbetsgivaravgiften, är dolda för de enskilda löntagarna. Ett lönebesked med information om bruttolön, inklusive alla skatter och avgifter för såväl arbetsgivaren som den enskilde är ett utmärkt sätt att synliggöra det faktiska skattetrycket på löner och andra arbetsinkomster. Åtminstone en gång om året bör den anställde få ett lönebesked i vilket bruttolönen inklusive avgifter enligt lag och avtal redovisas. 

I reservation 7, slutligen, för vi fram att det nu krävs kraftfulla och konkreta åtgärder när det gäller rättssäkerheten och att tiden nu är mogen för en grundlig översyn av skatteprocessen. Först och främst krävs en ny översyn av skattetillägget som ofta slår hårt mot den enskilde skattebetalaren utan att denne kunnat förutse konsekvenserna.  

Det bör också visas att oaktsamhet eller uppsåt föreligger för att skattetillägg ska kunna utdömas. Till detta kommer att de långa handläggningstiderna måste kortas.  

En annan viktig fråga som bör prövas är att människor inte ska behöva utsättas för tvångsåtgärder utan en mycket omsorgsfull rättslig prövning. 

Fru talman! Det var en kort redovisning av våra reservationer i betänkandet. 

Anf. 77 GUNNAR ANDRÉN (fp):

Fru talman! Den här propositionen kallas Val av ledamot i skattenämnd, m.m. Den borde ha givits ett mer adekvat namn, nämligen Från det ena till det andra apropå något annat. 

Den handlar om fem olika saker.  

Den handlar för det första om vissa ändringar i bestämmelserna om val av ledamot i skattenämnd. Det framgår. 

För det andra handlar den om vilka uppgifter som får lämnas ut till enskild från beskattningsdatabasen.  

För det tredje handlar den om några ändringar i lagen om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.  

För det fjärde handlar den om lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Slutligen avslås en massa motioner av diverse slag. 

Det som jag har redogjort för nu är ”med mera”. 

Fru talman! Detta visar något av vår nuvarande regerings handlingskraft. Jag säger inte kraftlöshet. Det är från det ena till det andra. 

Låt mig så gå in på de olika sakfrågor som ändå behandlas i utskottsbetänkandet. 

Jag noterar att när det gäller val av ledamot i skattenämnd har vi över huvud taget inga synpunkter, som Per-Olof Svensson så förtjänstfullt har påpekat. 

När det gäller frågan om kontroll, revision, svartarbete, kassaapparater, entreprenadavdrag med mera är det intressant att läsa motionerna. Det finns en lång rad motioner på det området. Vi har från Folkpartiets sida ingen reservation. Vi instämmer i grund och botten i vad man säger. Man måste vidta kontrollåtgärder. Det handlar i grund och botten om konkurrens mellan hederligt arbete och ohederligt arbete. 

Jag tycker ändå att det finns skäl att påtala att man dessvärre inte kommer att lyckas enbart genom ökade kontroller. Det är nödvändigt. Det går jag med på. Men det finns något fundamentalt som man går förbi i betänkandet, och det är vilket moraliskt och etiskt ansvar den enskilde har för att andra människor utsätts för illegal konkurrens på det ekonomiska området. 

Alla dessa motioner som i huvudsak kommer från socialdemokrater – det råkar vara så – riktar sig genomgående mot entreprenören. Man bortser från den etik som man också måste lägga på oss som är konsumenter. 

När man ska upphandla något, till exempel vid ett bygge, gäller det verkligen att stålsätta sig moraliskt så att man inte medverkar till att snedvrida konkurrensen ytterligare. Det är lätt gjort. Det finns många förslag här. Det gäller till exempel hårdare kontroll av frisörer. Det är inte alltid jag begär kvitto när jag klipper mig. Det borde jag kanske göra. Samma sak är det när man går och äter. Man tar inte alltid kvitto.  

Fru talman! Jag måste också säga: Vad gör jag själv? Bidrar jag i själva verket till att snedvrida konkurrensförhållandena?  

Det är en etisk och moralisk fråga som man inte löser med lagstiftning. Det är viktigt att påtala att det förhåller sig på det sättet. 

Ansvar för huvudentreprenören är bra, men vi kommer inte ifrån den enskildes ansvar. 

Regeringen har lagt fram olika förslag till kontrollapparatens förbättring. 

Den största frågan i det här sammanhanget gäller inbetalning av skatt med mera i samband med stormen i södra Sverige i januari i år. Denna riksdag väntar fortfarande på förslag från regeringen. Den bereder saken tills vidare. Den bereder grundligt, måste man säga. Flera andra partier – samtliga inom den nuvarande oppositionen – har hunnit med att skriva genomarbetade förslag till vad man skulle kunna göra, eller har gemensamma reservationer. Vi måste ha generösa möjligheter till uppskov med betalning av skatt, dispens med betalning av skatt i väntan på ny lagstiftning och ett skattebetalningssystem för näringsidkare som innebär att skatten betalas in först efter det att inkomst erhållits. Detta är naturligtvis applicerbart också i andra sammanhang, men det har blivit särskilt aktuellt för de näringsidkare som nu har gått miste om mycket stora värden. 

Det beklagliga, menar jag, är att på de fyra månader som redan hunnit gå har väldigt många människor hamnat i osäkerhet om vad som kommer att gälla. Man vet aldrig vad riksdagen kommer att besluta, även om man naturligtvis hoppas att riksdagen är försedd med någonting som inte kan lagstiftas fram, nämligen sunt förnuft. 

Jag vill nämna någonting om frågan om ett nordiskt skattekontor. Man kan tycka att detta är ett udda yrkande. Jag ser det också, ungefär som utskottets majoritet har gjort, framför allt som en symbolisk handling att inrätta ett sådant. Vi har dock sett hur Skatteverket, i mitt tycke på ett mycket bra sätt, har utlokaliserat flera olika funktioner, till exempel – för att nu ta det geografiskt och inte funktionellt – till Ludvika, Enköping och Simrishamn. Detta är någonting som man borde fundera på i första hand inom Skatteverket: Hur underlättar vi handeln mellan de nordiska länderna, i den mån det behövs? Jag tror att den tanke som finns i denna motion, som väckts av Runar Patriksson, har en för bred förankring för att behandlas på detta styvmoderliga sätt. 

Slutligen kommer jag in på det allra viktigaste, det som handlar om rättssäkerhet och så vidare i skatteprocessen. Förutom att vi vill ändra lagen, herr talman, har vi partier som företräder alliansen ett förslag som det är ganska tråkigt att regeringen och de samverkande partierna inte ens beaktar. Det är ett förslag som väckts i en motion av Ulf Sjösten från Moderaterna om en parlamentarisk utredning för att förstärka rättssäkerheten på dessa områden. 

I dag uppfattar väldigt många människor som hamnar i dessa rättsprocesser att de befinner sig i ett kolossalt underläge. Här vill jag gärna peka på en motion på området som är väckt av utskottets ärade ordförande och en riksdagsledamot till. De har sett hur krångligt det är på dessa områden, och vad bör man då göra? Jo, man bör avskaffa eftertaxeringsinstitutet. Då tar man väldigt tydligt ställning i den svåra frågan om vi ska ha balans i systemet mellan två parter, Skatteverket och den enskilde. Jag menar att statens styrka är väl tillgodosedd redan i den nuvarande skatteprocessen och att det är i den motsatta riktningen vi behöver gå. 

Man kan naturligtvis alltid diskutera vad vi ska göra med generalklausulen i skattelagstiftningen. Ett problem är dock att trots att Skatteverket är ett mycket bra verk som har använt ny teknik väldigt bra kan man inte arbeta enligt andra lagar än dem som vi stiftar här. Tyvärr finns där en hel del oklarheter. 

Herr talman! Jag nöjer mig för min del med att yrka bifall till reservation nr 7. 

Anf. 78 PER ROSENGREN (v):

Herr talman! Detta är som sagt ett betänkande som till huvudrubrik har Val av ledamot till skattenämnd. Det är dock kanske det minst intressanta, som Per-Olof Svensson också har sagt. Det är ju det som kommer senare som är det intressanta, det vill säga ”m.m.”. 

Vi har i detta betänkande två reservationer. Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 8. Jag står naturligtvis bakom även reservation 3, men eftersom talmannen vill att vi ska yrka på så lite som möjligt böjer jag mig för det. 

Vår första reservation handlar om legitimationskontroll, det vill säga att man vid revisioner på exempelvis restauranger eller byggarbetsplatser ska kunna begära legitimation av dem som jobbar där för att sedan stämma av mot arbetsgivarregistret och se vilka som är anställda. Om det då finns folk som arbetar där men som inte är anställda och med i arbetsgivarregistret ska man till exempel när det gäller restauranger exempelvis kunna dra in alkoholutskänkningstillståndet. 

Utskottet pekar på en dom som avkunnats i Regeringsrätten i ett fall där man inte visste att det skulle komma en revision och där sonen, en släkting och dennes kamrat befanns arbeta där. Detta ansåg man ändå inte räcka för att dra in alkoholtillståndet. Då är det ju desto viktigare att vi som lagstiftare reagerar. Men då säger utskottet: Nej, vi accepterar den regeringsrättsdomen. Det ska vi naturligtvis göra, men vi ska också ändra lagstiftningen så att vi kommer till rätta med dessa problem. Det är precis det vi vill göra. 

Det är en undfallenhet från utskottsmajoriteten när det gäller den här frågan. Man sitter ned, lutar sig tillbaka och tror att vi lever i den bästa av världar, men det är ju inte så. Vi ser ju vilka problem det är inom de här branscherna. Inom byggsektorn finns till och med en frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och fack om att man ska bära legitimation. Där har vi nämligen just den här underentreprenörsproblematiken. Det försvinner massor med pengar svart i den sektorn, och det vet alla. Men majoriteten sitter och tittar på och låter detta ske. Det finns många olika förslag som man använder i andra länder, men här i Sverige gör vi ingenting. 

Vad vill då de borgerliga partierna göra? Jag ska citera Stefan Hagfeldt, som läste högt ur reservation 1. Så här skriver alltså de borgerliga i en reservation: ”Nyttjandet av svart arbetskraft leder till osunt företagande och inte minst negativa effekter på längre sikt för den enskilde. Det bästa sättet att motverka svartjobb är att erbjuda människor riktigt arbete. Målsättningen bör vara att omvandla de arbetsuppgifter som i dag utförs svart till riktiga arbeten där lagar och regler följs.” 

Finns det någon som har någon annan uppfattning? Denna reservation är en av de mest tandlösa jag någonsin har läst här i riksdagen, i skarp konkurrens med flera andra borgerliga reservationer. 

Sedan avslutar man i och för sig med att säga: ”Regeringen bör snarast ta politiska initiativ för att se till att de skattemässiga villkoren för arbete och företagande blir sådana att en omvandling sker.” Regeringen ja, men har inte de borgerliga några förslag på hur det ska gå till? Här finns inte ett enda förslag i er reservation. Det är patetiskt att läsa något sådant här! 

Sedan går vi till Kristdemokraternas reservation. De tror att man löser hela problematiken med svarta arbeten genom att införa avdrag för hushållsnära tjänster och bilreparationer. Visst, hela skattebrottsverksamheten försvinner om man inför ett sådant avdrag! 

Man skriver också: ”Vidare bör regeringen omedelbart starta arbetet med en ny skattereform som är så utformad att den inte utmanar skattemoralen och där utgångspunkten är enkelhet, låga skattesatser, effektivitet, generalitet och breda skattebaser.” Vi har haft en utredning som utrett detta: P.-O. Edin och Skattebasutredningen. Han kom fram till precis samma sak: breda skattebaser och låga skattesatser. Det är ju jättebra. Det är dock enkelt att säga tulipanaros men svårare att göra en. 

Det han kommer fram till är ju att vi inte ska gynna pensionsförsäkringarna mer än annat sparande. Ställer Kristdemokraterna upp på det. Han menar också att nedsättningen av arbetsgivaravgifter med 5 % inte heller är bra. Men Kristdemokraterna ställer tydligen upp på det eftersom de säger att vi ska ha generella regler. När vi sedan kommer till den verkliga politiska debatten, då ställer man inte upp på det som man skriver i sin reservation!  

Sedan kommer vi till reservation 8, som vi har. Jag har träffat på några fall där det finns skriftliga besked från Skattemyndigheten om att så här ska du bete dig. Han har ställt en fråga till en tjänsteman på Skattemyndigheten och fått besked: Så här är det. Ett år senare blir det revision. Då omprövas plötsligt det besked som han har fått. Plötsligt är det helt andra regler som gäller. Det har vi motionerat om, och vi har en reservation om detta. Jag är väldigt förvånad över att de borgerliga inte stöder en sådan här reservation. Nej, plötsligt är det inte alls viktigt med den här typen av frågor. För mig är det oerhört viktigt. Är det så att en företagare eller en vanlig skattskyldig frågar och får ett besked, dessutom skriftligt, och omständigheterna är desamma som när han ställde frågan, då ska det gälla. Annars riskerar tilltron till hela systemet att rämna. 

En vanlig människa går ju inte till skattenämnden för att få ett förhandsbesked. Man tror på det när Skatteverkets tjänsteman har sagt någonting. Därför är det väldigt intressant att läsa vad utskottsmajoriteten skriver. Man skriver så här: ”Angående frågan hur man skall förhålla sig till skriftligt besked från Skatteverket som visar sig vara felaktigt vill utskottet framhålla att det i princip är lagar och förordningar som gäller, inte besked från tjänstemän.” Borde inte tjänstemän på Skatteverket hålla sig till lagar och förordningar när de ger ett svar till en skattskyldig, antingen en företagare eller en vanlig skattskyldig? Jag tycker att det är ett hån mot de skattskyldiga att de inte kan lita på ett skriftligt besked! Och märk väl att det inte är muntliga besked jag pratar om utan skriftliga besked.  

Sedan skriver man också att det nu bildade Skattverket ”har som motiv att förbättra möjligheterna till ledning och styrning samt att förbättra datorstödet och att underlätta en enhetlig rättstillämpning. Utskottet förutsätter att sådana situationer som beskrivs i motionen skall kunna undvikas i framtiden.” Men jag har ett aktuellt fall där man till och med har bedömt huruvida en utbildning ska vara avdragsgill eller ej. På ett skattekontor har man ställt frågor, fått svar och accepterat det. På ett annat skattekontor har man också ställt frågor och vägrats avdraget. Det är alltså två näringsidkare. Den ene har fått avdraget godkänt och den andre har inte fått det – för exakt samma utbildning och de jobbar i exakt samma bransch! Så har man en tro på att bildandet av Skatteverket plötsligt ska lösa alla de här problemen. Det är en naiv tro.  

Sedan vill jag bara som hastigast kommentera det här med stormen och inbetalningen av skatter. Den här debatten har vi haft förut, och svaret har givits. Det är fullt möjligt i dag. Så fort du märker att ekonomin inte stämmer överens med det som du preliminärt har angivit går du in och får en ny beräkning. Sedan betalar du den skatt som den nya beräkningen anger. Det är inte något som helst problem. Varför reserverar man sig i den här frågan? Vi har haft debatten förut, och jag trodde att ni hade lärt er hur det är i verkligheten. Men tydligen har ni inte gjort det.  

Ni vet inte att det här är jättelätt att ordna. Jag har gjort det vid många tillfällen när det har hänt saker, till exempel att inkomsterna har minskat. Man har gått på en propp på det ena eller andra sättet. Då skickar man bara in en ny ansökan om ny preliminär debitering. Svårare är det inte. Då tar man också hänsyn till det tidigare gjorda, så ibland kanske det blir så att man blir nollad resten av tiden. Vad mer kan man begära egentligen? Jag vet inte vad det är ni är ute efter när ni reserverar er på detta sätt.  

När det gäller lönebesked och liknande har jag kanske en lite högre uppfattning om svenska folkets förståelse för kostnaderna för att anställa. Jag tror att svenska folket vet att det finns någonting som heter arbetsgivaravgifter och så vidare och att det är en kostnad för företagen. Men de borgerliga har en oerhört låg uppfattning om svenska folket och deras förmåga att förstå den här typen av frågor. Det ska skrivas dem på näsan. Det ska formuleras minst en gång om året i form av lönebesked. Jag tror nog att ni måste höja er uppfattning lite grann om svenska folket och deras förmåga att se igenom skattesystemen. 

Anf. 79 STEFAN HAGFELDT (m) replik:

Herr talman! Per Rosengren ironiserade över vår första reservation här, men jag tror inte att Per Rosengren innerst inne tycker att det är bra att vi har en utomordentligt stor svart sektor. Det finns ingen som vet hur stor den är. Jag har hört belopp på 50 miljarder. Någon har huggit till med 100 miljarder. Men naturligtvis är det inte bra att man inte följer lagar och förordningar. Det finns två sätt att angripa detta, och vi moderater vill använda båda två. Det ena är att det givetvis inte ska vara lika lönsamt längre att utföra svartjobb. Det andra är att risken för upptäckt måste öka. Man måste alltså vara tuffare med kontroller och annat.  

Det är för allas vårt bästa. Vi behöver naturligtvis få in pengar till det allmänna. Man snedvrider också konkurrensen. Det gäller till exempel restaurangbranschen. De som är seriösa och sköter sig går nästan på knäna för att få det att gå ihop eftersom det finns andra restauranger som kanske bara bongar in en tredjedel av vad som äts. Man använder svart arbetskraft och så vidare. Det slår mot dem som sköter sig. 

Så ironiserade Per Rosengren på slutet om att alla vet väl om detta med arbetsgivaravgifter, hur det slår och hur mycket som går till skatter och avgifter. Då har jag en fråga: Om det utförs en tjänst och det blir ett nettobelopp för en person, hur många gånger mer får samhället in i skatter och arbetsgivaravgifter? Det handlar alltså om betydligt mer än netto för den som utför tjänsten. Hur många gånger mer? Två, tre, fyra gånger? Vi får se om du kan det här, Per Rosengren.  

Anf. 80 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Jag börjar med den sista frågan. Är det skattekilsdebatten Hagfeldt är intresserad av är jag väldigt beredd att ta den. Jag tror att Stefan Hagfeldt har missuppfattat skattekilsproblematiken kontra arbetsgivaravgifterna som läggs på lönen. Frågan blir då naturligtvis: Är det skattekilarna vi ska diskutera eller är det själva skatten? 

Sedan till den första frågan. Stefan Hagfeldt säger att det finns två sätt. Det ska inte vara lika lönsamt. Nej, det ska inte vara lönsamt att jobba svart. Tuffare kontroller – ja. Och så går han inte på restaurangbranschen, där det finns ett konkret förslag om hur man ska kunna bli tuffare. Ni är emot gryningsrevisioner. Ni är emot det mesta. Ni är, ser vi i reservationen, emot allting som innebär kontroll.  

(STEFAN HAGFELDT (m): Nej, nej!) 

Men jag har ju hört Stefan Hagfeldt stå här och läsa innantill ur reservationerna, och ni är emot i stort sett allt som har med kontroll att göra! Ni vill inte ha legitimationskontroll. Ni går på utskottsbetänkandets linje fullt ut. Ni redovisar inte ett enda förslag där ni ska öka. Har ni blivit för gryningsrevisioner nu till exempel? Nej, det tror jag inte att ni har. Ni är fortfarande negativt inställda. Ni vill att de skattskyldiga ska förvarnas. Helst ska man väl fråga om man över huvud taget får titta på deras räkenskaper.  

Jag läste innantill ur er reservation. Den innehåller ju inte ett enda förslag om någonting. Allt som står där är ju precis vad utskottsmajoriteten kan ställa upp på. Det finns inte något problem med den. Den överensstämmer till fullo med vad alla partier i riksdagen säger. Och så skriver ni reservation, och så yrkar ni bifall till den. Och Stefan Hagfeldt säger att han kommer att begära rösträkning. Det är en nivå på den moderata skattepolitiken som är långt under vattenytan! Jag förstår inte hur ni kan andas. Har ni gälar? 

Anf. 81 STEFAN HAGFELDT (m) replik:

Herr talman! Per Rosengren sopar ju verkligheten under mattan. Jag kan inte tro att Per Rosengren tycker att det är bra att vi har en väldigt stor svart sektor i dag. Då måste man göra något åt den. Varför vill inte Per Rosengren göra så mycket åt den? Ni kunde väl ha stämt in i detta? Jag kommer så småningom att återkomma till Ulla Wester. Den socialdemokratiska regeringen har haft makten i över tio år, och det är klart att den får ta ansvaret för att den svarta sektorn enligt många har ökat.  

Jag ska gå tillbaka till hur det slår om en tjänst utförs. Jag ska läsa innantill: 

För att en bilmekaniker ska få behålla 100 kr netto får samtidigt samhället 438 kr i skatt och arbetsgivaravgifter. Bilmekanikern som reparerat ett enklare fel har i det här fallet skrivit en räkning på 259 kr. När bilmekanikern har betalat momsbeloppet, betalat sin arbetsgivaravgift samt betalat sin inkomstskatt återstår det bara 100 kr. Problemet för kunden som ska betala dessa 259 kr är att hon gör det för redan skattade pengar. Hennes arbetsgivare har betalat 538 kr för att hon ska få ut netto 259 kr i lön. 

I klartext visar detta alltså att den som utför en tjänst får behålla ett litet belopp, medan samhället får nästan fyra och en halv gånger så mycket.  

Detta ska människor naturligtvis känna till. Många av problemen med en svart sektor beror naturligtvis på att vi har världens högsta skatter. Jag vet att Per Rosengren tycker att man ska behålla dem. Men vi moderater har en annan uppfattning.  

Anf. 82 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Det var precis som jag misstänkte, att Stefan Hagfeldt inte vet vad han talar om. Man skriver en reservation som handlar om att det ska vara synligt på lönebeskedet vad den totala kostnaden för arbetsgivaren är. Sedan drar han in skattekilsdebatten i detta. Det har ni ju inte ens en reservation om. Ni har inte ens motionerat om att det är skattekilen som ska anges på någon blankett. Det finns inte med i någon reservation.  

Återigen: De enda som har ett förslag i en reservation om att angripa den svarta sektorn är Vänsterpartiet. Ni har inte enda förslag. Jag instämmer till fullo i det som står i reservationen, men det står redan i betänkandetexten. Man ska ju inte upprepa det som står i betänkandetexten om att det inte är bra med en svart sektor och så vidare och att man måste se till att minska den och få vita arbeten. Det finns inte ett enda parti som inte tycker det. Varför ska man yrka bifall till och begära rösträkning om en reservation som är i stort sett identisk med texten i betänkandet?  

Stefan Hagfeldt, gå hem och läs på och lär skillnaden mellan skattekilar och vad som ska stå på ett lönebesked, det vill säga den totala kostnaden för en anställning. Det är två helt olika saker.  

Anf. 83 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:

Herr talman! Det är alltid roligt att höra Per Rosengren. Jag blev dock ganska bekymrad när han i sitt anförande inte hade något angrepp på Folkpartiet. Han talade inte heller om vi som han ofta och flitigt brukar göra.  

Men jag har ett suveränt erbjudande till Per Rosengren och hans parti när man nu jämför reservationerna 7 och 8 som handlar om exakt samma sak. Jag förstår att ni yrkar bifall till reservation 8. Men för den händelse att riksdagen inte skulle bifalla denna reservation, som tar upp en enda fråga, finns möjligheten för er i Vänsterpartiet att i ett senare skede rösta på reservation 7, som väl faller inom ramen för detta. Man skulle inte omedelbart säga att ett skriftligt besked från en skattemyndighet gäller. Men vi skulle få ett tillkännagivande om att man bör göra en parlamentarisk översyn om detta när det gäller hela skatteområdet.  

Efter att jag har hört Per Rosengren så vältaligt argumentera för ert förslag hoppas jag att han i andra omgången, för den händelse att riksdagen inte omedelbart skulle bifalla ert förslag, kommer att stödja reservation 7 som det finns ett bifallsyrkande till.  

Per Rosengren talar om att vi inte skulle ha satt oss in i skattesystemet. Men då har Per Rosengren inte hört vad jag har sagt och inte vet något om det. Om det är något som svenska folket har gjort så är det just att sätta sig in i skattesystemet och dess effekter. Det är därför som det behövs så många kontrollåtgärder. Det är nämligen många som uppfattar att skattetrycket på en rad områden är sådant, alldeles oavsett om detta finns med på lönebeskedet eller inte, att de ser att det finns möjligheter att komma undan på ett bättre sätt genom att skattefuska. Det var det som jag argumenterade mot. Men tyvärr finns det en djup insikt hos svenska folket om att skattetrycket är för högt.  

Anf. 84 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Det är möjligt att det hos delar av svenska folket finns en insikt om att skattetrycket är för högt. Men det finns också en stor insikt hos stora delar av folket att det skattetrycket är vad som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.  

Jag är väldigt förvånad över att Gunnar Andrén tror att jag skulle kunna rösta för reservation 7 som handlar om resonemangen om skattetillägg. Jag menar att när man införde de subjektiva rekvisiten igen innebar det att man förbättrade skattetilläggslagstiftningen på ett sådant sätt att den är fullt acceptabel i dag. Även de instanser som har drivit dessa frågor förut är ju nöjda med nuvarande tillämpningar av skattetilläggen. Men ni fortsätter i någon form av gammal hävd med exakt samma politik som innan man gjorde dessa förändringar. Men det finns inget större tryck i den frågan i dag. Men ni kanske inte har uppmärksammat alla som drev detta förut. Sedan fick man dessa förändringar, och det var ganska stor enighet om dem. Vi hade lite debatt här i kammaren, men det var också ganska lamt från de borgerliga. De visste till slut inte vilket ben som de skulle stå på.  

Skulle jag dessutom rösta för en reservation som innebär att generalklausulen ska bort? Det är också ett sätt att visa att man inte vill vidta åtgärder mot dem som befinner sig i gränslandet och som går över det. Det finns inte med precis i någon paragraf att det inte är tillåtet. Men det handlar om andemeningen i skattelagstiftningen. Det är det som generalklausulen handlar om. Tror Gunnar Andrén verkligen att jag skulle kunna rösta för en sådan reservation? 

Jag vet inte om skatteprocessen är viktig att se över. Men vi har alltså ett konkret förslag just när det gäller skriftliga besked. Men det intressanta är att de borgerliga under utskottsbehandlingen inte ens försökte se till att göra detta till två separata frågor som ni kunde stödja. Ni hade inget intresse av att stödja motionen i detta läge. Ni tycker inte att skriftliga besked ska gälla utan att de ska kunna överprövas av skattemyndigheten senare.  

Anf. 85 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker att Per Rosengren övertolkar att vi inte har gjort det till två separata punkter. Detta är något som väl faller inom ramen för vad jag vill kalla för något helt annat än ett borttagande av generalklausulen. Jag inser också att det är ett medel. Det är något helt annat som jag vill diskutera och som finns med i den här reservationen, nämligen stärkt rättssäkerhet. Det är faktiskt någonting helt annat. Och där ingår, om Per Rosengren tänker efter, just detta. Man kan mycket väl diskutera om skriftliga besked från skattemyndighet alltid ska gälla eller inte. Det faller väl inom en sådan utredning. Men jag tycker för min del att det inte är något fel att man gör en sådan utredning på parlamentarisk bas. 

Per Rosengren tycker att det nuvarande systemet är fullt acceptabelt, att vi inte har samma hårda kritik mot skattetillägget och så vidare. Det visar om något att opposition lönar sig. Opposition har lönat sig på denna punkt. Vi har inte samma hårda kritik nu eftersom det är mycket som har blivit bättre på detta område. Det är vi de första att medge. Så är det absolut. Men det betyder inte – jag skulle absolut inte använda det uttryck som Per Rosengren använder – att det nu är fullt acceptabelt och att vi, vilket står för Vänsterpartiet i detta sammanhang, är nöjda. Jag tycker inte att man ska bli nöjd förrän man uppnår en sådan konkretion att inte en enda skattebetalare hamnar inom generalklausulens område. Generalklausulen är någonting annat. Den reglerar allting som inte är fullt klart så att säga i lagstiftningen. Jag har aldrig sagt att allt i fråga om generalklausulen kan vara fel. Men jag hävdar mycket bestämt att en röst från Per Rosengren på reservation 7 är en logisk konsekvens av hans eget sätt att argumentera för ökad rättsäkerhet i skatteprocessen.  

Anf. 86 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Jag ska läsa vad som står om generalklausulen i den borgerliga reservationen. Där står följande:  

”Den s.k. generalklausulen är enligt vår mening utformad så att den står i strid mot fundamentala principer inom lagstiftningen, särskilt skattelagstiftningen, som syftar till att eliminera risken för godtycklig beskattning och annan maktutövning.” 

Ni vill ta bort generalklausulen. Och det är det som är det intressanta. Om folk befinner sig i gränslandet och man inte kan peka exakt på det men att det strider direkt mot skattelagstiftningen, då ska de kunna gå i land med den typen av planering. Det anser inte vi.  

Vi anser att generalklausulen måste finnas där. Här är det ju inte folk som gör misstag, utan det är folk som sitter och planerar och som utnyttjar luckor i skattesystemet. Det tycker de borgerliga är okej; det ska man få göra. 

Sedan gäller det återigen det här med att vi ska utreda. Men här finns en sak som inte behöver utredas. Det är bara att säga: Är det så att någon har fått ett skriftligt besked från Skatteverket och omständigheterna vid revisionstillfället, som infaller senare, är identiska med omständigheterna när man får beskedet ska det skriftliga beskedet gälla. Det ska inte överprövas av en annan skatteverkstjänsteman, för då hamnar vi i en situation där tilliten till de här myndigheterna blir väldigt liten. Där kan man naturligtvis tala om ett rättssäkerhetsproblem. 

Det borde, kan man tycka, finnas åtminstone en form moraliskt åtagande för skattemyndigheten. Har ett skriftligt besked getts ska det gälla. Men inte ens så långt är man beredd att gå. Jag kan peka på aktuella fall där människor på det här sättet har råkat illa ut. Vad tror ni de får för uppfattning om myndigheterna?  

Men att stödja den typen av förslag från Vänsterpartiet är de borgerliga inte beredda att göra. Det är bara att beklaga. 

Anf. 87 JÖRGEN JOHANSSON (c):

Herr talman! Stormen i Sydsverige har påverkat hela samhället. Alltifrån skogsägare, övriga företagare på landsbygden och boende till samhällstjänster av olika art har drabbats. Förmågan att klara effekterna av stormen är alltså en fråga om samhällets förmåga att klara kriser och att erbjuda människor att bo på ett säkert sätt även på landsbygden. 

För att erbjuda ett fullvärdigt liv även på landsbygden fordras företagande. I stora delar av det drabbade området har stormen för många år framöver havererat möjligheten till ett livskraftigt företagande. Det är alltså viktigt att samhället har ett regelverk som aktivt stöder drabbade företagare, såväl skogsägare som övriga företagare, så att drabbade människors hembygder ges en chans att leva vidare. 

Möjligheten till uppskov med betalning av skatter och avgifter är en åtgärd. Andra åtgärder som är direkta är exempelvis slopad dieselskatt för fordon som hanterar virket efter stormen och också stöd till vägnätet, som kommer att drabbas hårt av den stora ökningen av tunga transporter i området. Åtgärderna är alltså en fråga om att ge människors hembygder möjligheten till framtidstro igen.  

Signalen – och den signalen rör även det här ärendet – från samhällets sida om aktiva och konkreta åtgärdsprogram är viktig på det här området. I Centerpartiet ser vi det som oerhört viktigt att ett fullvärdigt stöd ges. Uppskov med betalning av skatter är, som sagt, en av de åtgärder som ligger i det program med åtgärder som behövs. 

Herr talman! I utskottets text om lönebesked finns det en intressant skrivning som jag anser vara väl värd att marknadsföra. Den stämmer väl överens med motionärernas intentioner på området.  

Det står i utskottets skrivning att utskottet gärna vill framhålla ”att utskottet ser positivt på att företagen på frivillig grund och som en serviceåtgärd lämnar sina anställda de uppgifter om arbetsgivaravgifter m.m. som motionärerna är inne på”.  

En sådan information skulle klart och tydligt öka förståelsen för de problem som företagaren har och den kostnadsbild som företagen har och därmed också tydliggöra behovet av riktade åtgärder till företagen just för att ge förutsättningar för att mer jobb kan skapas i samhället. 

Utskottets skrivning är, som jag ser det, så positiv att den är väl värd att vidarebefordra till Svenskt Näringsliv och till Företagarna. 

Herr talman! Detta med skattetillägg och eftertaxering har kritiserats av Europadomstolen för mänskliga rättigheter då man ansåg att systemet var att likna vid påföljd av brott och borde prövas enligt de principer som gäller för en brottmålsprocess. 

Med anledning av detta skedde för ett par år sedan en viss förändring av systemet i positiv riktning. Trots det anser vi att en ny översyn behöver göras i syfte att uppfylla kravet på att konsekvenserna av lagstiftningen ska kunna förutses. 

När det gäller domstolarnas behandling av skatteärenden finns det mer att önska. Här tar det tid. Det är alltså viktigt att mer resurser och kompetens ges till sektorn så att en rimlig handläggningstid skapas. 

Vad gäller skattetillägget är det rimligt att det är i proportion till brottets storlek och allvar. Det är också rimligt att inbetalning av skattetillägg och höjning av skatt sker när en dom vunnit laga kraft. 

Herr talman! Jag biträder Centerpartiets reservationer i de två ärenden vi har. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 7 under punkt 8. 

Anf. 88 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Jag börjar med den första frågan. Regeringen och samarbetspartierna redovisade väldigt snabbt ett åtgärdspaket för att rädda skogsägarna genom att ta bort dieselskatten för skogsmaskiner och transporter ut till lagringsplatser, genom ett lagringsstöd och så vidare. 

Vad de borgerliga framfört i andra debatter är att dieselskatten ska slopas för alla timmertransporter i hela landet. Men det är en mycket underlig politik, menar jag. I en debatt om ett betänkande från försvarsutskottet framfördes just de här tankarna. Det blir lite absurt. Vi har gjort det regionalt – i södra Sverige, i Götaland – för att där komma till rätta med de problem som har uppstått. Jag tror att de intresseorganisationer som företräder de här skogsägarna är ganska nöjda med den politik som varit. Det är i alla fall vad vi har hört. Reaktionerna har varit väldigt positiva. Man är mer än nöjd, skulle jag kanske till och med kunna säga. 

Jag återkommer till det uppskov med betalning av skatten som Centerpartiet vill ha. Nej, det tycker vi är fullkomligt vansinnigt. Man ska betala in senare. Nej, vi menar att man direkt ska gå in och få en ny debiterad skatt. Man ska inte behöva betala in mer än man faktiskt ska göra. Jörgen Johansson däremot talar om uppskov. Då blir jag oerhört konfunderad. Man vet nog inte riktigt vad man då talar om. 

När det återigen gäller detta med skattetillägg tror jag att det finns en väldigt stor acceptans för gällande regler. Munck kom i sin utredning fram till vad som var en anpassning efter EG-domstolens krav och sade: Nu har vi fixat detta. Regeringen lade fram en proposition som innehöll detta. Man backade från tidigare ställningstagande – ett ställningstagande som också vi i ett tidigare skede hade kritiserat – angående synen på subjektiva rekvisit. 

Var finns trycket i frågan om skattetillägg? Jag bara undrar. 

Anf. 89 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Inledningsvis måste jag ändå ge regeringen och samarbetspartierna ett visst erkännande för att man har förstått effekterna av skadorna. Men en hel del återstår att göra. 

Vad jag betonade i mitt anförande var den signal som behövs för att verkligen visa att man vill gå vidare och till fullo se till att man klarar inte bara en generations utan två generationers verksamhet i de här bygderna. 

Vad man över huvud taget ännu inte har tagit ställning till och som är direkt akut är återplanteringen i bygderna i fråga – en återplantering som måste ske omgående. I stort sett borde den redan ha påbörjats, men där segar och väntar man fortfarande. Görs inte det här får man det förhållandet att man får lov att gå in med gifter i skogsbruket för att senare kunna plantera. Alternativt får man gå in och markbereda i en terräng där det i stort sett finns en mängd stridsvagnshinder. Kostnaden blir enorm. Här måste det fram besked snabbt. Detta är en sak i programmet som kvarstår. 

En annan sak är att erbjuda de här bygderna en vettig möjlighet till el- och telekommunikationer. De effekter som blev på el- och telenäten visar att samhället är enormt sårbart. Här måste man gå in och göra en översyn – kanske inte bara i de bygder som drabbats i det här skedet utan även i övriga bygder, men givetvis i de drabbade bygderna till att börja med. 

Vidare gäller det att ge de lastbilar som i dag transporterar bort de här skogsvarorna och som kanske inte är svenska lastbilar tillstånd att fortsätta att köra i ytterligare något halvår. Tiden går ju ut vid halvårsskiftet. 

Det är några konkreta åtgärder. Men jag vill betona helhetsbilden av problematiken där skatterna endast är en del av den signal som vi bör sända ut. 

Anf. 90 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Det som Jörgen Johansson pratar om finns det inte ett ord om i betänkandet. Det är inte någonting som behandlas här. Men jag kan ta en diskussion. Signaler har skickats ut väldigt snabbt och tidigt och varit väldigt tydliga. Frågan om återplantering håller på att beredas. Jag tror att alla parter kommer att bli nöjda även när det gäller den återstående biten. 

Jörgen Johansson kommer in på el och tele. Ja, med förlov sagt kan vi lagstifta mot elbolagen, men det brukar inte vara den vanliga borgerliga politiken. Att lagstifta och ta elbolagen och de privata företagen i nackskinnet och säga att si och så ska de göra är, som jag sade till Ola Sundell i en debatt, någonting man gjorde i ett visst land österut före 1990. Är det dit Jörgen Johansson vill förflytta sig? Ola Sundell ville nämligen i den debatten tvinga åkeriägarna att lasta bilarna betydligt tyngre än vad de själva ville. Den borgerliga politiken håller på att haverera.  

Åter till betänkandet: Jag tycker inte att det är uppskov med skatt som behövs. Att man ska slippa att betala in skatt är vad som behövs. Det finns alla möjligheter att göra det i dag. Men Jörgen Johansson vill ha ett uppskov i stället. Då är nuvarande system mycket bättre, för där slipper man att betala in skatten om man inte vill, det vill säga om man vill få en ny preliminär debitering. Det är världens enklaste sätt att göra. Men Jörgen Johansson vill ha uppskov. Man ska betala in hela beloppet vid ett senare tillfälle och sedan få tillbaka det. Det är en helt felaktig väg att gå. Gå ut och försök marknadsföra den strategin hos företagare, och jag tror inte att ni kommer att få särskilt mycket gehör. 

Anf. 91 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Målsättningen är att få människor att känna trygghet i de landsbygdsområden som har blivit drabbade. Känslan hos många barnfamiljer, egenföretagare och liknande är att man inte kan bo kvar i de här bygderna, för man utsätter sig inte för faran att det här sker en gång till. Företagare som inte har kunnat sköta sina leveranser, till exempel Volvo, vågar inte finnas kvar i de här bygderna på grund av de risker som finns. På något sätt måste vi säkra att även de här bygderna har möjligheter att leva vidare. Då är det samhället som måste gå in och se över hur vi på bästa möjliga sätt kan göra det.  

Från den här församlingen är det vår uppgift att sända ut signaler att vi verkligen tar den här oron på allvar och vill lägga åtgärdsprogram som gagnar utvecklingen så att de som vill kan bo kvar i de här bygderna. Målsättningen med riktade åtgärder gentemot de här företagen är att ge dem möjligheter att leva vidare på något sätt. Som jag sade tidigare har man gjort mycket bra, men det kvarstår mycket att göra. Jag vet att folk i de här bygderna väntar på ett snabbt besked. Egentligen har tåget redan gått för i år vad gäller återplantering, om vi tar den frågan som ett exempel. 

Anf. 92 ULLA WESTER (s):

Herr talman! Det här betänkandet innehåller sannerligen blandad konfekt. Men, Gunnar Andrén, det är inte regeringen som sätter samman innehållet i betänkandena. Det sker på helt andra ställen. 

Ett stort avsnitt behandlar det viktiga ämnet skattekontroll. Det är ett prioriterat område i vart fall för oss socialdemokrater och också för vänsterpartisterna och, får jag tillägga, ibland även för Folkpartiet. Men att bekämpa ekonomisk brottslighet borde i allra högsta grad vara ett partiöverskridande intresse. Förvisso tar både Moderaterna och Kristdemokraterna upp problemet i ett par reservationer, men deras förslag till åtgärder knyter tyvärr inte an till vare sig forskning eller beprövad erfarenhet. Det finns nämligen inget samband mellan skattefusk och höga skatter. Skattefelen är tvärtom större hos lågskatteländerna än hos oss. 

Jag önskar, herr talman, att vi här i kammaren kunde enas om vikten av att vi tar till oss seriös kunskap kring svart ekonomi och dess orsaker. Menar vi allvar med att vilja bekämpa den ekonomiska brottsligheten måste vi rimligen bygga åtgärderna på kunskaper och inte på politisk retorik. 

Skattefusk beror alltså inte på att skatterna är höga. Det enskilt viktigaste sambandet till viljan att göra rätt för sig är i stället tilliten till att alla andra också gör det. Här spelar skattekontrollen givetvis en stor roll. Men vikten av opinionsbildning ska inte förringas. I detta vilar ett tungt ansvar på oss som är förtroendevalda. Det har också Gunnar Andrén insett, det har vi hört i dag. 

Det är med besvikelse jag kan konstatera att Centerpartiet har ändrat åsikt vad gäller generalklausulen mot skattebrott. Tyvärr stämmer de numera in i den borgerliga kören om hur rättsosäker och integritetskränkande denna lagparagraf är. Vad är det mer som Centern måste offra på enighetens altare? Det kan man undra. 

Jag måste säga att jag aldrig, förutom från borgerliga riksdagsledamöter, har hört att någon enskild person känt sig kränkt av denna generalklausul. Allt som uttryckligen inte är förbjudet är faktiskt inte tillåtet, det vet vi allihop. Jag undrar om de borgerliga ledamöterna känner sig lika rättsosäkra av generalklausulen i till exempel trafiklagstiftningen.  

I den gemensamma borgerliga reservationen nr 7 används ordet rättssäkerhet om och om igen. Bland annat begärs en ny översyn av skattetilläggen, av skäl som jag uppriktigt sagt inte förstår. De förändringar som föreslås motverkar sitt syfte, i alla fall om det är ökad rättssäkerhet man vill uppnå. Det stämmer att Sverige fick en dom emot sig i Europadomstolen år 2003. Sverige ansågs ha brutit mot artikel 6 i konventionen genom att ha brustit i skyndsamhetskravet vid handläggning hos berörda skattemyndigheter och domstolar. Det är allvarligt nog. Det stämmer emellertid inte att domstolen uttalade kritik mot vårt administrativa skattetilläggssystem, som det påstås i reservationen. De borgerliga reservanterna vill inte, i alla fall som jag uppfattar det, ta bort skattetilläggen. I stället vill de förändra systemet genom att införa subjektiva rekvisit, alltså uppsåt och oaktsamhet. Är detta egentligen så genomtänkt, Gunnar Andrén? För det första skulle subjektiva rekvisit göra systemet rättsosäkert genom risk för dubbelbestraffning. För det andra skulle antalet skattskyldiga som måste betala skattetillägg öka. Det kan väl inte vara önskvärt.  

Med dagens system slipper den skattskyldige skattetillägg och förseningsavgift om felaktigheten, en uppgift eller underlåtenhet att lämna en sådan, framstår som ursäktlig eller oskälig. Vad innebär det? Jo, hänsyn tas till den skattskyldiges ålder och hälsa eller till om personen felbedömt en skatteregel eller en kontrolluppgift. Det beaktas också om avgiften är rimlig i förhållande till felaktigheten, om oskälig tid har förflutit. Självklart kan också ett beslut om skattetillägg överklagas. 

Ibland, herr talman, blir man förvånad över de politiska prioriteringarna. Moderaterna och Kristdemokraterna lämnar inte mindre än två olika reservationer där de yrkar på att samtliga skatter och avgifter ska redovisas på deklarationsblanketterna, på slutskattebeskeden eller på lönebeskeden.  

Reservanterna tycks nämligen utgå ifrån att svenska folket lider svårt under ett högt skattetryck utan att inse det och att de därmed behöver informeras. Jag måste säga att jag – precis som Per Rosengren – har en helt annan tilltro till människors förmåga och klokhet. Det råder ingen okunnighet om att välfärden måste betalas på ett eller annat sätt. De flesta tycker att det är vettigt att göra det på det mest effektiva och rättvisa sättet, det vill säga via skatten. 

Människor vet att låga skatter är detsamma som höga avgifter och låga ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, i föräldraförsäkringen och i a-kassan. De vet att det blir dyrare att gå till doktorn och att det kostar mer att köpa ut sin medicin. 

Enligt Skatteverkets årliga attitydmätning tycker 60 % av de skattskyldiga bra om skattesystemet. Tidningen Metro beställde en Sifoundersökning som redovisades den 15 mars i år. Den undersökningen bekräftade att sex av tio till och med var beredda att betala mer i skatt. Bland ungdomar i åldrarna 18–29 år var det 64 % som var beredda att betala mer. Det bådar gott för framtiden. 

Men utöver detta hör inte denna för Moderaterna och Kristdemokraterna så stora politiska fråga ens hemma i riksdagen. Det står givetvis varje arbetsgivare fritt att välja vilka extrauppgifter som ska tillföras på lönebeskeden. När det gäller deklarationen är det Skatteverket som bestämmer vad som ska finnas med och inte riksdagen. 

Den dag som just den informationen om det samlade skatteuttaget efterfrågas av allmänheten är jag säker på att Skatteverket kommer att hörsamma en sådan begäran om det bara är möjligt. Man kan redan i dag gå in på Skatteverkets hemsida och få en förträfflig information. Då kan man själv räkna ut olika skatter och avgifter. 

Herr talman! Med detta vill jag avsluta med att yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. 

Anf. 93 STEFAN HAGFELDT (m) replik:

Herr talman! Det fanns mycket i Ulla Westers anförande som var intressant. Hon sade bland annat att det inte finns något samband mellan det höga skattetrycket och svartjobb. Det låter ju som att man inte känner till verkligheten. 

En villaägare som anlitar en svartjobbare – kanske en som ska lägga nytt papp på taket – tar en väldigt stor risk. Om arbetet inte blir bra utfört är det svårt att få rättelse. Anlitar man ett seriöst företag som sköter sig och betalar så att säga vitt kan man på ett helt annat sätt se till att det blir besiktigat och åtgärdat. Så visst har det väl ett samband. 

Just i Sverige har vi det högsta skattetrycket i världen. En svartjobbare tar kanske under en hundralapp i timmen medan en som ska betala sina avgifter måste ta 300 kr eller något mer i timmen. 

Jag undrar varför Socialdemokraterna inte kan följa vår reservation nr 1 där vi bara säger att vi vill omvandla svarta jobb till vita och att regeringen snarast bör ta ett politiskt initiativ för att se till att de skattemässiga villkoren för arbete och företagande blir sådana att en omvandling sker. Det måste väl ligga i allas intresse. 

Vad har Socialdemokraterna under mer än tio års regeringsinnehav gjort åt den här sektorn? 

Även utskottet hade en positiv skrivning om att man skulle synliggöra arbetsgivaravgiften. Varför skulle inte den offentliga sidan – kommuner, landsting och staten – kunna gå före? 

Vi väckte en sådan motion i Norrköpings kommun. Den gick igenom enhälligt. Att programmera datorn tog ungefär fem minuter. Sedan spottade den ut en procentsats på bruttolönen vilken anges varje månad. Kostnaden för att lägga in detta på datorn var 100 kr, en engångsavgift. 

Tack för ordet. 

Anf. 94 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Jag tror att det var fjärde gången som Stefan Hagfeldt läste innantill ur sin reservation. Vi har hört det nu. Den blir inte bättre för varje gång vi hör den, tvärtom blir den sämre. 

Jag blir faktiskt lite rädd och förstämd, men jag får också vissa förklaringar. Vet inte Stefan Hagfeldt att det faktiskt finns forskning om svart ekonomi, om hur skattebrott uppkommer och vilka som företrädesvis sysslar med sådant? Jag kan berätta att det finns sådan forskning som säger att det inte finns något samband mellan höga skatter och skattebrott. Det är helt klart att det är så. 

Varför begår människor skattebrott? Jo, det gör de om tilliten brister. Det är den stora grundorsaken. Där kommer också behovet av kontroll in. 

Anf. 95 STEFAN HAGFELDT (m) replik:

Herr talman! Jag måste konstatera att jag inte fick något svar alls på min fråga vad Socialdemokraterna har gjort för att minska svartjobben. Ingen kan väl vara nöjd med hur det är i dag. Jag tycker att det som vi begär i vår reservation är väldigt måttligt, att regeringen ska ta initiativ på det här området.  

Att jag läser innantill beror på att jag vill hålla mig till det som vi har sagt och ingenting annat. Jag har läst två meningar innantill, men jag ska inte göra det en gång till.  

Under det senaste året har jag varit på två tre seminarier där man har diskuterat just svartjobb. Då har man kommit till ett helt annat ställningstagande.  

Visst finns det forskning. Jag har sett åtminstone tre rapporter. Ulla Wester kommenterade tydligen bara en. 

Min fråga blir då: Om det inte finns något samband, varför skulle vanliga människor som vill ha en reparation utförd på sin villa välja svartjobb? Det kostar kanske en tredjedel av vad en firma som sköter sina skatter och avgifter tar ut. Varför har vi en svart sektor som omfattar 50 kanske 100 miljarder? Man är oense om beloppet, för ingen vet hur stor den är. 

Det finns alltså absolut inget som helst samband. Så Ulla Wester tror på fullt allvar att en villaägare med förkärlek väljer att anlita svart arbetskraft? Så är det ju inte. 

Sedan vill jag återkomma till att det med ny datateknik är oerhört lätt – speciellt för den offentliga sidan, stat, kommun och landsting – att åstadkomma detta. Varför kan man då inte redovisa arbetsgivaravgifterna? Utskottet har faktiskt uttalat sig positivt om detta, och kostnaden är alltså så liten att den är försvinnande. 

För en enmansföretagare, en företagare med en eller två anställda eller ett familjeföretag kanske det inte är lika angeläget. Där kunde det vara frivilligt. Men varför skulle inte den offentliga sektorn kunna gå före, precis som Norrköpings kommun har gjort? Det vore mycket enkelt och bra. 

Jag hoppas ändå få åtminstone något svar den här gången. 

Anf. 96 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Självfallet ska Stefan Hagfeldt få ett svar. Men återigen blir jag bekymrad. Känner ni moderater inte till det åtgärdsprogram mot skattebrottslighet som förbereds i Finansdepartement och som snart ska komma? Känner ni inte till den? 

(STEFAN HAGFELDT (m): Det har gått tio år nu.) 

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Det är en av er som nu har ordet.) 

Jag ska informera Stefan Hagfeldt lite senare om det.  

Jag vill då anknyta till frågan om information om skatter och avgifter. Det tycks vara extremt viktigt för Moderaterna att detta ska stå på lönebeskeden. 

Jag vill lyfta fram en fråga, fastän den inte här hemma här i riksdagen för den ligger inte på vårt bord, men själva andemeningen och människosynen som genomstrålar reservationerna är politiskt viktiga. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Moderaterna tror att vi människor traskar omkring i okunnighetens mörker utan kunskaper om hur samhället fungerar och att vi inte alls förstår vad skattepengarna ska användas till.  

Det är där som jag tycker att det brister i Stefan Hagfeldts argumentation. Om man ska redovisa skatte- och avgiftsuttaget ska man väl i folkbildningens namn också redovisa vad skatter och avgifter används till, Stefan Hagfeldt. 

Anf. 97 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:

Herr talman! På en punkt skiljer Ulla Wester och jag oss väldigt mycket åt, och det är tilltron till opinionsundersökningar. Hon refererar till en opinionsundersökning som Sifo har gjort om vad sex av tio tycker. Då misstänker man att de har råkat ringa till både Göran Persson och Pär Nuder och fått ja till att vi ska höja skatterna, medan nej-sidan representeras av Annika Billström. Nej, vi får liksom låta bli att stödja oss på opinionsundersökningar i Metro som är gjorda av Sifo för att definiera skattetrycket och så vidare. 

När det sedan gäller skattefusket tycker jag att vi inte har någon anledning att förklara oss. När Ulla Wester använder ordet att vi har ”insett”, är det kränkande mot bakgrund av det som jag har stått och talat om här. Vi har inte någon reservation på den här punkten. Vi är fullt på det klara med att även med 1990 års skattereform som vi genomförde gemensamt behövs det en massa kontroller. Det är väl alldeles uppenbart. 

Sedan vill ni ha kvar generalklausulen till varje pris. Men jag menar att det är väldigt viktigt att definiera varför man måste ha den, för den friskriver oss som lagstiftare från att vara väldigt tydliga i olika hänseenden. Om Ulla Wester hade läst vad vi har skrivit hade hon sett att anledningen till att vi vill ta bort den är att reglerna ska vara fasta och tydliga så att medborgarna kan förutse konsekvenserna av olika rättshandlingar. Det är grunden till att vi tycker att det är farligt med generalklausuler. Sedan kan man diskutera vem som utnyttjar den mest och så vidare, och jag kan hålla med Per Rosengren om att det finns många oseriösa människor i det här landet. 

Allra sist: Jag noterar än en gång att Miljöpartiet inte är här. Ni får försvara dem också. Man vet inte i den här kammaren vad de tycker i frågan om skattepolitiken. Det är möjligt att de fortfarande sitter kvar i Gävle och funderar på vad de sysslar med däruppe. Men det är ändå notabelt, och jag vill ha det fört till protokollet, att Miljöpartiet inte deltar heller i denna skattedebatt. 

Anf. 98 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Då vill jag ha fört till protokollet att jag inte tänker stå här och raljera om opinionsundersökningar. Jag tycker inte att vi har tid med det just nu, för vi har jätteviktiga frågor att diskutera. 

Det duger inte att retoriskt hantera detta med skattebrott och den svarta ekonomin. Det låter ju bra när Gunnar Andrén står i talarstolen, men när det sedan kommer till åtgärder vill ni faktiskt inte göra någonting, för allting är ju så oerhört integritetskränkande. 

Jag vill återknyta till att det allra viktigaste, Gunnar Andrén, är det här med rättssäkerhet. Därom är vi givetvis eniga. Det låter ibland i debatten som att de borgerliga partierna skulle ha monopol på det, men så är det ju inte. 

Mitt värnande om rättssäkerheten gör att jag har några frågor som jag vill ställa till Gunnar Andrén. 

Jag vill att han, herr talman, här och nu redogör för på vilket eller vilka sätt som vårt skattetilläggssystem bryter mot Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna. Det var den första frågan. 

Den andra frågan, herr talman, är vad Gunnar Andrén och Folkpartiet gör för analys i fråga om att ett införande av de subjektiva rekvisiten faktiskt skulle komma att krocka med förbudet mot dubbelbestraffning, som finns i fjärde kapitlet i det sjunde tilläggsprotokollet, om jag nu ska vara exakt. 

Den sista frågan, Gunnar Andrén: Är det önskvärt att fler ska betala skattetillägg än i dag? Är det något som Folkpartiet ska gå till val på möjligen? 

Anf. 99 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:

Herr talman! Ulla Wester önskade att vi inte ska raljera. Sedan ställde hon tre mycket svåra och komplicerade frågor till mig. Jag kan bara svara på den tredje frågan. Jag är en ärlig själ, och jag kan inte svara på de två andra på kort tid. Jag måste ha tid på mig i så fall. Det är alldeles uppenbart. 

Hur skattetilläggssystemet strider mot Europakonventionen kan jag inte svara på och inte heller på hur ett införande av de subjektiva rekvisiten skulle strida mot förbudet mot dubbelbestraffning. Jag står för att jag inte kan svara på det. 

När det gäller den tredje frågan, om det är önskvärt att fler ska betala skattetillägg, är det väl fullständigt klart att vi vill att så många som möjligt ska betala sina skatter ordentligt så att nästan ingen ska betala skattetillägg. Frågan är nästan retorisk, så man kan inte ha något annat svar på den frågan. 

På de två första frågorna har jag inga bra svar. Det är för tekniskt komplicerade frågor för att jag ska kunna redogöra för dem här nu. Jag kan inte göra någon analys av detta. Jag kan inte de olika paragrafer som Ulla Wester anför. Så är det med den saken. 

Eftersom Ulla Wester bara ställer frågor till mig, vill jag ställa en annan fråga till henne som inte är fullt så svår, nämligen om man skulle kunna tänka sig att generalklausulen i skatteflyktslagstiftningen möjligen skulle kunna ha den effekten att vi som lagstiftare underlåter att vara väldigt tydliga i olika lagstiftningsfrågor. Skulle det kunna vara på det sättet att man undviker att vara väldigt tydlig? Jag tycker att den formulering som finns är ganska bra, nämligen att skattebetalarna ska kunna förutse konsekvenserna av olika rättshandlingar. Det strider inte mot vad Per Rosengren har sagt tidigare, nämligen att det finns många skurkar som likväl försöker komma undan. Dem ska vi klara genom åtal enligt andra klausuler än generalklausulen i skattelagstiftningen. 

Anf. 100 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Jaså det finns klausuler som inte är integritetskränkande? Det var ju intressant. Men ännu mer intressant var det att höra att Folkpartiet reserverar sig mot något som de inte vet vad det är. Jag vill inte vara okollegial, men jag måste säga att jag blir oerhört förvånad, för det här är den grundläggande frågan i just den skattetilläggsdebatt som vi har varje år. Jag tycker att det är oerhört beklagligt. 

Jag kan då berätta för Gunnar Andrén att det system som Folkpartiet och de andra borgerliga partierna tycker att vi ska införa hade vi i Sverige på 1970-talet. Då byggde skattetilläggssystemet just på de subjektiva rekvisiten, och ärendena avgjordes i domstol. Det är mycket svårt att förstå att någon saknar det här systemet. 

I rättssäkerhetens namn, som ni skriver, vill ni alltså återinföra möjligheten till polisingripanden och få till stånd en kriminalisering av mindre överträdelser i skattesammanhang, för det är det som blir konsekvenserna av det förslag som ni lägger fram och som ni har reserverat er för. Det är fullständigt häpnadsväckande att Gunnar Andrén bara lämnar en så viktig fråga där hän. 

Anf. 101 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet ställa två ganska enkla frågor. 

Den första är om inte regeringsrättsdomen om överraskningsinspektionen och icke registrerad arbetskraft får Socialdemokraterna att reagera och fundera över om man kanske ändå skulle behöva göra någonting. Jag vill bara ha ett besked här om vi kan jobba vidare med detta. Vi har ju misslyckats med att få igenom det här i betänkandet och att få ett tillkännagivande till regeringen. Skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig att gå vidare med detta och se till att ändra lagstiftningen så att det faktiskt ska gå att dra in alkoholtillstånd om det finns ett antal personer som inte är registrerade. I det här fallet var det tre personer som inte var registrerade och alltså arbetade svart. Ändå tillåts restaurangen att ha kvar sitt utskänkningstillstånd. För mig är det fullkomligt upprörande. Men Socialdemokraterna och utskottsmajoriteten använder detta som ett argument för att man inte ska behöva göra någonting. Då snurrar det runt i min hjärna, tyvärr, för då förstår jag inte vad det är man vill åstadkomma när det gäller den här svarta sektorn. 

Den andra frågan är: Är det inte rimligt att ett skriftligt besked från Skatteverkets tjänsteman ska gälla och inte sedan kunna överprövas av någon annan vid en revision? Är det inte risk att tilltron till systemet eroderar? 

Anf. 102 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Förutom socialdemokrater är det bara vänsterpartisterna som har väckt motioner med konkreta förslag till åtgärder i skattekontrollsfrågorna. Det gläder mig att ni har gjort det. Dessutom har ni väldigt bra förslag. 

Ibland får man avslag på en motion fastän man har ett väldigt bra förslag. Nästan alltid beror det på att de saker man föreslår är på gång. De är under beredning och under diskussion. Samtidigt vill man inte bifalla en motion och låsa fast frågan innan man är klar. 

De förslag som Vänsterpartiet har i motionerna är mycket intressanta. Jag tror utan att veta säkert att de på ett eller annat sätt kommer att diskuteras i kommande betänkanden. 

Anf. 103 PER ROSENGREN (v) replik:

Herr talman! Jag tackar för det beskedet. Vi kanske kan jobba vidare i den andan. Vi skulle också kunna se över de skriftliga beskeden. Det vore bra. Det skapar en icke-tilltro till myndigheten som sådan. Det är väldigt olyckligt. 

Människor är inte, till skillnad från när det gäller lönebeskeden, helt familjära med hur de ska bete sig. De tror att ett skriftligt besked från en skattetjänsteman faktiskt är ett besked. Att jurister och andra har en annan uppfattning har jag full förståelse för. Men vi är inte till för juristerna. Vi är till för folket. Vi ska skapa ett regelsystem som är förståeligt för det. 

Jag vill göra en ytterligare kommentar som inte har med detta replikskifte att göra. Att Miljöpartiet inte är representerat här i kammaren kanske beror på sjukdom. Barbro Feltzing är sjukskriven, och Miljöpartiet har en suppleant i skatteutskottet. Det är inte ett så stort parti. Jag vill ha till protokollet att det kan finnas förmildrande omständigheter ibland. 

Anf. 104 ULLA WESTER (s) replik:

Herr talman! Frågan om de skriftliga beskeden är väldigt svår att svara på. Den är så både–och. Även om man skulle ändra lagstiftningen som Per Rosengren vill kan man få samma effekt om man gör tvärtom. Människor tappar tilliten till systemet. 

Det kan vara svårt att bevisa de exakta förhållandena efteråt. Jag säger att det kan vara det. Jag vet att Per Rosengren kanske inte jublar när jag säger att vi har förhandsbesked som man kan söka som är rättsligt bindande. Jag undrar om inte det ändå är det stadigaste sättet att hålla fast vid. 

Allting kan man som sagt överväga och fundera över. Det är helt klart så. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

11 § Vissa kupongskattefrågor, m.m.

Föredrogs  

skatteutskottets betänkande 2004/05:SkU31 
Vissa kupongskattefrågor, m.m. (prop. 2004/05:146). 

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

12 § Förverkande vid brott, m.m.

Föredrogs  

justitieutskottets betänkande 2004/05:JuU31 
Förverkande vid brott, m.m. (prop. 2004/05:135). 

Anf. 105 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det vi nu ska diskutera är betänkandet som handlar om förverkande vid brott. Jag vill först yrka bifall till den reservation som vi moderater har i ärendet. 

Bakgrunden till det förslag som finns i regeringens proposition är det faktum att man många gånger upptäcker brottslingar som har skaffat sig förmögenheter och kapital genom ett kriminellt beteende. Det sticker i ögonen. Det är väldigt otillfredsställande att man inte kan ta de grejorna och göra av med dem. Brottslingen fortsätter att blir rikare och rikare trots att man vet att detta har kommit till genom kriminell verksamhet. Nu tas det viktiga steg för att ändra på det förhållandet. Det tycker vi moderater är bra. 

Den reservation vi har handlar emellertid om det regeringen inte har orkat med, nämligen det som kallas för utvidgat förverkande. Vad regeringen nu föreslår är att man ska kunna beslagta sådant där man har riktiga belägg för från vilken kriminell verksamhet det kommer. Det är inte alltid så lätt att utreda. Utvidgat förverkande handlar om att skaffa sig ett regelverk som vidgar möjligheterna att beslagta och tillvarata det som någon har skaffat sig genom kriminalitet i ett vidare perspektiv. 

Det är oerhört viktigt. Vi har alla de senaste veckorna läst i tidningarna om hur man till exempel tvättar pengar inom restaurang- och nöjesbranschen i olika sammanhang. Det är någonting som förekommer internationellt. Det är alldeles nödvändigt för att komma åt den organiserade brottsligheten att rättsmaskineriet får bättre verktyg och möjligheter att ta ifrån kriminellt belastade de förmögenheter de har skaffat sig på osjyst vis. 

Detta är frågor som inte har kommit med i propositionen. Jag vill gärna påpeka att det finns en hel del utredningsmaterial och förslag i de frågorna. Vi vill att regeringen så snabbt som möjligt ska lägga fram de förslagen så att vi verkligen får vassa redskap för att förebygga fortsatt organiserad brottlighet och att många fler, inte minst ungdomar, får se hur kriminellt belastade personer lever i sus och dus medan man med hederligt arbete och ett moraliskt leverne tycks ha svårt att få det lika bra. 

Jag yrkar bifall till reservationen. I övrigt säger vi ja till regeringens förslag. 

Anf. 106 TORKILD STRANDBERG (fp):

Herr talman! Också jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Bakgrunden till betänkandet och förslaget är att den organiserade brottsligheten breder ut sig här och på andra håll. 

I går presenterade Rikskriminalpolisen en rapport om den organiserade brottsligheten i Sverige. Thord Modin på Rikskriminalen, som har gjort utredningen, säger bland annat: ”Organiserad brottslighet är inte längre ett storstadsfenomen. Den har smugit sig in i samhället och förekommer nu över hela Sverige söder om Dalälven.” 

Uttrycket ”organiserad brottslighet” låter ganska tekniskt och visar inte riktigt vad det handlar om. Det handlar om människor som har stölder, hot, våld och död som sin affärsidé. Det handlar om människor som inte hyser några som helst betänkligheter att försörja sig på ett djupt kriminellt sätt. Det är individer i vars spår andra människors liv inte sällan raseras. 

För att komma åt den typen av brottslighet krävs ett helt batteri, en lång rad, av åtgärder. Det krävs att poliserna i Sverige blir fler. Det krävs tidiga och tydliga regler och åtgärder mot unga lagöverträdare. Det krävs att polisen får moderna arbetsmetoder. Det gäller till exempel rätten att avlyssna djupt kriminella personer när så krävs. 

Det krävs att samhället har ett helhetsgrepp mot kriminaliteten. Det gäller till exempel att man samordnar arbetet mellan tullen och polisen för att på allvar komma åt de kriminella personerna. På sätt bygger man inte administrativa murar mellan rättsväsendets olika aktörer, utan man kan agera gemensamt och tillsammans. 

Allt detta kan och ska vi göra så fort det någonsin går. Men för att man verkligen ska lyckas i kampen mot den organiserade kriminaliteten krävs det att man kommer åt drivkraften bakom brottligheten, och det är den ekonomiska vinningen. Kärnan i kriminaliteten är narkotika, människohandel, vapenhandel och bedrägerier. Det handlar om att tjäna pengar. 

Ofta spelar det ingen roll vad man för dagen handlar med – om det är narkotika, människor eller insmugglade cigaretter. Man väljer det som för dagen lönar sig allra bäst, där vinsten är störst och där risken för upptäckt är minst. 

Det lagförslag som vi tar ställning till i dag är ett steg i rätt riktning. Men vi vill gå något längre. Vi vill även ha möjligheter till ett så kallat utökat förverkande. För sex år sedan presenterade Förverkandeutredningen ett förslag som innebar att åklagarens bevisbörda under vissa förutsättningar gjordes något lättare när det gäller sambandet mellan viss egendom som man kommit åt på ett kriminellt sätt och det begångna brottet. Så är det redan i ett flertal länder i Europa. Det gäller oss närliggande länder som Danmark och Norge och mer avlägsna som Holland och Irland. Där har man alltså skärpt lagstiftningen på det här sättet, men vi har inte gjort det i Sverige än. Vi tycker att det är dags för det. 

För att ett förverkande ska kunna ske i dag, med dagens lagstiftning, krävs det att åklagaren visar att utbytet härrör från ett visst specifikt brott. Detta innebär att det kan vara väldigt svårt för åklagaren att visa att en viss tillgång, en viss egendom och ett visst utbyte av brott är kopplat till ett visst, specifikt brott. 

De kriminellt åtkomna tillgångarna kommer ofta från en omfattande brottslighet. Organiserad brottslighet är ju som namnet antyder en brottslighet där själva affärsidén är att systematiskt åsidosätta regler och komma åt egendom på ett sätt som inte är tillåtet. Det är alltså djupt kriminellt. 

Vi yrkar bifall till den reservation som handlar om att bevisbördan för att visa att ett visst utbyte härrör från ett visst begånget brott, som åklagaren har att visa, i vissa fall lindras. Därmed blir det lättare att förverka egendom som man har kommit över på ett kriminellt sätt. 

Anf. 107 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! I dag ska jag fatta mig kort, åtminstone i denna fråga. Jag och Centerpartiet står bakom reservationen om utvidgat förverkande. Den yrkar jag också bifall till. 

Liksom tidigare talare från Moderaterna och Folkpartiet vill jag poängtera vikten av att angripa just den ekonomiska vinningen för att nå de grovt kriminella. Ett utvidgat förverkande som skulle kunna betyda att en stor del av en kriminells egendom förverkas, det vill säga tas, skulle vara effektivt. 

Det är beklagligt att regeringen inte har klarat av att ta fram ett förslag trots att Förverkandeutredningen kom med sitt förslag 1999, alltså för sex år sedan. Jag tycker nu att det är rimligt att vi i riksdagen uttalar vår tydliga vilja och sätter press på regeringen. 

I den här debatten skulle jag vilja ha besked av Kerstin Andersson, som företräder Socialdemokraterna. Tycker hon att utvidgat förverkande är något positivt och nödvändigt eller är det något negativt, och fel väg att gå för att bekämpa grov kriminalitet? Jag skulle vilja ha ett enkelt svar på detta. 

I övrigt tycker jag att regeringens proposition är bra, men jag yrkar bifall till reservationen. 

Anf. 108 KERSTIN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. 

Den 27 oktober förra året godkände riksdagen utkastet till godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott. I den debatt vi då förde framfördes det synpunkter från Vänstern, Centern och Moderaterna i form av en reservation där man tog upp frågan om att förslag till svensk följdlagstiftning inte presenterades. 

I mitt replikskifte sade jag då att förslag till följdlagstiftning, som redan då var färdigställt, förhoppningsvis skulle träda i kraft den 1 juli 2005. I dag möts vi här i debatten, och förslaget till svensk följdlagstiftning kommer nu att träda i kraft den 1 juli 2005. 

Förslaget innebär förändringar i inte mindre än 39 olika lagar. Det gäller lagstiftning om utökade möjligheter till förverkande, det vill säga att ta ifrån någon rätten till viss egendom som denne fått genom olämpligt handlande i samband med brottsligt beteende. 

Jag kan med glädje konstatera att samtliga partier sluter an till det förslag som regeringen har gett till riksdagen. Jag tolkar det som att reservanterna håller med i sak men vill gå ytterligare ett steg just i dag till ett utvidgat förverkande. De hade helst sett att den lagstiftningen hade legat här på riksdagens bord i dag. 

Lagstiftningen runt förverkande är komplex och svårtillgänglig. När det gäller utvidgat förverkande är den ännu mer komplex. 

Bakgrunden till den lagstiftning som presenteras här i dag är att vi ska kunna bekämpa brottsligheten på ett så effektivt sätt som möjligt. Förverkandeinstitutet är ett viktigt instrument i den brottsbekämpande verksamheten. 

Eftersom ekonomisk vinning är en av de främsta drivkrafterna bakom en stor del av brottsligheten är det viktigt att vi skapar incitament som minskar kriminaliteten. I stort handlar denna lagstiftning om en möjlighet att beröva gärningsmannen vinning av ett brott. Den handlar också om att kunna förverka sådan egendom som kommit till användning, eller som kan komma till användning, som ett hjälpmedel för att begå brott. 

En bil kan till exempel förverkas om en person har köpt den med medel som han har stulit. Utdelning av aktier kan förverkas om en person har köpt aktier med narkotikapengar. 

Brottsbalkens regler om förverkande utökas också till att gälla brott enligt annan lag för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det finns dock ett undantag. Det är skattebrottslagen. Den blir i stället föremål för taxering. 

I betänkandet behandlas också nya förfaranderegler vid beslag av alkohol, vilket kommer att underlätta den praktiska hanteringen för polisen. En enskild polis ska nu under vissa förutsättningar kunna förstöra beslagtagen alkohol. I dag kan ett sådant beslut endast fattas av undersökningsledare eller polismyndighet. 

Herr talman! Under senare år har det inom EU tagits flera initiativ till rambeslut för att såväl närma medlemsstaternas nationella förverkanderegler till varandra som att uppnå ett mer effektiv samarbete när det gäller just de här frågorna. Detta arbete är nödvändigt för att möta en alltmer organiserad och internationell brottslighet i Europa. Rörligheten mellan olika länder har lett till att brottsligheten i betydligt större utsträckning än tidigare är gränsöverskridande. 

Den gränsöverskridande brottsligheten utgör ett stort, betydande samhällsproblem. Förutom lagstiftning krävs det ett omfattande och engagerande samarbete både internationellt och nationellt av polis, tull, åklagare och domare. 

Det handlar om strategi, analys, underrättelseverksamhet, utredning och spaning men också om metod- och kompetensutveckling. Det handlar om att utveckla den egna organisationen och den gemensamma internationellt. Jag tycker att det finns anledning att vara imponerad av den kunskap och information som jag har fått om hur detta samarbetet här i Sverige och internationellt fungerar, inte minst när det gäller människohandel, smuggling, narkotikabrottslighet och barnpornografibrott. 

Men samtidigt som vi utvecklar samarbetet över gränserna är det viktigt att vi harmoniserar och utvecklar våra regelverk som har betydelse för ett effektivare brottsbekämpande. 

En allmän förutsättning för att internationellt samarbete i fråga om förverkande ska kunna fungera väl är att de berörda ländernas nationella förverkanderegler inte skiljer sig åt i alltför hög grad. De utökade möjligheter till att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott som nu föreslås att vi i riksdagen beslutar om är ett mycket viktigt verktyg i brottsbekämpningen. 

Herr talman! Den nya tekniken har skapat nya möjligheter att begå brott. Barnpornografibrott är en brottslighet som i allt väsentligt är relaterad till Internet och som växer explosionsartat i Sverige och internationellt. Bortom all tolerans kränks barn och utsätts för övergrepp. 

Varje dag utnyttjas också hundratals utländska kvinnor och barn i Sverige sedan de förts hit från betydligt fattigare hemländer genom organiserad människohandel. Tusentals svenska män betalar varje vecka pengar för att delta i ödeläggelsen av dessa människors liv. Alla vi här är väl medvetna om att dessa frågor kräver mer än lagstiftning. Men lagstiftning har en mycket stor betydelse och kan också ha en viss förebyggande effekt. 

Ett annat angeläget område där förverkandelagstiftningen får betydelse är till exempel miljöbrotten där handeln med skyddade djur är ett utsatt område. I dag avser handeln främst export, framför allt till Mellaneuropa, av rovdjur som varg, djärv, björn, lo, rovfåglar och ugglor från Sverige. Till Sverige importeras främst reptiler. 

Herr talman! Det råder ingen tvekan om att den viktigaste drivkraften bakom organiserad brottslighet är möjligheten att tjäna snabba, stora pengar utan hänsyn till mänskligt lidande. Att frånta gärningsmännen vinsterna av brottsligheten och också hjälpmedel såsom lägenheter, datorer och transportmedel är viktigt för att motverka brott. 

Tack vare att riksdagen godkände det här utkastet till rambeslut kunde det antas av Europarådet den 24 februari. Sverige bidrog på så sätt till att inte fördröja det så viktiga lagarbetet med att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning. Det är ett mycket angeläget, nödvändigt och högt prioriterat arbete såväl inom EU som i Sverige. 

Med dessa förslag i sin helhet uppfyller Sverige sina internationella åtaganden i denna del och har också i vissa fall gått längre. Vi socialdemokrater ser med stor tillfredsställelse fram emot det ikraftträdande som är tänkt till den 1 juli 2005. 

Anf. 109 BEATRICE ASK (m) replik:

Herr talman! I sitt anförande erinrade Kerstin Andersson om när riksdagen fattade beslut om rambeslutet. Då påpekades bland annat att Moderaterna hade valt att inte delta i beslutet, och det är alldeles riktigt. Anledningen till att vi inte deltog i beslutet var det som Kerstin Andersson också framhöll, att det får konsekvenser för svensk lagstiftning på väldigt många områden. Det har alltså tagit ganska lång tid för regeringen att få fram det underlag som vi har fått redovisat i en proposition för att vi här och nu ska kunna ta ställning till en del av de effekterna, som vi inte hade en aning om när vi skickade i väg ministern till Bryssel. Det här är en mycket märklig ordning. 

Men vad värre är är att det återstår viktiga delar, nämligen det som rör utvidgat förverkande. Jag är helt överens med Kerstin Andersson om angelägenheten i att förverka det man har skaffat sig genom kriminalitet. Men när kommer de vassa verktygen? När kommer regeringen att för oss presentera vad vi ska göra för att verkligen ta itu med problemen? Det är riktigt att flera från alliansen har haft bekymmer med rambesluten, men inte alla, men det är faktiskt också riktigt att vi är de som säger: Lägg nu fram ärendena! Det är de svåra, komplicerade reglerna som ska fram nu. Vi tror inte att det blir någon lätt match att veta vad som är rätt och fel i varje del av detta, men vi inser att det måste göras. Hur länge ska riksdagen behöva vänta på att få ta itu med den arbetsuppgiften? 

Anf. 110 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Anser inte Beatrice Ask att det är bättre att vi får en lagstiftning när det gäller dessa utvidgade förverkanden som är rättssäker och trygg och där det också har gjorts en korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet? 

Den reservation som i dag ligger på bordet andas ett visst misstroende gentemot regeringen. Ni skriver att beredningsunderlag finns och att det inte föreligger behov av att ytterligare utreda denna fråga. Jag kan ställa en fråga till Beatrice Ask. Vad grundar ni detta på? Tror inte Beatrice Ask att om alla frågetecken vad gäller utvidgat förverkande hade varit utredda hade regeringen lagt fram det här förslaget i samband med den lagstiftning som vi debatterar i dag? Vi socialdemokrater har förtroende för att det arbete som görs just nu är nödvändigt. 

I betänkandet skriver vi också att det är föremål för fortsatt utredning. Vi vet att när det här arbetet är klart, och efter sedvanlig remiss och lagrådsbehandling, kommer vi att få ta ställning till ett förslag på lagstiftning om just utvidgat förverkande. Det ska ju komma före den 15 mars 2007, som är den tidpunkt som gäller för att Sverige ska ha antagit detta och vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att leva upp till rambeslutet. 

Anf. 111 BEATRICE ASK (m) replik:

Herr talman! Jag kan understryka att jag känner ett väldigt misstroende mot regeringen, inte så mycket mot viljan att leva upp till fattade rambeslut men väl mot innehållet i det man gör. Eftersom allt verkar ta så innerligt lång tid har vi dessutom anledning att misströsta om att vi får fram ett underlag i tillräckligt god tid. Det är nästan så att man börjar känna att vi kanske kommer att stå här med en annan regering och så är inte hemläxan gjord. Då får vi börja från scratch, och då kommer det att bli väldigt bråttom att ta fram underlaget. Det var ju 1999 som en utredning vände och vred på de här frågorna. Det har gått några dagar sedan dess. Vi har pratat om det här i riksdagen. Vi hade en jättedebatt om rambeslutet. Då kan man åtminstone önska att det skulle komma lite snabbare. 

Jag är faktiskt väldigt bekymrad över att vi inte får detta, kanske inte så mycket utifrån vår beslutsposition i riksdagen som utifrån det faktum att detta innebär att rättsvårdande myndigheter står lite bakbundna i arbetet mot den grova, organiserade brottsligheten och mot terroristnätverk och annat elände. Vi måste komma åt de ekonomiska vinsterna för att det ska bli någon skillnad. Då är det allvarligt om Sverige hamnar på efterkälken, vilket vi gör. 

Däremot tycker jag att det rent demokratiskt fortfarande är väldigt märkligt att Socialdemokraterna gärna skriver under stora uppgörelser i Bryssel men sedan inte gör något hemma. Vi har väl en annan tågordning: att man gör hemläxan först och sedan pratar på de stora middagarna om hur duktig man är. 

Anf. 112 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Man ska komma ihåg att Förverkandeutredningen lade fram sitt förslag 1999. Det är det som står i er reservation. Det är den utredningen och de förslagen ni hänvisar till. Eftersom jag inte fick något svar från Beatrice Ask på frågan om vad ni grundar detta att det finns beredningsunderlag på, måste jag ta det som intäkt för att det är Förverkandeutredningens förslag som ni vill att man ska följa vidare. 

Rambeslutet tog man initiativ till år 2002. Då kan vi titta tillbaka på vad Förverkandeutredningen egentligen sade. På vilket sätt skulle man ta detta med förverkandegrunden när det gäller närstående och kanske även andra personer? De sade att det var värdet av lagöverträdarens egendom som skulle vara föremål för förverkandet, det vill säga det som man kallar för värdeförverkande, och inte, som är fallet i rambeslutet och i övriga nordiska länder i dag, att det är egendomen som sådan som är föremål för förverkandet, så kallat sakförverkande. Det är detta som man tittar på just nu och gör en bedömning av. Hur ska det se ut i vår svenska lagstiftning? 

Det finns tre alternativ att välja på enligt rambeslutet. På Regeringskansliet tittar man nu på hur andra nordiska länder har det och hur man tillämpar detta. Det borde väl vara bra att vi också får möjlighet att se hur vi på bästa sätt ska få en bra lagstiftning när det gäller utvidgat förverkande. Utskottet säger inte att en sådan lagstiftning inte ska komma. 

Anf. 113 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! När jag fick den här propositionen i min hand letade jag ganska länge – det är ju en ganska tjock bok det här, och den heter Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m. – eftersom jag fått för mig att det här skulle handla om utökat förverkande, men jag kunde leta hur länge som helst. Jag hittade ingenting om det i alla fall.  

Kerstin Andersson tar i sitt anförande upp en mängd saker som vi givetvis allihopa håller med om. Det är ju därför vi har sagt ja till propositionen. Men vi vill gå lite längre.  

Jag kan inte låta bli att kommentera det här med rättssäkerhet. Förverkandeutredningen kom med sitt förslag 1999. Det har gått sex år. Vad är det som skulle bli så mycket rättssäkrare om det tog sju eller åtta år? Det har jag lite svårt att förstå. Vad det handlar om är ju att regeringen och Justitiedepartementet inte har gjort sin hemläxa i tid. 

Jag saknar också besked i den fråga jag ställde i mitt anförande, om Kerstin Andersson och Socialdemokraterna tycker att utökat förverkande är något positivt och nödvändigt för att bekämpa den grova kriminaliteten eller om det handlar om något negativt och ni inte tycker att det är rätt väg att gå. Jag ber inte Kerstin Andersson att rent tekniskt förklara hur en lagstiftning om ett utökat förverkande ska se ut, utan bara att säga om det här är något positivt som vi kan förvänta oss eller om det är något negativt som vi får fortsätta motionera om. 

Anf. 114 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Utskottet skriver i betänkandet att vi utgår ifrån att regeringen tillser att det fortsatta utrednings- och beredningsarbetet bedrivs på ett sådant sätt att genomförandet av lagstiftningen inte kommer att fördröjas i onödan. Det går mycket bra att läsa i utskottets betänkande vad som står där vad gäller utvidgat förverkande. 

Jag tänker inte ge mig in i någon teknisk förklaring av lagar och lagstiftning, för det tror jag inte att jag är kapabel till att göra. Däremot har jag full respekt för det arbete och de svårigheter, den komplexitet, som det här med utvidgat förverkande ändå innebär. Det utredningsmaterial som man vill ta in och titta på gäller just att se hur det ser ut i våra nordiska länder och hur man tillämpar det. Finland har i dag en lagstiftning om utvidgat förverkande som går i linje med Förverkandeutredningen. Danmark och Norge har en helt annan modell som går ut på att lagöverträdaren ska göra sannolikt att egendomen har kommit till på laglig väg, alltså en omvänd bevisbörda. Är det inte bra att vi också nu tar till oss detta och tittar på hur detta tillämpas i våra nordiska grannländer och att vi gör en så bra lagstiftning som möjligt när det gäller utvidgat förverkande? 

Ni hänvisar till Förverkandeutredningen. Min fråga måste då ändå gälla detta: Tror Johan Linander att Förverkandeutredningens förslag fullt ut skulle kunna gälla i dag? Tror inte Johan Linander att det är bra att vi tar till oss och ser hur man tillämpar den här lagstiftningen runtomkring, just för att titta på inte minst bevisbördan? 

Anf. 115 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag ska börja med att svara på frågan. Självklart är det så att man får fortsätta utreda och titta på vad andra länder gör om man inte vill komma till något beslut. Då får man ju fortsätta att utreda. Men tycker man att det här är nödvändigt och bråttom och att vi faktiskt behöver göra någonting så gäller det också att komma till skott. Då är frågan: Hur många år ska man behöva ha på sig? Det är ju inte första gången vi debatterar det här. Det mesta handlar om hastigheten på Justitiedepartementets arbete. Vi tycker att det går för långsamt, men Socialdemokraterna tycker att det gärna får ta fem, sex eller sju år, eller hur lång tid man nu behöver ha på sig. 

Vi kommer ändå till den slutsatsen att när vi reserverar oss från den borgerliga alliansen om att vi vill ha besked, att vi vill sätta press på regeringen och att vi vill att riksdagen redan nu ska säga att den vill ha ett beslut om utökat förverkande, så svarar Socialdemokraterna: Vi vill ha fortsatta utredningar. Det är ju så det är: Ni väljer utredningar – vi väljer skarpa förslag. 

Anf. 116 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Ja, Johan Linander, jag blir något fundersam. Ditt inlägg just nu ger sken av att det är bättre att det är bråttom än att vi när vi lagstiftar också ser till rättssäkerhet och rättstrygghet och gör noggranna övervägningar. Jag har tidigare, både i mitt anförande och här nu i replikskiftet, försökt redogöra för hur komplicerat det är med just utvidgat förverkande, inte minst när det gäller att kunna ta ifrån någon något, till exempel om det är någon närstående till förövaren som har egendom som kan ha härlett från ett brott. Det gäller bevisbördan – där finns också jättemycket att titta på. Vad är det till exempel åklagaren ska göra sannolikt?  

Jag tycker att det är lite respektlöst också mot oss som står här, Johan Linander. Du och jag har ett ansvar som lagstiftare.  

Det kommer en lagstiftning framöver – jag har sagt det tidigare – före den 15 mars 2007. Till dess har vi tid på oss.  

Samtidigt kan jag tycka att det också finns en underton i Johan Linanders sätt att argumentera där han på något sätt vill antyda, i den här debatten i dag, då vi alltså gör 39 lagändringar, att det inte skulle ha någon betydelse som ett medel mot den organiserade brottsligheten framöver. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

13 § Tillträdesförbud

Föredrogs 

justitieutskottets betänkande 2004/05:JuU32 
Tillträdesförbud (prop. 2004/05:77). 

Anf. 117 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, även om vi moderater som vanligt står bakom alla våra reservationer. Jag gör detta för tids vinnande. 

Låt mig inledningsvis också säga att jag trodde att justitieministern kanske skulle komma till riksdagen i eftermiddag. Det händer ju inte varje dag, men i dag ska vi prata en hel del om fotboll och hotet mot fotbollen, och då hade det kanske varit kul. 

Aftonbladet har i en mycket skrämmande artikelserie utmålat just läktarvåldet och huliganerna som ”det största hotet mot den svenska fotbollen”. Jag läste för någon vecka sedan en insändare i Göteborgs-Posten från en idrottsintresserad man vid namn Filip som skrev: ”Ett besök på Gamla Ullevi i dag handlar tyvärr mycket om 100–200 människor som spyr ut sitt hat med diverse hatramsor. Det är inte speciellt roligt längre att gå med sina barn på IFK-matcher, ta med kunder eller kompisar.” Det är så många känner det. Sportbladet har genom en alldeles färsk Sifoundersökning tagit reda på att 37 % av svenska folket skräms bort från fotbollsarenorna på grund av våldet i evenemangen. 

Det värsta är att detta inte är ett nytt fenomen. I svensk fotboll mötte vi läktarvåld redan 1970 när IFK Göteborgs supportrar stormade Ryavallen i Borås. Man kan göra en lista på allvarliga incidenter och elände som därefter skett. Tyvärr har det inte blivit bättre, även om klubbarna, polisen och många andra försöker göra insatser. 

Vi moderater ser mycket allvarligt på att idrottsevenemang störs av personer som bara är där för att bråka. Det handlar inte om vanliga bråk utan om en organiserad kriminell verksamhet, ofta mycket välplanerad. Det är allvarligt, eftersom publikens engagemang och respekt för sportsligt uppträdande är en viktig och integrerad del av en sund idrottskultur. Idrotten ska fostra säger vi, men på vilket sätt fostrar den när detta blir ett mer eller mindre vanligt inslag i verksamheten? 

Det är naturligtvis helt orimligt att både publik, utövare och arrangörer ska vara otrygga, direkt rädda, i samband med och i anslutning till matcherna. Jag känner folk i Stockholm som över huvud taget inte går ut fotbollskvällar. De avstår inte bara från att gå på matcherna utan sitter hemma för att de inte vill åka tunnelbana samtidigt som en del av fotbollsbesökarna är ute. 

Kostnaderna för säkerhetsarrangemang i form av poliser, vakter och mycket annat ligger i dag på orimlighetens gräns. Det verkar inte heller som det blir bättre. Det gör att vi välkomnar regeringens förslag om tillträdesförbud. Vi måste på olika sätt försöka ta i med hårdhandskarna mot den här utvecklingen. Däremot tycker vi att regeringen är lite naiv när den nästan bortser från de yngre bråkmakarna, hang arounds, som när man studerar detta oftast står för den lite grövre delen av verksamheten. De är helt gränslösa i sitt sätt att agera och används mycket medvetet av äldre kriminella i supportergängen. 

Vi tycker därför från moderat sida att brott som man begått innan man fyllt 15 år ska beaktas vid riskbedömningen, och för beslut om tillträdesförbud när man sedan fyller 15 år. Det ska vara en belastning att ha varit med om den här typen av brottslig verksamhet. Det är det minsta man kan begära. Däremot vill vi ändå tro att det är bra att man, om man är så ung som 13–14 år, inte av åklagare utestängs från att gå på fotbollsmatcher eller annat. I någon mening har vi trots allt en tilltro till att idrotten och kulturen kring den har en positiv inverkan. Vi försöker dock att någorlunda balansera det hela. Därmed ger vi också ungdomar en extra chans samtidigt som vi försöker säga att vi inte vill vara med om att kriminella använder de yngsta medlemmarna i supportergrupperna som verktyg i en planerad förstörelseverksamhet eller bråkverksamhet. Det är den ena delen av reservationerna. 

Vi tycker att regeringen varit omodern i sin utformning av regelverket för tillträdesförbudet. Det är bara arrangemang som ordnas av den organiserade idrottsrörelsen som ska omfattas av lagen. Vi tycker att lagens syfte måste vara att förebygga den brottslighet som kan uppkomma vid idrottsarrangemang, oavsett vem som ordnar dem. Det är ingen hemlighet att idrottsevenemang i dag kan ordnas av både bolag och andra och att de kan ha väldigt olika bakgrund. Det vore dumt att behöva komma tillbaka och ändra i lagstiftningen för att människor som vill vara med om ett idrottsevenemang ska kunna åtnjuta den trygghet som vi tycker att de ska ha. I denna fråga delar vi Justitiekanslerns bedömning, som pekar på de gränsdragningsproblem vi kommer att få med det försök till avgränsning som regeringen gjort. 

Vi har i en reservation också tagit upp ett helt annat ämne, eller del av ämne, beträffande tillträdesförbud – något som regeringen inte lägger fram förslag om. Det gäller tillträdesförbud inom handeln. Det är märkligt att regeringen inte uppfattar snatterier och ordningsstörningar i företag och inom affärsverksamhet som problem på samma sätt som Coop, Ica, Svensk Handel och många andra. Framför allt har små företagare ett evinnerligt problem med enstaka människor som gång på gång kommer tillbaka och beter sig illa, förstör eller tar grejer. Det är klart att det borde finnas en ordning för att kunna avstänga dem från att störa verksamheten. 

Det kan inte vara en rättighet att på andras bekostnad förstöra och bete sig illa. Det drabbar både kunder och affärsinnehavare. Därför har vi yrkat på att regeringen ska återkomma med ett konkret förslag till lagstiftning för att skapa ett tillträdesförbud som framöver även kan användas inom handeln. 

Jag yrkar alltså bifall till reservation 1. 

Anf. 118 TORKILD STRANDBERG (fp):

Herr talman! Det är roligt och glädjande att kunna konstatera att det råder stor enighet om att utestänga vissa individer, sådana som är kända för våld och ska vi kalla det sabotage, från fotbolls- eller hockeymatcher. Vissa av oss vill gå längre än andra, och här finns en oenighet. Jag vill därför passa på att yrka bifall till reservation 5. 

Det vi emellertid är överens om är att det ska bli möjligt att utestänga huliganer från idrottsarrangemang. Jag är ganska ny i den här branschen och kan därför inte låta bli att göra en reflexion kring arbetet med att ta fram den här nya lagstiftningen. Under 90-talet ökade våldet och den brottslighet som har anknytning till idrott. Det blev ett allt större problem. Det är fråga om allvarlig brottslighet. 

Arrangemang och saker som ska vara förknippade med lust och glädje kom i stället att i mångt och mycket handla om våld och hot. Det var till exempel inte längre självklart att man skulle ta med sina barn till en ståplats för att se en allsvensk fotbollsmatch. 1995 föreslog därför Trygghetsutredningen att det skulle bli möjligt att utestänga huliganer från idrottsarrangemang. I dag, tio år senare, diskuterar vi det i riksdagen, och lagen ska börja gälla från den 1 juli i år. Det har gått tio år. 

Vad är det vi har väntat på? Jo, en till synes självklar lagstiftning om att den som går till en idrottsplats för att slåss och hota ska kunna portas. Jag tror att de som finns utanför detta hus, medborgarna, våra uppdragsgivare, betraktar det med viss förundran. Tio år för att få fram en lag som innebär att den som går till en idrottsplats för att slåss ska kunna utestängas! Tio år för att kunna utestänga våldsverkare från fotbollsmatcher! Är detta rimligt? Det tror jag är något som alla, men särskilt några, måste fundera ganska mycket över. 

Några av oss vill utvidga tillträdesförbudet till att även gälla affärslokaler. Anledningen till det är att det varje år begås tiotusentals snatterier i Sverige. Andelen som upptäcks är mycket liten, och handlare drabbas hårt av den brottsligheten. En hopplöshet och en misstro mot den svenska rättsstaten breder ut sig bland dem som får sin försörjning av att sälja saker i affärer, bland handlare. Det sprids en misstro mot rättsstaten som jag inte tycker är förvånande, men den är skrämmande. I en undersökning som Företagarnas Riksförbund gjort svarar endast 18 % av företagarna – 18 % – att de anser att polisen gör ett bra jobb. Över hälften tycker att staten ger dem ett för dåligt skydd när det gäller brottsligheten. 

Snatteribrott tror jag har ett starkt samband med övrig brottslighet i samhället. Det är inte bara tungt belastade kriminella personer, ofta missbrukare, som begår dessa brott, utan det finns ett samband även i en vidare mening. Ordspråket ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” sammanfattar ganska väl vad det handlar om. Ett till synes ganska oskyldigt snatteribrott är ofta det brott som en ung person först begår. En fjärdedel av dem som grips och lagförs för snatteribrott är mellan 15 och 20 år. 

Herr talman! Den enskilde butiksägaren kan inte, och ska inte, behöva stoppa den här kriminaliteten, de här snatterierna, själv. En butiksägare i Stockholm berättade att trots att han vidtagit alla tänkbara brottsförebyggande åtgärder – alla som varit på Ica eller Konsum vet att om man ska handla rakblad får man snart gå in i något som påminner om en bunker – försvinner det varje dag varor för stora värden. Den handlaren räknar med att vart hundrade plagg som han köper in för att ha i sin butik och sälja till människor i stället lämnar butiken i händerna på en tjuv eller en snattare. 

Det handlar inte bara om att dessa brott för den enskilde näringsidkaren är svåra att stoppa, utan brotten har också ändrat karaktär. Personer som vet hur butiksstölderna utvecklats genom åren beskriver en utveckling där stölderna blivit fler och där många av gärningsmännen blivit alltmer professionella. Man kan tala om en professionalisering av snatterierna. 

Det finns kriminella som specialiserat sig på vissa varor, vissa butiker eller vissa sätt att få ut sakerna ur butiken. Ofta handlar det om rena beställningsjobb. Det kan handla om choklad, det kan handla om rakblad, det kan handla om batterier. Det gods som stjäls och bärs ut ur affärerna säljs vidare, ibland till andra näringsidkare som är mindre nogräknade och ibland till vanliga medborgare. 

Ett besök på Blocket visar vad det kan handla om. Jag håller här upp en annons från i förmiddags. Den handlar om att man kan köpa Gillettes Mach 3 Turbo rakblad till en bråkdel av priset på Konsum i Gamla stan. Intresserade kan efter debatten få telefonnumret av mig. 

Regeringen och detta utskotts majoritet vill inte att tillträdesförbudet ska kunna gälla för butikslokaler. Argumenten majoriteten anför i det här betänkandet är att snattaren måste kunna handla mat eller gå till optikern – gå till optikern? Menar ni i majoriteten på alldeles fullt allvar att det är rimligt att en person som vid upprepade tillfällen har stulit glasögon, linsvätska eller någonting annat hos en optiker när han får problem med att läsa papper ska kunna gå till den här optikern och handla glasögon? Är det detta som är den viktiga invändningen mot att man inte ska utvidga förbudet till att gälla även för handeln? Menar ni att det är rimligt att man ska kunna handla glasögon i samma affär som man tidigare har stulit i? 

Jag tror att det här handlar om att ni bortser från att varje människa har ett eget val. Man har en skyldighet som individ att träffa ett eget val. Man blir inte snattare. Man väljer att snatta. Det här handlar för mig om att ta parti. Ska vi ta parti för handlaren eller för optikern som varje dag, vecka efter vecka får sina varor stulna eller ska vi ta parti för personen som varje dag, vecka efter vecka stjäl av optikern eller handlaren? Det är det valet vi har att träffa. 

För mig är valet givet, och jag har tagit ställning genom reservationen. Jag tycker att vi måste ta ställning för handlaren eller för optikern. Jag hoppas och förutsätter att ni också tar det partiet och att det kommer lagstiftning som innebär att man ska kunna hindra en person från att gå in till optikern eller handlaren. 

Anf. 119 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag ska vi besluta om en mycket viktig lag och förändring för svensk idrott. Jag är själv en mycket stor idrottsälskare, medlem i en supporterförening. Helst av allt står jag på Malmö stadions ståplatsläktare och ser när Sveriges bästa fotbollslag, Malmö FF, vinner. 

Jag vill börja med att säga att nästan alla supportrar som står i klacken är där för att de älskar sporten och de älskar sitt lag. Nästan alla sköter sig på ett bra sätt. Visst händer det att man, kanske även jag, skriker något olämpligt ord när domaren har dömt en felaktig straff mot laget. Men med det är det nog. 

Men det finns också de på läktaren som inte riktigt kan skilja på kärleken till lagen och brottslighet. På Malmöläktaren har jag personligen aldrig mött huliganer som bestämmer mötesplats med motståndarnas fans för att slåss. Men det finns tyvärr några fans i alla toppklubbar som uppträder på ett sådant sätt att de förstör för laget och förstör för oss andra supportrar, även om de egentligen är där för idrottens skull och inte för att ställa till med bråk. 

I dag händer det att klubbar stänger av störande supportrar från arenorna. Problemet är att det inte finns något straff om de trots detta tar sig in på arenan. Det är det som vi i dag behandlar, att åklagare ska kunna fatta beslut om att med ett straffansvar utestänga personer från idrottsarrangemang. Det är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. 

Centerpartiet står bakom fyra reservationer som finns i betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 2 angående tillträdesförbud även för personer under 15 år. Självklart står jag även bakom samtliga fyra reservationer. 

En av de frågor som jag tycker att Socialdemokraterna och de andra i majoriteten bör besvara här i dag är om man ser tillträdesförbudet som ett straff. Tycker ni det förstår jag att ni anser att barn under 15 år inte ska omfattas av tillträdesförbudet. Eftersom man inte är straffmyndig ska man inte heller kunna straffas. Men om ni liksom jag ser tillträdesförbudet som en borttagen möjlighet att se en match och inget straff blir ställningstagandet lite mer svårbegripligt. 

Jag tycker att det är självklart att en 14-åring som överträtt ett tillträdesförbud inte ska kunna dömas för detta eftersom han inte är straffmyndig. Men det hindrar inte att lagen om tillträdesförbud även ska kunna omfatta dem som är under 15 år. Brottsbalken, med förbud mot misshandel och förbud mot stöld, och narkotikastrafflagen gäller även de som är under 15 år, även om de inte kan straffas för de brott de har begått. 

I betänkandet kan man läsa beträffande frågan om personer under 15 år ändå ska kunna få tillträdesförbud att regeringen anför att personerna inte skulle kunna lagföras för överträdelse av förbud. Detta tycker jag är ett totalt ovidkommande argument. Det är olagligt för personer under 15 år att mörda någon, även om man inte kan straffa dem för det. Vi säger ju inte från samhällets sida att det är lagligt att göra saker bara för att man är under 15 år. 

Jag tycker också att detta blir en illa riktad vänlighet mot ungdomar som begår brott. För mig har det ingen betydelse om det är en 14-åring eller en 15-åring som kastar en flaska i huvudet på motståndarnas målvakt. Han ska ändå inte vara välkommen till nästa match. En 14-åring som gör på det sättet ska få veta att man inte gör så. Därför är du inte välkommen på matchen nästa gång. 

Det är faktiskt så också att klubben kan stänga av en person som är under 15 år. Varför ska då inte det tillträdesförbud som vi beslutar om kunna gälla? Är det mer rättssäkert att klubben själv beslutar om tillträdesförbud än att åklagaren ska kunna göra det enligt den lagstiftning som vi tar fram? 

I betänkandet kan man också läsa att utskottet och regeringen tycker att rättssäkerhetsskäl talar emot förslaget eftersom skuldfrågan sällan är klar när den misttänkta är under 15 år. Men det finns inget som säger att skuldfrågan behöver vara mer oklar för att gärningsmannen är under 15 år. Polis kan utreda brott oavsett vilken ålder gärningsmannen har.  

I praktiken kommer det att vara så att det är klubbarna som tittar på inspelade filmer, tv-sändningar och bilder för att se vem det var som gjorde den här saken, kastade flaskan i huvudet på målvakten. Då är det likväl utrett, oavsett om den som gjort det är 14 eller 15 år. 

Fru talman! Jag tänkte nu gå över till de övriga tre reservationer som Centerpartiet står bakom. Vi har tidigare hört från mina borgerliga kolleger om tillträdesförbud när det gäller affärslokaler. Torkild Strandberg nämnde ett lite för lågt belopp. Vi fick av Svensk Handel för några veckor sedan i utskottet veta att det beräknas ske ca 20 miljoner stölder och snatterier från svenska affärer varje år, till totalt sett väldigt stora belopp. Affärsinnehavaren har redan nu rätt att neka en kund att komma in i affären. Men om personen ändå tar sig in kan han inte dömas för olaga intrång. Det är detta som borde förändras. 

Ett av de argument som man kan hitta i betänkandet är att det skulle ha varit ett för stort intrång i den enskildes dagliga livsföring om han eller hon inte fått gå in och handla i affären. Om detta kan man säga minst två saker. 

För det första är det upp till varje enskild person att sköta sig. Då blir det aldrig fråga om att man inte får komma och handla i affären. Om man begår brott får man väl räkna med att man inte får tillträde till den affär där man tidigare har begått brott. Jag tycker inte att det är så värst konstigt. 

För det andra tycker jag att det är högst inkonsekvent av majoriteten att säga att det är okej för en affär att själv ensidigt sätta upp ett förbud för en person att komma in i affären. Det är ju helt lagligt, även om man inte har någon straffsanktion för det. Om det nu är så otroligt viktigt för den enskildes dagliga livsföring att han får gå och handla i affären borde inte affärsinnehavaren heller själv få sätta upp ett sådant förbud. Det man då säger är att det är okej att affärsinnehavaren sätter upp ett förbud, men det är också okej om personen i fråga bryter mot det förbudet. 

Ett annat argument för tillträdesförbud på idrottsarenor men mot tillträdesförbud i affärer är enligt majoriteten att idrottsorganisationerna har särskild personal vid sina arrangemang, bland annat ordningsvakter, och att det vid idrottsarrangemangen ofta finns poliser närvarande. De flesta gånger finns det inte ens några ordningsvakter. Idrotts-Sverige är inte bara fotbollsderbyn mellan Djurgården och Hammarby. Det är oftare en division 5-match i fotboll, en seriematch i bordtennis eller en tävling i dressyr. Jag är i själva verket övertygad om att affärer oftare har ordningsvakter än idrottsklubbar. 

Fru talman! Jag har tyvärr en del kvar att säga även om min talartid har gått ut. Jag hoppas att det är okej. 

Den sista reservationen jag tänker ta upp i debatten är mitt yrkande om tillträdesförbud vid andra typer av arrangemang än idrottsarrangemang. I reservationen nämns till exempel musikarrangemang – konserter eller festivaler. Nu kommer vi till något konstigt. I betänkandet kan man läsa att utskottet – majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen – inte har någon information om att det förekommer brottslighet vid till exempel musikarrangemang. För mig känns det lite märkligt. Det är någon som har missat den mediala rapporteringen från till exempel Hultsfredsfestivalen. Egentligen vill jag inte peka ut Hultsfredsfestivalen som något större problem än andra, men det är den största festivalen vi har och är därför lämplig att använda som exempel. 

Jag tog reda på hur det såg ut förra året. År 2004 anmäldes 272 brott på Hultsfredsfestivalen, varav 45 narkotikabrott. Det var ändå en stor nedgång från 130 narkotikabrott under festivalen 2003. Hasch, GHB, amfetamin och ecstasy var narkotika som polisen beslagtog. Hur kan majoriteten hävda att det inte finns information om brottslighet i samband med musikarrangemang? 

Vad jag menar med min reservation är att tillträdesförbud även ska kunna finnas för dem som till exempel har åkt fast för narkotikaförsäljning. Har en person ena året blivit tagen för narkotikaförsäljning inne på Hultsfredsfestivalen, är det inte rimligt att den personen får tillträdesförbud nästa år? Allt detta är för att försöka minska brottsligheten och förhindra att ungdomar prövar på narkotika. Men detta säger Socialdemokraterna nej till, och jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför. 

Anf. 120 BRITTA LEJON (s):

Fru talman! Riksdagen har i dag att debattera och ta ställning till regeringens förslag om tillträdesförbud vid olika idrottsarrangemang. Förslaget innebär, som vi har hört, att en person kan förbjudas att komma in på en arena när ett idrottsarrangemang anordnas där. 

Den svenska idrottsrörelsen har tre miljoner medlemmar och över 500 000 ideellt verksamma ledare – många av dem väldigt unga. Den är en oerhört värdefull del av vårt svenska samhälle. Genom idrotten ges framför allt våra barn och ungdomar goda möjligheter till en positiv utveckling och gemenskap. Att gå på fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang är för många en folkfest och också en viktig del av det egna idrottsengagemanget. Vi måste se till att det kan fortsätta att vara så. 

Bakgrunden till det nya lagförslaget är att det under 1990-talet förekom ett ökat antal brott i samband med olika idrottsarrangemang. Vi har fått se tillfällen då farliga situationer har skapats för en stor mängd människor av ett mindre antal individer. Vi har fått se våldsamheter inne på och utanför arenorna. Olika fyrverkeriartiklar har bränts av rätt in i folkmassor. Skadegörelse och misshandel har förekommit både nära arenorna och utanför dem. 

Problemen förekommer fortfarande. Det finns visserligen redan i dag möjligheter med den nu existerande lagstiftningen att ingripa mot sådana våldsamheter och avarter när de utgör brott. Idrottsorganisationerna har också under de senaste åren tvingats inrätta olika system med bland annat vakter för att försöka avvärja dessa situationer. De avstänger personer från olika arrangemang redan i dag. Men, precis som vi har hört tidigare, bland annat från Johan Linander, om en person som klubbarna har förbjudit att närvara vid ett arrangemang ändå tränger sig in saknas i dag möjligheter att straffrättsligt ingripa – att ta bort personen därifrån. Många är de företrädare för idrottsrörelsen som länge har efterlyst en sådan möjlighet, det vill säga ett straffansvar för den som överträder ett förbud. 

Trots insatser från både polis och idrottsorganisationer fortsätter alltså problemen. Den brottslighet som förekommer vid idrottsarrangemang drabbar polismän, ordningsvakter, enskilda. Den drabbar också allmänheten eftersom trivseln och tryggheten vid arrangemangen riskerar att försvinna. Dessutom kan den typen av brottslighet få stora och allvarliga konsekvenser eftersom det är många människor som trängs på en mycket begränsad yta. 

Kulturutskottet i riksdagen har yttrat sig över regeringens förslag. Man anser att de åtgärder som hittills har vidtagits från polisen och Idrotts-Sverige inte har räckt. Kulturutskottet välkomnar därför regeringens förslag och menar att det kommer att göra tillträdesförbuden mer verkningsfulla. Man anser att det i förlängningen kommer att minska den idrottsrelaterade brottsligheten och skapa större säkerhet vid våra arrangemang. 

Det förslag om tillträdesförbud som nu har utarbetats i nära samarbete med idrottsrörelsen betyder i korthet att en idrottsorganisation ansöker om tillträdesförbud hos allmän åklagare. Åklagaren får besluta om tillträdesförbud om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att just den personen kommer att begå brott under kommande idrottsarrangemang. Vid riskbedömningen ska man särskilt beakta om personen tidigare har begått brott i samband med idrottsarrangemang. 

Om en person överträder ett tillträdesförbud är det i sig ett brott, och han eller hon kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Tillträdesförbudet ska gälla för en viss tid, högst ett år, men man kan få flera tillträdesförbud på varandra. Åklagarens beslut kan prövas av allmän domstol. 

Tillträdesförbudet kommer att hålla huliganerna borta från våra arenor. Tryggheten och trivseln kommer att öka. Bråkstakarnas attraktionskraft – eller de organiserade ligor som Beatrice Ask pratade om – och möjligheter att få med sig en svans av allt yngre kommer att minska. Vi kan alltså säga att tillträdesförbudet på flera olika sätt kommer att minska och också förebygga den idrottsanknutna brottsligheten. Idrottsrörelsen i Sverige kommer att kunna fortsätta att vara en positiv och viktig del av svenska samhället. 

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli i år. 

Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. 

Anf. 121 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det var många fina ord om Idrotts-Sverige. Det låter bra. Jag kan hålla med om detta. 

Men vi fick ändå inte några vidare svar på de frågor som har ställts tidigare i debatten. 

Det gäller till exempel den 14-åring som i dag kan stängas av av en klubb från att komma in på matcherna. Men Socialdemokraterna vill inte att de ska kunna stängas av på det sättet med hjälp av den här lagstiftningen. Jag kan förstå att man är rädd för att fatta beslut om personer som är under 15 år eftersom de inte är straffmyndiga. Men kan inte Britta Lejon hålla med om att det är mer rättssäkert att få ett beslut från en åklagare än från en klubb? 

Jag vill även komma in på musikarrangemang, det vill säga tillträdesförbud till andra arrangemang än idrottsarrangemang. I betänkandet står det att ni inte har någon information om att det förekommer brottslighet vid musikarrangemang. Jag tog som ett exempel Hultsfredsfestivalen förra året. Där var 272 anmälda brott, varav 45 narkotikabrott. Jag tror inte detta egentligen är okänt för Britta Lejon och Socialdemokraterna. Vore det inte rimligt att en person som ena året tas för narkotikaförsäljning, kanske hinner sitta av sina sex månaders fängelse, hindras från att komma in efterföljande år på festivalen? 

Anf. 122 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Johan Linander tar upp frågan om både unga och andra sorters arrangemang. När det gäller unga tycker vi från majoritetens sida att de resonemang som inte bara Centerpartiet utan för övrigt också Moderaterna för fram, och som på olika sätt handlar om att unga också borde omfattas av tillträdesförbudet, inte alls är den sortens utveckling vi vill se. Det är självklart ett problem om unga människor är en del av den brottslighet eller de övergrepp som pågår i samband med idrottsarrangemang, men det måste man lösa på andra sätt. 

Jag trodde att vi hade en samsyn i Sveriges riksdag om att vi ska vara väldigt noga med den straffmyndighetsålder vi har. De förslag som Moderaterna och Centerpartiet nu lägger fram innebär att man börjar nagga på 15-årsgränsen. 

Från Socialdemokraternas och majoritetens sida menar vi att unga människor på glid självfallet måste mötas av mycket kraftfulla åtgärder, men de åtgärderna måste handla om att vuxensamhället tar sitt ansvar just som vuxna i förhållande till dessa barn och unga. Åldern har betydelse. De är barn och unga. Det är vuxnas ansvar hur de uppfostras och vilka normer de vägleds av. Om vi lämnar vuxenperspektivet och i stället säger att dessa ungdomar ska bemötas med rättsapparatens verktyg har vi övergett vårt vuxenansvar, Johan Linander. 

Anf. 123 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag vill påminna om frågan om musikarrangemangen. Jag fick inte svar i den första repliken, men Britta Lejon har ytterligare en chans. 

Jag uppfattar det så att Socialdemokraterna alltså tycker att tillträdesförbud är ett straff och att det därför inte ska omfatta 15-åringar. Då begriper jag att ni inte tycker att min reservation är vettig. Men jag ser inte tillträdesförbudet som ett straff, inte på något sätt. Det kan visserligen kännas som ett straff, definitivt – att inte få gå och se sitt favoritlag spela kan verkligen kännas som ett straff. Men i lagtekniskt hänseende är det inget straff. Det är en bortplockad möjlighet att inte få komma in på en arena. 

Om Socialdemokraterna ska vara konsekventa borde man också hindra klubbar från att stänga av personer under 15 år från att komma in på arenorna. Det kan man göra i dag. Jag tror att Britta Lejon håller med om att det är rimligt och rättssäkert att en klubb i dag kan stänga av en 14-åring som har betett sig störande från att komma in på arenan. Men ett tillträdesförbud enligt lagen som åklagare skulle fatta beslut om är tydligen inte rimligt och rättssäkert. 

Det kommer ytterligare en fråga om tillträdesförbud, och det gäller butikslokaler. Jag tror nog att mina borgerliga kolleger kommer in på detta i senare replikskiften, så jag låter dig svara på de här två frågorna och ta frågan om butikslokalerna senare. 

Anf. 124 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Jag måste ändå uppehålla mig ytterligare något kring Centerpartiets hållning när det gäller våra barn och ungdomar. Jag kan inte för mitt liv begripa det ni föreslår i era reservationer, och det du säger i dina inlägg, på något annat sätt än att ni, även om det kanske inte är medvetet, kringgår straffmyndighetsåldern. Precis som man i den lokala fotbollsklubben kan korrigera uppförandet hos en ung kille eller tjej som inte har betett sig sjyst, oavsett om det är på plan eller utanför plan, genom olika sanktioner eller ibland kanske morötter, ska man självfallet kunna göra det också i större idrottsliga sammanhang. 

Men vad vi pratar om här är någonting helt annat. Här är det att en åklagare skulle besluta om ett tillträdesförbud, och om man skulle överträda det är det brott som kan leda till fängelse. Jag vill inte – och jag tror egentligen inte att Centerpartiet heller vill det – se en utveckling där vi börjar kringgå straffmyndighetsåldern. Vi måste kunna lösa problem som uppstår i samband med att barn och ungdomar inte beter sig som de ska göra på andra sätt än med rättsapparatens verktyg. 

Slutligen vill jag säga något om Hultsfred och andra sorters arrangemang. Självfallet är vi medvetna om att det förekommer brott också vid andra sorters arrangemang. Hultsfred har jag både besökt och haft samarbete med under min tid som ungdomsminister. Jag vet att man tar väldigt många bra initiativ, framför allt före arrangemangen, från arrangörernas sida med ett genomgående samarbete, bland annat med polisen, för att minska förutsättningarna för att brottslighet ska uppstå vid sådana arrangemang. Den vägen tror jag är den som leder längst. Jag är övertygad om att Hultsfred och andra arrangörer kommer att jobba vidare på det spåret. 

Anf. 125 TORKILD STRANDBERG (fp) replik:

Fru talman! Inledningsvis tycker jag att det är bra att den här lagstiftningen kommer, även om den enligt mitt förmenande inte är tillräckligt långtgående. 

Jag skulle vilja ha en liten kommentar till min fråga i anförandet: Hur kommer det sig att det tar tio år från det att ett förslag läggs om ett väl känt problem innan man mäktar med att ha en lagstiftning för behandling i kammaren? Tio år är en oerhört lång tid. Det är längre tid än vad vi tvingar unga människor att gå i skolan i detta land. Tio år – det är lång tid. 

Det andra gäller butikslokaler. För mig är det självklart att på en handling ska följa en konsekvens. Om en person väljer att snatta eller stjäla hos en optiker är det för mig fullständigt rimligt att man kan hindra den personen från att besöka just den optikern när han behöver nya glasögon som han känner att han vill betala för. 

Vems parti tar Britta Lejon och Socialdemokraterna? Är det handlaren eller optikern, som får sina saker, glasögon och linsvätska stulna, eller är det den person som stjäl? 

I betänkandet står det på s. 10: ”Ett straffsanktionerat förbud att besöka vissa affärslokaler skulle därför kunna drabba den enskilde hårt.” Precis! Det är ju det som är hela syftet med vårt förslag. Det ska kosta att stjäla från den lokala optikern. Det ska kosta att stjäla från den lokala Icahandlaren. Men socialdemokratin verkar närmast ha ångest inför det faktum att på en handling ska följa en konsekvens. 

Anf. 126 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Jag vet inte om jag ska välja att förbise det sista. Jag gör det. 

Jag väljer i stället att börja i den ända där Torkild Strandberg själv började, nämligen med frågan varför det har tagit tio år. Jag är inte helt säker på att det har tagit exakt tio år, men det har tagit tid. Det är möjligt att orsaken till att Torkild Strandberg tycker att detta är förvånande är att det var ett tag sedan Folkpartiet satt i regeringen och kanske inte minns så väl vilken möda man måste lägga ned om man ska komma med lagförslag som är väl genomarbetade. 

Anledningen till att det har tagit tid, om jag ska sluta raljera och vara lite mer saklig, hänger ihop med Torkild Strandbergs andra fråga. Det var faktiskt så att regeringen tidigare kom med ett annat förslag om tillträdesförbud som var utformat på ett annat sätt. Där var just den fråga som Torkild Strandberg efterlyser, om man inte kunde ha ett tillträdesförbud också till butiker av olika slag, om det inte kunde vara ett bra förslag. Regeringen lade fram ett sådant förslag och skickade ut det på remiss. Om Torkild Strandberg har läst remissvaren kan han förstå varför det har tagit lite tid, för förslaget sågades ganska radikalt jäms med fotknölarna. Jag skulle kunna citera några av remissvaren, men det kanske inte finns tillräckligt med tid för det. 

En av anledningarna till att det har tagit tid är just att man har försökt göra det Torkild Strandberg efterlyser, nämligen titta om man kan ha ett tillträdesförbud också till butiker. Det visar sig vara svårare och ha betydligt större implikationer än när det gäller arenor och idrottsarrangemang. Det är skillnad på mataffärer och fotbollsarenor. Det är större risk att många personer drabbas på en fotbollsarena än om något brottsligt inträffar i en mataffär. Tillträdesförbudet till arenor är inte lika ingripande för den enskildes livsföring som ett tillträdesförbud till mataffärer. 

Anf. 127 TORKILD STRANDBERG (fp) replik:

Fru talman! Britta Lejon! Jag har full respekt för att en komplicerad lagstiftning, som rör människors rörelsefrihet i samhället, kan ta tid. Det här handlar dock inte om lite tid utan om tio år. Vi måste komma ihåg vad det är vi pratar om. Det handlar om att människor som slåss, hotar och trakasserar inte ska få gå på fotboll. Vi talar inte om kärnfysik, utan om att människor som slåss och hotar andra människor inte ska få gå på fotboll. 

Det kan rimligen inte vara den mest komplicerade frågan som den socialdemokratiska regeringen har att hantera, men det tar tio år. 

Frågan, återigen: Hur står det egentligen till? Vems parti tar Britta Lejon? Är det den bestulna optikern, som ni refererar till i betänkandet, eller är det personen som stjäl? 

För tillfället är det personen som stjäl som ska ha en given rätt att handla glasögon hos den som den stjäl från. Det är det ni står för. Men jag skulle gärna vilja höra en kommentar kring detta. 

I dag kan man dömas för olaga intrång om man tar sig in på en soptipp – det har jag kontrollerat. Men man kan inte i ert Sverige dömas för olaga intrång – och ni vill inte att det ska vara så – om man återvänder gång efter gång till en butik där man har stulit. Ni tycker att det är en mänsklig rättighet att man ska få handla av handlaren som man stjäl av. Jag skulle gärna vilja höra en kommentar kring detta. 

Anf. 128 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Ja, det ska du verkligen få. 

Om Torkild Strandbergs kolleger hade använt sin tid i regeringen till att sätta i gång ett lagstiftningsarbete om tillträdesförbud hade vi kanske haft ett sådant här tillträdesförbud tidigare. Men nog om detta. Lagstiftningsarbete tar tid. 

Vems parti tar vi? frågar Torkild Strandberg. Och med någon sorts retorisk abrovink som jag inte riktigt kan förstå hur man kan få till påstår han att detta betänkande på något sätt skulle kunna vara som att vi från majoritetens sida står på snattarnas sida. Självfallet är det inte så. Det är inte tillåtet att stjäla i svensk lagstiftning. Det kommer det inte att vara i morgon heller. Kanske skulle också en del av de insatser som man redan i dag gör, både från Svensk Handels sida och från polisens sida, kunna vara ännu effektivare än vad det är när det gäller att stoppa de problem som finns med snatterier och organiserade stöldligor som vi ser. 

Flera av oss i utskottet fick det tvivelaktiga nöjet att lyssna på Svensk Handel när de beskrev problemen med snatterier i butiker i dag. Det är stora problem – det håller jag verkligen med om – och vi måste se till att man från samhällets sida men också från Svensk Handels egen sida kan göra mer än vad man gör i dag. 

Jag vill bara säga något för att få Torkild Strandberg att om möjligt förstå varför vi inte tror att det är ett bra sätt att lösa de problemen med ett tillträdesförbud. Några av de synpunkter som kom förra gången när det gällde kritiken på det tidigare förslaget handlade om att man ifrågasatte om de som har begått allvarliga brott, till exempel rån, verkligen skulle avhålla sig från fortsatt brottslighet på grund av ett tillträdesförbud. Man ansåg också att det fanns en risk att snatteri, om man hade tillträdesförbud i en affär, bara skulle förflyttas till en annan affär. Man undrade också om det inte vore rimligare att de resurser som handeln anser sig ha för att övervaka meddelade tillträdesförbud i stället skulle kunna användas till att övervaka misstänkta snattare. 

Anf. 129 BEATRICE ASK (m) replik:

Fru talman! Britta Lejon berättade att den nya lagen kan bli effektiv för att stoppa huliganer. Jag tror också att det är så. Det är därför som vi välkomnar den. Man kommer nämligen att kunna besluta om ett tillträdesförbud för en del av de ungefär 500 riktigt grova huliganer som finns. 

Problemet, och det som vi har belyst i en reservation, är att väldigt unga kan utnyttjas och utnyttjas. Jag kan hänvisa till bland annat Tore Brännberg, som är doktor i socialpsykologi i Göteborg och som har skrivit en hel del i ämnet. Han påpekar att småkillarna är värst därför att de inte är fullvärdiga medlemmar i de här gängen. De har alltså någonting att bevisa, hur tuffa de är och vad de kan åstadkomma. 

Bakgrunden till att vi moderater tycker att man ska göra något när det gäller de något yngre är att de kan utnyttjas och peppas till att göra sådant som de inte borde. För att undvika det säger vi, som en brottspreventiv åtgärd: Deltar man i brottslig verksamhet fast man inte är straffmyndig är det något som får konsekvenser senare. Man ska ju inte åka på trimmad moped för tidigt om man vill ha ett körkortsbevis. Det är inte svårare än så. Jag tycker att när man har fyllt 15 ska man veta att det, om man har varit inblandad i sådant här, är någon som har registrerat det. Man vet då att det kommer att ligga en till last. Svårare än så är det inte. 

Jag förstår inte varför Socialdemokraterna inte kan fundera över detta. Vi ser ju när det gäller ungdomskriminalitet över huvud taget att 15-åringarna inte kommer som oskrivna blad, tyvärr, utan de är oerhört belastade redan tidigare. Och när det gäller huliganverksamhet vet vi att det definitivt är så. 

Jag vill så gärna att unga killar och tjejer ska kunna gå på fotboll eller andra evenemang och faktiskt vara med där på ett sunt sätt och att vuxna ska ta sitt ansvar och så vidare. Men jag ser på detta ungefär som jag ser på det här med risken att man inte får tillstånd för att ta körkort. 

Anf. 130 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Jag tror säkert att Moderaterna och Beatrice Ask leds av en allvarlig oro och försöker hitta verktyg för att minska risken för att unga utnyttjas av äldre på ett otillbörligt sätt och för brottsliga syften. Och det här gäller inte bara vid idrottsanknuten brottslighet, utan sådant ser vi faktiskt exempel på också i andra sammanhang. Det finns olika gäng som bedriver olika former av kriminell verksamhet på olika håll i landet där unga människor skickas fram. Och det är ett problem. Det är bara att konstatera att på de håll i landet där polisen och de sociala myndigheterna samarbetar effektivt och väl – där man har koll på personerna och där man kanske också har hyfsade geografiska och personella förutsättningar för att ha det – går det att komma till rätta med de här problemen. 

Men från majoritetens sida – med risk för att upprepa mig något med tanke på vad jag sade till Johan Linander – kan vi inte se att det är ett långsiktigt effektivt sätt att använda oss av rättsapparatens verktyg i första hand. Det kan inte vara verktygen med polis, åklageri eller tillträdesförbud i det här fallet som är de viktiga och rätta resurserna som vi ska sätta in för att motverka den här utvecklingen, tvärtom. Oavsett om det handlar om idrottsanknuten brottslighet där unga skickas fram i första ledet eller om det handlar om gänganknytning i andra sammanhang måste vi se till att polisen arbetar tillsammans med de sociala. När man uppmärksammar att det finns unga människor i de här svansarna hojtar man till. Och vi drar in de vuxna, föräldrar i första hand, om det finns föräldrar. Men om inte föräldrarna finns där för sina barn måste det handla om skolan eller de sociala myndigheterna och deras insatser. 

Självfallet ska vi svara mot de här unga människorna men inte med rättsapparatens verktyg. 

Anf. 131 BEATRICE ASK (m) replik:

Fru talman! Det är inte rättsapparatens verktyg. Problemet är ju att polisen inte gör någon uppföljning. Man skriver inte upp det. Man får inte upplysningar när man bara lämnar det till socialtjänsten, som i bästa fall fungerar. 

Vi säger att när det gäller just huligangängen, där vi har de här svansarna där man försöker kvalificera sig, måste det vara en tydlig regel om att det faktiskt noteras och kommer med så att polis och åklagare, när dessa personer blir större, ser om de har varit med i de här sammanhangen. Annars kommer de som ett blankt blad och används och skolas in i kriminalitet innan polisen och andra kan agera. Så det är snarast ett praktiskt verktyg. Det är en brottsförebyggande insats som vi försöker lägga in i det här regelverket. 

Sedan måste jag få ställa en fråga, även om jag inte kommer att kunna bemöta svaret: Varför i hela friden är det bara idrottsevenemang som anordnas av idrottsorganisationer som ska omfattas av det här regelverket? I dag är ju idrotten väldigt kommersialiserad med blandformer av alla möjliga slag. Jag kan tänka mig att Rix och Megapol skulle kunna ordna en stor basketturnering eller något annat. Ofta när det är ungdomsaktiviteter i Stockholm är det just företag som sponsrar därför att idrottsföreningarna inte gör det. 

JK har pekat på att man här får gränsdragningsproblem. Det är klart att det borde vara ett vidare perspektiv på det här, för ni kommer att få revidera detta rent praktiskt framöver. Jag tycker att det är synd när man tar ett bra grepp. 

Anf. 132 BRITTA LEJON (s) replik:

Fru talman! Ditt första påpekande handlade om de unga, och du påstod också att polisen inte gör någon uppföljning. Visst, det finns alldeles för många exempel på att polisen inte följer upp och inte har tillräckligt goda kontakter med sociala myndigheter för att kunna dra sitt strå till stacken, så att vi kan få koll på de här unga människorna på glid. Men det finns gudskelov också andra exempel, Beatrice Ask, runtom i landet där polisen faktiskt har ett gott samarbete med de sociala. Och där får de sociala myndigheterna och skolan och vuxna faktiskt koll på de här unga. 

Jag hyser sympati för det ni vill göra. Vi är helt övertygade om att vi vill åstadkomma samma sak men att vårt val av verktyg är bättre. Vi måste hålla fast vid någon sorts straffmyndighetsålder. Jag noterar ändå att nu har både Moderaterna och Centerpartiet och Folkpartiet i andra sammanhang varit ute och viftat kring detta med straffmyndighetsåldern. Det är så jag tolkar Moderaternas inlägg i den här frågan, även om jag ser att Beatrice Ask ruskar på huvudet. Vi får återkomma till det.  

Slutligen gäller det andra arrangemang. Det är viktigt att avgränsa vad som är det straffbara området. Även om det som Beatrice Ask säger kan förekomma idrottsarrangemang som delvis sponsras eller arrangeras av Mix Megapol eller vem som helst har de större idrottsarrangemangen på något sätt koppling till den organiserade idrottsrörelsen. Vi har från majoritetens sida gjort bedömningen att för att man ska uppnå ett väl avgränsat straffbart område är det en mycket adekvat och rimlig avvägning att koppla det till Idrotts-Sverige. Idrotts-Sverige är stort som bekant. 

Anf. 133 ROLF OLSSON (v):

Fru talman! Dagens betänkande med förslag om lagstiftning om möjlighet att besluta om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang anser vi i Vänsterpartiet vara ett nödvändigt förslag. Vi står också bakom propositionen som föranlett betänkandet. Jag vill ge några kortfattade kommentarer. 

Fru talman! Det är nödvändigt, tycker jag, att få uttrycka att det är trist och tråkigt att vi måste fatta dessa beslut om ökat skydd mot brottslighet under idrottsarrangemang. Idrottsrörelsen är ju utomordentligt starkt folkligt förankrad, och idrotten ger oss miljoner svenskar som är idrottsintresserade underhållning, spänning, gemenskap och starka upplevelser. Det är bedrövligt och nedslående att en ganska liten klick vålds- och brottsbenägna personer utvecklar kriminella aktiviteter som innebär att de utsätter många andra människor för stora faror och dessutom riskerar att förorsaka omfattande ekonomisk skadegörelse. 

Det är inte desto mindre alldeles nödvändigt att ta detta beslut om tillträdesförbud, för det saknas i dag tillräckliga möjligheter att avlägsna eller straffrättsligt ingripa mot personer som överträder fattade beslut om förbud att närvara vid arrangemang. Med detta lagförslag kan alltså en viktig lucka fyllas igen. Idrottsrörelsen ska som hittills arbeta för att skapa så trivsamma och säkra arrangemang som möjligt och utgör därmed genom sin förebyggande roll huvudaktören, men samhället och de rättsvårdande myndigheterna måste ha möjligheter att kunna stödja och ingripa när våldsamheter och brottslighet hotar att prägla idrottsarrangemangen. 

Fru talman! Genom att samhället reagerar och skärper lagstiftningen på detta område skickas också en tydlig signal inte minst till unga människor att samhället fördömer och beivrar huliganverksamhet på och utanför läktarna. I det här fallet är vi övertygade om att det kan ha en förebyggande effekt inte minst på unga människor och därigenom minska nyrekryteringen till de gäng som ägnar sig åt läktarvåld och liknande kriminell verksamhet.  

Vi måste också komma ihåg och kraftfullt stödja det synnerligen viktiga arbete som de seriösa supporterklubbarna bedriver. Det gör de inte minst bland de yngre åskådarna och supportrarna. Vi kan i Sveriges riksdag stifta lagar inom många olika områden, och det ska vi göra, men vi ska inte för ett ögonblick glömma att det förebyggande arbetet, de goda exemplen och det uppoffrande arbete som folkrörelserna bedriver – dit räknar jag supporterklubbarna – är ett helt omistligt inslag i ett demokratiskt samhälle. Låt oss alltså bygga på det och stödja det i första hand. Det gäller i allra högsta grad insatser riktade till personer under 15 år som tas upp i några av reservationerna.  

Det är självklart allvarligt – vi är helt överens om det – när mycket unga människor under 15 år begår brott. Det gäller naturligtvis också idrottsrelaterad brottslighet. Personer under 15 år är barn. Vi tror att det i många fall är äldre personer som utgör de främsta drivkrafterna i den här typen av kriminalitet, och vi är övertygade om att vi kan förvänta oss en förebyggande och avskräckande effekt på de yngre när vi nu beslutar om nya åtgärder. Det är också så att när ett barn under 15 år begår brottsliga handlingar gäller det att man anmäler detta till socialnämnden för vidare utredning och åtgärder enligt socialtjänstlagen. Det är en ordning som gäller i dag och som Vänsterpartiet menar ska gälla också i fortsättningen. 

Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till förslaget i betänkandet. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

14 § Privilegier och immunitet för Europeiska försvarsbyrån

Föredrogs  

försvarsutskottets betänkande 2004/05:FöU10 
Privilegier och immunitet för Europeiska försvarsbyrån (prop. 2004/05:76). 

Anf. 134 PER ROSENGREN (v):

Fru talman! Detta är ett betänkande som handlar om privilegier och immunitet för den europeiska försvarsbyrån. Att vi skulle vara med i den europeiska försvarsbyrån är redan beslutat i riksdagen. Vänsterpartiet var då emot detta, mycket på grund av att vi tycker att vi ska syssla med vår vapenindustri och vår utveckling av försvarssystem i Sverige och inte inleda ett samarbete som på sikt kan leda till ett rent militärt samarbete och ett gemensamt europeiskt försvar. Det är väl allmänt känt att Vänsterpartiet strävar åt ett helt annat håll när det gäller försvarssamarbeten och så vidare. 

Det är intressant att konstatera att vi nu är på väg att införa ett regelsystem för den europeiska försvarsbyrån när det gäller privilegier och immunitet som befinner sig väldigt långt ifrån den svenska traditionen som innebär transparens och öppenhet. Man skriver i betänkandet att internationella organ av sådan karaktär som Europeiska försvarsbyrån enligt regeringen betraktas som folkrättsligt subjekt – det är väl ingenting att ha några invändningar emot – och anses ha ett behov av att tillerkännas rättskapacitet liksom viss immunitet.  

Detta handlar inte bara om viss immunitet. Det innebär att man inte har rätt att gå in på försvarsbyråns lokaler och göra husrannsakan, inte ens om det handlar om misstanke om brottslig verksamhet. De anställda där har total immunitet. Man kan då invända och säga att immuniteten kan hävas. Just det, den kan hävas, men då ska man först i samråd – hör det – i samråd med försvarsbyrån enas om detta. En majoritet i den svenska riksdagen ställer sig alltså bakom ett immunitetssystem som är mycket långtgående. 

Dessutom är det privilegier åt de anställda som innebär att de ska ha ett eget skattesystem. Det står inte i själva förslaget hur mycket skatten ska uppgå till, men jag trodde att vi i Sverige hade den uppfattningen att man om man är svensk ska skatta enligt svenska regelsystem. Här inför man alltså immunitetsregler och privilegiesystem som ligger långt ifrån den svenska traditionen.  

Man skriver: Enligt vad utskottet inhämtar ligger de föreslagna immunitets- och privilegiereglerna väl i linje med vad som är brukligt i jämförbara internationella organisationer. Menar majoriteten att det är de internationella organisationerna som är det intressanta? Är det inte den svenska traditionen som vi ska slå vakt om? 

Det finns ingen miljöpartist i kammaren. Även Miljöpartiet har ju en reservation som jag faktiskt tycker är i tunnaste laget. Det de tar upp där är inte immuniteten för själva byrån eller de långtgående privilegiesystemen. Det de vänder sig emot är de privilegiesystem och den immunitet som finns även sedan de lämnat sin anställning. Det tycker de är fel. Det är klart att det är oerhört märkligt och långtgående att man även sedan man har lämnat sin anställning har samma immunitet och privilegiesystem.  

Det är mycket märkligt. Jag förstår inte hur majoriteten i utskottet har kunnat gå med på detta. Jag yrkar bifall till reservation 1. 

Anf. 135 BERNDT SKÖLDESTIG (s):

Fru talman! I betänkande FöU10 behandlas propositionen Privilegier och immunitet för Europeiska försvarsbyrån. Syftet med försvarsbyrån är att utveckla en försvarskapacitet framför allt på området krishantering, främja och stärka det europeiska försvarssamarbetet och stärka den försvarsindustriella och tekniska basen i Europa för att skapa en konkurrenskraftig europeisk försvarsmaterielmarknad. 

Försvarsbyrån ska också främja forskning som syftar till att vi kan ha en ledande position inom teknik som har strategisk betydelse för framtiden inom försvars- och säkerhetsområdet. Byrån ska ha sitt kontor i Bryssel. Den ska ha status som juridisk person för att kunna klara sina uppgifter och nå de uppställda målen. 

I betänkandet föreslår utskottet att förslaget till privilegier och immunitet godkänns och att det framlagda lagförslaget antas. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. 

Anf. 136 PER ROSENGREN (v) replik:

Fru talman! Anser Socialdemokraterna att denna typ av långtgående immunitet som gäller även vid misstanke om brottslig verksamhet innebär att man inte skulle få göra husrannsakan och att alla tjänstemän har denna immunitet och att byrån som sådan har det?  

Överensstämmer detta enligt Socialdemokraterna med den svenska traditionen om transparens och öppenhet? 

Anf. 137 BERNDT SKÖLDESTIG (s) replik:

Fru talman! Vi tycker att det är helt i samklang med hur vi har det med en del andra internationella organisationer där vi finns med. Det finns ett femtiotal där privilegierna och immuniteten är precis desamma. Det gäller bland att OECD, Europol och Europarådet. Det är ingen nyhet. 

När Per Rosengren säger det framstår det som om det här vore något alldeles nytt, men det är det inte. Det är i den tradition som vi har varit med i internationella forum tidigare. 

Anf. 138 PER ROSENGREN (v) replik:

Fru talman! Det här är ju en lite speciell bransch där vi genom åren har sett mutor och direkt olagliga handlingar. Det finns en mängd exempel på detta. 

Tycker verkligen Berndt Sköldestig att det är lämpligt att ha denna långt gångna immunitet plus privilegiesystemet i just denna bransch och denna verksamhet där man kan påvisa rent brottslig verksamhet i fall efter fall? 

Jag är förvånad att man går med på detta när man säger att man värnar om den svenska öppenheten och transparensen. Man kan naturligtvis säga att man har gått med på detta när det gäller en massa andra organisationer, men för den skull behöver det ju inte gälla när man inrättar en ny. Någon gång måste man sätta ned foten och hävda de svenska principerna och traditionerna. 

Anf. 139 BERNDT SKÖLDESTIG (s) replik:

Fru talman! Visst vore det bra om vi kunde sätta ned foten, men just i det här samarbetet tror jag att det är viktigt att det finns en immunitet och att man har möjlighet att verka i EU om vi ska få någon verkan av den här byrån. Tanken med den är att vi ska kunna ha ett bra samarbete i Europa som ska leda till att vi kan klara krishantering tillsammans och kanske på sikt leda till att vi kan behålla en försvarsindustri av kvalitet i Europa och framför allt i Sverige. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 15 §.) 

Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.00 då votering skulle äga rum. 

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00. 

15 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens sammanträde

UU10 Verksamheten i Europeiska unionen 2004 
Punkt 2 (Europeiska unionens förbindelser med omvärlden)  
1. utskottet 
2. res. 1 (c) 
Votering: 
270 för utskottet 
17 för res. 1 
1 avstod 
61 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 51 m, 35 fp, 24 kd, 24 v, 14 mp  
För res. 1: 17 c  
Avstod: 1 c  
Frånvarande: 22 s, 4 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Punkt 7 (Den europeiska grannskapspolitiken)  
1. utskottet 
2. res. 4 (fp) 
Votering: 
233 för utskottet 
35 för res. 4 
18 avstod 
63 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 50 m, 24 kd, 24 v, 14 mp  
För res. 4: 35 fp  
Avstod: 18 c  
Frånvarande: 23 s, 5 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Punkt 12 (Rättsliga och inrikes frågor)  
1. utskottet 
2. res. 6 (kd) 
Votering: 
262 för utskottet 
24 för res. 6 
63 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 51 m, 35 fp, 23 v, 18 c, 14 mp  
För res. 6: 24 kd  
Frånvarande: 23 s, 4 m, 13 fp, 9 kd, 6 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

UU7 Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa under år 2004 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

SfU13 Vissa frågor om sjukpenninggrundande inkomst och livränta 
Punkt 7 (Karensdag vid vissa anställningsförhållanden)  
1. utskottet 
2. res. 4 (kd, m, fp, c) 
Votering: 
159 för utskottet 
128 för res. 4 
62 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 24 v, 13 mp  
För res. 4: 51 m, 35 fp, 24 kd, 18 c  
Frånvarande: 22 s, 4 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 4 mp, 1 -  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag. 

SfU14 Vissa pensionsfrågor, m.m. 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

LU28 Lönegaranti vid företagsrekonstruktion 
Punkt 1
Kammaren biföll utskottets förslag. 

Punkt 2 (Lönegaranti vid flera insolvensförfaranden)  
1. utskottet 
2. res. (kd) 
Votering: 
263 för utskottet 
24 för res. 
62 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 50 m, 35 fp, 24 v, 18 c, 14 mp  
För res.: 24 kd  
Frånvarande: 22 s, 5 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

SkU28 Val av ledamot i skattenämnd, m.m. 
Punkt 2 (Kontroll, revision, svartarbete, kassaapparater, entreprenadavdrag m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 1 (m) 
Votering: 
189 för utskottet 
51 för res. 1 
47 avstod 
62 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 34 fp, 3 v, 18 c, 12 mp  
För res. 1: 51 m  
Avstod: 1 fp, 23 kd, 21 v, 2 mp  
Frånvarande: 22 s, 4 m, 13 fp, 10 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  
Karin Granbom (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta. 

Punkt 8 (Rättssäkerhetsfrågor, skatteprocessen, eftertaxering, skattetillägg, förseningsavgift och generalklausulen i skatteflyktslagen)  
1. utskottet 
2. res. 7 (fp, m, kd, c) 
3. res. 8 (v) 
Förberedande votering: 
132 för res. 7 
29 för res. 8 
126 avstod 
62 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 7. 
Huvudvotering: 
133 för utskottet 
128 för res. 7 
27 avstod 
61 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 2 v, 9 mp  
För res. 7: 51 m, 35 fp, 24 kd, 18 c  
Avstod: 22 v, 5 mp  
Frånvarande: 22 s, 4 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

SkU31 Vissa kupongskattefrågor, m.m. 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

JuU31 Förverkande vid brott, m.m. 
Punkterna 1 och 2
Kammaren biföll utskottets förslag.  

Punkt 3 (Utvidgat förverkande)  
1. utskottet 
2. res. (fp, m, c) 
Votering: 
184 för utskottet 
103 för res. 
62 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 24 kd, 24 v, 14 mp  
För res.: 50 m, 35 fp, 18 c  
Frånvarande: 22 s, 5 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

JuU32 Tillträdesförbud 
Punkt 2 (Tillträdesförbud även för personer under 15 år m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 1 (fp, m, kd) 
3. res. 2 (c) 
Förberedande votering: 
113 för res. 1 
19 för res. 2 
156 avstod 
61 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 1. 
Huvudvotering: 
161 för utskottet 
110 för res. 1 
17 avstod 
61 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 24 v, 1 c, 14 mp  
För res. 1: 51 m, 35 fp, 24 kd  
Avstod: 17 c  
Frånvarande: 22 s, 4 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  
Punkt 5 (Brott och ordningsstörningar i affärslokaler)  
1. utskottet 
2. res. 5 (fp, m, kd, c) 
Votering: 
160 för utskottet 
126 för res. 5 
1 avstod 
62 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 122 s, 24 v, 14 mp  
För res. 5: 50 m, 35 fp, 24 kd, 17 c  
Avstod: 1 c  
Frånvarande: 22 s, 5 m, 13 fp, 9 kd, 5 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

FöU10 Privilegier och immunitet för Europeiska försvarsbyrån 
1. utskottet 
2. res. 1 (v) 
Votering: 
242 för utskottet 
24 för res. 1 
20 avstod 
63 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 49 m, 35 fp, 23 kd, 14 c  
För res. 1: 23 v, 1 mp  
Avstod: 1 s, 1 m, 1 kd, 4 c, 13 mp  
Frånvarande: 22 s, 5 m, 13 fp, 9 kd, 6 v, 4 c, 3 mp, 1 -  

Meddelande om inställd votering

Andre vice talmannen meddelade att voteringen torsdagen den 12 maj kl. 12.00 skulle utgå. Voteringen kl. 17.00 skulle äga rum enligt tidigare planering. 

16 § Högskolan

Föredrogs  

utbildningsutskottets betänkande 2004/05:UbU12 
Högskolan. 

Anf. 140 PETER DANIELSSON (m):

Fru talman! Dagens betänkande behandlar olika högskolefrågor. Merparten av de här frågorna, exempelvis dem om lärosätenas självständighet, tillträdesfrågorna och kårobligatoriet, är väl kända sedan tidigare debatter i den här kammaren. Det i kombination med att regeringen har annonserat att en proposition är på väg som handlar just om högskolefrågorna gör att dagens debatt känns lite grann som att vi trampar vatten i väntan på att regeringen ska presentera sina förslag. Men Majléne Westerlund Panke kanske kommer med några smakprov från propositionen i dagens debatt – vem vet?  

Nåväl, låt mig börja med att slå fast att vi moderater naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 24 under punkt 16. 

Fru talman! Vi moderater vill skapa goda förutsättningar för en högre utbildning med hög internationell kvalitet. Därför satsar vi i vår budget 170 miljoner mer än regeringen på grundläggande universitets- och högskoleutbildning i år och 270 respektive 370 miljoner mer 2006 och 2007.  

Våra ledord för den högre utbildningen är mångfald, valfrihet och kvalitet. Vi vill se en mångfald av lärosäten med olika profiler och inriktningar som tillhandahåller en rik flora av högkvalitativ utbildning som studenterna kan välja mellan. Den högre utbildningen ska vara så bra att den lockar så många som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller en svensk högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna ska kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga sitt livsprojekt. 

Men för att utbildning ska ge riktigt bra resultat krävs också motivation. I det avseendet är studenternas möjlighet att välja viktig. Valfrihet och möjlighet att påverka sin utbildning skapar tveklöst motivation. Men det är också viktigt att ökade kunskaper värderas och ger bättre förutsättningar för framtiden. Det måste helt enkelt löna sig att utbilda sig och förkovra sig. En högre utbildningspremie är därför viktig. 

Fru talman! Att utbilda sig handlar i grunden om att förverkliga sig själv. Det handlar om att ta vara på sina egna möjligheter och göra så mycket man kan av sitt liv. Därför vill vi moderater se en högre utbildning som mer än i dag tar vara på människors behov och förutsättningar. För att lyckas med det måste fler högskolor och universitet bli friare än de är i dag. Egentligen är det ganska enkelt. Det handlar om att skapa mångfald och konkurrens för människors bästa.  

Fria och självständiga lärosäten har även bäst förutsättningar att verka och konkurrera på den globala kunskapsmarknaden. Men oberoende universitet och högskolor är också viktiga eftersom de utgör grunden för en sund demokrati. De bidrar med fristående samhällskritik och självständig kunskapsproduktion. Men de är också samhällets självkritiska spegel genom att de kritiserar och granskar samhället och dess beståndsdelar. Men för att granskningen ska vara trovärdig krävs det att de är oberoende från statsmakten. 

För att öka lärosätenas självständighet har vi moderater lagt fram ett antal förslag.  

För det första vill vi öka självständigheten genom att minska den politiska styrningen av den högre utbildningen. Exempelvis vill vi genom lag säkerställa universitetens och högskolornas självbestämmande. Vi vill att regeringens direkta inflytande över högskolestyrelserna ska avskaffas. Styrelserna ska inte vara partipolitiskt utsedda som i dag. Såväl ordförande som ledamöter bör i stället utses av lärosätena själva. 

För det andra vill vi öka lärosätenas självständighet genom att fortsätta den utveckling av högskolor i stiftelseform som Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid båda dessa högskolor har varit mycket positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan. Fler universitet och högskolor bör erbjudas den möjlighet till självständighet som stiftelseformen erbjuder. Det vore dessutom spännande, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens debatt, att ge en av lärarhögskolorna möjlighet att ha en självständig ställning. 

För det tredje vill vi öka lärosätenas självständighet genom att avskaffa den centrala antagningen. Vi anser att det är en logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig. Det bör vara upp till varje lärosäte att avgöra vilka antagningsbestämmelser som ska gälla, så länge systemen utformas så att rättssäkerhet upprätthålls och diskrimineringslagstiftning följs. Det bör dock påpekas att avskaffandet av den centrala antagningen inte hindrar lärosätena att frivilligt samarbeta i ansökningsfrågor. Möjliga antagningsvariabler kan vara betyg, högskoleprov, lokala antagningsprov, intervjuer och arbetslivserfarenhet. 

Fru talman! Till sist några ord om kårobligatoriet som blev en het fråga under förra årets högskoledebatt. Frågan har diskuterats länge och väl såväl inom universitetsvärlden som i den här kammaren. Positionerna är väl kända.  

Vi moderater vill avskaffa kårobligatoriet eftersom vi värnar den negativa föreningsfriheten, det vill säga alla människors rätt att stå utanför en förening. Vi kan inte acceptera att studenter, alldeles oavsett om de själva vill, tvångsansluts till en organisation. Att kårerna inte alltför sällan agerar politiskt gör inte saken bättre. För oss är det en mycket viktig demokratisk princip att alla medborgare, även studenter, själva får avgöra vilka föreningar som de vill tillhöra. 

I sammanhanget kan jag inte låta bli att påpeka att kårobligatoriets blotta existens visar hur anmärkningsvärt liten tilltro den svenska statsmakten har till studenters förmåga att skapa och upprätthålla frivilliga sammanslutningar för att tillvarata sina egna intressen. Jag tror att man underskattar studenterna. 

Fru talman! Motståndarna till avskaffandet av obligatoriet framför ofta ren skräckpropaganda i debatten. En del hävdar till exempel att nationerna kommer att gå under. Det är inte sant. Som en före detta lundastudent, bärare av ölbackar på Östgöta nation och varm vän av nationerna är jag övertygad om att nationerna kommer att klara sig alldeles utmärkt även utan ett obligatorium. Studenter uppskattar nationernas verksamhet och kommer garanterat att fortsätta att vara medlemmar även efter ett avskaffande av obligatoriet. Även de skattetekniska frågorna går att lösa eftersom nationerna är väl avgränsade och tydliga institutioner. 

Det hävdas också i debatten att studentdemokratin och studentinflytandet kommer att försvinna och att kårerna kommer att förlora alla sina medlemmar. Det är inte heller sant. Det är ju ingen som har föreslagit ett abrupt avskaffande av obligatoriet. Tvärtom har vi i den borgerliga alliansen och Miljöpartiet varit väl medvetna om att det finns en rad frågor som måste lösas innan obligatoriet kan avskaffas. Exempelvis måste studentinflytandet, studenternas möjligheter att bedriva utbildningsbevakning och studentkårernas oberoende mot lärosätena säkras. Dessutom måste en kommande utredning lämna förslag på framtida definitioner och avgränsning av studentkårernas kompetens och hitta en lösning på skattefrågorna. Utgångspunkten ska vara att dagens kårer och nationer inte ska missgynnas skattemässigt när obligatoriet avskaffas. 

Fru talman! För att alla dessa frågor ska bli noggrant utredda vill vi i den borgerliga alliansen och Miljöpartiet att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som tar fram en handlingsplan och en tidsplan för avvecklingen som vi här i riksdagen sedan kan ta ställning till. I utredningsprocessen är det viktigt att studenterna engageras och görs delaktiga. Vi är angelägna om att studenternas tvångsanslutning avskaffas. Men vi är också angelägna om att göra det med sunt förnuft. 

(Applåder) 

Anf. 141 ULF NILSSON (fp):

Fru talman! Jag har en djup övertygelse om att sökande efter ny kunskap är den bästa drivkraften att utvecklas för människor. Jag tycker själv att jag nästan aldrig har haft så roligt som när jag har gått och utbildat mig och lärt mig något nytt. Jag tror att det är väldigt många som tycker likadant, alla de som söker sig till olika skolor, vuxenutbildning, universitet och högskolor.  

Ibland frågar en del vad universitet och högskolor egentligen är till för. En del svarar då snabbt att de är till för samhällets behov, och andra svarar att de är till för näringslivets behov. Men jag svarar med ett enkelt liberalt svar: Universitet och högskolor är till för dem som ägnar sig åt att söka kunskap. Det är huvuduppgiften. Sedan är det en helt annan sak att detta kunskapssökande faktiskt gynnar hela landet och faktiskt gynnar företagande och utveckling.  

I Folkpartiet talar vi om begreppet den fria akademin där kunskap har ett egenvärde, där det är frihet från politisk styrning och där det råder kvalitet på undervisning och forskning. Den fria akademin sätter, enligt mig, kvaliteten före kvantiteten, och den står i motsats till den typiska socialdemokratiska utbildningsfabriken.  

Folkpartiet har här och i andra sammanhang, bland annat i motioner, fört fram ett antal förslag för att komma till rätta med de problem som bevisligen finns och allt tydligare syns i de svenska högskolorna.  

Förutom att vi i Folkpartiets budget lägger över 3 miljarder kronor på förstärkning av forskning och på kvalitetshöjningar i grundutbildningen har vi ett antal konkreta förslag.  

Vi kräver att man ska höja kravet på förkunskaper så att gymnasiet tar sitt ansvar. Högskolan ska inte repetera gymnasiekurser. 

Vi tycker inte att man ska ge några pengar alls till högskolor som ger nybörjarkurser i tyska och franska. Sådant ska gymnasiet klara av.  

Vi vill höja kvaliteten genom att, som sagt, ge mer pengar och låta varje student kosta mer i fråga om undervisning.  

Vi vill höja kvaliteten genom att låta kvalificerade kurser, B- och C-kurser, på högskolorna få mer pengar per student.  

Vi vill höja forskningsanslagen så att lärarna slipper att slitas mellan att missköta forskningen och att missköta undervisningen.  

Vi vill införa en studentpeng så att fler studenter får studera där de vill.  

Många av dessa frågor kommer tillbaka i debatten om högskolepropositionen som väntas senare i vår. Det kanske blir senare i år, tyvärr. Vi har väntat länge på den och undrar varför den inte kommer.  

Därför koncentrerar jag mig ändå på några få frågor.  

Den första frågan är den om universitetens och högskolornas frihet. Där har vi ju sett att Socialdemokraterna sedan 1990-talet dragit åt greppet om styrningen av högskolorna. Styrningen går allt längre ned. Ändå vet vi att den europeiska traditionen med fria, autonoma, universitet visat sig väldigt framgångsrik när det gäller både högre utbildning och forskning. 

Tidigare utsågs rektor genom ett valförfarande, och rektorn var ordförande i högskolans styrelse. Sedan 1990-talet utses rektor av regeringen, med ett minskat inflytande för lärosätet. Nu får inte rektorn vara ordförande i styrelsen, även om många skulle tycka att rektorn skulle kunna passa för det. 

Regeringen utser också majoriteten av styrelsen och även ordföranden i styrelsen. Där har vi redan i en annan gemensam proklamation från den borgerliga alliansen föreslagit ett avskaffande av den här politiska direktstyrningen av högskolorna. Det räcker faktiskt att vi i riksdagen genom våra budgetbeslut påverkar utbildningspolitiken. Vi behöver inte sätta dit regeringsutsedda företrädare som kommer nära de lokala besluten. 

En undersökning häromåret visade att av 16 ordförande med partipolitisk bakgrund vid våra största högskolor hade 13 socialdemokratisk bakgrund. Man frågar sig om det inte finns någon vänsterpartist, folkpartist, moderat eller miljöpartist som skulle vara lika lämplig. Där ser vi risken för politisk styrning. 

Vi tycker i stället att styrelsen ska tillsättas av studenter, lärare och forskare. Sedan ska det också finnas allmänföreträdare – det är viktigt – och de ska också utses av lärosätet. Det här är, fru talman, en ideologisk fråga. 

En annan ideologisk fråga här i dag är den om kårobligatoriet – tvånget att tillhöra en studentkår eller en studentnation. För att få tenta och för att få ut sitt betyg måste man betala en avgift till en kår. Avgiften kan uppgå till 400–500 kr. Det är olika på olika håll i Sverige. 

I Sverige råder annars föreningsfrihet. Det är otänkbart med tvångsanslutning till ett politiskt parti eller ett fackförbund, men för studenter är det annorlunda. Nu har regeringen tydligen lyssnat lite grann på liberala argument i debatten om kårobligatoriet, för nu har man utlovat en utredning som ska diskutera möjligheten till en nollnation i Lund där inte avgift behöver betalas, precis som det finns i Uppsala. Man vill tydligen också lite grann se över och mjuka upp reglerna för deltidsstudenter. 

Det är synd att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte vågar ta steget fullt ut och avskaffa kårobligatoriet helt. De krånglar till det i onödan och missar hela poängen, nämligen att ingen mot sin vilja ska kunna bli tvångsansluten till en organisation. 

Vi borgerliga och Miljöpartiet föreslår en utredning som ska komma med ett förslag om en successiv och ansvarsfull avveckling. Den här utredningen ska också lämna förslag om hur studentinflytandet ska stärkas. Inte minst tycker jag, som har bott i både Lund och Uppsala och som känner till nationernas verksamhet, att det är jätteviktigt att de skatteförmåner som de har i dag får behållas och även att studentkårernas ekonomiska möjligheter att klara sig säkras. Det är sådant som utredningen ska syssla med. 

På många högskolor ligger valdeltagandet i dag under 5 % vid val till fullmäktige. Jag tror att de som frivilligt ansluter sig till en organisation är mera benägna att engagera sig i verksamheten.  

Studentinflytandet är fortfarande för svagt vid många svenska högskolor. Där jobbar kårerna på ett föredömligt sätt. Men högskolorna själva måste i framtiden ta ett större ansvar för att anordna val och garantera studentrepresentation i olika organ. Studenter borde få sitta med i fler beslutande organ än de i dag gör, till exempel vid val av dekan eller rektor. Staten måste också, om kårobligatoriet avskaffas, ta ansvar för att studenterna får möjlighet att bedriva utbildningsbevakning, komma med remissvar på förslag och så vidare. 

Studenter är ändå, fru talman, vuxna människor. De ska ha rätt att påverka sin utbildning. De ska också ha rätt att få välja om de vill vara med i en förening eller inte. Ibland har man försökt försvara kårobligatoriet med argumentet att det inte är en förening utan en del av universitetet. Men då försöker man sitta på två stolar. Är det en del av universitetet ska man ju inte i första hand företräda studenternas intressen. Man kan liksom inte ha både–och. 

Vi märker alltså en ideologisk skillnad mellan inte minst mitt parti men framför allt alliansens partier och Socialdemokraterna även i det här betänkandet – detta fastän inte alla frågor kommer upp här. Den här ideologiska skillnaden märks när det handlar om studenternas frihet att välja utbildning, studenternas frihet att välja organisationstillhörighet, studenternas rätt till kvalitet i undervisningen samt universitetens och högskolornas frihet att styra sig själva. Där står i dag Socialdemokraterna för en helt annan ideologi än vad vi gör. 

Jag nöjer mig i det här sammanhanget med att yrka bifall till reservation 24 under punkt 16 och till reservation 33 under punkt 22. 

Anf. 142 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):

Fru talman! I söndags återvände jag från Kanada som i mångt och mycket har kommit längre än Sverige i att skapa framgångsrika samverkansformer mellan vetenskap och näringsliv. I måndags besökte jag Umeå universitet för en inblick i deras samverkan mellan näringsliv, kommuner, landsting och universitet. Mycket görs där och vid andra lärosäten. Men ännu saknas en heltäckande strategi från regeringens sida för att stimulera samarbete, samverkan.  

Vi väntar på en proposition om högskolefrågor. Jag säger väntar. Det är ju det vi får göra med den nuvarande regeringens politik för högre utbildning. Nog så betecknande är behandlingen av den så efterlängtade forskningsproposition som till slut kom i vintras, över ett år försenad och med knappast några förslag för framtiden – en besvikelse och en proposition som jämfört med den gemensamma satsning som vi kristdemokrater tillsammans med övriga i Allians för Sverige presenterat enbart tedde sig tunn.  

På samma sätt väntar i dag högskolevärlden på de reformer som behövs i den grundläggande högskoleutbildningen. En rad frågor om kvaliteten i den högre utbildningen, antagningen och mycket annat väntar på sin lösning. Inte minst handlar det om att påverka och förverkliga Bolognaprocessen med bland annat en harmoniserad examensordning som ju är central för att stärka svenska studenters och arbetstagares möjlighet att korsa gamla gränser och för Sveriges möjligheter att attrahera utländska studenter att berika våra lärosäten.  

Sverige borde ligga i framkanten i internationaliseringsprocessen och inte, som den nuvarande utbildningsministern gör, slå igen dörren till Europa. Frågan är om Socialdemokraterna och stödpartierna kommer att orka föreslå de mått och steg som behövs i högskolan. Att döma av den ribba som forskningspropositionen satte lär få bli nöjda när högskolepropositionen kommer – om den kommer.  

Fru talman! Det är bra att fler fått tillgång till högre utbildning. Men det är förödande att kvaliteten blivit lidande och att resurserna urholkats. Det kritiska och utvecklande inslaget har ersatts av en utbildningsfabrik som på löpande band och i god tayloristisk anda ska klara av student efter student.  

Vi kristdemokrater vill tydligt sätta fokus på kvaliteten. Det är därför som vi i vårt budgetförslag satsar mer på grundutbildning och forskning än Socialdemokraterna och stödpartierna. Det är rimligt också av kvalitetsskäl att tydligare ange vilken undervisningstid som ryms inom en kurs och att högskolans lärare garanteras kompetensutveckling. Resurser bör ges utifrån svårighetsgraden på kurser så att det inte lönar sig att fylla föreläsningssalarna till brädden.  

Fru talman! Kunskap har ett egenvärde. I dag borde möjligheterna till bildning vara större än någonsin. För när om inte i en tid med kunskapssamhället och alla dess informationsvägar skulle det vara möjligt med bildning för alla? Det handlar inte om att tugga i sig faktakunskaper à la Trivial Pursuit. Nä, det handlar om det personliga synsättet. Om inte den engagerade samhällsmedborgaren, den gode studenten, har ett självständigt och reflekterande förhållande till kunskap, vem ska då ha det?  

Då fordras akademisk frihet och en fri utbildning och forskning som stimulerar nyfikenheten med respekt för människovärdet och de goda värdena. Det är nödvändigt att slå vakt om fria lärosäten med heterogena akademiska miljöer. När lärosätenas frihet inskränks tystnar det fria och öppna samtal som är kännetecknande för en demokrati i mångfald. Varje tendens att politiskt minska lärosätenas frihet är ytterst ett hot mot demokratin. Det gäller att vara vaksam. Makt kan korrumpera.  

Kristdemokraterna undersökte i vintras vilka partier de ledamöter i högskolestyrelserna som den socialdemokratiska regeringen utsett har anknytning till. Resultatet är slående. Sex av tio med partipolitisk koppling är s-märkta, tre av fyra politiska ordförande är s-märkta.  

Exemplen är många. Ett av de mer graverande är förstås Örebro, med en socialdemokratisk ordförande och fem socialdemokratiska styrelseledamöter jämfört med en borgerlig. Till kuriosan hör sedan att partiledaren, som råkar vara statsminister, nyligen fick en doktorshatt som tack för hjälpen att högskolan blev universitet, trots Högskoleverkets avrådan.  

Det finns i dag en risk att den socialdemokratiska regeringen vid beslut om universitetsstatus eller nya vetenskapsområden tar alltför stora hänsyn till annat än kvaliteten. I dag kan regeringen mer eller mindre öppet röstfiska med hjälp av löften om universitetsskyltar. Principen som vi kristdemokrater vill slå vakt om är i stället att det är Högskoleverkets bedömning av kvaliteten som ska avgöra om det blir universitetsstatus, vetenskapsområde eller ej.  

Vi har tillsammans med övriga i Allians för Sverige lagt fast att universitetens och högskolornas självbestämmande borde säkras genom lag. Lärosätena ska ges frihet att bygga upp sin organisation, och styrelserna ska inte partipolitiseras. Bland ledamöterna ska det finnas allmänföreträdare som kan komma från politiken, näringslivet eller ha annan kompetens.  

Fru talman! Alla högskolor och universitet tar inte arbetet mot diskriminering på allvar. Vi kristdemokrater vill skärpa lagen så att alla lärosäten arbetar för likabehandling. Ingen ska diskrimineras på grund av sexuell läggning, kön, funktionshinder, etniskt ursprung eller annan omständighet. Vi vill även att en tydlig värdegrund med utgångspunkt i det okränkbara människovärdet skrivs in i högskoleförordningen.  

Få kan i dag vara nöjda med studenternas inflytande och trygghet. Det hjälper inte att studentkåren gör ett gott arbete. Ibland känner varken lärare, övrig personal eller ens studenterna själva till vilka rättigheter som finns. 5–10 % av studenterna deltar i kårvalen, vilket knappast borgar för demokratisk legitimitet. Det obligatoriska kårobligatoriet är en demokratisk luftpastej, en chimär. 

Vi kristdemokrater har lagt fram flera förslag för att stärka studenternas rättssäkerhet. Till sist har regeringen sett sig tvungen att besluta om vissa förändringar, men än finns mycket kvar att göra.  

Det behövs moderna strukturer för studentinflytande som grundas i rättssäkerhet, frivillighet, delaktighet och demokrati. Därför är det viktigt att ersätta det föråldrade kårobligatoriet med andra och nya former för inflytande. Kårernas mandat bör tills vidare tydliggöras.  

Kårobligatoriet är en kvarleva från en svunnen tid. Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centern och Folkpartiet har enats om att obligatoriet bör tas bort, efter en utredning om alternativa och bättre former för inflytande. Enligt de fem partiernas förslag, som kammaren har att ta ställning till i detta betänkande, ska en utredning tillsättas där alla partier ingår och där studentorganisationerna har möjlighet att framföra synpunkter just för att finna en lämplig väg.  

Det är dags, fru talman, att på allvar forma en högskola som utifrån studentens bästa bygger på bildning, kvalitet och tillgänglighet så att våra studenter – vår framtid – får de allra bästa förutsättningarna att leva i kunskapssamhället.  

Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men jag yrkar för tids vinnande bifall enkom till reservationerna 22 och 24. 

Anf. 143 BRITT-MARIE DANESTIG (v):

Fru talman! Först skulle jag vilja kommentera lite grann de tidigare anförandena. Jag tillhör själv en universitetsstyrelse, i Linköping. Vi har faktiskt med stor glädje hälsat vår nya ordförande Beatrice Ask, moderat riksdagsledamot och tidigare skolminister, välkommen. Vi är övertygade om att hennes bakgrund är av betydelse för universitetets bildnings- och forskningsuppdrag, vilket just är grunden för regeringen när den utser nya ledamöter i högskole- eller universitetsstyrelser. 

Jag skulle vilja kommentera Torsten Lindströms ord om att den forskningspolitiska propositionen, som är en samarbetsproposition av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte blickar framåt och saknar visioner. Jag har läst maktalliansens – Moderaterna med sina stödpartier – åsikter om den framtida forskningspolitiken. Där blickar man så långt framåt att man är framme vid 2010, vilket är en bra bit in på tiden för nästa forskningspolitiska proposition, som vi kan förvänta oss läggs fram någon gång 2008. Men ibland kan det bli så. 

Jag skulle också vilja kommentera kårobligatoriet. I vissa delar kan vi principiellt dela farhågorna. Men man måste komma ihåg att studentkårerna faktiskt är demokratiskt uppbyggda och att de representanter som utses har uppdraget att företräda alla studenter. Under senare år har flera reformer genomförts som givit studenterna ökat inflytande och bättre rättigheter att vara representerade i högskolans både beslutande och beredande organ. De reformerna har faktiskt kårobligatoriet som grund. Om kårobligatoriet avskaffas riskerar studentorganisationerna att försvagas, och det finns en risk att det bildas kårer som konkurrerar sinsemellan. Det har faktiskt inte studentdemokratin någon fördel av. 

Jag tycker att vi måste erkänna att studentdemokratin har fördjupats och att det därför framstår som ganska orimligt att så där oövertänkt bara riva ned en organisation, som finns på plats och som kan utvecklas, moderniseras och förändras. Det kommer den utredning som nu är tillsatt att lämna förslag på. Jag tycker också att de borgerliga företrädarna borde betänka att det i dag är varken studenter, lärare eller universitetens och högskolornas ledningar som driver frågan om avveckling av kårobligatoriet, utan det är politiker här i riksdagen som gör det. Kårobligatoriet är nära anslutet till nationsväsendet och därmed till studenternas möjlighet att själva organisera både boende, fritid och, inte minst viktigt, studiesociala aktiviteter. 

Nationstraditionen och nationshusen i främst Uppsala och Lund är faktiskt en del av vårt kulturarv, och verksamheten är en viktig förutsättning för att studenterna ska kunna träffas över ämnesgränser, knyta sociala kontakter och delta i meningsfulla aktiviteter i anslutning till studierna. Det är faktiskt en väldigt viktig del av studentlivet. Jag tror att många av oss har upplevt det så också. Det är mycket värdefullt inte minst för de utländska studenterna. Men det är också värdefullt för studenternas personliga och sociala utveckling, alltså för deras bildningsresa. 

Dessutom skulle studentkårernas ekonomi kunna komma att undergrävas genom att de förlorade avgiftsintäkterna och genom att de fastigheter som kårer och nationer äger skulle beskattas på ett annat sätt om man förlorade sin skatterättsliga status. Det är, tror jag, ganska osannolikt – vi får väl se vad utredningen kommer fram till – att vi skulle få en speciallagstiftning som just är riktad till studentkårerna. En sådan speciallagstiftning skulle förmodligen på sakliga grunder avvisas redan av Lagrådet. Det finns faktiskt en rad stiftelser och organisationer som på lika goda grunder, skulle jag vilja säga, skulle kunna hävda att de också borde skattebefrias. 

Jag tror alltså att vi måste tänka igenom det här ordentligt. Att slopa kårobligatoriet får inte äventyra studenternas självförvaltning och självbestämmande. Då skulle det finnas en uppenbar risk att vi i stället skulle få finansiera de här aktiviteterna genom statsbudgeten. Då skulle studentkårerna berövas den styrka och den frihet som de har i dag. De skulle bli mycket mer beroende av statsmakternas generositet. 

Sedan ska jag prata lite grann om det som vi har en del motioner om. Jag tänkte ta upp några frågor som rör lagen om likabehandling av studenter i högskolan som slår fast att studenter oberoende av kön, etnicitet, religiös åskådning, sexuell läggning eller funktionshinder ska behandlas likvärdigt. Denna huvudregel är i de flesta fall självklar. Avsteg kan endast accepteras då det gäller intressen som uppenbart är överordnade förhindrandet av diskriminering i högskolan. 

Men nu tycks det råda osäkerhet om hur denna undantagsregel ska tolkas. Det har inneburit att lärosätenas arbete med att öka mångfalden i högskolan har fördröjts, något som vi beklagar.  

Peter Danielsson pratade vackert om att mångfald var en av de grundläggande principerna för Moderaterna. Men det gällde mångfald av lärosäten. Vi tycker att det är väldigt viktigt att universiteten och högskolorna också har en mångfald av studenter med olika bakgrund, olika etnicitet, olika religion och så vidare. Det är en viktig fråga. 

Jämställdheten är en politisk viljeyttring som samtliga partier har kommit överens om. Jämställdhetssträvan har också skrivits in i styrdokumenten för både skolan och högre utbildning. När det gäller högskolan finns det en bestämmelse i högskolelagen om att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas och främjas i högskolans verksamhet. Men för att kunna leva upp till den paragrafen krävs kunskap om könsmaktsordningen, om kvinnors och mäns olika livssituation, om feministiska teorier och om samhällsanalyser. 

Vi menar att det på högskolenivå borde skrivas in dessa kunskapsaspekter om jämställdhet i examensordningarna. Det gäller alla examina, men särskilt viktigt är det för de utbildningar som leder till yrken där man arbetar med människor, såsom läkare, sjuksköterskor, jurister, socionomer, psykologer och så vidare. Vi tycker också att genuskunskaper bör prioriteras i all fortbildning av personer i just dessa yrken. 

Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation 44 under punkt 31. 

Anf. 144 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) replik:

Fru talman! Britt-Marie Danestig nämnde mitt namn, men sedan sade hon någonting annat, nämligen att det är politiker som driver att kårobligatoriet ska avskaffas. Det stämmer inte. En lång rad studentkårer i Sverige har på sitt eget program uppfattningen att kårobligatoriet ska avskaffas just därför att man upplever att det inte är den optimala formen för ett modernt demokratiskt studentinflytande. 

Det här är en rörelse hos väldigt många studenter, och det finns också på många håll ett gott stöd för uppfattningen att kårobligatoriet är gammaldags och förlegat. Det vore tacknämligt om Britt-Marie Danestig höll fast vid den uppfattning som Vänsterpartiet artikulerar – åtminstone senast jag läste i ert partiprogram – att man är emot kårobligatoriet. 

I ena sekunden säger Britt-Marie Danestig att det är principiellt tveksamt, i nästa sekund säger hon att hon inte vill stödja förslaget om att ta bort kårobligatoriet. Då avslöjar hon ett slags vinglighet som gör att vi snart inte längre kan veta vad Vänsterpartiet står för när det verkligen kommer till kritan. 

Finns det fler punkter, Britt-Marie Danestig, i Vänsterns partiprogram som vi kan stryka, för när det kommer till omröstning gäller de inte längre? 

Fru talman! Sedan vill jag också passa på att fråga Britt-Marie Danestig och Vänsterpartiet om utbildning till olika yrken: Anser Britt-Marie Danestig att det finns en plats för yrkesutbildning också i svensk högskola? 

Anf. 145 BRITT-MARIE DANESTIG (v) replik:

Fru talman! Om man tittar i universitetens och högskolornas utbud finns det väldigt gott om yrkesutbildningar. Med den nya möjligheten att förlägga kortare utbildningar om 80 poäng för yrkeshögskoleexamen har dessa möjligheter faktiskt ökat. Vi är ivriga tillskyndare av att förstärka yrkesutbildningen både på universitet och högskolor och även i andra sammanhang. 

Jag vill bara påminna om att inför den förra debatten som vi hade om kårobligatoriet vädjade flera kårer – SFS, som representerar många studentkårer, SULF och ganska många av rektorerna – faktiskt till utbildningsutskottets ledamöter om att vi inte skulle fatta något definitivt beslut om ett avskaffande förrän samtliga konsekvenser var utredda. I så fall hade man fått fram några fungerande alternativ som innebar en modernisering. 

Nu kommer frågan att utredas, och jag tror att man kan göra stora förändringar. Samtliga partier vill nu ägna den här frågan stort intresse. Det finns skäl att genomföra vissa förändringar. Men de borgerliga partierna med stöd av Miljöpartiet har definitivt bestämt sig innan man har sett utredningsresultatet.  

Jag vill också påminna om att den här frågan har utretts vid flera olika tillfällen, men man har inte hittat några funktionella alternativ som kan garantera studenternas inflytande och lösa de studiesociala frågorna. 

Anf. 146 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) replik:

Fru talman! Vänsterpartiet är positivt till yrkesutbildning. Det ska vi notera och lägga på minnet till kommande debatter om hur man ska få in mer av yrkesutbildning i högskolan, att få till stånd en modern yrkesutbildning som fångar upp olika former av yrkeskunskaper också inom högskolevärlden. 

Sedan snubblar återigen Britt-Marie Danestig på orden. Jag tror inte att hon uppriktigt vill komma med felaktiga uppgifter. Det var faktiskt inte så att Sveriges förenade studentkårer vädjade om någonting förra året. SFS har ingen uppfattning om kårobligatoriet, vare sig positiv eller negativ. Det finns olika uppfattningar inom kårvärlden, och Britt-Marie Danestig borde kunna medge att frågan inte är så enkel som hon vill ge sken av. 

Det vi från alliansen tillsammans med Miljöpartiet nu föreslår är just det som Britt-Marie Danestig säger sig vara ute efter, nämligen en parlamentarisk utredning som går längre än en enmansutredning och som ser över moderna former för studentinflytande.  

Det blir och förblir mer och mer obegripligt varför Vänsterpartiet säger nej till detta. Måhända finns förklaringen i Britt-Marie Danestigs freudianska felsägning i huvudanförandet där hon identifierade sitt eget parti just som det är, nämligen ett stödparti till den socialdemokratiska regeringen där makten är viktigare än det som står i det egna partiprogrammet. Nu vet vi, fru talman, att det som Vänstern skriver i sitt partiprogram behöver vi inte lita på. 

Anf. 147 BRITT-MARIE DANESTIG (v) replik:

Fru talman! Det vore väldigt roligt om vi lyssnade på våra meddebattörer i den här debatten. Jag sade inte så. Jag sade att flera kårer – SFS, SULF och flera rektorer – vädjade till utbildningsutskottets företrädare att de skulle verka för att det inte skulle fattas något definitivt beslut om ett avskaffande förrän samtliga konsekvenser var utredda och fungerande alternativ hade presenterats.  

Det gäller alltså frågor i likhet med: Hur ska studeranderepresentationen väljas till styrelser, nämnder och andra viktiga församlingar inom universitet och högskolor? Vem ska universiteten och högskolorna ha som samtalspartner i studiesociala frågor? 

Det är ju studenterna som tillsammans med lärare och andra anställda ska forma universitetens vardag och framtid. 

När vi talar om yrkesutbildningar på universitet och högskolor måste jag faktiskt be Torsten Lindström att definiera vad Kristdemokraterna egentligen menar med yrkesutbildningar på högskola. Det måste vara en väldigt smal definition, kan jag ana mig till av inlägget tidigare. 

Anf. 148 HÅKAN LARSSON (c):

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservationerna nr 24 och nr 40. Självfallet står jag bakom även övriga centerreservationer i betänkandet. 

Under senare år har den högre utbildningen byggts ut runtom i vårt land. I dag finns en högskola eller ett universitet i alla län. Vi har från Centerpartiets sida medverkat till detta eftersom vi menar att det är viktigt att det ska vara nära till högre utbildning. Endast på så sätt kan vi ta vara på den begåvningsreserv som finns runtom i våra bygder. 

Utbildningsnivån har också höjts påtagligt, inte minst i de områden där nya högskolor och universitet har inrättats. Det har vi kunnat se i Västernorrlands och Jämtlands län, där Mitthögskolan, nu Mittuniversitetet, har byggts ut under senare år. 

Utbyggnaden av distansutbildning via Näluniversitetet och de lärcentrum som finns i många kommuner ökar också tillgängligheten. Människor som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte har haft möjlighet att ta del av högre utbildning har fått en ny möjlighet, en ny chans var de än bor i vårt land. Vad som krävs, och som det fortfarande finns en del att göra åt, är att se till att det finns möjlighet till snabba uppkopplingar till Internet varhelst man bor för att få så flexibla studiemöjligheter som möjligt. 

Närheten till universitet och högskolor är alltså viktig i dag och för framtiden. En högre utbildningsnivå bland medborgarna är av stor betydelse för att vi ska kunna bevara och utveckla välfärden i vårt land. Utbyggnaden får dock inte ske på bekostnad av kvaliteten, för vi vill ju att Sverige ska ha en högre utbildning i världsklass även i framtiden. Därför finns det en del allvarliga varningstecken att reagera inför. 

Anslagen till grundutbildning vid våra lärosäten har urholkats, och andelen disputerade lärare har minskat. Utmaningen framöver blir därför att kraftsamla för att höja kvaliteten i den högre utbildningen. Vi får aldrig tumma på ambitionen att våra lärosäten ska kunna erbjuda en utbildning av högsta internationella kvalitet. 

Samverkansdelegationen, som nyligen levererade sin slutrapport, understryker vikten av att universitetens och högskolornas samverkan med det omgivande samhället förbättras – den tredje uppgiften. Delegationen menar att det är särskilt viktigt att högskolorna förbättrar samarbetet med det lokala näringslivet och även med gymnasieskolan om entreprenörskap. Det gäller att finna former för samverkan som passar små och medelstora företag och som stärker deras kompetens. På så sätt kan lärosätena ännu bättre än i dag fungera som utvecklingsmotorer i regionerna. 

Även jag vill ta upp frågan om kårobligatoriets vara eller inte vara. Vi står självfallet fast vid vår syn från förra året, att en tvångsanslutning till en kår är otidsenlig och oförenlig med föreningsfriheten. Även studenter bör själva få avgöra vilka föreningar de vill vara medlemmar i. Samtidigt är det förstås lätt att inse att ett avskaffande av kårobligatoriet inte kan ske över en natt. Det är just därför vi föreslår en parlamentarisk utredning som ska ta fram en tidsplan och en handlingsplan för hur omställningen ska ske. Det är ju ingen som har föreslagit att vi oövertänkt ska riva ned någonting, Britt-Marie Danestig. Det handlar om att det här ska ske med sunt förnuft och att se till att vi får ett modernt system för studenterna vid våra universitet och högskolor. 

Jag förmodar att det kommer att finnas förslag om hur Bolognaprocessen ska implementeras i Sverige i den kommande högskolepropositionen. Det är väldigt viktigt att vi får ett system där vi kan jämföra utbildningssystemen i Europa. Men en strävan efter ett öppnare utbildningssystem får inte ske på bekostnad av utbildningarnas positiva särdrag. Bolognaprocessen bör inte leda till att utbildningssystemen i de olika länderna likriktas. Däremot måste de kunna jämföras. I sammanhanget är det också viktigt att understryka att Bolognaprocessen är ett mellanstatligt samarbete som är mycket bredare än enbart i Europeiska unionen. 

En punkt som man kanske redan nu bör ta upp är de så kallade ECTS-betygen som diskuteras i samband med Bolognaprocessen. Denna betygsskala är relativ och sjugradig. Från Centerpartiets sida är vi motståndare till relativa betyg och menar att betygen i högskolan även framöver bör vara målrelaterade. Vad jag förstår finns det en ganska bred enighet om detta bland partierna i den här kammaren, även om vi tyvärr är ensamma om vår reservation på den här punkten. Men det blir en diskussion som vi får ta framöver. 

Anf. 149 MIKAELA VALTERSSON (mp):

Fru talman! Högskolan ska vara öppen för alla, och hinder och svårigheter för olika grupper att studera vid högskola måste elimineras. En sant öppen högskola kräver att man minskar den sociala snedrekryteringen och att all diskriminering inom systemet upphör. Men då måste också pedagogik och undervisningsmetoder anpassas efter alla grupper. 

Den nya lag som kom år 2002 för att främja lika rättigheter på högskolan och motverka att någon student utsätts för diskriminering är mycket viktig. Det är nu väldigt viktigt att högskolan också arbetar aktivt med att leva efter den här lagen. Det kan till exempel handla om antagningsreglerna och hur de är utformade. 

Det finns i dag reservationer i betänkandet om så kallad positiv särbehandling vid högskolan, som har blivit än mer aktuellt efter Uppsalas försök med kvotering på juristutbildningen. Det här är en ganska komplicerad fråga, och frågan är vad som är rätt väg. 

Detta skulle kunna betyda att personer med utländsk bakgrund under en övergångsperiod skulle behöva vara ordentligt överrepresenterade på många utbildningar för att gruppen sedan skulle bli rimligt representerad på arbetsmarknaden. Det kan vara en slutsats som gör att man skulle landa på en positiv särbehandling. Det kan verka rimligt om man också ser att personer med utländsk bakgrund är missgynnade i dagens Sverige. 

Men jag tror att vi måste skilja ganska tydligt här på svag positiv särbehandling, där man vid lika meriter ger företräde åt en viss grupp och som är möjligt redan med dagens lagstiftning, och så kallad stark positiv särbehandling, där man ger företräde åt en viss grupp även om de har lägre meriter. Problemet är att principen om likabehandling åsidosätts. Man kan i och för sig hävda att vi kanske inte har så mycket likabehandling i dag och att denna princip därför inte kan åsidosättas. Men man kan också hävda att vi har det och att betyg och poäng på högskoleproven gäller men att kanske inte alla har samma chans att uppnå de betyg som krävs. I så fall kan man fråga sig om just stark positiv särbehandling är sättet att lösa problemet. 

Det finns problem som vi ser det. Framför allt är det väldigt svårt att definiera gruppen. Är det verkligen vettigt att fösa ihop alla som har utlandsfödda föräldrar till en grupp? När man tittar på den här gruppen ser man att den är väldigt heterogen bland nybörjarna på högskolan. Inom vissa utbildningar är den starkt överrepresenterad och inom andra starkt underrepresenterad. Ska man kvotera inom alla utbildningar där de med utlandsfödda föräldrar är underrepresenterade, eller ska det vara upp till högskolorna att bestämma, och på vilka grunder? Det rör sig inte om någon homogen grupp. 

Av den del av den svenska befolkningen som har iransk bakgrund är det en mycket stor andel som läser vid högskolan, närmare bestämt 21 %. Bland dem som har icke utlandsfödda föräldrar är det 15 %. Bland dem som kommer från Irans grannland Irak är det bara 5 %. Det här visar på svårigheten att hitta en tydlig grupp. Man kan fundera över om det inte är så att etnisk bakgrund kanske är underordnad social bakgrund vad det gäller högskolestudier och vad som i så fall är lämpligast för att komma till rätta med den snedrekrytering som finns. 

Det finns också väldigt positiva exempel i till exempel Uppsala, Malmö och Stockholm. Där använder man andra sätt att jobba med, till exempel kunskaper i utomeuropeiskt språk som merit eller att genom uppsökande informationsverksamhet rikta sig till grupper.  

Från Miljöpartiets sida har vi landat på att vi är tveksamma till stark positiv särbehandling, men vi anser att svag positiv särbehandling är bra, och då behöver inte lagen ändras. Men det behövs också en större mångfald av olika antagningsförfaranden och olika antagningsregler som passar olika utbildningar och olika individer. Det är också viktigt att fortsätta arbetet med validering. 

Vad gäller kommande högskolelag kommer vi säkert att ha möjlighet att diskutera detta med antagningen och vilka urvalskriterier som ska gälla till högskolan. Med anledning av Torsten Lindströms inlägg om att man får vänta på vad regeringen, Vänstern och Miljöpartiet har för förslag vill jag poängtera att Miljöpartiet inte samarbetar om högskolepropositionen och att vi väntar med precis lika stor spänning som alla ni andra på vad den kommer att innehålla. Och vi kommer, när den kommer, att skriva en motion och formulera vår syn på både tillträdet och Bolognaprocessen. 

Fru talman! Så är det åter dags att diskutera det omtalade kårobligatoriet. Vi hade en livfull debatt vid förra årets behandling av högskolemotionerna. 

Som jag ser det strider kårobligatoriet mot grundläggande demokratiska principer. Det är skälet till att vi från Miljöpartiet har tagit ställning mot obligatoriet. En tvångsanslutning till en förening kan aldrig försvaras. I Sverige råder föreningsfrihet. För oss i Miljöpartiet är tvångsanslutning till ett politiskt parti, ett fackförbund eller en studentkår, för den delen, fullständigt otänkbar. Det är dags att vi också låter studenter omfattas av de viktiga grundläggande demokratiska principer som finns i det här landet. 

Det är grundläggande att varje människa själv får välja vilken förening han eller hon vill tillhöra. I dag får man inte skriva tentamen eller ta ut examen om man inte är ansluten till studentkåren. Kårerna och nationerna gör naturligtvis många bra och viktiga saker. De har oerhört viktiga och värdefulla åtaganden som att bevaka studenters intresse och utbildningen, företräda studenter i olika organ med mera. Men vi kan inte argumentera för en tvångsanslutning utifrån att de gör bra saker. 

Britt-Marie Danestig är orolig för skattebefrielsen. Det är inget som säger att den kommer att försvinna. Det är just en av de saker som ska tänkas igenom ordentligt i en utredning. Men jag har faktiskt större tilltro än vad du verkar ha till kårerna. Jag tror inte att det blir ett stort tapp av medlemmar. Nej, jag är alldeles övertygad om att man med ett avskaffande av obligatoriet i kårerna kommer att ha en fortsatt viktig och bra verksamhet. Jag tror självklart att man även fortsättningsvis kommer att ha en verksamhet som upplevs så viktig och så förmånlig att den enskilda studenten i de allra flesta fall väljer att vara medlem. 

Jag tror att en förening i ett demokratiskt land måste bygga på frivillighet och äkta engagemang. Alla föreningar måste leva på egna meriter och attrahera medlemmar utifrån att de har en värdefull verksamhet som anses angelägen för den enskilde. Om man då ansluter sig frivilligt tror jag också att man är mer benägen att engagera sig och vara delaktig i verksamheten. 

I Miljöpartiet tror vi att frivillighet är det som gör ett engagemang starkt och levande. Tvång är alltid en dålig förutsättning för demokrati och inflytande. Vi vill dock att avskaffandet av obligatoriet sker med stort förnuft och föregås av en utredning som noggrant går igenom och belyser hur alternativ kan se ut, hur ett avskaffande kan gå till och hur man samtidigt kan stärka studentinflytandet. 

Fru talman! Vi anser slutligen att högskolelagen ska kompletteras med ett hållbarhetsperspektiv. Högskolor och universitet kan på ett konstruktivt sätt bidra till att människor ges mer beredskap för ett alltmer komplext samhälle. Om man definierar hållbar utveckling som att vi inte accepterar att skjuta över problem på nästa generation eller ett samhälle som genererar nya problem som nästa generation måste hantera handlar hållbar utveckling mycket om att förmedla förmågan att identifiera vilka problem samhället i dag har som kommer att påverka nästa generation samt förmågan att utveckla redskap för att hantera de här problemen så att de inte skapar nya problem för nästa generation. 

De flesta ekonom-, juridik- och statsvetarstudenter genomgår i dag sin fyraåriga utbildning utan att konfronteras med det livsavgörande konceptet hållbar utveckling. Att skriva in hållbarhetsperspektivet i högskolelagen skulle tydligt markera att hållbarhet ska integreras i undervisningen. Hur detta ska göras är det viktigt att man avgör på varje lärosäte. Det är också viktigt att hållbarhetsperspektivet följs upp på ett bra sätt. Därför måste det också ingå i Högskoleverkets kvalitetsgranskning. 

Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer men väljer nu att yrka bifall till reservationerna 24 och 6. 

Anf. 150 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s):

Fru talman! Högskolan har blivit nästan var mans och kvinnas egendom. Aldrig tidigare har så många från så många olika bakgrunder med så olika förväntningar bildat gruppen Sveriges högskolestudenter. 

Högskolan står mitt i byn, öppen för omgivande samhälle och föremål för väldigt mångas förväntningar och krav. Inte endast enskilda individer ser högskolan som den stora möjligheten till ett tryggt och bra liv med en plats på arbetsmarknaden. Kommuner, regioner och näringsliv ser möjligheter, nytta och utveckling kopplad till högskolan. 

Den öppna högskolan utmärks av ett starkt studentinflytande och ett intensivt jämställdhetsarbete. Samma fokus, samma förväntningar finner vi på europeisk nivå där Lissabonstrategins viktigaste framgångsfaktorer finns i begreppen European Education Area och European Research Area. Högskolan blir en gemensam europeisk angelägenhet, en framgångsfaktor för Europa i världen. 

Vi behandlar i denna debatt 143 yrkanden om olika högskolefrågor som väcktes i motioner under allmänna motionstiden 2004. Jag yrkar härmed avslag på samtliga. I väldigt många fall beror detta avslag på att de krav som motionerna mynnar ut i redan befinner sig i pågående utrednings- och beredningsarbete. Men en del krav yrkar jag däremot avslag på med förhoppningen att de aldrig kommer att hamna i en situation av utrednings- och beredningsarbete. För samtidigt som näringsliv, kommuner och regioner ser utveckling, nytta och möjligheter med en öppen högskola mitt i byn målar högeralliansen i de här motionerna upp sin bild av högskolan, den slutna högskolan. Högskolan ska vända blicken in mot sig själv. Högskolan ska själv utse sin styrelse. Högskolan ska själv utse sin rektor. Kanske den slutna högskolan öppnar dörren någon gång och släpper in någon representant från det omgivande samhället, men man ska naturligtvis själv bestämma vem. Detta är en del i den process som högeralliansen kallar en dynamisk frigörelse. Då kan man fråga sig: Frigörelse från vad? Vi får väl svaret så småningom. 

Samtidigt som man vill stänga dörren för insyn och öppenhet vill alliansen rycka undan grunden för det starka studentinflytandet genom sitt krav på avskaffande av kårobligatoriet. Man säger att man vill göra detta av principiella skäl, och så jämför man studentkåren med en förening. Jag tycker att det är just här som man gör grundfelet. 

Studentkåren kan inte jämföras med en förening. Vår lagstiftning och vårt regelsystem i landet som omgärdar kårobligatoriet och kåren visar med all tydlighet att kåren icke är en förening. Kåren är med stor tyngd en mycket värdefull och traditionell del av lärosätet och universitetet. En gång var kåren och kollegiet de två storheterna som bar upp universitetet. 

Lärarna tillhörde kollegiet. De allra flesta högskolelärare som man talar med känner fortfarande väldigt starkt att de tillhör ett kollegium trots att lagstiftningen och regelsystemet inte längre beskriver den organisationen. 

Men studentkåren finns kvar. Jag skulle vilja jämföra studentkåren mer med en kommun, där man får trygghet och rättigheter, än med en förening som man passerar in och ut ur, men där säkerheten och tryggheten ligger någon annanstans. 

Man kan fråga sig om högeralliansen vill flytta just påverkansmöjligheten och inflytandet från denna starka organisation till den enskilde studenten. Jag tycker mig hitta svaret ja. Enligt Folkpartiet bör studenternas rättssäkerhet garanteras på kontraktsbasis. Förhållandet mellan lärosäte och student ska reduceras till en affärsuppgörelse mellan lärosätet och individen. Det är Folkpartiets nya grepp för att skaffa bättre rättssäkerhet för studenten. 

Liknande resonemang för Moderaterna när det gäller lärosätenas jämställdhetsarbete. Likhet inför lagen är den enda väg till verklig jämställdhet som Moderaterna förordar. Då kan man ju fråga sig hur länge vi de facto har haft jämställdhet och likhet inför lagen i det här landet. Ska vi lämna den kvinnliga forskningsmeriterade högskoleläraren med det beskedet i arbetet med att öka antalet kvinnliga professorer på lärosätena? Ska vi säga: Tja, vi har ju likhet inför lagen? 

En sluten, odemokratisk och ojämställd högskola träder fram då vi framkallar högeralliansens negativ av den framtida svenska högskolan. Om ett par veckor ligger det en högskoleproposition på riksdagens bord. Till hösten får högeralliansen möjlighet att reagera på vårt förslag om hur vi anser att vår svenska högskola ska möta de utmaningar som väntar i en globaliserad värld. 

Peter frågade om jag skulle läcka lite grann av innehållet. Så mycket kan jag läcka att jag säger att vi inte kommer att möta den framtiden bakom några stängda dörrar på högskolan. 

Anf. 151 BRITT-MARIE DANESTIG (v) replik:

Fru talman! Av tidsskäl hann jag inte yrka bifall till en av våra reservationer, där vi föreslår att likabehandlingslagens regler förtydligas så att högskolor och universitet får klara och entydiga regler att hålla sig till. Förändringar bör utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att positiv särbehandling utifrån kön och etnicitet ska få användas i syfte att bredda rekryteringen och öka mångfalden vid urvalet till högre studier. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 17. 

Jag har en fråga till Majléne Westerlund Panke. Den gäller en motion som vi har väckt. Vi har också en reservation. I likabehandlingslagens tillämpningsområde ingår varken Försvarshögskolan, Polishögskolan eller Militärhögskolan. Det finns ingenting som tyder på att just de här högskolorna är undantagna från den heterosexuella norm som finns i vårt samhälle. Jag skulle nästan vilja säga tvärtom. Det är inte så ovanligt att ganska svåra sexuella trakasserier förekommer vid flera av de skolorna. 

I utbildningsutskottets betänkande redovisar man att det kommer en ny diskrimineringslag i morgon som omfattar skolans område. Lagen ska också omfatta utbildningsverksamhet som inte regleras i andra lagar. Min fråga är: Kan Majléne Westerlund Panke här säga någonting om Försvarshögskolan, Polishögskolan och Militärhögskolan och hur det kommer att se ut för deras del? 

Anf. 152 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag trodde att Britt-Marie Danestig var välinformerad om hur vi agerar när vi ska presentera nya propositioner. Då står inte en socialdemokratisk ledamot i kammaren dagen innan dess att regeringen presenterar sin proposition och avslöjar texten i densamma. Mitt svar blir ett icke-svar. 

Anf. 153 BRITT-MARIE DANESTIG (v) replik:

Fru talman! Angående icke-svaret frågar jag: Tycker Majléne Westerlund Panke att det är viktigt att även de här delarna av utbildningsväsendet omfattas av samma anda och samma lagstiftning som övriga högskolan när det gäller likabehandling? 

Anf. 154 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Det är helt klart så att all utbildningsverksamhet bör omfattas av en diskrimineringslagstiftning som klart och tydligt markerar vad vi menar med diskriminering och ett ojämlikt och ojämställt beteende. 

Vi har haft den svårigheten – som jag vet att Britt-Marie Danestig är väl förtrogen med – att de högskolor som Britt-Marie Danestig nämnde inte omfattas av högskolelagen och inte sorterar under Utbildningsdepartementet och inte heller under vårt utskott på samma sätt. 

Men det är klart att man måste hitta en typ av diskrimineringslagstiftning som omfattar all utbildning. 

Anf. 155 ULF NILSSON (fp) replik:

Fru talman! Vi väntar alla på högskolepropositionen, som ska lösa en massa viktiga frågor som inte finns med här. Det gäller inte minst nya internationella examina och så vidare. 

Efter vad man hör av dialogen mellan stödpartierna och den socialdemokratiska representanten är det helt uppenbart att samarbetet mellan er inte fungerar så bra när det gäller utbildnings- och högskolefrågor. Det gör ju att osäkerheten blir ännu större om vad högskolepropositionen kommer att innehålla och vad den kommer att sluta med. 

Jag skulle vilja höra om Majléne Westerlund Pankes syn på demokrati. Hon sade att vi tycks vilja flytta beslutanderätten från en stark organisation till individen. Är det så hemskt, och är det så farligt? Det sägs av en representant för ett parti som har försvarat kollektivanslutning till politiska organisationer. För mig är det naturligt att vi vill stärka individens inflytande både på den institution eller den arbetsplats där han eller hon arbetar och inom organisationen. 

Om man tycker att en organisation är stark om 5 % deltar i val så kan jag inte hålla med om det. Jag kan inte heller se att det skulle vara odemokratiskt att ge större inflytande för studenter, lärare och personal över vilka som ska sitta i styrelsen för ett universitet eller en högskola. Vi hinner inte föra en alltför filosofisk diskussion, men vi använder termerna väldigt olika här. 

Regeringen har under drygt tio år skärpt den politiska styrningen av högskolorna. Min enkla fråga är: Kommer det ännu fler förslag? Kommer de olika poster som regeringen utser att utsträckas till ännu fler områden inom högskolan de närmaste åren? 

Anf. 156 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag är naturligtvis medveten om att vi socialdemokrater i regel har väldigt långa tider av regeringsinnehav. Jag lyssnade på Ulf Nilssons anförande tidigare, där han talade om vilken stark ideologisk fråga det är att regeringen inte ska utse representanterna i universitetens, lärosätenas och högskolornas styrelser. Då tänkte jag: Har Ulf Nilsson glömt att det var 1993, under Per Unckels tid, som systemet att regeringen utser ledamöterna i styrelserna antogs? 

Det är det jag menar med att vi nu har haft ett regeringsinnehav som har varit så långt att Ulf Nilsson har glömt att det fanns ett antal år med en borgerlig regering, och den fattade faktiskt vissa beslut som gällde universitet och högskolor, bland annat beslutet om hur styrelsen av lärosätena skulle se ut och att regeringen skulle utse dessa representanter. Det är inte ett socialdemokratiskt påfund från början, Ulf Nilsson. Det som nu har blivit en så stark borgerlig ideologisk fråga är från början ett borgerligt beslut. Jag tycker att det är viktigt att reda ut detta. Man får inte den uppfattningen när man lyssnar eller när man läser debattartiklar. 

Anf. 157 ULF NILSSON (fp) replik:

Fru talman! Det är riktigt att de första styrelseledamöterna som skulle utses beslutades av den borgerliga regeringen, och det tycker jag var fel. Det är en av de saker som flera borgerliga partier nu har sagt att vi tycker var fel. Men ni gick ju vidare väldigt snabbt och såg till att majoriteten av ledamöterna och ordföranden utsågs av regeringen. På samma sätt ändrade ni forskningsstiftelserna som var helt opolitiska på den tiden och bestämde att regeringen skulle utse majoriteten av ledamöterna. Det är en väldigt tydlig tendens, även om det finns borgerliga regeringar i historien som har gjort sina misstag, att Socialdemokraterna vill få grepp om den politiska styrningen så långt in som möjligt i organisationen när det gäller högre utbildning och forskning. 

Jag ställer fortfarande frågan: Kommer det några nya förslag där ni skärper greppet ytterligare, för att använda Bengt Westerbergs gamla terminologi om de små stegens tyranni? 

En slående sak i Majléne Westerlund Pankes anförande var ju att hon talade väldigt mycket om siffror, hur många som börjar utbildning, hur stor procent det är och så vidare. Jag kallar det för fabrikstänkande när man bara talar om kvantitet. Det är viktigt att många börjar. Det tycker jag också. Men man talar inte alls om kvalitet. Majléne Westerlund Panke berörde inte alls problemen, men jag tror att väldigt många kommer dåligt förberedda till högskolan. Bara 17 % tar en fil. kand.-examen på normaltiden tre år. Jag tror att genomsnittstiden är sex eller sju år. Väldigt många hoppar av mitt i utbildningen. De första åren på A-kurserna är föreläsningssalarna överfulla, lärarna få och studenterna väldigt många. Kommer ni att ta itu med kvalitetsproblemen i högskolepropositionen? 

Anf. 158 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag blir lite bekymrad över hur Ulf Nilsson egentligen lyssnar. Jag tror inte att jag nämnde en enda siffra, och definitivt inte en enda procent, på hur många studenter som börjar på högskolan och som passerar högskolan. Jag gjorde inte det. 

Ulf Nilsson talar om den svenska högskolan som en utbildningsfabrik. När Ulf Nilsson sedan beskriver problemen får jag en känsla av att Ulf Nilsson beskriver en industriell process som inte riktigt går som den ska. Varor kommer inte fram i den tid som man förväntar sig, en del varor kommer fram för sent, en del varor är sekunda och så vidare. Så beskrivs studenterna. 

Jag skulle vilja hävda att den svenska högskolan i dag har en studentpopulation som är kunnig och krävande. Många har ganska lång arbetslivserfarenhet och väldigt tydliga krav på vilket mål de vill nå med sin utbildning. De är inte så likriktade att man kan spotta ut dem i samma processtakt. Det tycker jag egentligen är någonting positivt. Det enda som man kan säga är problematiskt i detta är studentens finansiering om studierna tar för lång tid, men det är en helt annan fråga. Jag tycker inte att själva processen med studietakt och tid är så problematisk som Ulf Nilsson målar upp det. 

Anf. 159 PETER DANIELSSON (m) replik:

Fru talman! Jag blev lite besviken när Majléne Westerlund Panke inte kom med fler förhandstips från propositionen. Sedan hörde jag henne säga att man inte står dagen innan en proposition kommer och berättar vad den innehåller. Var det en felsägning, eller kommer propositionen i morgon? Jag skulle gärna vilja ha svar på det. Eller kommer den som utsatt i slutet av maj? 

Sedan tar Majléne Westerlund Panke i från tårna och hävdar att en friare och mer självständig högskola, som vi förespråkar, skulle leda till att det blir en sluten högskola och att vi stänger dörrar. Jag har faktiskt inte en aning om vilka dörrar hon talar om. Jag kan inte förstå hur det kan leda till en mer sluten högskola när politiker får bestämma mindre och de enskilda lärosätena får bestämma mer själva. Det är väl inte så att Majléne Westerlund Panke tror att högskolorna bara kommer att utse folk inom sina egna led? All erfarenhet av sådana här test visar tvärtom att man söker sig ut och får fler människor från näringslivet, regionala profiler och politiker som faktiskt har vunnit förtroende från det enskilda lärosätet i styrelserna. Det skulle vara lite intressant att höra hur Majléne Westerlund Panke menar att friare universitet och mer självständiga lärosäten skulle innebära att de blir slutna. Jag förstår inte det resonemanget alls. 

Sedan säger hon att vi ska rycka undan mattan för studentinflytandet. Där bubblar den låga tilltron till att studenterna har en egen förmåga att organisera sig och tillvarata sina intressen fram. Jag tror att det är precis tvärtom, att frivillighet föder engagemang och motivation att engagera sig. Ett deltagande på 5–8 % i kårvalen i dag är inte särskilt imponerande. Jag tror tvärtom att ett avskaffande av kårobligatoriet kommer att leda till mer engagemang från studenternas sida. 

Anf. 160 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Även här skulle jag vilja säga att jag inte riktigt förstår. Är jag så otydlig, eller har Peter Danielsson inte lyssnat? Det var inte den propositionen jag talade om när det gällde Britt-Marie Danestigs fråga, utan det var den proposition som handlar om diskriminering som publiceras i morgon. 

När det gäller frågan om öppenhet och slutenhet i högskolan ser jag detta som frågor om transparens och insyn. När man hela tiden talar om vilka man vill få bort från en organisation ser jag det som ett arbete för en större slutenhet, en uteslutning. Det är framför allt en förskjutning från vår representativa demokratis högsta beslutande organ till högskolan när det gäller insyns- och öppenhetsfrågan. Jag ser det som väldigt väsentligt att de mycket kunniga, kloka och pragmatiska personer som sitter i den här kammaren och fattar beslut om tilldelning av miljarder kronor till lärosätena i det här landet också har en möjlighet att få insyn i beslutsfattandet på styrelsenivå. 

Ibland undrar jag vilken stat jag befinner mig i när jag hör beskrivningen från högeralliansen. Vi har ingen totalitär stat. Det är ingen enpartistat där regeringen tillsätter representanter i lärosätenas styrelser. Det är en demokratisk stat med öppenhet och insyn, där man kan välja bort sina representanter. Jag förstår liksom inte problematiken i det hela. 

Anf. 161 PETER DANIELSSON (m) replik:

Fru talman! Det är uppenbart att Majléne Westerlund Panke fortsätter med den socialdemokratiska traditionella inställningen: Politiker vet bäst, och politiker är bäst på att fatta beslut och sitta och bestämma över de svenska lärosätena. Det visar sig också i Kristdemokraternas undersökningar att det, i alla fall ofta, är just socialdemokratiska politiker som vet bäst och ska finnas i de här styrelserna. Och jag tror ju precis tvärtom, och det gör vi alla i alliansen. 

Jag skulle vilja hoppa tillbaka till kårobligatoriet igen och prova ett resonemang på Majléne Westerlund Panke angående kåravgiften. Man skulle kunna hävda att kåravgiften faktiskt är en form av studentavgift eftersom man inte får lov att ta examen om man inte har betalt sin kåravgift. Det skulle vara intressant att höra hur Majléne Westerlund Panke ser på det resonemanget. 

Anf. 162 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag ska tala om kårobligatoriet också, men först måste jag ta upp frågan om att det sitter så väldigt mycket socialdemokrater i myndigheternas styrelser och i högskolors och universitets styrelser. I någon mån fick jag en känsla av, när jag såg Kristdemokraternas sammanställning och nu när jag hörde Peter Danielsson, att det bara är socialdemokrater som är politiker. Är man inte socialdemokrat så har man ingen politisk uppfattning. Ungefär så ser jag sammanställningen, när man slår ihop socialdemokrater och så kallade andra representanter i högskolornas styrelser. Det är väl inte så att om man inte är medlem i det socialdemokratiska partiet och inte har varit eller är aktiv så har man ingen politisk uppfattning utan är neutral i det här sammanhanget? Det vänder jag mig emot. Jag tror att alla har en politisk uppfattning. 

När det sedan gäller kårobligatoriet och avgiften till kåren vill jag återkomma till det jag sade tidigare. Jag tycker mig inte kunna jämföra studentkåren med en förening. Jag vill jämföra studentkåren med en kommun. I en kommun betalar vi avgifter för den trygghet vi får tillbaka, och så uppfattar jag studentkåren. Man betalar ett antal hundralappar per termin för den trygghet som kåren faktiskt innebär, både när det gäller det direkta inflytandet över beslutsfattandet i styrelsen och de andra delarna som har med studenthälsa, aktiviteter och så vidare att göra.  

Här ser jag att ni vill politisera en väldigt stor del av universitetets inre liv när ni säger: Ta bort kårobligatoriet och skicka in statliga medel i stället som ska täcka de här utgifterna. Då är det ju vi som sitter där och bestämmer. 

Anf. 163 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) replik:

Fru talman! Majléne Westerlund Panke höll ett engagerat brandtal för sitt partis privilegier. På något annat sätt går det inte att uppfatta.  

Majléne Westerlund Panke frågar från vem högskolan ska frigöras. Ja, den ska frigöras från alltför detaljerad politisk styrning. Den ska stå för den fria tanken, oavsett vad som är politiskt korrekt ett ögonblick eller ett annat ögonblick.  

Majléne Westerlund Panke ger inte en korrekt historiebeskrivning när hon talar om tidigare beslut. Hon glömmer – kanske omedvetet, kanske medvetet – att det var den socialdemokratiska regeringen som slopade kompetenskravet i högskolelagen, det kompetenskrav som riktades mot styrelseledamöter i högskolan. Efter det beslutet, som bland annat Kristdemokraterna motsatte sig här i riksdagen, så gick det att fylla styrelserna, de personer som har en tydlig, uppenbar partipolitisk koppling, med just socialdemokrater. Det här är en medveten strategi – det synes det vara – från regeringens sida. Finns det någon annan tolkning av detta? 

Vi kristdemokrater lägger inga värderingar i vars och ens partipolitiska färg. Det finns många styrelseledamöter i högskolestyrelserna som gör ett enastående gott arbete, oavsett partipolitisk färg. Majléne Westerlund Panke kan mycket väl vara lämpad att sitta i en högskolestyrelse. Det är inte det som det handlar om. Det handlar inte om att en viss färg – alliansfärgen eller vänsterfärgen – är bättre än någon annan. Det handlar om att hitta ett system där allmänföreträdare från hela samhället blandas med lärar- och studentrepresentanter och personalrepresentanter så att styrelserna blir verkligt självständiga och kan leva upp till den fria akademin. Det har Majléne Westerlund Panke en lång bit kvar för att uppnå. 

Anf. 164 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag vet inte om jag chockar Torsten Lindström, men det är möjligt att du inte fick med mig i den här sammanfattningen. Jag är vice ordförande för högskolan i Halmstad. Där sitter jag tillsammans med bland annat den tekniska direktören från Ericsson Microwave Systems. Jag tror att vi båda har väldigt mycket att tillföra styrelsens arbete när det gäller kunnande och nätverk som högskolorna behöver. 

Frigörelse, sade Torsten Lindström, frigörelse från statliga detaljstyrningar av högskola och universitet. Sedan läser jag då reservationerna från Torsten Lindström. Det ska vara en garanterad miniminivå av lärarledd tid. Det ska inte vara någon poängförtur när det gäller antagning. Institutionerna ska utreda regelbrott och så vidare i rättssäkerheten. Vi ska alltså skapa lagstiftning och regelsystem för institutionerna. Det ska vara nationella riktlinjer för studenthälsan. 50 % av lärarna ska vara disputerade. Man ska skilja på pedagoger och forskare. Det här är ju faktiskt beslut som vi som politiker ska ta.  

Det får vara antingen det ena eller det andra: Antingen ska det vara detaljstyrning eller så ska det inte vara det. Kristdemokraterna får väl bestämma vilken fot de ska stå på nu i den här alliansen, men Kristdemokraternas reservationer i den här betänkandetexten pekar inte mot att de vill ha någon frigörelse från politiska beslut och ställningstaganden när det gäller akademins inre liv. Jag tycker det snarare verkar vara precis tvärtom. 

Anf. 165 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) replik:

Fru talman! Än en gång gör Majléne Westerlund Panke det som så många socialdemokrater gör: hänvisar till en näringslivsrepresentant och säger att därmed är bredden uppfylld i styrelsen, ungefär som om näringslivsrepresentanter per definition skulle lyda påbud från någon eller från något. Det är, tycker jag, att underskatta värdet av att ha en mångfald i högskolestyrelserna. Det är inte så enkelt som Majléne Westerlund Panke gör det, att kollektivisera och säga att några är på ett visst sätt, några andra är på ett annat sätt och ytterligare några är på ett tredje sätt. Vi Kristdemokrater står upp för en högskola där det finns en mångfald i styrelsen och där det faktiskt är ointressant vilket parti man röstar på. Det viktiga är att man har mycket att tillföra i styrelsearbetet, oavsett om man är näringslivsrepresentant, offentliganställd, politiker av någon som helst kulör eller vad det än handlar om. Det är det viktiga, medan Majléne Westerlund Panke fortsätter att försvara sitt partis privilegier – nomenklaturans situation. Så brukar en maktfullkomlig maktapparat agera, fru talman.  

Men låt mig ändå, fru talman, också få ställa en helt annan fråga till Majléne Westerlund Panke, en fråga hon smög förbi tidigare. Hur ser Socialdemokraterna på europeiseringen av utbildningen, av högskolor och universitet? Den 19–20 maj kommer förhoppningsvis Sverige att vara representerat vid mötet i Bergen i Norge, som handlar om att gå vidare med Bolognaprocessen och att hitta modeller så att våra studenter blir så gångbara som möjligt på en större studiemarknad och en större arbetsmarknad och så att man öppnar den svenska högskolan och de svenska universiteten för utländska studenter. Det har, fru talman, kommit oerhört oroväckande signaler från utbildningsministern om att Sverige på något sätt skulle slå igen dörren till detta därför att vi ogillar vissa delar av processen.  

Självklart finns det delar i processen som vi ska påtala och ha åsikter om. Men, fru talman, inte kan väl regeringen och Majléne Westerlund Panke på fullt allvar tycka att Sverige ska bli ett släpankare i denna viktiga internationella process? 

Anf. 166 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Torsten Lindström kan vara alldeles lugn i den här frågan. Vi kommer verkligen att arbeta för det som jag avslutade mitt anförande med. Vi kommer inte att möta den globaliserade världen med några stängda dörrar. Den svenska studenten har redan i dagsläget mycket stora möjligheter att ta till sig kunskaper från universitet och högskolor ute i Europa. Man kan säga att den svenska studenten är den nationella student som oftast studerar utomlands. 10 % av dagens studenter finns vid något utländskt lärosäte. Detta beror helt på det generösa studiestödssystem vi har och som man kan ta med sig när man åker ut i Europa. 

Medan vi nu diskuterar formerna för Bolognaprocessen när det gäller examination – ni kommer att få reagera på vårt förslag så småningom – är den största problematiken i många andra europeiska länder hur man rent finansiellt, ekonomiskt, ska möjliggöra för studenterna att ta sig utanför det egna lärosätet och ut i övriga Europa och världen för att skaffa sig kunskap. 

Till viss del tycker jag att vi har löst den problematiken. Vi arbetar nu med själva strukturen och organisationen, medan de andra länderna tagit tag i frågan från andra hållet. De har visserligen en organisation, men möjligheterna för den enskilde studenten att utnyttja den är väldigt små. 

Jag vet inte om Torsten Lindström sover lugnare om nätterna om jag säger att det nog inte blir några större svårigheter att ta till sig våra förslag. Jag tror inte det. Vi brukar i regel lägga fram väldigt bra och tydliga förslag, som gynnar den enskilde studenten. Eller hur? 

Anf. 167 HÅKAN LARSSON (c) replik:

Fru talman! Först vill jag säga att jag kan hålla med Majléne om att det är bra att svenska studenter kan studera vid lärosäten utomlands. Jag har en son som för närvarande är i Lyon, och det fungerar väldigt bra. 

Däremot blir jag bekymrad när du talar om någon som skulle vilja skapa slutna, odemokratiska, ojämlika högskolor. Jag förstår inte vem det är som skulle vilja ha en sådan utveckling. Det är i varje fall inte vi. Det är inga stängda dörrar som ska bli fallet framöver. 

För mig är det ingen stor ideologisk fråga att regeringen utser en del av styrelserna för högskolorna. Erfarenheterna har emellertid visat att det blivit en stark partipolitisering, vilket är ett hot mot självständiga lärosäten. Därför tror jag att det är bättre att lärosätena själva utser sina styrelser såsom de gjorde tidigare. 

Jag har kollat med RUT och fått besked om hur styrelserna i Finland, Norge och Danmark, våra närmaste grannländer, utses. Ingenstans utser regeringen rektor eller ordförande eller styrelseledamöter, utan de har självständiga lärosäten som utser sina egna styrelser. 

Jag vill gärna fråga Majléne: Är lärosätena i Finland, Norge och Danmark slutna, odemokratiska och ojämlika? Är de svenska så oerhört mycket bättre? 

Slutligen vill jag säga något om kårobligatoriet. Majléne kallade studentkårerna för kommuner. I ett kommunfullmäktigeval deltar förhoppningsvis 80–90 % av väljarna. I kårvalen deltar 5–10 %. Det måste i så fall vara fråga om väldigt dåliga kommuner. Jag tror mycket mer på en självständig kår där medlemmarna själva väljer att vara medlemmar och engagera sig. 

Anf. 168 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns en viss ologisk del i sammansättningen av styrelserna, nämligen den att regeringen först tillsätter styrelse och sedan också rektor. Alla som är involverade i det inre arbetet vid ett lärosäte vet dock att förslaget till person som ska bli rektor framprocessats internt vid lärosätet i samverkan mellan de olika personalkategorierna, studenterna och styrelsen. Regeringens utseende av rektor har alltså väldigt mycket blivit en formsak. 

Jag kan säga att det är rektorerna själva som vill ha det på det sättet. De vill vara utsedda av regeringen, på samma sätt som alla andra myndighetschefer utses av regeringen. Tydligen känner de att det medför högre status om det är regeringen som utsett dem. Mer dramatisk än så är alltså inte den frågan. Däremot tycker jag att det är viktigt att man inte får stiftelseformen i högskolan med så att säga självalstrande styrelser. 

Sedan är jag väldigt rädd för att få en partipolitisering av studentkårerna när kårobligatoriet försvinner, alltså att vi får moderata studentkåren, centerpartistiska studentkåren, socialdemokratiska studentkåren och så vidare. Jag vill inte ha ett lärosäte med tio tolv olika studentkårer, för då är frågan: Vem representerar studenten som sitter i styrelsen och i andra beslutande organ? 

Anf. 169 HÅKAN LARSSON (c) replik:

Fru talman! Partipolitisering av studentkårerna har vi verkligen haft i långa perioder under kårobligatoriets tid, ifall det nu skulle vara så farligt. Det är inte så att den risken ökar med den kår som medlemmarna själva valt att inträda i. 

Jag vill fråga Majléne igen: Är lärosätena i våra grannländer slutna, odemokratiska och ojämlika bara för att de inte centralstyrs genom att regeringarna utser deras styrelser? 

Anf. 170 MAJLÉNE WESTERLUND PANKE (s) replik:

Fru talman! Jag kan inte stämpla dem som det. Jag beskrev emellertid den högskola som nu börjar utsättas för det som vi kanske ska kalla de små stegens tyranni. Där kan man lägga det ena förslaget på det andra och se att man håller på med någon form av backlash-politik när det gäller demokrati och jämställdhetsfrågor vid högskolan. Det är det jag vänder mig mot. 

När det sedan gäller kårobligatoriet har regeringen nu skrivit direktiven för utredningen om moderniseringen av kårobligatoriet. Studentpopulationen i dag ser inte likadan ut som studentpopulationen gjorde för 20 år sedan. Reglerna för kårobligatoriet måste följa den utveckling som skett, men vi startar inte med att fatta beslut om avskaffandet av kårobligatoriet för att sedan utreda hur vi ska fixa det när det är avskaffat. 

Jag hörde i debatten att det finns mycket regelsystem och krångel kring kårobligatoriet. Jag skulle i stället vilja säga att det verkliga krånglet kring kårobligatoriet startar när det avskaffas. Hela er långa reservation, där ni radar upp alla problem som dyker upp och måste lösas när ni beslutat om att avskaffa kårobligatoriet, visar tydligt att ni håller på att krångla till livet för den enskilde studenten vid högskolan någonting alldeles otroligt – för att inte tala om hur ni krånglar till situationen för nationerna. 

Anf. 171 LENNART HEDQUIST (m):

Fru talman! Jag kommer enbart att uppehålla mig vid det så kallade studentkårsobligatoriet. Studentnationer och studentkårer är faktiskt i någon mening ursprungliga i vårt land i relation till universitetsväsendet. Det gäller såväl i Uppsala som i Lund. Det är alltså 1600-talsinstitutioner vi talar om. ”Studentcorpsen”, som det hette, bildades av de 13 nationerna i Uppsala år 1849. Det här hör ihop med registrering av studerande vid universiteten och numera vid högskolorna. Sedan har bland annat studentrepresentationen i de delar som berör studentinflytandet byggts ut med det här som utgångspunkt. Genom denna ursprungliga koppling till universiteten har också studentkårerna och nationerna fått en offentligrättslig status. Det är oerhört viktigt. Det är bland annat just denna offentligrättsliga status som genererar deras skatterättsliga status med skattefrihet för vissa specificerade saker som är av mycket stor betydelse för deras verksamhet och fortbestånd.  

Fru talman! Man bör behandla gamla offentligrättsliga institutioner med viss varsamhet. Det tillhör i vart fall en konservativ grundsyn. Och, fru talman, det finns en tämligen stor samstämmighet inom universitetsvärlden om att det vi i Sverige har på det här området i grunden är en bra ordning som väcker beundran i många länder som önskar bygga upp något liknande. Bland annat gäller det kontakten just mellan universitet och studerande. Efter förra årets riksdagsdebatt erfor jag det i särskilt hög grad. Jag fick då av universitetsrektorer, lärare, inspektorer med flera ett mycket stort antal uppskattande e-brev. 

Det är ju så att det finns ett antal medlemsfattiga studentförbund som driver utskottsgrupper till att anse att frågan om avskaffande av det här obligatoriet har någon form av hög prioritet. Jag uppfattar inte att det finns någon som helst förankring bland dem som är berörda av den här frågan, i de breda studentlagren och framför allt inte bland de akademiska lärarna och ledningarna för våra universitet och högskolor. Numera har ju också SFS, som förra året intog en något avvaktande hållning, tydligt sagt att de till fullo instämmer i den motion som Cecilia Wikström och jag väckte och till vilken jag återkommer. 

När det här är sagt vill jag självfallet säga att det utifrån förhållandena i dag finns all anledning att förändra och modernisera det så kallade obligatoriska medlemskapet på ett antal punkter. Det är just de punkterna som finns förtecknade i den motion som Cecilia och jag väckte i september och som regeringen nu, visserligen väldigt sent omsider enligt min uppfattning, har förklarat sig villiga att åtgärda genom att tillsätta den utredning som vi föreslog i vår motion. Nu har man ju tillsatt utredningen och givit direktiv helt i enlighet med motionen. Utskottet har ju noterat det och därmed ansett att motionen är fullt tillgodosedd.  

De här punkterna är väldigt väsentliga. Det första är att man reglerar kompetensen för den här typen av studerandesammanslutningar. Det andra är att det åstadkommes en reell besvärsrätt om man går vid sidan av denna reglerade kompetens. Det tredje är att man åstadkommer en möjlighet till vad man skulle kunna kalla exit ur systemet genom att tillhöra en nollnation med noll i avgift och noll verksamhet eller en motsvarande förening. Det ska ju också tas upp. Det fjärde, slutligen, är ju att se över konstruktionen för distansstuderande och dubbelstuderande. 

Fru talman! Jag har alltid, sedan jag en gång i världen var aktiv studentpolitiker, på 1960-talet, sett det som väldigt angeläget att göra just de här förändringarna, i vart fall som ett första steg. Det är viktigt att de nu kommer till stånd. Jag skulle vilja påstå att kommer de till stånd snabbt gör man också hela debatten kring det så kallade obligatoriet mer sofistikerad än den är nu.  

Borgerliga regeringar har ju gjort försök att ”avskaffa” obligatoriet. Det gjorde man både efter regimskiftet 1976 och efter regimskiftet 1991. År 1991 fattades det också någon form av principbeslut här i riksdagen med en utredning som skulle lägga fram förslag. Men det är bara att konstatera att regeringarna i fråga gick bet på den här uppgiften. När det varit fråga om att konkret lösa de frågor som uppstår har man tydligen upplevt att uppgiften var övermäktig. Därför är det bättre att gå pragmatiskt till väga om man ska nå önskat resultat. 

Fru talman! För alla studerandegenerationer i till exempel min hemstad, Uppsala, som byggt upp nationsväsendet är det av allra största betydelse att inte skattesituationen förändras. Det handlar om vård av fastigheter som är ganska kostnadskrävande och som en slopad skattesituation skulle innebära oerhört stora svårigheter för. Den skatterättsliga statusen är helt uppbyggd kring den offentligrättsliga statusen. Ett avskaffande av det formella obligatoriet leder då automatiskt till en ändring. Man kan då inte i förväg ge några garantier om vad som händer.  

Därför går det inte att genom ett beslut säga att nu avskaffar vi obligatoriet och sedan gör vi utredningar och hoppas att det ska kunna gå bra att lösa alla frågor. Visst kan man tillsätta utredningar och titta på olika konsekvenser. Men man kan ju inte i förväg säga att man då kommer fram till en lösning som ska kunna innebära att man just avskaffar obligatoriet. 

Jag beklagar att utskottsminoriteten även detta år valt en sådan lösning, som ju är prövad tidigare 1991 och som man också prövade med föregående år. Den lösningen är ju prövad utan att önskat resultat nåtts. En mer förutsättningslös utredning, en konsekvensredovisning av ett avskaffande som till exempel efterlyses i Miljöpartiets motion, tycker jag möjligen hade kunnat vara en grund för en bredare kompromiss i utskottet. 

I stället är det mycket tillfredsställande att också regeringen, när utskottet nu har redovisat frågan i enlighet med den motion som jag har talat om, tydligt har skrivit att den expertutredare som ska gå igenom ärendet inte ska föreslå några ändringar beträffande den skatterättsliga statusen, det vill säga att man inte inom ramen för kårers och nationers offentligrättsliga ställning ska driva någon fråga som skulle försämra den skatterättsliga statusen. Det är ett område som utredaren inte ska gå in på.  

Fru talman! Det är självfallet inte helt enkelt för mig att rösta i det här ärendet och än en gång påverka utgången mot vad mina partivänner i utskottet anger. Jag beklagar verkligen att man inte har försökt att skriva ihop sig i utskottet om en linje att kunna gå fram stegvis.  

Fru talman! Slutligen något om detta med obligatorium och föreningsrätt, även om det i viss mån är ett obligatorium med citattecken eftersom exit-möjligheter nu är på väg. Man kan fråga sig: Är detta så oerhört märkvärdigt? Några har gjort jämförelsen med en kommun och sagt att en studentkår sysslar väldigt mycket med rent studentkommunala frågor – studentbostadsbyggande, hälsovård, studiesocial bevakning och så vidare – vid sidan av att man är det organ som också väljer representation i universitetsorgan. Och det är klart att en kommun har ett obligatoriskt medlemskap. En studentkår har det också. Man ska vara registrerad vid universitetet och därmed ingå i en kår.  

Men vilka fler ställen finns det där man obligatoriskt måste vara med? I bostadsrättsföreningar är detta reglerat. Köper man en lägenhet på ett visst sätt är det obligatoriskt att tillhöra bostadsrättsföreningen. Jag är obligatoriskt ansluten till en samfällighetsförening som berör ett antal radhus. Jag kan inte gå ur den så länge jag bor i området. De personer, bland annat i den här kammaren, som arbetar som advokater har obligatorisk tillhörighet till Advokatsamfundet. Och jag tror faktiskt, fru talman, att det här i riksdagen finns en obligatorisk anslutning till riksdagens idrottsklubb. 

När det finns sådana obligatoriska medlemskap är det viktigt att man inte kan kränka den enskilde genom att den typen av till exempel föreningar sysslar med andra saker än det som de ska syssla med. Därför är det så oerhört väsentligt att man får en reglerad kompetens så att till exempel studentkårer inte kan ägna sig åt att göra uttalanden om saker som inte hör hemma i studentkårer. Den garantin har inte funnits tidigare. Men uppenbarligen kommer man nu genom denna utredare att lösa dessa frågor. Det är då viktigt att man har en reglerad kompetens och att man har en reell besvärsrätt.  

Med utgångspunkt från det som jag har sagt är jag nöjd med utskottsmajoritetens skrivning. 

Jag har en kollega från Uppsala, Cecilia Wikström, som också har skrivit under motionen och som är lika nöjd som jag att den här utredningen har kommit till stånd. Nu är Cecilia Wikström sedan ett antal dagar sjuk, inte alltför allvarligt hoppas jag. Men hon är sjukskriven ett tid framåt. Hon kommer alltså av den anledningen att vara utkvittad vid morgondagens votering. Det är alltså inte fråga om någon självvald utkvittning. Det har Cecilia verkligen bett mig att framföra, utan det är fråga om en kvittning på grund av sjukdom. Men det är ingen tvekan om att om Cecilia skulle vara här i morgon skulle hon också rösta med utskottsmajoriteten i detta ärende.  

Anf. 172 ANNE-MARIE PÅLSSON (m):

Fru talman! Högre utbildning är viktig. Högre utbildning är mycket viktig. Ja, högre utbildning är till och med enligt alltfler så viktig att den egentligen är grunden för den framtida välfärden och den ekonomiska tillväxten.  

Men likväl, fru talman, är högre utbildning i Sverige det kanske sista statliga planmonopolfästet. Staten bestämmer vilken utbildning som ska ges, var utbildningen ska ges, vem som ska ge utbildningen och hur mycket utbildningen ska kosta. Självklart behöver jag inte också påpeka att vi befinner oss långt ifrån etableringsfrihet. Det är regeringen som bestämmer om nya institutioner ska få ge högre utbildning.  

Den här hårdhänta styrningen har naturligtvis satt sina tydliga spår. På vissa ställen och för vissa utbildningar är det mycket långa köer. Och på andra orter gapar stolarna tomma. Och så blir det av naturliga och ganska lätt begripliga skäl i det statliga eller över huvud taget i det planeringsekonomiska tänkandet.  

Men studenter låter sig alltså inte så lätt styras. De väljer att plugga de ämnen som de vill och på de platser som de vill. För vissa går det snabbt att förverkliga sina önskemål. För andra tar det längre tid. Dåliga betyg i skolan gör att de inte kommer in på de utbildningar som de vill. Men dörren är inte stängd för den sakens skull. Då återstår sådant som komvux. Man läser på komvux i månader och i år för att få bättre betyg. Denna strategi är förenad med stora både privatekonomiska och statsekonomiska kostnader.  

Andra studenter kan av olika skäl som sjukdom eller någonting annat ha missat sina studier så till den milda grad att de inte längre får studiemedel. Då återstår egentligen bara att arbeta och på kvällarna försöka tenta ihop de poäng som man behöver för att på nytt få studiemedel. Även detta är förenat med stora kostnader i form av att man missar tempo och tid.  

Det finns bättre vägar, eller rättare sagt, det fanns bättre vägar fram till någon gång i början av 1990-talet. Då fanns möjligheter att på sommaren eller på kvällarna läsa akademiska kurser som gavs av andra institutioner än de etablerade universiteten. Det var Kursverksamheten, Folkuniversitetet, Sommaruniversitetet – kalla dem vad ni vill. Det kostade några tusenlappar. Men dessa kurser var oerhört populära, och de var en fantastisk möjlighet för de studenter som hade missat sina ordinarie studier att på den vägen komplettera och läsa i fatt. De var en fantastisk möjlighet för de studenter som av olika skäl hade ett dåligt studentbetyg att komma igenom de flaskhalsar som finns för att sedan kunna gå vidare. De utgjorde också en bra avlastning för de befintliga universiteten. Och de kunde därmed använda sina resurser på de kurser som var mer resurskrävande.  

Men dessa möjligheter är alltså borta. Man får inte lov att sälja poänggivande utbildning. Det är förbjudet. Och så blir det i ett statligt planekonomiskt tänkande. Staten bestämmer allt.  

Jag förordar etableringsfrihet också när det gäller den högre utbildningen. Jag tycker att det är en självklarhet i ett fritt samhälle att även andra aktörer än ett statligt universitet och en statlig högskola ska kunna få sälja poänggivande kurser. Det ska vara en rättighet för individer att om de så vill kunna få köpa en sådan kurs, naturligtvis förutsatt att examination och liknande sker på sådana villkor att det inte är enklare att klara den typen av utbildning än annan utbildning.  

Fru talman! Det fanns en motion, Ub417, vilken utskottet enhälligt avstyrkte. Men jag yrkar bifall till motion Ub417. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut skulle fattas den 12 maj.) 

17 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades 

Motioner 
med anledning av prop. 2004/05:145 Driftsformer för offentligt finansierade sjukhus 
2004/05:So33 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m, fp, kd, c)  
2004/05:So34 av Maud Ekendahl m.fl. (m, fp, kd, c) 

18 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts 

den 11 maj


2004/05:579 av Sten Lundström (v) till utrikesminister Laila Freivalds  
Den nya MR-lagstiftningen i Turkiet  
2004/05:580 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet Barbro Holmberg  
Kvinnors skyddsbehov  
2004/05:581 av Lars Ångström (mp) till försvarsminister Leni Björklund  
Riksdagens inflytande och UCAV-projektet  
2004/05:582 av Magdalena Andersson (m) till statsrådet Ylva Johansson  
Den psykiatriska vården och rättspsykiatri 

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 maj. 

19 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts 

den 11 maj


2004/05:1594 av Inger Davidson (kd) till justitieminister Thomas Bodström  
Den ideella sektorns självständighet  
2004/05:1595 av Hans Hoff (s) till justitieminister Thomas Bodström  
Sexuella övergrepp mot djur  
2004/05:1596 av Johan Löfstrand (s) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin  
Förenklad tillståndsprocess vid byggande  
2004/05:1597 av Lars Wegendal (s) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin  
Radon i flerbostadshus  
2004/05:1598 av Lars Wegendal (s) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin  
Byggnadsdeklarationer av fastigheter  
2004/05:1599 av Elizabeth Nyström (m) till statsrådet Ulrica Messing  
Flygförseningar  

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 maj. 

20 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit 

den 11 maj


2004/05:1515 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström  
Insmuggling av smittobärande husdjur  
2004/05:1554 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Apatiska barn i asylprocessen  
2004/05:1555 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet Barbro Holmberg  
Utvisning av sjuka flyktingar  
2004/05:1557 av Lars-Ivar Ericson (c) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky  
Framtiden för Sveriges symfoniorkestrar  
2004/05:1560 av Karin Enström (m) till statsrådet Morgan Johansson  
Hälsan för Stockholms invånare  
2004/05:1561 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet Morgan Johansson  
Förebyggande arbete mot tobaksbruk  
2004/05:1562 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet Morgan Johansson  
Rökfria miljöer  
2004/05:1563 av Christer Nylander (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan  
Böcker till skolelever  
2004/05:1564 av Christer Nylander (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan  
Skolbibliotek  
2004/05:1565 av Christer Nylander (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan  
Arbetsmiljön i skolan  
2004/05:1566 av Karin Enström (m) till statsrådet Ulrica Messing  
Trafiken och utsläppen  
2004/05:1568 av Karin Enström (m) till statsrådet Lena Sommestad 
Dålig luft i Stockholms innerstad  
2004/05:1569 av Karin Enström (m) till statsrådet Ylva Johansson 
Stopplagens konsekvenser  
2004/05:1570 av Karin Enström (m) till statsrådet Ylva Johansson 
Konsekvenser av stopplagen  
2004/05:1571 av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson  
Hemlöshet  
2004/05:1576 av Kaj Nordquist (s) till näringsminister Thomas Östros 
EU-bidrag till små företag och organisationer  
2004/05:1577 av Henrik Westman (m) till finansminister Pär Nuder  
Skatteutjämningen  
2004/05:1578 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Förföljelse på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet som asylskäl  
2004/05:1579 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Irakiers situation efter avslag på asylansökan  
2004/05:1581 av Kaj Nordquist (s) till statsrådet Ylva Johansson  
Läkemedelsinformation för synskadade  
2004/05:1586 av Cecilia Wikström (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky  
Dramatens hyra  

Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 maj. 

21 § Kammaren åtskildes kl. 18.18.

Förhandlingarna leddes 

av andre vice talmannen från sammanträdets början till och med 5 § anf. 36 (delvis), 
av tredje vice talmannen därefter till och med 10 § anf. 77 (delvis), 
av förste vice talmannen därefter till och med 13 § anf. 118 (delvis), 
av andre vice talmannen därefter till och med 16 § anf. 148 (delvis) och 
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. 


Vid protokollet 


PER PERSSON  


/Monica Gustafson